Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 3

2
3129

Denna inträngande fundamentala artikel av Andi Olluri är på omkring 10 000 ord inklusive många referenser. Den råkar vara indelad i tre avsnitt. Jag publicerar den i tre avsnitt. Nu publiceras alltså tredje delen.

Andi Olluri

Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 1
Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 2

III. Efter september 2022

Redan under kandidaturen, deklarerade Moderaterna att man skulle utöka statlig makt och inblandning – nämligen, genom massiva subventioner till krigs- och privatfinansiell industri. Redan i mars 2022 förklarade Ulf Kristersson att militären skulle tillföras 120 miljarder årligen, ett rent bidragsskänk till de rika utan några minimalt seriösa skäl anförda för allmänheten, men detta faktum har en effektiv och ihärdig propagandaapparat som bekant lyckats kväsa. “Det kommer att kräva en betydande disciplin av andra utgiftsåtgärder … Det är nog väldigt många saker som kommer att få stå åt sidan när vi gör detta”, informerade han. Vi kan översätta uttalandet till faktisk svenska: vi kommer skära ned på det folk behöver, och istället gör vad våra dirigenter ber oss om – att skyffla folkets pengar till de rika.(40)

I en artikel för DI påminde Kristersson om att det är “Dags att göra hemläxan inför Nato-medlemskap”, nämligen “betydande disciplin” medan krigsindustrin kammar hem vinsterna genom att Sverige går med i en offensiv allians med världens största vapen- och utvecklingsmarknad, med precis detta syfte. I samma tidning, där de fåniga förevändningarna om att NATO-medlemskapet föranleds av säkerhetsskäl, kan vi i pressens sporadiska utbrott av ärlighet läsa att “USA är uppenbart ute efter att använda Nato till annat än försvaret av Europa – Vita huset vill ha försvarsalliansens stöd också i kraftmätningen” mot länder som hotar dess globala hegemoni. Här får vi inte missa att ta tillfället i akt: “Att gå med i Bidens globala tech-Nato är givet” för svensk Business (DI:s Frida Wallnor).(41)

I den tekniska litteraturen har det länge varit väl förstått att “Förvandlingen av Sverige till ett ojämlikt land” där business dominerar politik skett genom “fingerfärdig politisk manövrering, som underlättas med en atmosfär av kris … En viktig metod har varit att försätta befolkningen i okunskap”. Här befinner sig media och politiker på samma våglängd.(42)

Den svenska businessklassen krävde omedelbart efter valet att få skörda sin sådd av sitt ihärdiga klasskrig i Rosenbad, och gjorde sina krav tydliga: “Sverige bör inom EU aktivt stödja förhandlingar och ratificering av nya frihandelsavtal”, och krävde att staten “ökar investeringstakten” på “forskning och utveckling” – alltså ytterligare en bidragssubvention till de rika, för att citera en artikel av Jacob Wallenberg och Jan-Olof Jacke, ordförande respektive VD för Svenskt Näringsliv, skriven dagen efter valet i september.(43) Flera chefer från olika industrier krävde, i en gemensam artikel i DI, att “Sverige måste värna frihandeln på alla sätt … I detta läge måste strukturreformer som kan stärka den svenska industrins konkurrenskraft prioriteras. Det är helt enkelt viktigare än mycket annat på den politiska agendan”, vilket förstås är helt korrekt, eftersom de sätter “den politiska agendan”.(44)

Jakob Wallenberg. Wikipedia.

Av storbolagen, för stora storbolagen

Kristerssonadministrationen fylldes omedelbart med representanter för Business, utan att ens försöka gömma det. Det är inte min slutsats; Näringslivet skryter öppet om denna fantastiska prestation. I en granskning av DI – som ofta är väldigt ärlig i sin rapportering eftersom endast de “rätta” personerna läser tidningen – kan vi läsa rubriker såsom: “Från näringslivet till makten”, och visade att “kopplingarna” mellan regeringen “till Svenskt Näringsliv är omfattande och att flera har tagit steget direkt från storbolag in i den nya regeringens departement”:

Flera toppmedarbetare har tagit klivet från näringslivet direkt in i Rosenbad … Finansminister Elisabeth Svantessons (M) statssekreterare Johanna Lybeck Lilja kommer närmast från storbanken Nordea och energiminister Ebba Buschs (KD) stabschef, Emilie Rasby, tar klivet från tobaksindustrin, via Japan Tobacco International, in i regeringskansliet. Även ett antal före detta lobbyister lämnar nu sina pr-byråer för att arbeta för regeringen. Än starkare är kopplingarna till intresseorganisationer … [främst] den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, som är finansierad av Svenskt Näringsliv via en stiftelse … Ulf Kristersson och flera av hans ministrar, justitieminister Gunnar Strömmer (M), migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har kopplingar till sfären.(45)

Granskningen går sedan vidare med att citera representanter från Business som lobbar regeringen för att få “ökad förståelse” från deras håll – slöseri med pengar, kan man tycka.

Lägg märke till att dessa fakta inte väcker någon som helst uppmärksamhet i pressen, för att inte tala om kritiseras för det uppenbara hot mot väljardemokrati det är. Eller det faktum att flera ministrar är andelsägare i krigsbolag såsom SAAB (samt banker och andra institutioner), och att detta på något sätt skulle ha en inverkan på skendebatten om Sveriges “försvar”, eller det faktum att försvarsminister Pål Jonsson är tidigare toppdirektör vid Säkerhets- och försvarsföretagen (intressentgruppen för krigsföretagen i Sverige). Inget av detta är relevant i den allmänna debatten eller värt att nämna i media alls, frånsett när man skryter om det inför en begränsad läsekrets. Däremot kan den fanatiske läsaren av pressen ibland belönas med guldklimpar såsom att regeringen “sitter i knät på familjen Wallenberg, som är Saabs huvudägare. Skulle ni våga klippa banden?” (DI-reportern Linda Öhrn, i en intervju med försvarsminister Pål Jonsson, 10 jan. 2023)

I en informativ rapport om regeringens koppling till Timbro, finansierad av Svenskt Näringsliv, och övrig Business, kan vi läsa:

Vår nye statsminister Ulf Kristersson (M) är till exempel tidigare marknadschef på Timbro … Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) gick Timbros spetsutbildning för opinionsbildare … Utbildningsminister Mats Persson (L) har bland annat skrivit Timbrorapport[er] … Johan Forsell (M), utrikeshandelsminister, har bland annat skrivit timbrorapporten LO står kvar … Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister, skriver kriminalpolitiska krönikor i Timbros webbtidning och så vidare.(46) Jag vill inte insinuera att det numera är knäpptyst i media om dessa saker. Vi kan till exempel läsa rubriker som lyder: “Fel att skopa ut lobbyister” (Sydsvenskan), och att “Vi ska vara tacksamma för lobbyisterna”, eftersom Business’ kontroll över det politiska systemet är “både bra och ofrånkomligt” (SvD).(47)

Således talar jag inte om de mer eller mindre symboliska staffagefigurerna i regeringen när jag använder ordet “Kristerssonadministrationen”, utan snarare den grupp PR-byråer, militär-industriella funktionärer, bankirer och företagsrepresentanter som fattar de verkliga besluten.

Kristerssons förmyndarstat åt de rika

En stapelvara hos Kristerssonadministrationen har varit att disciplinera befolkningen om att  arbets-”Moralen är viktig”, vi kan inte ha alla dessa snyltare som köper sig slott medan alla andra hjälplöst arbetar. Vi måste ändra på “bidragssystem” (finansminister Elisabeth Svantesson) som möjliggöra att arabiska och afrikanska mammor i förorterna åker runt i Porsche och shoppar lyxartiklar, vilket säkerligen får elektoratet att vända sin uppmärksamhet och ilska mot sektorer av samhället som saknar nog makt alls (perfekt propaganda).(48) Business krävde att “Den nya högerregeringen måste få ner de bidragsnivåerna” som folket hejdlöst vältras i – en ny “historiskt offensiv reformagenda, där skatterna” sänks, “monopol” avskaffas “och arbetslinjen” tillämpas på befolkningen (propagandisten Benjamin Dousa, VD vid näringslivets Timbro).(49) Den enorma statliga bidragssinfrastrukturen till storbolag från skattebetalarna får, däremot, aldrig antastas, knappast ens nämnas, eftersom det hade röjt kulisserna. Detta meriterar granskning.

Faktum är att subventioner och skattelättnader åt storbolag kostar skattebetalarna otaliga miljarder årligen, ett opassande faktum för arbetslinje-propagandan. En analys av tre ekonomer från Oxford och Stockholms Handelshögskola, beskrev en av mekanismerna, bolagsmissbruket av 3:12-reglerna:

Trots upprepad kritik mot att reglerna används som skattemässigt kryphål av de mer bemedlade, valde regeringen att inte låta utredarna överväga att ta bort denna skatterabatt. Istället öppnar regeringen för att utreda ytterligare minskningar av skatteintäkterna från arbetande ägare … Dessa skatterabatter sänker skatten för de i befolkningen som är minst ansträngda av det ekonomiska läger och har dessutom inte bidragit med tillväxt för ekonomin i stort … rabatten [beräknades] till mellan 9 och 44 miljarder kronor år 2019. Detta kan jämföras med värnskattens intäkter på 6 miljarder kronor … Det är därför inte överraskande att 3:12-reglerna inte bidragit till tillväxt … 3:12-reglerna är skattesubventioner till de allra rikaste i befolkningen. I princip hela skatterabatten går till den rikaste tiondelen och de allra rikaste fyller sina portföljer med aktier från dessa bolag … Att de allra mest bemedlade drar stor nytta av dagens system innebär att det finns starka politiska krafter som vill hindra förändring … skatterabatterna från 3:12-reglerna kan bäst liknas vid en sprinkler där pengar främst regnar över bolag med välavlönade individer som inte faktiskt ägnar sig åt entreprenörskap.(50)

Man kan endast anta att detta, om än dramatiskt nog, är marginellt. Skattesmitningens och “skatteplaneringens” omfattning kan man endast drömma om. Poolen av bidrag som står redo att tilldelas de rika beskrevs i en rapport av tre andra ekonomer. I den tekniska litteraturen kan vi läsa om “bidragsentrepenörskap” bland de rika, som “blir en egen – och ständigt expanderande – industri”:

De svenska företags- och innovationsstöden summerar till hisnande 50 miljarder kronor årligen, men till ingen nytta alls. De som får stöden uppvisar varken ökad omsättning eller fler anställda. Men kostnaden för skattebetalarna är enorm när bidragsentrepenörskap blir en egen – och ständigt expanderande – industri. Allt detta till en kostnad som varje år överstiger anslagen till exempelvis polisen … Stöden har vuxit kraftigt de senaste årtiondena. Oavsett politisk färg på regering tillkommer ständigt nya stöd och satsningar. Kostnaderna för skattebetalarna har stigit stadigt år för år. 50 miljarder kronor är en konservativ bedömning som vi tvingats göra i rapporten, i realiteten handlar det troligen om avsevärt större belopp … Kostnaden för skattebetalarna är med andra ord mycket större än så … Att de företag som fått ta del av stöden ändå är nöjda är inte särskilt konstigt, vem säger nej till gratispengar? … De statliga företagsstöden bygger upp en kultur och ett helt komplex av bidragsentreprenörer … En hel bransch med företagsstöd som affärsidé har vuxit fram.(51)

Återigen: detta innefattar inte de miljardbelopp i bidrag som årligen delas ut till krigsindustrin, och andra sådana, från regeringen. På EU-nivå sker samma sak: de har upprättat har en bidragspool på 250 miljarder euro åt teknologiska och industriella bolag. Liksom i Sverige, är stöden i EU i praktiken reserverade åt den rika eliten, “då de rikaste medlemsländerna kan ösa mer pengar över den inhemska industrin än fattigare och mer högbelånade länder … 80 procent av alla statsstöd som godkänts [har] delats ut av de två tungviktarna Frankrike och Tyskland”, som DI rapporterade. Nederländernas EU-ambassadör beskrev projektet som “Karl Marx på steroider”. EU:s kommissionär för konkurrensfrågor, Margrethe Vestager, förklarade med uppfriskande ärlighet: “i slutändan är stödet en överföring av pengar från skattebetalarna till aktieägarna”.(52) Kort sagt: allt går enligt spelreglerna.

Betänk i detta sammanhang den svenska elkrisen. Det är ingen hemlighet att svensk elproduktion är enorm, och att ingen brist egentligen råder. Faktum är att Sverige till och med exporterar 20% av sin elproduktion, eftersom den inhemska produktionen går i överskott. Problemet är att Sverige ingår i EU:s Nord Pool, EU:s sammanslagna elmarknad i sexton länder, i vilket elpriser sätts utefter vilket land som budar högst pris (Tyskland). Resultatet är skyhöga priser i Sverige, trots små produktionskostnader och att de tre största svenska elproducenterna tjänat 100 miljarder kronor under de senaste 15 månaderna. I enlighet med Kristerssonadministrationens starka tro på den Heliga staten, skall nu tiotals miljarder kronor gå direkt från skattebetalarna till (de rika) skattebetalarna för att befolkningen skall kunna betala för företagens artificiellt förhöjda priser till att börja med. Slutnotan på dessa massiva bidrag, snodda från befolkningen, är 90 miljarder kronor. Med andra ord: organiserat rån på astronomiska proportioner, i enlighet med tidigare praxis.(53)

Allt som allt, förs en mycket effektiv och skoningslös kampanj av regeringen mot sin främsta fiende, den inhemska befolkningen å sin tjänade klientels vägnar. Medan Oxfam (avskydd i svensk press) rapporterar att “de rikaste fem personerna i Sverige äger mer än vad fem miljoner gör tillsammans” och att “Förmögenheterna koncentreras till ett fåtal vilket ger de mer makt och inflytande”, och medan befolkningen får lägre och lägre löner, sämre vård, och bestäljs massivt på sina skattepengar av de rika som köpt regeringen – medan allt detta sker, kan vi läsa att “Företagen gör rekordvinster” och är “högt över det historiska snittet” , “medan lönerna är läga” (Konjukturinstitutet). Nordens storbanker, Swedbank, Nordea, Handelsbanken och SEB, gick i 2022 vinst med nästan 150 miljarder kronor, och kunde ge 75 miljarder kronor i utdelning till aktieägarna. De som styr samhället är mäktiga och allra högst organiserade, vilket inte kan sägas om alla oss andra.(54)

Propagandamaskinen mobiliseras

 Sverige har haft en ovanligt stark och framgångsfull arbetarhistoria, och vore det inte för den hade situationen varit än allvarligare än den redan är. Den fostrade värden av solidaritet, kamp och prioriteringen av andra framför en själv. Elitsektorn har kämpat emot detta, som jag indikerade ovan, och har nu gjort enorma framsteg i att slå solidraitetskulturen ur folks huvuden. För att citera en rapport av Göran Greider, som illustrerar den massiva budgeten högern ägnar åt allmän propaganda (“opinionsbildning”, som det heter):

Hur är det egentligen möjligt? En majoritet av svenska väljare gillar inte att skattepengar går till vinster för stora välfärdskoncerner – och ändå finns ingen majoritet i riksdagen för att göra något åt det. Men att detta enorma glapp mellan de folkvalda och väljarna existerar beror helt enkelt på lobbying. Mäktiga och pengastinna aktörer som Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och många andra har ägnat stora resurser åt att påverka de folkvalda i vinstvänlig riktning … Lobbyverksamheten från det privata näringslivet inriktar sig i huvudsak inte direkt på väljarna, utan på politiker och media. Det är tyvärr effektivt; politiker tycks var mer lättledda än väljare. Företagsintressena slipper skylta med sina lobbypengar inför väljarna … En strategi är och har varit att värva ledande politiker, särskilt socialdemokrater, för sin lobbyverksamhet och raden av före detta socialdemokrater som tagits i tjänst av välfärdsindustrin är numera ganska lång … Det är i själva verket en enorm verksamhet som pågår dag efter dag för att vrida politiken åt höger i det svenska samhället. Näringslivets penningresurser kommer dessutom i slutändan från löntagarnas dagliga löneslit, som används mot dem … Förmodligen är det omöjligt att överblicka alla de resurser som från näringslivet läggs på lobbying. Räkna dessutom in det faktum att nästan alla de stora rikstidningarna och de allra flesta lokaltidningar … har borgerliga ledarsidorna och att företagsintressen årligen ger några hundra miljoner till högerns tankesmedjor … så står vi faktiskt i ett störtregn av borgerlig propaganda …

Det stora mysteriet är därför egentligen att vanligt folks skepsis mot inte minst vinster i välfärd förblivit så starkt … Hur skulle samhällsdebatten se ut om all borgerlig lobbying blev synlig för väljarna?(55)

Stefan Svallfors och Anna Tyllström – som båda utfört något av den mest detaljerade forskningen om svensk neoliberalism – informerar att vi, för att förstå hur makten i samhället konsolideras hos en rik minoritet, “behöver” lyfta blicken från väljare och valkampanjer och fokusera på hur olika intressegrupper agerat i fråga om den privatiserade delen av välfärdssektorn [och annanstans]. Sådana intressegrupper är verksamma varje dag året runt och inte bara i valtider. De är därför ofta betydligt viktigare när det kommer till att forma politiken i enskilda frågor än vad väljarnas åsikter är … [och] har gett upphov till en ny uppsättning politiska aktörer i form av branschorganisationer … På det hela taget har denna ihärdiga verksamhet i fråga om att påverka uppfattningar varit framgångsrik.(56)

Propagandans omfattning är verkligen imponerande, även ifall man frånser det faktum att i stort sett alla tidningar lutar åt höger och pro-militarism praktiskt taget utan undantag.(57) Business har under de senaste åren inlett en massiv finansieringskampanj av tankesmedjor för att främja den krävda indoktrineringen och påverkansoperationer. Svenskt Näringsliv och dess samarbetsgrupper investerar enorma resurser på propaganda i media, lobbygrupper, universitetsorganisationer, opinionsforum, mediainstitut och så vidare. Sverker Lindström, som dokumenterat detta i mycket noggranna rapporter, påpekar i en studie från 2022:

Striden om samhällsidéerna - om de svenska tankesmedjorna - Arena Opinion

Vart fjärde år är det val i Sverige. Då har alla möjlighet att göra sin röst hörd. Just i den stunden väger varje röst lika tungt … I det verkliga livet och i samhällslivet har vi inte lika stor makt. Det kulturella och sociala kapitalet är en tung och underliggande maktstruktur. De ekonomiska tillgångarna är inte heller jämnt fördelade. Och spännvidden mellan rik och fattig har ökat de senaste decennierna. Vi har parallellt bevittnat en betydande maktförskjutning från politiker och det offentliga till företag och marknader. Tankesmedjor eller think tanks har från 1970-talet och framåt blivit en allt viktigare spelare i politiken och för opinionsbildningen. Många av dessa tankesmedjor har haft en konservativ eller marknadsliberal agenda. De har finansierats av personer och organisationer som har mycket pengar och stor makt. Och de har framgångsrikt påverkat den politiska agendan. Många politiska förslag har varit i säck innan de hamnade i påse. Det vill säga diskuterats och tagits fram av olika tankesmedjor. I grunden handlar det om att påverka samhället, den politiska debatten och ytterst de politiska besluten … Det är alldeles uppenbart att deras syfte är att påverka opinionen genom forskning, utredningar, böcker, seminarier och sociala medier. Undersökningen visar föga förvånande att svenska näringslivsintressen, storföretag och särskilt Svenskt Näringsliv investerar betydande summor i olika tankesmedjor. Tankesmedjor som lutar åt höger, intar nyliberala och/eller konservativa positioner och ofta argumenterar för privatiseringar och avregleringar, har betydande resurser och har varit verksamma länge … De investeringar som näringslivet gjort i olika tankesmedjor och annan opinionsbildning har uppvisat en hög ”politisk avkastning” … Företagen har inte längre rösträtt i Sverige som för hundra år sedan, men de har ett stort finansiellt övertag när det kommer till kampen om den politiska dagordningen … Varje år använder tankesmedjor och forskningsinstitut betalda av näringslivsintressen omkring 255 miljoner kronor.(57)

Jag kan endast rekommendera läsaren att läsa Lindströms rapport, eftersom den ger en inblick i Näringslivets indoktrineringsystems enorma integrering i allmän media, och de många välkända propagandister som ingår i detta.

Slutord: solidaritet och kamp eller individualism och konsumism

 De frodiga svenska folkrörelserna implementerade en kultur av solidaritet, och strävan mot ett bättre samhälle. Elitsektorn har sedan 1980-talet kommit en bra bit på vägen med att utradera detta. En av deras främsta måltavla har varit fackföreningarna, som – hur pass verklig kritiken mot fackpampar än må vara – alltid varit själva centrumet för folklig organisering och styrka. Detta har haft god effekt: mellan 2000-2020 förlorade LO 25% av sina medlemmar, och en stor del av medlemmarna röstar nu aktivt emot sina egna intressen.(58) I media kan vi numera läsa av ekonomiska representanter (prof. em. Lars Jonung, nationalekonom vid Knut Wicksells centrum, Lund) att det “behövs en ny liberal lagstiftning som direkt garanterar den enskilde avtalsfrihet[en]”, särskilt på “arbetsmarknaden”, annars har “den individuella friheten beskurits”, i en kritik mot fackföreningsorganisation.(59) Detta har förstås ingenting med “frihet” att göra, annat än att garantera friheten för bolag att handskas med värnlösa och oorganiserade arbetare. Detta har alltid insetts, till och med av starkt liberala ekonomer, sedan Business först började använda det av Jonung upprepade nonsensargumentet i det tidiga 1900-talet, under storföretagens frontalangrepp mot arbetsrätt i västvärlden. Därför förklarade Gustav Cassel, Högerpartiets (idag Moderaterna) ekonomiska expert, och en av Sveriges främsta ekonomer under tidigt 1900-tal samt Sveriges representant vid den Internationella handelskammaren, redan i 1903:

Inom borgerliga kretsar och även inom de oorganiserade arbetarnas led hör man ofta fackföreningarna klandras, därför att de undertrycka arbetarnas personliga frihet. Det är en gammalliberal formell uppfattning av begreppet frihet, som här ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröva arbetaren är förnämligast friheten att arbeta till underpris. Men den som vet hur den friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke skatta den högt.(60)

För övrigt bör det påpekas att dagens höger är uniform i att föra ett skoningslöst klasskrig mot resten av befolkningen, till skillnad från 1900-talets höger, då det fanns åtminstone en falang av vidsynta representanter. Därför påpekade till exempel reformisten Arvid Lindman, svensk statsminister vid två tillfällen mellan 1906-1930 för vad som idag är Moderaterna, att

Klasserna skola icke bekämpa och förtrycka hvarandra utan i inbördes sämja och samförstånd samverka för allas rätt och allas välfärd … lider hela kroppen, så lida ock lemmarna … [Partier som såg till endast] den ena eller andra samhällsgruppen, äro därför, djupare sett, oförenliga med den folkliga självstyrelsens principer.(61)

Detta står i djup kontrast till de nuvarande staffagefigurerna inom högern, som rätt öppet klargör att sina mål är att tjäna Makt och koncentrerad rikedom, vad det än må kosta alla andra.

För att ersätta de traditionella värdena av solidaritet och medmänsklighet, är hela kulturen och alla aspekter av våra liv dagligen  mättade med budskap som säger att meningen med livet är passiv konsumism och likgiltighet, medan ansvaret tryggt vilar hos elitsektorn. Gigantiska industrier – sociala media, shopping, TV, datorspel, musik, film – är designade specifikt för att distrahera och förleda allmänheten från saker som faktiskt spelar roll, och under processen också inskärpa rätt värden: maximera kreditkortet, äta och dricka sig till döds, fokusera på sport och förströelser som en laserstråle medan man inte har någon aning om vad som sker i samhället, och så vidare. Den svenska reklamindustrin är värd ungefär 14 miljarder kronor. Kort sagt: leva i en irrelevant fantasibubbla medan de ansvarsfulla styr samhället efter sin vilja. Det fungerar spektakulärt väl.(62)

Men kontrollen vilar på en tunn fasad, och folklig anständighet pyr under ytan. I höstas strejkade flera miljoner runtom i Europa. Vid skrivande stund strejkar uppemot 2,5 miljoner i Frankrike, 50 000 i Danmark, en halv miljon i Storbritannien, och så vidare.(63)

En av de tidiga ledarna för PR- och propagandaindustrin påpekade i 1950 att “det är lika omöjligt att föreställa sig en genuin demokrati utan övertalningens vetenskap”, nämligen propaganda, “som det är att föreställa sig en totalitär stat utan våld”. Det är upp till oss att förändra det.(64)

Referenser

      1. GP, Anna Ekström, 4 mar. 2022.
      2. DI, Ulf Kristersson, 23 apr. 2022; DI, Frida Wallnor, 29 jun. 2022.
      3. Se fotnot 5.
      4. DI, Jacob Wallenberg & Jan-Olof Jacke, 12 sep. 2022.
      5. DI, Per Hidesten et al., 26 jan. 2023.
      6. DI, Linda Öhrn & Fredrik Björkman, 5 dec. 2022.
      7. Proletären, nr. 43, 2022. Till exempel äger Johan Forsell aktier värda miljoner i företag såsom Nordea, SAAB, Leovegas, Swedbank, Swedish Match och så vidare, vilket givetvis påverkar politiken. En rapport i DI (19 okt. 2022) noterade: “Nu ska han öka den svenska exporten och det egna ägandet i svenska exportbolag ser han inte som något problem”.
      8. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 29 okt. 2022; SvD, Peter Wennblad, 1 nov. 2022.
      9. DI, Linda Öhrn, 20 aug. 2022.
      10. DI, Benjamin Dousa, 12 okt. 2022.
      11. SvD, Nils Lager, Malcolm McGrath & Elsa Rosengren, 3 feb. 2023.
      12. SvD, Christian Sandström, Christian Ekström & Erik Bengtzboe, 28 okt. 2022. Min kursivering.
      13. DI, Malin Rising, 2 feb. 2023.
      14. “Stöd”utdelningen sker nu anonymt. Proletären, nr. 4-5, 2023. Riksdagens skendebatt om hemligt stöd beskrevs av Aftonbladets Oisín Cantwell som “en uppvisning i politisk ynkedom” och “en beklämmande show”.
      15. Ibidem, samt nr, 46, 2022 och nr 6 2023.
      16. Dala-Demokraten, Göran Greider, 15 feb. 2022. För noggrann dokumentation, se Socio-Economic Review, Stefan Svallfors & Anna Tyllström, “Resilient privatization: the puzzling case of for-profit welfare providers in Sweden”, vol. 17:3, jul. 2019, s. 745-765.
      17. För omfattande dokumentation, se fotnot 22 och mina texter i Global Politics på fritt urval.
      18. Arena, Sverker Lindström, “Striden om samhällsidéerna: En rapport om de svenska tankesmedjorna”, maj 2022.
      19. Se min text i Global Politics, 21 jan. 2023.
      20. SvD, Lars Jonung, 16 aug. 2022.
      21. Åke Elmér, Från Fattigsverige till Välfärdsstaten: Sociala förhållanden och socialpolitik i Sverige under nittonhundratalet, Aldus/Bonnier, Stockholm (1973), s. 38. Cassel fortsatte: “Det är så långt ifrån att fackföreningsrörelsen undertrycker arbetarens personlighet och gör honom till ‘massa’, att den tvärtom till ersättning för de yttre friheter den berövar honom, skänker honom tillfälle till en rik och alldeles egenartad utveckling av personligheten … någonting mera än det mekaniska fabriksarbetet att sätta in sina krafter och sina intressen på. Den som sett detta förstår, att den moderna fackföreningsrörelsen bär krafter inom sig att fostra, icke blott producenter, utan också människor”. Min kursivering.
      22. Ericsson, op. cit., s. 54f.
      23. SvD Näringsliv, 12 jan. 2022.
      24. Proletären, nr. 46 2022 samt nr. 6 2023.
      25. Alex Carey, Taking the risk out of democracy: Corporate propaganda versus freedom and liberty, University of Illinois press, Urbana (1997), s. 82.

 

Föregående artikelDen primära mekanismen bakom indoktrinering ligger öppen. Vilken är det?
Nästa artikelSeymour Hersh: Presidenten måste ställas till ansvar

2 KOMMENTARER

  1. Tack Andi Olluri för en folkbildande artikel,som med kraft tar tag i verkligheten i vår så omskrutna demokrati där en liten klick icke folkvalda kapitalägare med hjälp av mer eller mindre korrupta politiker och ett alltmer lismande fähundsaktigt massmedium kan styra och ställa som de vill.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here