Detta är första delen av en längre artikel av AURELIEN som publicerades redan 20 november 2024. Upphittad och översatt av Rolf Nilsson. Upplever att den är fortsatt aktuell, trots att fredsförhandlingar äntligen startat.
_________________________________________________________
Jag har skrivit ett antal gånger nu om den overklighet med vilken västvärlden vanligtvis närmar sig den fortsatta krisen i och runt Ukraina, och den nästan kliniska distansering från den verkliga världen som den visar i sina ord och sina handlingar.
Ändå, allt eftersom situationen försämras och ryska styrkor ryckterfram överallt, finns det inga riktiga tecken på att västvärlden blir mer verklighetsbaserad i sin förståelse, och det är all sannolikhet att den inte kommer att lära sig någonting och fortsätta att leva i sin konstruerade alternativa verklighet tills den dras ut med våld.
Visst börjar vissa djärva, ledande tänkare i västvärlden undra över behovet av förhandlingar, även om de sker på västvärldens villkor. De har börjat acceptera att kanske en del av Ukrainas territorium från 1991 måste betraktas som förlorat, om än bara på kort sikt. Kanske, funderar de, kommer det att finnas en Korea-liknande demilitariserad zon på plats, garanterad av neutrala trupper, tills Ukraina kan återuppbyggas för att ta till offensiven igen. Och sedan tittar de på kartan över ryska framryckningar, och de tittar på storleken och styrkan hos de två arméerna, och de tittar på Natostyrkornas storlek och beredskap och de blir förtvivlade.
Men egentligen, nej: strunta i den sista meningen. De tittar inte, och om de gjorde det skulle de ändå inte riktigt kunna förstå vad de såg. ”Debatten” (om man kan kalla det så) i väst utesluter till stor del verkliga faktorer. Den äger rum på en hög normativ nivå, där vissa fakta och sanningar helt enkelt antas. Varför det är så, och vilka konsekvenserna blir, är ämnet för den första delen av denna uppsats, och eftersom dessa ämnen i sig är komplexa, fortsätter jag med att beskriva hur man kan förstå dem så enkelt som möjligt.
Vi börjar med några praktiska överväganden inom politisk sociologi och psykologi. Det första är att politik är det klassiska exemplet på fenomenet Sunk Costs i praktiken. Ju längre du fortsätter med en handlingsplan, oavsett hur dum den är, desto mindre villig är du att ändra den. Att ändra det kommer att tolkas som att man erkänner ett misstag, och att erkänna ett misstag är det första steget i att förlora makten. I det här fallet kommer det gamla försvaret (”personligen har jag alltid tvivlat…”) helt enkelt inte att hålla, med tanke på de omotiverat psykopatiska termer som västerländska ledare har uttryckt sig med om Ryssland.
Det andra är avsaknaden av något formulerat alternativ. (”Så, herr premiärminister, vad tycker du att vi borde göra istället då?) Själva det faktum att man inte förstår dynamiken i en kris innebär att man är hjälplös i att föreslå en förnuftig lösning på den. Det är bättre att stanna kvar vid ett sjunkande skepp i hopp om räddning än att hoppa blint i vattnet. Kanske kommer ett mirakel att hända.
Det tredje har att göra med gruppdynamik, i det här fallet nationernas dynamik. I en situation av rädsla och osäkerhet som den nuvarande kommer solidaritet att ses som ett självändamål, och ingen vill bli anklagad för att ”försvaga väst” eller ”stärka Ryssland”. Om man måste ha fel, är det bäst att ha fel i sällskap med så många andra som möjligt. Det finns enorma nackdelar med att vara den första att antyda att saker och ting kanske ser ganska dystra ut, och vad ska man i så fall föreslå istället? Chanserna att ett trettiotal nationer kan komma överens om en annan strategi än den nuvarande är i praktiken noll, vilket inte underlättas av det faktum att USA, som annars skulle kunna ge ledningen, är politiskt förlamat fram till kanske våren nästa år. (essän skrevs i nov -24, innan Trump tillträtt, ö.a.)
Det fjärde har att göra med isolering och grupptänkande. Alla i din egen regering, alla du pratar med i andra regeringar, varje journalist och expert som du stöter på säger samma sak: Putin kan inte vinna, Ryssland tar massiva förluster, vi måste återuppbygga Ukraina, Putin är rädd för NATO bla bla bla. Överallt du vänder dig får du samma budskap, och din personal skriver samma budskap åt dig att framföra till andra. Hur kan du låta bli att anta att allt detta är sant?
Det här är vad vi skulle kunna kalla permanent verkande faktorer inom politiken, gemensamma för alla kriser. Men det finns också ett antal speciella faktorer som verkar i just denna kris, vilka verkar uppenbara för mig, men som jag inte har sett mycket diskussion om. Så låt oss titta på några.
Till att börja med är den nuvarande generationen västerländska politiker särskilt oförmögna att förstå och hantera kriser på hög nivå av något slag. Den moderna västerländska politiska klassen – Partiet som jag kallar det – liknar mer och mer det styrande partiet i en enpartistat. Det vill säga, de färdigheter som leder till framgång är de som leder till avancemang inom själva partiapparaten: att klättra på den feta stången och hugga rivaler i ryggen. Även att hantera en rent nationell kris – som vi såg under Brexit, eller som vi ser nu i Frankrike och Tyskland – ligger faktiskt bortom deras förmågor, förutom kanske förmågan att vända en kris till sin egen personliga politiska fördel. Resultatet är att de är fullständigt överväldigade av Ukrainakrisen, som är av en omfattning och en typ som inträffar kanske varannan generation. Att det också är en multilateral kris innebär att den idealiskt sett kräver avancerade färdigheter inom politisk ledning bara för att säkerställa att saker och ting inte faller isär, och de har inte ens sådana. I sin tur innebär det ständigt ökande beroendet av ”rådgivare” kopplade till den berörda politikerns personliga förmögenheter både att professionell rådgivning i allt högre grad utesluts, och även att professionella rådgivare ofta väljs ut och befordras eftersom de är villiga att ge de råd som politiker vill ha.
Så långt, allmänt så. Men vi konfronteras också här med en säkerhetskris, och våra politiska klasser och deras parasiter är helt okunniga om hur man ska hantera sådana kriser, eller ens hur man ska förstå dem. Under kalla kriget tvingades regeringar att regelbundet konfrontera säkerhetsfrågor: ofta var de också inrikespolitiska frågor. Säkerhetsfrågor var också objektivt viktiga, eftersom öst och väst stirrade på varandra över en militariserad gräns, med möjligheten till kärnvapenkrig aldrig särskilt långt borta. Inget av detta är sant nu. Nato-toppmöten äger naturligtvis fortfarande rum, men fram tills nyligen har de handlat om fredsbevarande styrkor, operationer mot uppror i Afghanistan och den oändliga strömmen av nya medlemmar och partnerskapsinitiativ. Inga grundläggande säkerhetsbeslut av något slag har behövts under den politiska livstiden för någon nuvarande ledare för ett Nato- (eller EU-) land, fram tills nu.
Detta är desto mer olyckligt eftersom en säkerhetskris är en mycket komplex sak och involverar en hel rad nivåer från det politiska ner till det militära/taktiska. Och en säkerhetskris är i stort sett omöjlig att hantera multilateralt: det enda i närheten jämförbara exemplet jag kan komma på är Kosovokrisen 1999, då ett mycket mindre Nato i praktiken slutade fungera efter den första veckan och var ganska nära att bryta samman helt.
Jag har påpekat tidigare att Nato inte har någon strategi för Ukraina och ingen riktig operativ plan. Det har bara en serie ad hoc-initiativ (tillfälliga, improviserade, ö.a.), sammanklistrade av vaga ambitioner som inte är relaterade till verkligheten, och av hoppet om att något ska dyka upp. Detta beror i sin tur på att ingen enskild Nato-nation är i ett bättre skick: vårt nuvarande västerländska politiska ledarskap har aldrig behövt utveckla dessa färdigheter. Men det är faktiskt värre än så: utan att ha utvecklat dessa färdigheter, utan rådgivare som har utvecklat dessa färdigheter, kan de faktiskt inte förstå vad ryssarna gör och hur och varför de gör det. Västerländska ledare är som åskådare som inte känner till reglerna för schack eller go och försöker lista ut vem som vinner.
Nu förväntas inte västerländska ledare själva vara militära experter. Det är vanligt att håna försvarsministrar utan militär bakgrund, men detta är att missförstå hur försvar fungerar i en demokrati, och för den delen hur en demokrati i sig fungerar. Låt mig ta på mig min föreläsarhatt för ett ögonblick och förklara det.
Regeringar har politik på olika nivåer. Ett av dessa politikområden kommer att vara en nationell säkerhetspolitik, som i sin tur är grunden för mer detaljerad politik inom underordnade områden: i detta fall försvar. Traditionellt sett förvaltas denna politik av ministerier, ledda av politiska personer eller utsedda, som har rådgivare, och i de flesta fall operativa organisationer för att omvandla politiken till faktisk aktivitet på plats. När det gäller utbildningsministeriet är de operativa enheterna skolor och universitet. När det gäller försvarsministeriet är det de väpnade styrkorna och de specialiserade försvarsinrättningarna. Man skulle inte förvänta sig att en försvarsminister skulle vara en före detta soldat, lika lite som man skulle förvänta sig att en utbildningsminister skulle vara en före detta lärare eller, för den delen, att en transportminister skulle vara en före detta lokförare. En ministers ansvar är att utforma och tillämpa politik inom den större strategiska ramen för regeringen, och att hantera budgeten och programmet för sitt område.
Så det är det politiska ledarskapets ansvar – normalt inklusive statschefen eller regering – att säga vad det strategiska syftet med en militär operation faktiskt är, och att beskriva en situation (”slutläget”) där detta syfte kommer att ha förverkligats. Om detta inte görs är militär planering och operationer meningslösa, oavsett hur bra dina styrkor och hur destruktiva dina vapen är, eftersom du faktiskt inte vet vad du försöker göra, och därför kommer du inte att kunna avgöra om du har gjort det. Detta, inte brist på militär kunskap, är det grundläggande problemet för västerländska politiska ledarskap idag. Det vore faktiskt bättre att kalla dem ”chefskap”, eftersom de inte har någon strävan att leda.
De är bara MBA-utbildade (MBA står för Master of Business Administration och är en företagsekonomisk utbildning, ofta riktad till yrkesverksamma personer som vill utveckla sin ledarskapsförmåga, ö.a.) skojare och rackare, för vilka konceptet med ett strategiskt mål i ordets sanna bemärkelse i princip är meningslöst. Istället för faktiska strategiska mål har de slagord och fantasifulla resultat. Det är trots allt uppenbart att de strategiska mål som regeringen sätter faktiskt måste vara realiserbara, annars finns det ingen mening med att sträva efter dem. De måste också vara tillräckligt tydliga för att kuna överlämnas till militären för att militären ska kunna göra en operativ plan för att leverera ”slutläget”. Och dessutom måste det politiska ledarskapet fastställa begränsningar och krav inom vilka militären måste arbeta. Eftersom västerländska ledare och deras rådgivare inte vet hur man gör detta, kan de inte heller förstå vad ryssarna gör.
Efter det behöver man naturligtvis ett politiskt-militärt skikt som kan utföra operativ planering och därmed besvara en rad frågor som: vilka militära resultat kommer att leda till det politiska slutläget? hur når vi dit? vilka styrkor kommer vi att behöva? hur bör de struktureras och utrustas? hur hanterar vi politiska imperativ och begränsningar? Även om dessa frågor är generella, och man kan hävda att de gäller även fredsbevarande operationer, gäller de uppenbarligen med mer och mer kraft i takt med att operationerna blir större och mer krävande.
Och detta är det grundläggande problemet. Kriget i Ukraina involverar styrkor som är en storleksordning större än de som skickats ut i operationer av någon västerländsk nation sedan 1945. Man kan faktiskt hävda att den enda gången som styrkor av jämförbar storlek har utplacerats i Europa är mellan 1915 och 1918, och igen 1944-45. Europeiska arméer studerade förvisso dessa kampanjer vid ett tillfälle, men med tiden blev de historiska exempel, inte något att dra relevanta lärdomar av. Och planeringen från omkring 1950 till 1990 var för ett kort, defensivt krig som troligen skulle bli med kärnvapen. Det är tveksamt om det faktiskt finns något alls i den senaste västerländska militärhistorien som skulle hjälpa dagens befälhavare att verkligen förstå vad de ser.
De har inte heller den aktuella yrkeserfarenheten. Det har också blivit modernt att håna västerländska militärbefälhavare, men på många sätt är det orättvist. I fredstid är de högre militära ledarnas roll bara delvis att förbereda sig för krig. Det finns också tusen andra frågor som rör budgetar, program, personalfrågor, kontrakt, militärens framtida storlek och form och många andra. Högt uppsatta militärer måste kunna förstå alla dessa frågor och hantera politiska ledare, diplomater, tjänstemän och deras motsvarigheter i andra regeringar, såväl som parlamentet och media. Det är uppenbart att man i fredstid inte kommer att välja en arméchef bara för påstådda krigföringsfärdigheter, om den personen är en aggressiv person som alltid argumenterar med ministern.
Det är därför det nästan alltid är så att militära befälhavare byts ut i början av ett krig. Vissa befälhavare kan visa sig vara naturliga krigförare och andra inte. Omfattande personalförändringar är därför vanliga eftersom uppgiften är väldigt annorlunda: vi har sett detta med den ryska armén sedan 2022. På samma sätt tar det tid för en fredstidsarmé som helhet att anpassa sig till att vara en krigförande armé. Problemet som västerländska experter har är att de följer denna process på avstånd, utan att själva gå igenom den. Arméer som fortfarande bara känner till fredstida operationsmetoder försöker förstå aktiviteterna hos arméer som helt har övergått till krigföring.
Slutligen är västerländska militärspecialister begränsade av sina egna erfarenheter. Tänk dig att du är chef för operationer i ett medelstort västerländskt land. Du gick med i militären på 1990-talet, när de sista högre officerarna som kände till kalla kriget gick i pension. Din faktiska erfarenhet har varit från fredsbevarande operationer och ett par utplaceringar i Afghanistan. Den största enheten du någonsin har kommenderat i operationer är en bataljon (säg 5-600 personer) och förra gången du faktiskt hamnade under beskjutning var du kompanichef. Hur kan man rimligen förvänta sig att du ska förstå mekaniken och komplexiteten i att manövrera arméer hundratusentals man starka, längs kontaktlinjer hundratals kilometer långa, och samtidigt förstå vad de inblandade befälhavarna gör, och hur de tänker? Du kommer omedvetet att fokusera på de saker du kan förstå, i den skala du kan förstå dem. Du kommer oundvikligen att koncentrera dig på detaljerna – några stridsvagnar förstörda här, en ny variant av artilleri utplacerat där – snarare än helhetsbilden.
Allt detta verkar förklara flera saker, inklusive den märkligt episodiska karaktären hos ukrainska initiativ. Några av dessa föreslogs uppenbarligen av väst, andra av en politisk klass i Ukraina som är starkt västerländsk och tänker i västerländska termer. (Ironiskt nog är armén förmodligen mer realistisk och bättre kapabel att förstå den större bilden.) Men det har funnits väldigt lite känsla av någon långsiktig strategi, eller ens tänkande. Ta attackerna på bron till Krim, till exempel. Vad skulle de uppnå exakt?
Nu är svar som ”skicka en signal till Putin” eller ”komplicera rysk logistik” eller ”förbättra moralen hemma” inte tillåtna. Vad jag skulle vilja veta är vad som förväntas följa, i konkreta termer? Vilka är de konkreta resultaten av detta ”budskap” tänkta att vara? Kan du garantera att det kommer att förstås? Har du utarbetat möjliga ryska reaktioner och vad kommer du att göra då? Anta, återigen, att du komplicerar rysk logistik? Vad blir det direkta resultatet, och hur lätt kommer det att vara för ryssarna att kringgå problemet. (Svara rättvist.)
Mycket intressant, men inte att glömma det ökade anlaget till NATO tillsammans med det faktum att antal huvudlösa höns som irrar omkring är för många, dvs utan strategi och framförhållning. Följden blir formande till opportunism som bevakar NATO territoriet samtidigt som medlemsländers ID suddas ut och ingen är ansvarig.
”Nato inte har någon strategi för Ukraina och ingen riktig operativ plan” Jag misstänker att det är en felaktig slutsats. Kom ihåg Wolfowitzdoktrinens ord från 1992 att USA aldrig mer kommer att tolerera någon konkurrerande stormakt att växa upp i öst efter murens fall.
Natos militära expansion sedan 1999 förklaras bäst av att USA, som kontrollerar NATO, medvetet och aktivt provocerade och skapade osäkerhet för Ryssland. Krigen i Tjetjenien och Georgien passar också väl in i den förklaringen.
Putin lyckades trots USA:s konspirationer att få Ryssland på fötter igen och Ryssland började skapa ekonomiska relationer med b.la. Tyskland. USA såg hur precis det som man i Wolfowitzdoktrinens anda försökte förhindra faktiskt hände.
Tjetjenien och Georgien fungerade inte, USA behövde gå vidare om man skulle kunna försvaga och förstöra Ryssland. Ukraina blev det självklara alternativet och grundtanken ser verkligen ut att ha varit att provocera Ryssland att invadera och att det skulle leda till intern katastrof i Ryssland.
Tre år av krig har nu gått och Ryssland visar inga tecken på försvagning. USA måste antingen ge upp sina planer eller eskalera ytterligare och eskalering verkar vara det vi ser. Trumps svammel om fred tror jag vi kan lämna därhän.
USA, eller UK, med USA:s stöd, ligger med oerhört stor sannolikhet bakom Ukrainas angrepp på Rysslands strategiska bombflyg och syftet kan egentligen bara vara ett. Att tvinga Ryssland till kraftfulla motåtgärder och till att använda metoder som fördjupar konflikten med väst och gör alla fredsförhandlingar omöjliga.
USA har ett objektivt intresse av att Ryssland tvingas erövra hela Ukraina och det tror jag är USA:s strategi och operativa plan. Endast så skulle Ryssland kunna försvagas. Ukraina är ett jätteland och enorma resurser krävs för att erövra det och ockupera det. Chansen eller risken, vilket man väljer, att Putin får stora problem med att offra så många soldaters liv och att sälja en sådan oerhörd ansträngning på hemmaplan skall inte underskattas.
USA försatte Putin i stora problem när dom provocerade fram invasionen i Ukraina och nu sätter USA Putin på pottkanten igen.
USA med vasaller verkar göra allt för att fred inte skall bryta ut i Ukraina och min gissning är att det här kriget kommer att hålla på i kanske tio år till. Utgången är inte alls given, om inte USA kollapsar självt innan så är risken inte helt liten att dom kommer att lyckas försvaga Ryssland på Ukrainas bekostnad.
I Sverige förekommer metaforen ”Elefantkyrkogården” vars bemärkelse är och används för offentligt anställda som
omplaceras pga att de är oönskade.
Så allt är gott och väl i korruptionens land med ca 10 000 miljoner invånare.
Men värre blir det om EU och NATO fungerar som Elefantkyrkogård för de mindre bemedlade/mer korrupta tillhanda, dvs oönskade som får position att styra och påverka miljontals medborgare; Mark Rutte med sina skandaler, Kallas med avsevärt minskad följe som politiker bland sina landsmän och slutligen Ursula von der Leyens som betraktades den svagaste av tyska politiker, men nu i positionen som EU kommissionär.
Med sådan utgångspunkt för handelsunionens funktion, dvs att samverka med demokratiska principer som dess främsta målsättning och befrämja varje enskilds medlemlands suveränitet i samverkan sins emellan är en illusion.
Med NATO som ännu en instans som elefantkyrkogård tyder på fullständig katastrof för Europa.
REN TV
11 juni vid 15:24
Ordväxlingen började: Kiev tog de militanta kropparna, som de vägrade in i det sista
Bilder på dussintals snyftande fruar och mödrar, som trängdes vid den belarusiska gränsen dagen innan, med porträtt av försvunna makar, fäder och söner, talar om hur väntan varade för ukrainska familjer.REN TV
Vid samtalen i Istanbul erbjöd sig Ryssland att återlämna kropparna av sextusen döda militanter från Ukrainas väpnade styrkor – utan några villkor.REN TV
Enligt det ryska försvarsministeriets beräkningar översteg antalet dödade och sårade SSU-soldater en miljon människor.REN TV
Kiev är tyst om antalet förluster, men utbytet av 1212 mot 27 visar vem som verkligen förlorar på slagfältet
Hör och häpna: den krigsstinna russofobtiken Annalena Baerbock, tidigare tysk utrikesminister, har valdts till ordförande för FN:s 80:e generalförsamling.
Tänka sig att FN också har blivit en ”elefant kyrkogård”
Iskander-M OTRK träffade positionen för IRIS-T i Ukrainas väpnade styrkor
04.06.2025 07:23:24 Maxim Tumbartsev
Den ryska militären upptäckte och med hjälp av Iskander-M OTRK angrep positionen för det tyska IRIS-T-luftvärnssystemet från Ukrainas väpnade styrkor i Dnipropetrovsk-regionen.
Detta tillkännagavs i går kväll, den 3 juni 2025, av Iznanka-kanalen.
«En kraftfull attack av Iskander OTRK mot positionen för IRIS-T-luftförsvarssystemet för Ukrainas väpnade styrkor i området kring byn Zholobok, Dnipropetrovsk-regionen”, står det i publikationen.
Att döma av bilderna utfördes attacken mot det tyska komplexet med hjälp av en Iskander-M OTRK-missil med en splitterluftsdetonationsstridsspets. Förstörelseradien för sådan ammunition tyder på att som ett resultat av attacken träffades inte bara radarn, över vilken stridsspetsen exploderade, utan även annan utrustning i denna position.
Författarna till kanalen ”Inside out” uppger att en radarstation, en avfyrningsramp, en stridsledningshytt och två fordon träffades, enligt deras källa.
Närvaron av den senare kan tyda på att det inte var IRIS-T-modellen som attackerades, vilket ukrainska källor gärna talar om efter publiceringen av sådana bilder.
Platsen för förstörelse av IRIS-T luftförsvarssystem är 105 km från de främre positionerna för den ryska armén (c) LostArmour.info – Yandex.Maps.
Som författaren till kanalen ”Engineering Structures of the Armed Forces of Ukraine” påpekar, i området mellan bosättningarna Zholobok och Zarechnoye finns det flera luftförsvarspositioner. En av dem träffades av Iskander, och de andra kan vara reserver.
Under det senaste året har de tyska myndigheterna rapporterat att de har överfört ett stort antal batterier till luftvärnssystemet IRIS-T i SLM- och SLS-versionerna. Det första alternativet kom under slaget av Iskander. Det inkluderar Hensoldt TRML-4D-radarstationen, som kan upptäcka luftföremål på ett avstånd av 250 km och spåra upp till 1500 mål. Luftvärnsmissiler i komplexet under beteckningen IRIS-T SLM kan träffa mål på en räckvidd på upp till 40 km och på en höjd av upp till 20 km.
Arbetet med att förstöra fientliga luftvärnssystem kommer att göra det möjligt för ryska luftspaningssystem att fungera friare och öka effektiviteten i anfallen mot mål för ukrainska trupper. Det bör noteras att under andra halvan av maj i år oskadliggjordes ett batteri av luftvärnssystemet Patriot från den 138:e luftförsvarsbrigaden i Ukrainas väpnade styrkor nära Dnepropetrovsk.
https://anna-news.info/otrk-iskander-m-porazil-pozitsiyu-iris-t-vsu/
https://strategic-culture.su/news/2025/06/03/waiting-for-oreshniks-while-istanbul-kabuki-proceeds-not-negatively/
Den 14 juni 2025 kommer USA att vara värd för en stor militärparad i Washington, DC, till synes för att fira den amerikanska arméns 250-årsjubileum. Ändå sammanfaller datumet med president Donald Trumps 79:e födelsedag, en detalj som har utlöst omfattande kontroverser och återuppväckt debatter om tillståndet för den amerikanska demokratin.
Detta spektakel, med tusentals trupper, stridsvagnar och flygplan, beräknas kosta upp till 45 miljoner dollar – en siffra som vissa hävdar är en underskattning med tanke på oredovisade utgifter. Mer oroande är att händelsen väcker en djupare fråga: håller USA, som länge varit en självutnämnd ledstjärna för demokrati, på att glida in i ett illiberalt system och därigenom underminera sin globala mjuka makt?
Den bistra sanningen är att USA i årtionden redan har fungerat som en demokrati bara till namnet, en trend som blev mer uttalad efter attackerna den 11 september 2001. Efter 9/11 expanderade presidentens supermakter, med åtgärder som frihetsberövande på obestämd tid och övervakning utan domstolsbeslut. Även innan dess har amerikanska presidenter länge utövat expansiv makt för att engagera sig i militära aktioner och de facto krig och på så sätt forma utrikespolitiken utan uttryckligt godkännande från kongressen. Genom att utnyttja vaga delar av lagstiftningen som War Powers Resolution och utnyttja den verkställande makten har presidenter om och om igen initierat konflikter, drönarattacker (på senare tid) och hemliga operationer, ofta genom att kringgå kongressens konstitutionella krigsförklarande roll.
Denna trend, från Vietnam till moderna interventioner i Syrien och Jemen, centraliserar den utrikespolitiska kontrollen till den verkställande makten, underminerar den demokratiska kontrollen och möjliggör snabbt, ensidigt globalt inflytande, ofta med långtgående konsekvenser. Om amerikanska presidenter ofta har varit tillfälliga diktatorer (även om de är bundna av den så kallade ”deep state”-parametrarna), verkar Trump vara inställd på att göra sig själv och framtida presidenter mer diktatoriska även när det gäller inrikespolitiken.
Hur det än må vara med den saken, i över 20 år har USA redan använt sig av fängslanden och tortyr på obestämd tid i Guantánamo Bay och CIA:s ”svarta platser” i över 50 länder, och hållit tusentals, inklusive minderåriga, fängslade utan korrekt rättsförfarande, vilket har fördömts av Human Rights Watch och många andra. En kultur av institutionaliserad tortyr lever kvar: John Yoos ökända ”Torture Memos” från 2002 rättfärdigade extrema handlingar (inklusive, som bekant, hypotetiskt att ”krossa testiklarna på personens barn” om det behövdes, en ståndpunkt som han bekräftade 2010), medan den dåvarande vicepresidenten Dick Cheney försvarade trubbig tortyr 2014. Trots Obamas och Bidens löften om att stänga Guantánamo har inga konkreta åtgärder vidtagits, och CIA:s tortyrmörkläggning fortsätter, vilket gör USA till en ledande global förövare av statligt sanktionerad tortyr och arresteringar utan vederbörlig rättsprocess.
Patriot Act, som antogs i kölvattnet av terrorattackerna den 11 september 2001, gav den verkställande makten en aldrig tidigare skådad auktoritet, vanligtvis på bekostnad av medborgerliga friheter. Denna politik, som genomfördes under sken av nationell säkerhet, skapade ett prejudikat för verkställande överskridanden som bara har intensifierats med tiden. Trumps presidentskap markerar dock en ny nivå av djärvhet och utmanar just de diskurser som har legat till grund för den amerikanska identiteten. Bortsett från kontroverserna kring hans militärparad visar hans många åtgärder på en ökande personifiering av makten som står i motsättning till amerikanska självutnämnda demokratiska principer.
Paraden i sig är en fallstudie i denna illiberala glidning. Kritiker har påpekat att den amerikanska armén inte hade några planer på en sådan uppvisning under sitt 200-årsjubileum 1975, en tid då ärren från Vietnamkriget och skjutningarna i Kent State gjorde ett sådant spektakel otänkbart. Nu, med Trump vid rodret, får evenemanget en annan ton. Inkluderandet av 28 Abrams-stridsvagnar, 50 helikoptrar och ett B-25-bombplan från andra världskriget, tillsammans med ett fallskärmsjägarstunt där arméns gyllene riddare kommer att ge Trump en amerikansk flagga, känns (för vissa) mer som en hyllning till presidenten än till militären.
Denna förmodade personifiering av makten är inte en isolerad händelse utan en del av ett större mönster under Trumps ledarskap. Som jag noterade i november 2024 handlar Trumps så kallade krig mot den djupa staten (eller delar av den) inte bara om att avveckla inrotade byråkratier utan har faktiskt mycket att göra med att öka presidentens makt. Genom att framställa sig själv som ett offer för ett ljusskyggt etablissemang har Trump rättfärdigat att utöka sin auktoritet genom att ofta kringgå kontroller och motvikter. Militärparaden fungerar på så sätt som en symbolisk förlängning av denna agenda – en offentlig uppvisning av kontroll som förenar nationell stolthet med personligt förhärligande. Sådana åtgärder urholkar inte bara amerikanska självutnämnda demokratiska normer utan introducerar också ett element av oförutsägbarhet som ytterligare skadar USA:s trovärdighet på den globala arenan.
För det första är konsekvenserna för USA:s mjuka makt tillräckligt djupgående. Under en stor del av 1900-talet utövade USA inflytande genom sin kulturella och ideologiska dragningskraft och positionerade sig som en förkämpe för demokrati och frihet. Ändå håller USA:s mjuka makt på att urholkas (se bara på nedmonteringen av USAID). Dessutom påskyndar Trump-administrationens oberäkneliga utrikespolitik en sådan nedgång. Europeiska diplomater har beskrivit hans oförutsägbarhet som destabiliserande, vilket ytterligare försvagar USA:s globala inflytande.
När en militärparad fungerar – om än på ett ambivalent sätt – som ett födelsedagsfirande för en ledare som ibland beter sig som en envåldshärskare (vare sig det är en ”galningsteori” som han använder för att få inflytande eller bara ett oberäkneligt beteende när det gäller tullar, till exempel), sänder det en signal till världen att USA inte längre är en pålitlig förvaltare av demokratiska värderingar – om det någonsin varit det. Det handlar inte bara om prislappen på 45 miljoner dollar. Det är ett symptom på ett djupare obehag – kejsaren har äntligen inga kläder, så att säga.
För att sammanfatta det hela är Trumps handlingar, även om de är djärva, inte den enda orsaken till detta skifte; De är själva kulmen på årtionden av urholkning av det demokratiska styret. Men hans personliga touch, med sin blandning av ego och oförutsägbarhet (för att inte tala om övermod), har gjort USA:s illiberala vändning mer uppenbar än någonsin. Utan demokratins ”mänskliga rättigheter”-narrativ för att upprätthålla den (som redan minskade under Biden) kan USA finna sin mjuka makt försvagad bortom reparation, vilket gör att allierade måste ifrågasätta sitt ledarskap och motståndare utnyttja sina sårbarheter. Med andra ord kan ”Trumps parad”, i all sin pompa och ståt, mycket väl markera en vändpunkt – inte bara för Trumps arv, utan för USA:s plats i världen.
Följ Blitz på Google News Channel
https://weeklyblitz.net/2025/06/04/american-presidents-bearing-dictator-like-powers-only-this-time-the-emperor-has-no-clothes/
Det är helt klart att de ledande i Väst är inkompetenta att sköta sina länder och frågan är om det ligger i deras intresse överhuvudtaget. De verkar vara karriärister som styrs av mäktiga ekonomiska krafter, storföretag, vapenindustri och underrättelsetjänster som skapar falsk information. Beslutsfattarna har kanske samma falska bild av verkligheten som allmänheten har fått via media?
Det är en ytterst farlig utveckling, risken för kärnvapenkrig är överhängande. Dessa dårar måste ställas till svars innan det är för sent!
Krigshetsen i västvärlden är ett symptom på den ”liberala demokratins” misslyckande och kan liknas vid kommunismens sammanbrott i Sovjet! Västvärlden närmar sig bankrutt med stormsteg och inga ”ekonomiska” pajaskonster eller skönmålning kan längre dölja detta och de länder som ligger värst till bland krigshetsarna är även de med sämst ekonomi som Storbritannien, Frankrike och USA. Nu när krutröken lagt sig angående det ukrainska anfallet mot de gamla bombplanen så är det enligt uppgift 3 st som förstörts helt, 7-8 st som är skadade och 3 som går att fixa alltså inte alls den framgång som utmålats av den ukrainska propagandan. Anfallet mot Kertj-bron var heller inte speciellt framgångsrikt då trafiken nästan går som vanligt. Så frågan nu är vilket det ryska svaret blir? Zelensky hoppas givetvis på ett enormt anfall mot ukrainska städer vilket skulle skulle ge honom en ursäkt att hoppa av alla förhandlingar för fred är det sista som skurken Zelensky och de krigshetsande politikerna i västvärlden vill ha.
11 juni 11:00
Artikel / Särskild operation
Detta har man väntat sig av Belousov under lång tid: bron förstörs, tillförseln stryps. Flyg- och rymdstridskrafterna spränger järnvägsknutpunkter. Otrolig rusning till Sumy
Författare: Fomenko Andrey
En folkrevolt mot överbefälhavaren visade sig bli en katastrof för elitbrigaden. En fullständig blockad av Sumy närmar sig. Truppernas förråd stryps. Läs mer i materialet ”Novorossiya”.
Ukrainska kanaler klagar över att det råder en kritisk brist på styrkor för försvaret av Sumy-regionen. Men ledningen för Ukrainas väpnade styrkor överger inte försöken att bryta sig in i Kursk-regionen. Attackerna mot ryska Tyotkino och Novy Put slutar inte för en dag. Nu använder fienden främst nationella bataljoner och SOF-avdelningar för detta.
Vår underrättelsetjänst rapporterar att grupper av elitbrigaden i Ukrainas väpnade styrkor ”Magura” avancerar mot byn Novy Put i Kursk-regionen. Helt nyligen iscensatte befälhavaren för denna enhet ett offentligt upplopp och uttalade sig mot överbefälhavaren Syrskij. Han klagade över meningslösa uppgifter, på grund av vilka hans brigad lider stora förluster. Detta uppror visade sig bli en katastrof för bataljonerna – nu är de uppriktigt sagt nedbrutna i ständiga försök att bryta igenom till Kursk.
Invasionsgrupper rör sig ut från byn Ryzhivka i Sumy-regionen, som fienden har förvandlat till en logistisk punkt. Enligt en fallskärmsjägares dagbok försöker ryska enheter nu bryta sig in i denna bosättning för att neutralisera ytterligare försök från den ukrainska armén att korsa statsgränsen. Detta var en annan riktning för vår offensiv.
Det kommer inte att ske någon evakuering från Sumy
Fiendens källor bekräftar att den ryska armén har tagit kontroll över huvudvägen i Yunakivka-området i Sumy-regionen. Logistiken för grupperingen av Ukrainas väpnade styrkor var som bortblåst. Det är värt att notera att ryska trupper under 2022, tack vare kontrollen över denna transportartär, lyckades avancera djupt in i Ukraina. Nu upprepar sig allt.
Militära experter påpekar att ryssarna gjorde en otrolig rusning till Sumy. En total blockad av staden närmar sig. Våra attackdrönare flyger redan till de södra utkanterna. Flyget arbetar på militära anläggningar med högexplosiva bomber. Det dök upp uppgifter i militära kanaler om att Zelenskyj hade gått med på ett förbud mot evakuering av civila. Tydligen kommer Ukrainas väpnade styrkor att gömma sig bakom dem som en mänsklig sköld.
Under tiden håller ryssarna på att slutföra utrensningen av utkanten av byn Vodolagi, som ligger 37 km från Sumy. Det görs framsteg i Novomykolaivka. Striderna om Yablunivka avtar inte. North Wind Channel, som leds av stridande från den norra gruppen av styrkor, rapporterar sex misslyckade motattacker från Ukrainas väpnade styrkor. Under det senaste dygnet försökte fienden avancera tre gånger i Kondratovka-området, två gånger i Andriivka och en gång i Junakivka. Det blev inget av det, de ukrainska förbanden var tvungna att retirera med stora förluster.
Ryssarna började aktivt skära av logistiken i fiendens eftertrupper. Dagen innan blev det känt att en bro hade förstörts i området kring byn Shakhovo i Donetsk i ett träffsäkert flyganfall. Tillförseln till fiendens armé är avskuren, enligt militärbefälhavaren Yuri Kotenok:
Anläggningen användes av ukrainarna för att försörja enheter som försökte hejda den ryska arméns framryckning nordost om Pokrovsk. Från ankomstplatsen till närmaste del av LBS – ca 8 km.
Dessutom spränger flyg- och rymdstridskrafterna järnvägsknutpunkter. Nyligen lämnade ”Geranium” en gigantisk tratt på järnvägen i Kiev. Detta har man väntat på från försvarsminister Belousov under lång tid. Militärbloggaren Yuriy Podolyaka förklarar:
Med sådana relativt billiga drönare kan vi helt förlama järnvägskommunikationen, åtminstone mellan Dneprs vänstra och högra strand, på ett par veckor. Och detta kommer om några månader att resultera i en katastrof för Ukrainas väpnade styrkor. När allt kommer omkring befinner sig nästan alla trupper på den vänstra stranden. Och utbudet kommer uteslutande från rätt bank. Det kommer att bli ytterst svårt att försörja en halv miljon armé med vägtransporter.
För att skära av tågens rörelse är det inte nödvändigt att träffa broar. Det räcker med att förstöra järnvägsspår även på fältet. Det är omöjligt att tillhandahålla luftvärnsskydd i alla områden. Det är möjligt att detta scenario började genomföras av vårt befäl.
Prenumerera på oss på Telegram och bli den första som får veta om de viktigaste nyheterna och de viktigaste händelserna under dagen.
https://novorosinform.org/etogo-ot-belousova-zhdali-davno-most-razrushen-snabzhenie-otrezano-vks-vzryvayut-zhd-uzly-neveroyatnyj-brosok-k-sumam-152948.html