Ett triangelspel mellan Tyskland, Kina och Ryssland om Ukraina

4
912

Kinas president Xi Jinping (v) med ordföranden för Enade Rysslandspartiet Dmitrij Medvedev, Peking, 21 december 2022. Bild: Indianpunchline.

Denna artikel på julafton av pensionerade indiske diplomaten M. K. BHADRAKUMAR har översatts av Rolf Nilsson.

Rolf Nilsson
M.K Bhadrakumar

https://www.indianpunchline.com/a-german-china-russia-triangle-on-ukraine/

 

 

 

En triangel mellan Tyskland, Kina och Ryssland om Ukraina

USA:s utrikesminister Antony Blinken trodde förmodligen att det i USA:s självutnämnda roll som världens polis var hans privilegium att kolla upp vad som pågår mellan Tyskland, Kina och Ryssland, något som han inte var insatt i. Förvisso blev Blinkens samtal med Kinas statsråd och utrikesminister Wang Yi i fredags ett fiasko.

Wang Yi

Mest säkert var hans avsikt att samla in detaljer om två möten på hög nivå som Kinas president Xi Jinping hade under på varandra följande dagar i förra veckan – med Tysklands president Frank-Walter Steinmeier respektive ordföranden för partiet Enade Ryssland och den förre ryske presidenten, Dmitrij Medvedev.

Blinken gjorde en intelligent gissning om att Steinmeiers telefonsamtal till Xi i tisdags och Medvedevs överraskande besök i Peking och hans möte med Xi i onsdags kanske inte var en tillfällighet.  Medvedevs uppdrag skulle ha varit att överföra något mycket känsligt budskap från Putin till Xi Jinping. Så sent som förra veckan kom rapporter om att Moskva och Peking arbetade på ett möte mellan Putin och Xi Jinping senare denna månad.

Steinmeier är en erfaren diplomat som innehade posten som utrikesminister 2005-2009 och återigen 2013-2017, samt som Tysklands vice förbundskansler 2007-2009 – och allt detta under den period då Angela Merkel var Tysklands förbundskansler (2005- 2021). Merkel lämnade efter sig ett arv av svängningar i Tysklands förbindelser med både Ryssland och Kina.

Steinmeier är en högt uppsatt politiker som tillhör det socialdemokratiska partiet – samma som den nuvarande förbundskanslern Olaf Scholz. Det är säkert att Steinmeiers samtal med Xi skedde i samråd med Scholz. Detta är en sak.

Det viktigaste är att Steinmeier hade spelat en banbrytande roll i förhandlingarna om de två Minskavtalen (2014 och 2015), som innehöll ett paket av åtgärder för att stoppa striderna i Donbass i efterdyningarna av den USA-sponsrade kuppen i Kiev.

När Minsköverenskommelserna började rämna 2016, ingrep Steinmeier med en genial idé, som senare kom att bli känd som Steinmeierformeln, där han gjorde upp den sekvens av händelser som anges i överenskommelserna.

I Steinmeierformeln krävdes särskilt att val skulle hållas i de separatistkontrollerade områdena i Donbass, under ukrainsk lagstiftning och OSSE:s övervakning. Det föreslogs, att om OSSE bedömde att valen var fria och rättvisa skulle en särskild självstyrande status för territorierna inledas.

Allt detta är naturligtvis historia i dag. Merkel ”erkände” nyligen i en intervju med tidningen Zeit att Minsk-avtalet i själva verket var ett västligt försök att köpa ”ovärderlig tid” för Kiev att rusta upp.

Med tanke på denna komplexa bakgrund borde Blinken ha anat att något var fel, när Steinmeier plötsligt hade ett samtal med Xi Jinping och Medvedev plötsligt dök upp i Peking dagen därpå och togs emot av den kinesiske presidenten. Det är anmärkningsvärt att Pekings information var ganska positiv när det gäller Kinas förbindelser med Tyskland och Ryssland.

Xi Jinping lade fram ett trepunktsförslag till Steinmeier om utvecklingen av förbindelserna mellan Kina och Tyskland och konstaterade att ”Kina och Tyskland har alltid varit partners för dialog, utveckling och samarbete, samt partners för att ta itu med globala utmaningar”.

På samma sätt underströk han i mötet med Medvedev att ”Kina är redo att samarbeta med Ryssland för att ständigt driva på förbindelserna mellan Kina och Ryssland i den nya eran och göra det globala styrelseskicket mer rättvist och jämlikt”.

Båda uttalandena nämnde Ukraina som ett diskussionsämne, och Xi betonade att ”Kina förblir engagerat i att främja fredssamtal” (till Steinmeier) och ”aktivt främjade fredssamtal” (till Medvedev).

Men Blinken genomförde sitt uppdrag klumpigt genom att lyfta fram de omstridda frågorna mellan USA och Kina, särskilt ”den nuvarande COVID-19-situationen” i Kina och ”vikten av öppenhet mot det internationella samfundet”. Det kommer inte som någon överraskning att Wang Yi gav Blinken en sträng uppmaning att inte ”delta i dialog och inneslutning samtidigt”, eller att ”tala om samarbete, men samtidigt sätta kniven i ryggen på Kina”.

Wang Yi sade: ”Detta är inte rimlig konkurrens utan irrationellt förtryck. Det är inte avsett att hantera tvister på ett korrekt sätt, utan att intensifiera konflikter. I själva verket är det fortfarande den gamla metoden med ensidig mobbning. Detta fungerade inte för Kina i det förflutna och kommer inte heller att fungera i framtiden”.

Specifikt om Ukraina sade Wang Yi: ”Kina har alltid stått på fredens sida, för FN-stadgans syfte och på det internationella samhällets sida för att främja fred och samtal. Kina kommer att fortsätta att spela en konstruktiv roll för att lösa krisen på Kinas eget sätt.” Enligt det amerikanska utrikesdepartementets utskrift misslyckades Blinken med att engagera Wang Yi i ett meningsfullt samtal om Ukraina.

Tysklands senaste närmanden till Peking i snabb följd – förbundskansler Olaf Scholz’ uppmärksammade besök i Kina förra månaden med en delegation av tyska toppchefer och Steinmeiers telefonsamtal förra veckan – har inte fallit väl ut i Washington.

Bidenadministrationen förväntar sig att Tyskland först samordnar sig med Washington i stället för att ta egna initiativ gentemot Kina. (Intressant nog underströk Xi Jinping vikten av att Tyskland bevarar sin strategiska självständighet).

Annalena Baerbock. Bild Wikimedia.

Tysklands nuvarande proamerikanska utrikesminister, Annalena Baerbock, tog avstånd från förbundskansler Scholz Kina-besök. Uppenbarligen bekräftar Steinmeiers telefonsamtal med Xi att Scholz rör sig enligt en plan för att följa en väg av konstruktivt engagemang med Kina, precis som Merkel gjorde, oavsett läget i USA:s spända relation med Kina.

Med detta sagt är det ett djärvt drag från det tyska ledarskapets sida att diskutera fredsskapande i Ukraina med Kina vid den nuvarande tidpunkten, när Bidenadministrationen är djupt engagerad i ett proxykrig med Ryssland och har för avsikt att stödja Ukraina ”så länge som det behövs”.

Men det finns en annan sida av saken. Tyskland har internaliserat sin ilska och förnedring under de senaste månaderna. Tyskland kan inte annat än känna att det har blivit utspelat i nedräkningen inför Ukrainakonflikten – något som är särskilt irriterande för ett land som är genuint atlantiskt i sin utrikespolitiska inriktning.

Tyska ministrar har offentligt uttryckt sitt missnöje över att amerikanska oljebolag skamlöst utnyttjar den efterföljande energikrisen för att göra extravinster genom att sälja gas för tre till fyra gånger så mycket som det inhemska priset i USA. Tyskland fruktar också att Bidenadministrationens Inflation Reduction Act , som bygger på grundläggande investeringar i klimat och ren energi, kan leda till att tysk industri flyttar till USA.

Stack of pipes for natural gas pipeline North Stream 2 at Mukran port, September 2020. Bild:Wikimedia Commons.

Det mest otrevliga av alla åtgärder har varit förstörelsen av gasledningen Nord Stream. Tyskland måste ha en ganska god uppfattning om vilka krafter som låg bakom detta terrordåd, men landet kan inte ens nämna dem, utan måste undertrycka sin känsla av förödmjukelse och indignation. Förstörelsen av Nord Stream-gasledningen gör att ett återupplivande av de tysk-ryska förbindelserna blir en ytterst plågsam affär. För en nation med en stolt historia är det lite för mycket att acceptera att bli knuffad runt som en bricka i spelet.

Scholz och Steinmeier är erfarna politiker och borde veta när de ska ta skydd och avvakta. I vilket fall som helst är Kina en mycket viktig partner för Tysklands ekonomiska återhämtning. Tyskland har inte råd att låta USA förstöra sitt partnerskap med Kina och reducera landet till en vasallstat.

När det gäller kriget i Ukraina blir Tyskland en frontlinjestat, men det är Washington som bestämmer västvärldens taktik och strategi. Tyskland bedömer att Kina har en unik position för att vara fredsmäklare i Ukraina. Tecknen tyder på att Peking också håller på att ta till sig den tanken.

Föregående artikelEx-president Medvedevs årsöversikt satte Rysslands nya stora strategi i ett sammanhang
Nästa artikelEU har planer klara för personliga klimatkvoter
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Tyska makthavare har i alla tider varit falskspelare så som imperialister är, det vet Kina och spelar vänligt med på sitt kinesiska vis, ryssarna har en rakare taktik.

    ROM, 28 december /TASS/. Den tidigare tyska förbundskanslern Angela Merkel, som innehade posten 2005-2021, sade på tisdagen att frågan om hennes deltagande i den potentiella ukrainska försoningsprocessen ”inte har tagits upp”.

    ”En sådan fråga har inte ställts”, sa hon i en intervju till den italienska veckotidningen Sette.

    Merkel sa att hon inte hade någon aning om hur konflikten i Ukraina kommer att sluta.

    ”Det kommer så småningom att sluta i förhandlingar. Krig slutar normalt vid förhandlingsbordet”, sa ex-kanslern. ”Men det finns en skillnad mellan en fred som infördes – som många människor, inklusive jag, inte vill ska hända – och öppna, vänskapliga förhandlingar. Jag har inget mer att tillägga.”

    I en kommentar om sin regerings politik gentemot Ryssland och Ukraina sa Merkel att logiken i hennes beslutsprocess ”fortfarande verkar rationell” för henne.

    ”Allt handlade om att förhindra ett krig, liknande den konflikt som utspelar sig nu. Vi misslyckades, men det betyder inte att det var fel att försöka”, sa hon.

    I en intervju med den tyska veckotidningen Die Zeit, publicerad den 7 december i år, sa Merkel att ingåendet av Minsk-avtalen var ett försök att ge Ukraina tid att bli starkare. Hon hävdade att det stod klart för alla att konflikten var frusen och att problemet inte hade lösts, ”men det här är vad som gav Ukraina ovärderlig tid.” Hon uttryckte tvivel om att Nato-länderna vid den tiden kunde ge stöd till Kiev i den utsträckning som de gör nu.

  2. Det faktum sedan nästan 25 år tillbaka att den Europeiska unionens ekonomi är avsevärt större än den amerikanska och har så pass mycket större handel med Kina, måste göra de amerikanska geopolitiska storspelarna mycket nervösa.

    På det hela taget är det naturligtvis, om man tänker efter logiskt, faktiskt helt ofattbart hur världens ledande industriella och kulturella första kontinent, med 800 miljoner invånare, skall hoppa och rusa på amerikanska kommandon när det passar just Washington.

    För Washington är naturligtvis det geopolitiska imperiala spelet slut om Europa får alltmer täta och intensivare ekonomiska och industriella samarbeten -istället för hård konkurrens- med just Euroasien och Asien.

    Vi hör aldrig någonsin en endaste gång någon endaste amerikansk politiker eller vild tankesmedja tala eller skriva om behovet av mer samarbete och lugn, liksom fred, mellan och inom just Europa, Euroasien och inom Asien.

    Brzezinskis plan (hur underlig den än var); att den som ”behärskade Centralasien skulle just härska över världen”. De narcissistiska neokonservativa krafterna trodde självklart att de var guds utsända och förutspådda att bara av ödet tilldelas denna roll, och där fick Brzezinski fel. Väldigt fel.

    Med de totala geopolitisk-militära kollapserna i Irak och Afghanistan så saknar Washingtonregimerna nu kontroll över Fastlandsasien, och dessutom mycket påtagligt generande.

    Kina liksom Ryssland är i svängning, och vi vet i detta nu inte om dagens ryska putinism överlever konvulsionerna av ett mycket välfungerande ukrainskt motstånd och militärt försvar.

    Märkligt nog måste den ultimata amerikanska geopolitiska mardrömmen faktiskt vara ett omdanat Ryssland som mer framtida börjar anta anti-korruptiva, äkta flerpartipolitiska debatter och val, och en given rysk befolkning som vill ha ett öppet samhälle med välfungerande grannrelationer och just ekonomiska samarbeten med såväl sina europeiska som asiatiska grannar.

    Det är idag, underligt nog, det absolut största hotet mot den amerikanska imperialismen.

    Varför skulle 300 miljoner amerikanska kolonialister vara förutsagda att härska över mer än 800 miljoner européer eller snart fem miljarder asiater – den frågan måste vara den mest skrämmande fråga Washingtons våldsetablissemang måste besvara inför sig själva.

    Och det finns inte heller något logiskt svar.

    Alla européer måste besvara frågan: om Europa vill på egen hand helt ta över det fulla ansvaret för sitt eget militära försvar, ordna sin egen diplomati och utrikespolitik: skulle de amerikanska ockupationsstyrkorna som blivit kvar här kolonialt sedan 1945, och som nu alltmer luktar mer än härsken fisk i Europa, lämna helt frivilligt?

    Som siste vice-kungen av Indien, lord Mountbatten, sade till Mahatma Gandhi vid britternas utträde när den engelska imperialismen föll samman i Indien 1947: ”men hur skall ni klara av våldet, krig och kaoset utan oss?”.

    Gandhi svarade: ”Men det blir vårt eget (indiska) kaos, inte ert”!.

    Klarar verkligen Europa, att leva och utvecklas utan just amerikanska kriser och vara en del av den eviga amerikanska geopolitiska kaoszonen, och bara ha ”egna europeiska kriser”, som alla andra kontinenter?

    • Tack Johan,
      för ett tankeväckande inlägg i fråga om funderingar kring USA;s herravälde över Europa, Egentligen är ju Europa överlägsna denna ”stormakt” i flera avseenden.
      Inte minst som demokratier i förhållande till antal som går och röstar. Och även, trots vår eländiga kolonialhistoria, tror jag vi äger ett större humankapital som dessutom kan utvecklas än mer.
      Vill därtill mena det är dags att Europa söker nya samarbetsparter i en anda som stärker FN;s roll som fredsbefrämjande och klimataktiv organisation.
      Med tanke på Ukrainakrigets alarmerande tillstånd som riskerar utlösa en sällan skådad katastrof som det kommer ta generationer att reparera-om så, Gud förbjude, någonsin har möjligheter ske?
      Och inte minst i ett läge då klimatet befinner sig under tillståndet att nära ”tippa över”, borde folkets valda besinna sig och förstå. Enbart vapensmedjor skapar ingen bestående världsordning.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here