FN:s säkerhetsråd avspisar USA:s försök att skada Iran och stabiliteten i Västasien

9
1574
Mike Pompeo. Officiellt porträtt


Ingress:
I torsdags, 20/8, meddelas att USA:s utrikesminister Mike Pompeo skarpt kritiserar USA:s allierade Tyskland, Frankrike och Storbritannien i Europa för att de ställt sig på ayatollornas sida (chose to side with ayatollahs.”) i Iran-frågan vid omröstningen i FN:s säkerhetsråd nyligen, fast de privat ska ha uttryckt stöd för förlängning av vapenembargot.
Sputniknews
Han gör ett andra försök via ”snap-Back” att få igenom sanktioner. Men misslyckas åter som Moon of Alabama skriver.

EU: s höga representant Josep Borrell, som samordnar den gemensamma kommissionen som övervakar kärnkraftsavtalet, förklarade att den amerikanska positionen var ogiltig:

”Jag noterar tillkännagivandet från USA om den så kallade FN-sanktionens ”snapback-mekanism” enligt FN: s säkerhetsråds resolution 2231. Som jag flera gånger har erinrat om har USA ensidigt upphört att delta i JCPOA genom presidentens memorandum den 8 maj 2018 och har därefter inte deltagit i någon JCPOA-relaterad verksamhet. USA kan därför inte betraktas som en JCPOA-deltagande stat för att möjliggöra sanktioner som snapback nämner i resolutionen.”

Den uppmärksammade frågan behandlas av James O’Neill.


USA:s försök att störa och upphäva kärnenergiavtalet med Iran blev starkt avvisat i FN:s säkerhets råd 14 augusti. Då röstade säkerhetsrådet med överväldigande majoritet för att avvisa ett försök av Förenta stater att utvidga FN-sanktionerna mot Iran som infördes som en del av det kärnenergiavtal som förhandlades fram mellan de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet plus Tyskland och Iran 2015.

USA som var en av de ursprungliga undertecknarna av Iran-kärnkraftsavtalet, var en av endast två medlemmar av FN: s säkerhetsråd (den andra var icke-permanent medlemmen Dominikanska republiken) som röstade för att utvidga sanktionerna mot Iran.

USA: s utrikesminister Mike Pompeo hänvisade till FN: s omröstning som ”oförlåtlig” och sade att ”misslyckandet med att agera beslutsamt för att försvara internationell fred och säkerhet är nödvändigt.” USA hade de facto dragit sig tillbaka från detta avtal i maj 2018. Det är tveksamt om USA inte förlorade all moralisk rätt till Pompeos kommentar med tanke på att USA hade undertecknat det ursprungliga avtalet och då bevis helt saknas för att Iran inte fullföljt sina skyldigheter enligt avtalet.

Särskilt när detta betraktas mot bakgrund av den lång listan med andra ensidiga tillbakadragande av avtal och institutioner som USA har varit part i, väcks den uppenbara frågan:  Varför skulle något land bry sig om att göra ett avtal med USA när det är som sannolikt kommer att återkallas ensidigt när som helst i framtiden av en annan president.

I ett ganska patetiskt försök att motivera sin ståndpunkt försökte USA åberopa vad de kallade ”snap back” -bestämmelser i avtalet. Det finns ingen sådan klausul, men med den mest gynnsamma tolkningen av USA: s beslut verkar vara att avtalet om att avbryta sanktionerna kan återkallas om villkoren i avtalet inte uppfylls.

Det är betydelsefullt att USA inte uppger vad iranierna påstås ha gjort som skulle motivera en utvidgning av sanktionerna. Det som verkligen är i centrum i Trumps hans farliga utrikesministers uppfattning är ett visceralt, djupt hat mot Iran och en beslutsamhet att använda alla medel som finns för att undergräva och potentiellt störta Teheran-regeringen. Rysslands president Putin sökte få till stånd ett möte med de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet för att diskutera frågan ytterligare.

Det bör betonas att Putin inte försökte backa upp FN: s säkerhetsråds resolution eller händelseförloppet som har följt. Det kan ganska tolkas som ett försök att rädda Trump från det hela. Trump utnyttjade inte möjligheten utan lade i stället fram ett vagt uttalande om ett möjligt möte efter presidentvalet i november 2020. Detta var ett meningslöst förslag.

Troligtvis kommer Trump att förlora presidentvalet i november 2020 och i ”bästa fall” vara en svag president som väntar på att hans efterträdare ska sväras i januari 2021. Om han, som verkar troligt, förlorar valet är ett möte med andra permanenta medlemmar i Säkerhetsrådet om Iranavtalet långt ned på hans prioriteringslista.

Mer betydelsefullt är möten efter att Förenta nationernas sanktioner mot Iran har upphört. Det trotsar trovärdigheten att de skulle kunna återuppstå, särskilt med tanke på både Ryssland och Kina visat motstånd mot sådant förslag. I ett uttalande från en taleskvinna för det kinesiska utrikesministeriet Hua Chunjing sa hon att Kina ”stöttade FN: s myndighet och den internationella ordningen baserad på internationell rätt.”

I ett liknande starkt formulerat uttalande som svar på Förenta staternas kommentarer och tydliga avsikt att ignorera FN: s säkerhetsråds resolution sade Rysslands president Putin den 14 augusti, att ”som i världen i övrigt finns det ingen plats för utpressning eller diktat i denna region (Mellanöstern), oavsett källa. Unilaterala insatser leder inte till lösningar”. Putins uttalade Rysslands tydliga stöd för JCPOA. Den otvetydiga ståndpunkt som antagits av både Ryssland och Kina till de ensidiga USA-åtgärderna med avseende på Iran återspeglar en bredare geopolitisk utveckling som är en avgörande faktor för att förstå de ryska och kinesiska strategierna.

Bortsett från deras uppenbara ogillande av andra uttryck för USA: s unilateralism och bortse från internationella avtal har båda länderna en betydande och växande ekonomisk relation med Iran. För några dagar sedan nådde Kina och Iran i princip en överenskommelse om att Kina skulle investera 400 miljarder dollar under de kommande 25 åren i ett brett spektrum av utvecklingsprojekt inklusive investeringar i olje- och gasutveckling och i att bygga viktiga infrastrukturprojekt som ett uppgraderat järnvägsnät.

Ryssland har på liknande sätt inlett infrastrukturinvesteringsprojekt med Iran. Iran, med 80 miljoner + invånare, ses tydligt som en viktig partner i de snabbt utvecklande internationella infrastrukturprojekten i den större eurasiska landmassen som inkluderar men inte är begränsat till Kinas Belt and Road Initiative.

Det är uppenbart att både Ryssland och Kina ser Iran är en viktig länk i dessa projekt. Båda ser USA:s öppna ansträngningar för att undergräva Iran, som nu pågått i flera decennier, som motsatsen till vad som är i Irans och regionens bästa. Det är orealistiskt att vänta sig att Förenta staterna ändrar sitt beteende.

USA:s hantering av JCPOA är bara en illustration av en bredare och långvarig politik för störningar, inte bara i Iran utan i hela regionen. Rysslands och Kinas otvetydiga reaktion på USA: s senaste störande beteende är ett uttryck för en starkare reaktion i samverkan på USA:s beteende. Det skickar en tydlig signal om att era med inblandning och störningar av Förenta staterna nu möter stort motstånd.

 

Föregående artikelSkripal-affären: Sista spiken i en ”kista full med lögner”?
Nästa artikel”Oppositionsledaren” Tikhanovskaya får råd av USA:s biträdande utrikesminister.
James O'Neill
James O’Neill är en australiensisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker. Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

9 KOMMENTARER

  1. Västasien finns inte. Man hamnar på en omdirigeringssida till Sydvästasien

    https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=V%C3%A4stasien&redirect=no

    Den vanligaste benämningen av området är för oss européer är Mellanöstern eller tidigare oftast Främre Orienten.
    Genom att använda annat namn markerar du avståndstagande till din egen hemvist och kultur samt en önskan till Sydvästra Asien eller den kom hit.
    Vilket närmast socialister och liberaler verkligen sett till att den redan gjort.
    Eller arbetarnas inbetalade skattepengar här i Sverige närmast avsedd för vår egen välfärd och säkerhet istället transfereras ner till de här länderna i bidrag och bistånd.
    Jag tror palestinska myndigheten årligen får uppåt en miljard kronor av våra skattepengar.
    Sedan läste jag att 68-kommunisterna hittade ett särskilt ställe att skapa sitt eget välstånd och driva sitt intresse. Det var svenska myndigheten SIDA som har till uppgift att fördela biståndspengar.
    Som vanligt är det lätt att vara snäll med andras pengar och kan man leva gott av dem själv också så gör det ju inte saken sämre.
    Agda 88 år bryr sig ingen om men så gnäller hon ju inte heller.
    Men skulle hon få ett raseriutbrott och skriver något dumt på nätet så finns den regeringsstödda näthatsgranskaren som rycker ut och ser till att hon får ett ordentligt straff.
    Det är väl närmast de enda som ska ha något ordentligt straff i det här landet.
    De flesta övriga är det istället synd om och bör istället få omvårdnad.
    Riktigt så tänker man inte i Vitryssland och som dessbättre medfört det landet har en begränsad kriminalitet.
    Det utgör så klart ett hot mot våra svenska ”röda politiker” (lyssna gärna till Vänsterpartiets Linda Snecker) som genast svarar med att den ”auktoritäre diktatorn” genast måste bort.
    Jag tycker det är högst märkligt inte folk i allmänhet tar vänsterpolitiker som dom är inte vad dom utger sig för att vara.
    Men kanske inte så konstigt egentligen. För har man propaganda och retorik som främsta verktyg och med tiden lär sig uttnyttja dem så skulle de även vara märkligt om det inte fick någon effekt.
    Närmast total mediedominans tillsammans med etablissemang och en stor del av näringslivet.
    Vad kan de mer önska?

    • Dags att tillåta #Västasien”, men västra Asien går också bra. Säger betydligt mer än ”Mellanöstern”, eller hur?

      • Rent geografiskt ja absolut men kulturellt nej.
        Är t.ex. araber asiater?
        Jag vet inte men har svårt att tänka mig det.
        Ej heller kan jag se t.ex. ryssar som asiater.
        I varje fall inte den stora delen som bor närmare Europa.

        Vill man definiera området Mellanöstern tycker jag Sydvästra Asien passar bra.
        Men Västasien blir även det otydligt får då måste man kanske även inkludera t.ex. Vitryssland och Ryssland.

        Jag tror vi måste lära oss kunna tala om kulturella skillnader utan fördenskull genast spåra in på ”ras”.
        Människan påverkas även av miljö och tradition vilket är själva kulturens grund.
        För vad skulle det annars vara?
        Men påverkas även genom det genetiska arvet.
        Därför är det omöjligt att göra alla människor till kommunister.
        Vilket skulle vara fullt möjligt om människan endast påverkades av miljön.

    • Wikipedia är ett amerikanskt alster, och i amerikanska ögon är öst eller väst naturligtvis inte det samma som i exempelvis Vietnam, eller i författarens hemvist, Australien.
      När du och jag var unga gällde fortfarande Främre Orienten /Proche Orient (Levant), alltså europeiskt (kolonial) perspektiv. Ny används mest amerikanskt perspektiv, inklusive ordförråd, i en amerikaniserad värld.

      I FN kan man inte referera till öst eller väst, men däremot till östra eller västra Afrika eller Asien eller Eurasien. Kolonialepoken är, formellt, över.
      Språkligt sett är Västasien alltså lika korrekt som Västeuropa.
      Sydvästra Asien är FN-termen för området norr om Suezkanalen.

      Om man konsulterar Nationalencyklopedin, band 13, s 227 (tryckt på 1990-talet), får man läsa att Near East och Middle East är brittiska koloniala 1800-tals termer som ändrade betydelse 1932 när två brittiska högkvarter för flygvapnet slogs ihop.

      Det finns alltså ingenting svenskt i begreppen Främre Orienten / Mellanöstern, vilka ord man än använder för att översätta det brittiska imperiets administrativ-militär-geografisk indelning.

      Det svenska imperiet nådde aldrig så långt bort i öster, fastän Vikingarna hade härjat i Medelhavet innan Sverige blev till (några blev slavar i Arabien). Jag känner inte till gamla svenska/vikinga termer för olika världsdelar, utom Vinland.

  2. Fånige Michael Pompeo blev ordentligt örfilad inför hela världen. Skatten ekade från FN-salen till världens alla torg, undantaget Hell Aviv och New York City. Att USA självmant har lämnat JCPOA-avtalet och därmed har USA överhuvudtaget inget att säga till om eller kan begära eller kräva att Iran uppfyller dit och dat, är tydligen för komplicerad för ärke sionisten Michael Pompeo att fatta. Därför talar det pompösa köttberget om hur USA nu kommer att införa ”unilaterala sanktioner multilateralt” – ha, ha, ha

    https://www.strategic-culture.org/news/2020/08/22/us-isolated-from-double-think-arrogance-on-snapback-sanctions-against-iran/

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here