Hur mediespråket hetsar Vänstern att stödja krig, kupper och interventioner – med exempel

5
792
Bild från Afghanistan.

Denna artikel från 9/4 i FAIR har anlänt översatt av Catarina Östlund Hur mediespråket hetsar Vänstern att stödja krig, kupper och interventioner Den är skriven av Alan MacLeod, som är medlem i mediagruppen vid Glasgow Universitet. Han senaste bok är Propaganda in the Information Age: Still Manufacturing Consent från 2019.

Som en påminnelse om den etabklerade åsikten hänvisas till en artikel i Expressen Kasta inte Afghanistans kvinnor under bussen.


Hur mediespråket hetsar Vänstern att stödja krig, kupper och interventioner

I en tidigare artikel (FAIR.org, 3/3/21) undersökte vi några exempel på hur medierna hjälper till att få vänsterorienterade målgrupper – som traditionellt brukar vara skeptiska när det gäller konflikter – att acceptera regimskifte och andra amerikanska aktioner utomlands.

USA behöver ett visst medhåll, eller åtminstone en tvekan bland landets mer vänsterorienterade, för att interventioner ska kunna genomföras med ett minimum av inhemsk opposition. På grund av landets 50-åriga Vietnamsyndrom, ser korporativa medier till att åberopa mänskliga rättigheter och humanism, för att övertyga dem som står till vänster om mitten att acceptera, om än inte stödja, USA:s agerande utomlands. Skeptiska vänsteranhängare övertygas om att den här gången är det annorlunda….etablissemanget använder några av de vanliga tropen* för att sälja in en progressiv intervention som alla kan ställa sig bakom.

Tänk på kvinnorna!

Majoriteten av världens länder var emot USA:s attack mot Afghanistan som följde på 9/11 2001. Aktionen fick dock ett överväldigande stöd från den amerikanska allmänheten, bland annat från demokraterna. Faktum är att när en opinionsundersökning 2019 (Brookings, 1/9/20) frågade om ockupationen stöttade fler demokrater förslaget att behålla trupperna där än republikaner – 38% mot 34%- och något mindre stöd för att dra tillbaka trupperna(21% mot 23%).

Detta fenomen kan delvis förklaras av mediebevakningen, som ser till att övertyga en del och åtminstone se till att de som har makten skyddas. De hävdade bestämt att detta inte var ett anfallskrig, USA var inte bara där för att ta tillfånga Usama bin Ladin (som talibanerna faktiskt erbjöd sig att överlämna). Afghanistan anfölls för att de förtryckta kvinnorna i landet skulle få frihet. Som USA:s First Lady Laura Bush sa: Vi respekterar våra mödrar, våra systrar och döttrar. Att bekämpa brutalitet mot kvinnor och barn är inte ett uttryck för en specifik kultur, det är acceptera vår gemensamma mänsklighet – det är ett engagemang som delas av människor på varje kontinent …. Kampen mot terrorismen är också en kamp för kvinnors rättigheter och värdighet.

Krig utkämpas inte för att befria kvinnor (FAIR.org, 7/26/17), och att bomba människor är aldrig en feministisk aktivitet (FAIR.org, 6/28/20). Men New York Times var en av huvudarkitekterna när det gällde att bygga upp illusionen om ett fantom-feministiskt krig. Inom några veckor efter invasionen (12/2/01) rapporterade den om hur kvinnor med “glädje kunde komma tillbaks” till universitetsområden, illustrerat av en student som till en början kom med trevande steg, hennes kropp var täckt från huvud till fot av blå bomull. När hon närmade sig ingången vek hon tillbaks tyget från huvudet och visade sina runda kinder, sitt mörka hår och sina sökande bruna ögon. Den överdrivna symboliken var svår att missa: Detta var ett land som förändrades, och allt skedde tack vare invasionen.

Från artikeln i FAIR

Time Magazine tryckte också hårt på denna vinkel. Sex veckor efter invasionen (11/26/01) berättade tidskriften för läsarna att “det här var den största paraden av frigörelse för kvinnan sedan kampen för rösträtt” ägde rum, eftersom “kvinnliga ansikten, blyga och strålande, steg upp från mörkret mot ljuset”, kastade av sig sina slöjor och stampade symboliskt på dem. Om slutsatserna inte var tillräckligt tydliga, berättades för läsarna “åsynen av jublet var en gåva, en påminnelse om varför kriget var värt att utkämpa förutom det att det var ett grundläggande självförsvar.”

Några dagar senare föreställde omslaget på The Times (12/3/01) ett porträtt av en blond, ljushyad afghansk kvinna, med orden” Att kasta slöjan. Den chockerande historien om hur brutalt talibanerna behandlade Afghanistans kvinnor. Hur mycket bättre kommer inte deras liv att bli nu?” Detta representerade en stark trend . En studie som gjorts av Carol Stabile och Deepa Kumar publicerades i Media, Culture & Society (9/1/05), den fann att det förekom 29 amerikanska tidningsartiklar och 37 tv-sändningar om kvinnors rättigheter i Afghanistan år 1999. Från 2000 till 11 september 2001 var dessa siffror 15 respektive 33. Under de 16 veckorna mellan den 12:e september och första januari , 2002, översvämmades amerikaner av berättelser om saken i 93 tidningsartiklar och 628 TV-rapporter.

När det verkliga målet för kriget hade säkrats så försvann dessa artiklar. Antikrigsmeddelanden var till stor del frånvarande från den korporativa nyhetsbevakningen. Som FAIR-grundaren Jeff Cohen noterade i sin bok Cable News Confidential instruerade CNN-chefer sin personal att alltid motarbeta föreställningar om civila offer med krigsvänliga meddelanden, även om ” även om det kan börja låta tjatigt”. Denna typ av täckning bidrog till att få 75 procent av de demokratiska väljarna att stödja orsaken till kriget.

När verkligheten sätter in har det blivit allt svårare att låtsas att kvinnors rättigheter har förbättrats på allvar i Afghanistan. Kvinnor har det lika svårt som tidigare.

En kvinnlig afghansk parlamentsledamot sa till Phyllis Bennis vid Institutet för Policy Studies (CounterSpin, 2/17/21), att Afghanistans kvinnor hade tre huvudsakliga fiender: De första är talibanerna. De andra är krigsherrarna förklädda till en regering, som USA stöder. Och den tredje fienden är USA:s ockupation.

Om ni i väst kunde få bort USA:s ockupation, skulle vi bara ha två fiender. Times lyckades dock hitta på ett sätt att dra i vänsterns hjärtesträngar för fortsatt ockupation. En chockerande bild av en 18-årig lokal kvinna som fått örat och näsan avskurna, uppmanade i ett stort reportage från 2010 (8/9/10) läsarna att undra, trots att kvinnans stympning inträffade efter åtta års amerikansk ockupation (Extra!, 10/10..“vad händer om vi lämnar Afghanistan”, den uppenbara slutsatsen är att USA måste stanna för att förhindra ytterligare brutalitet.
Vox (3/4/21) hävdade att USA:s ockupation av Afghanistan har inneburit “större rättigheter för kvinnor och barn” utan att komma med några som helst bevis. Den manipulationen används än i dag. I mars rapporterade Vox (3/4/21) trovärdigt att generalstabens chef general Mark Milleyhade vädjat känslomässigt till Biden att han måste stanna i Afghanistan, annars kommer kvinnorna “att kastas tillbaks till stenåldern”. Det är verkligen bra att veta att de högsta kretsarna i det militärindustriella komplexet är sådana passionerade feminister. I verkligheten har nästan 20 års ockupation bara lett till att noll procent av afghanerna ansåg att dom “ trivdes” medan 85% av dem “led”, enligt en Gallup-undersökning. Bara en av tre flickor går i skolan, för att inte tala om hur få som studerar vid universitetet.

Sanningen är att kvinnors rättigheter minskades drastiskt, på grund av att USA ignorerade dem helt, då det i första hand stödde radikala islamistiska grupper och deras övertagande av landet. Före talibanerna var hälften av universitetsstudenterna kvinnor, liksom 40 procent av landets läkare, 70 procent av landets lärare och 30 procent av tjänstemännen – något som återspeglar den sovjetstödda regeringens reformer som USA ägnade enorma resurser åt att förstöra.

I dag är färre än 20 procent av lärarna kvinnor i hälften av landets provinser (och i många fall är de färre än 10 procent det). Endast 37% av tonårsflickorna kan läsa (jämfört med 66% av pojkarna). Samtidigt så anses nu gynekolog vara “ett av de farligaste jobben i världen” (New Statesman, 9/24/14). Så mycket för en ny guldålder. Tropen “tänk på kvinnorna” är långt ifrån unik för Afghanistan. Faktum är att brittiska kejserliga propagandister på 1800-talet använde de hinduiska kvinnornas svåra situation i Indien och muslimska kvinnors i Egypten som en förevändning för att invadera och erövra dessa länder. Livslängden på metoden bevisar kanske dess effektivitet.

Han attackerar sitt eget folk!

En av de många motiveringar som används för att få allmänheten med på det katastrofala Irakkriget var att Saddam Hussein var ett monster och en fara för sitt eget land. “Det råder ingen tvekan om att Iraks ledare är en ond man. Han gasade trots ihjäl allt sitt eget folk. Och vi vet att han har massförstörelsevapen,” sa president George W. Bush ofta, och medierna upprepade hans ord som papegojor.

Inför Irakkriget blev New York Times plötsligt mycket oroade över Husseins brott mot civila. Utrikeskorrespondent John F. Burns (1/26/03), jämförde honom till exempel med Stalin och fördömde honom för att ha störtat Irak i ett “blodbad som påminde om medeltiden”. Ironiskt nog var behandlingen av fångar i bu Ghraib-fängelset hörnstenen i Burns regimvänliga argument för förändring. Vad hände med det?

Samtidigt beslutade Nato att ingripa i Libyen för att störta Moammar Gadhafi, korporativa medier fylldes av passionerade fördömanden av hans regim, de flesta berättade för läsarna att han hade attackerat “sitt eget folk” (t.ex. McClatchy, 2/21/11; Washington Post, 3/11/11; New York Times, 3/15/11). Washington Post (4/1/11) förordade ingripandet, och rapporterade att det sannolikt skulle ha inträffa en massaker på civila som kunde bli ett brott mot mänskligheten om inte Nato intervenerade. Den jämförde den förmodade förestående slakten med Förintelsen, och antydde att USA:s agerande “var en följd av det internationella samfundets eftertanke om hur de inte lyckades förhindra folkmord på 1990-talet”.

New York Times kolumnist Ross Douthat (3/21/11) berömde också attacken som “Beau-idealet för ett liberalt internationalistiskt ingripande”, och hävdade att dess “humanitära syfte” var uppenbart för alla. Medierna matade fraser om fientliga missgärningar som “döda sitt eget folk” (eller “gasa” dem) direkt in i den nya doktrinen Responsibility to Protect- dvs den som tillåter militär intervention i andra länder för humanitärt beskydd, i praktiken åberopas det huvudsakligen för att störta kontradiktoriska stater.

Data från Google Trends visar att det fram till början av 2011 endast fanns mindre intresse för mänskliga rättigheter i Libyen, men att det i mars ökade enormt (då Nato intervenerade), sen sjönk intresset snabbt till försumbara nivåer och befinner sig också där sedan dess. En majoritet av demokraternas väljare stödde ingripandet, nästan lika mycket som republikanernas väljare gjorde. Eftersom talet om mänskliga rättigheter i Libyen näst intill har upphört, måste det antingen tyda på att de har förbättrats drastiskt, eller att det redan från början fanns ett syfte med allt detta tal om mänskliga rättigheter. Det är uppenbarligen inte det förra som gäller (FAIR.org, 11/28/17). Att medierna tappade intresset för de mänskliga rättigheterna i Libyen, strax efter ett framgångsrikt militärt ingripande tyder starkt på att deras nyvunna passion inte var äkta, utan att den istället hela tiden varit ett verktyg för att sälja in ett krig.

Diskussionerna om mänskliga rättigheter i Syrien sammanföll precis som med Libyen, och nådde sin höjdpunkt i samband med USA:s bombningar av landet i april 2017. De förblev höga under hela den tidiga perioden av inbördeskriget, även om de har sinat på senare år, eftersom en seger för Bashar al-Assads regering blir allt mer säker.För korporativa medier är Assad en diktator som “gasar sitt eget folk” (t.ex. Vox, 4/4/17; Bloomberg, 12/4/18; New York Times, 6/25/18; Economist 6/18/20) och så, konsekvensen blir – något måste göras – att något som sannolikt involverar militära jetplan. (I en undersökning från 2019 motsatte sig betydligt fler demokrater att dra tillbaka amerikanska trupper från Syrien än republikaner: 66% mot 23%-Brookings, 1/9/20.)
Ett av liberalernas främsta interventionistiska argument fanns i Huffington Post (8/26/13), då advokaten Josh Scheinert hävdade att “Syriens civila har betalat det högsta priset” för Obamas tvekan och krävde att “det … måste förändras.” Scheinert skrev att han ville “tro att vi som ett globalt samhälle, med vår mörka historia av misslyckanden, hade lämnat de värsta grymheterna, inte bara det verkligt onda, bakom oss.”

Med misslyckanden menade han inte när USA deltog aktivt, eller ledde statskupper, krig och folkmord i Latinamerika och Sydostasien (bara för att nämna några), utan han menade då den amerikanska militären inte ingrep.
Guardians kolumnist Natalie Nougayrède (3/1/19) uttalade sig på liknande sätt och vidhöll att “Assad kan fortfarande ställas inför rätta – och Europas roll är avgörande”. ” Enorma kränkningar av de mänskliga rättigheterna får inte lämnas ostraffade”, menade hon och hävdade att gripandet av honom skulle “avskräcka från ytterligare slakt”. Det enda realistiska sättet att arrestera Assad skulle naturligtvis vara att skicka in en invasionsstyrka i landet och störta regeringen och kidnappa honom. På så sätt lyckades hon effektivt formulera ett begränsat rättsligt svar som syftade till att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna och som skulle innebära ett fullskaligt militärt angrepp, på samma sätt som skedde med Irak.

Ibland hittas det på absurda lögner, som Gadhafis våldtäktspatruller som drevs av Viagra, Saddams soldater som slet barn ur kuvöser eller “Gay Girl in Damaskus”-bluffen. President Lyndon Johnson använde sig av den osanna historien om “den öppna aggressionen på Internationell vatten” känd som incidenten i Tonkinbukten, för att få kongressen att godkänna Vietnamkriget (FAIR.org, 8/5/17).

För att gå ännu längre tillbaks i tiden, bidrog händelser som USS Maine-explosionen (amerikansk pansarkryssare som förliste i Havanna 1898) till USA:s ingripande i det kubanska självständighetskriget – samt den brittiska propagandan i första världskrigets om tyskar som spetsade bebisar med bajonetter, korsfäste fångar och skar huvudet av barn, allt för att piska upp en blodtörstig stämning i en skeptisk och pacifistisk allmänhet.
Vi måste rädda demokratin!
Mot Venezuela har denna “trop” använts flitigt, det illustreras av Washington Post. Tidningens redaktion har publicerat ledare efter ledare som kräver en kupp (eller mer) för att så kallat rädda demokratin.
The Washington Post (6/30/17) stödde starkt en motståndsrörelse och oroligheter 2017 som dödade minst 163 personer, och en händelse där en oppositionsledare stal en militärhelikopter och använde den för att bomba Högsta domstolen och inrikesministeriet. The Post antydde starkt (och falskt) att det var ett insiderjobb av Maduros “regim”, som tillgrep alltmer “otroligt” och “brutalt” förtryck mot demonstrationer som hade “stöd från de allra flesta venezuelaner”.

Faktum är att denna “stora majoritet” visade sig vara mindre än 3% av landets befolkning, enligt en undersökning som genomfördes samma vecka av ett företag som sympatiserade med oppositionen. Åttiofem procent motsatte sig motståndsrörelsens taktik, 56 procent motsatte sig över huvud taget alla former av aktioner mot regeringen, även om de var helt fredliga.

På detta sätt fortsätter en lång trend i massmedierna som osynliggör majoriteteten av venezuelanerna och bara de som instämmer med Washingtons ambitioner är värda av tillhöra det “venezuelanska folket” (FAIR.org, 1/31/19). Samma redaktion menade i ett antal provocerande förutsägelser att om USA inte agerade skulle Maduro “eliminera den del i nationalförsamlingen som tillhörde oppositionen ” och “omvandla Venezuela till en regim som hade Kuba till modell”. Inget av detta har visat sig vara sant. The Post verkade förbryllad över att Venezuelas grannar inte verkade vara så entusiastiska över en amerikansk kupp, och förklarade detta genom att berätta för läsarna att de hade “mutats av Caracas med rabatterad olja”.

En månad senare informerade The Posts (7/27/17) redaktionella styrelse fortfarande att det våldsamma USA-stödda kuppförsöket faktiskt var en fredlig demonstration som stöddes av den “stora majoriteten av landets folk”, och att det egentligen var “Venezuelas laglösa regim” som genomförde en kupp mot demokratin. Vi måste agera nu, var budskapet, eftersom Maduro var på väg att “avskaffa” nationalförsamlingen och “ställa in framtida val”, återigen något som inte hände. “USA:s och andra demokratiers [reaktion på Venezuela] har konsekvent varit otillräcklig”, klagade ledningen för redaktionen. Med tanke på att USA gör allt utom att ingripa militärt i landet, så råder ingen tvekan om vad som borde göras.
Men som om det inte var uppenbart nog hade The Post (11/15/17) också en kolumn med rubriken “Oddsen för en militärkupp i Venezuela går upp. Men statskupper kan ibland leda till demokrati.” Artikeln hävdade att Maduro hade “slagit ner på dissidenter med våld och hänsynslöst kört över landets demokratiska institutioner”. Militären, konstaterade man, kommer att “spela en nyckelroll för att avgöra om ett land kommer att gå över till verklig demokrati”.

Daniel Ortega ” styrde först Nicaragua i 11 år efter revolutionen 1979, fram tills han avsattes i landets första verkligt demokratiska val”, skrev Washington Post (8/12/16)- och ignorerade valet 1984, för The Post är valet bara demokratiskt om de USA-gynnade kandidaterna vinner. Washington Post (8/12/16) har också hävdat att åtgärder mot Nicaragua var nödvändiga för att rädda demokratin.
Vänsterpresidenten Daniel Ortega, berättades det för läsarna, har varit “förvånansvärt föraktfull mot demokratiska normer”, och har “falskeligen upphävt konstitutionella mandatperioders längd, fuskat i val, hotat oppositionen och kontrollerat stora medier”. Hur kan USA, menade The Post ” ha spenderat så mycket pengar och politiskt kapital för att främja demokratin i Nicaragua under 1980-talet”, och nu sitta bredvid och inte erbjuda annat “än mild verbal opposition?”

Det är häpnadsväckande att se hur mycket förakt som visas för grundläggande historiska sanningar. I själva verket tränade och finansierade den amerikanska regeringen på 1980-talet högerextrema dödspatruller som spred förödelse i Nicaragua och resten av regionen, och dödade hundratusentals i ett folkmord som området aldrig kommer att återhämta sig ifrån. Man låtsas inte om att konstruktörerna bakom angriparna – Reagan-administrationen – befanns skyldig i amerikanska domstolar, åtalades och dömdes av Internationella domstolen på 15 punkter som koncentrerades på olaglig användning av våld. Det är förmodligen dessa handlingar som The Post beskrev för läsarna som “främjande av demokrati”, och redaktionen använde därmed ett mytiskt förflutet för att övertyga vänsterorienterade åhörare om att ytterligare “demokratifrämjande” åtgärder är nödvändiga idag.

USA har i åratal stöttat en inhemsk proteströrelse som syftar till att störta Ortega. Den har dock misslyckats med att komma särskilt långt, främst på grund av Ortegas utbredda offentliga stöd och för att oppositionen är så impopulär. Korporativa medier klagar på USA, men i allmänhet bara för att inte göra tillräckligt för att säkerställa en förändring i regeringen. “Vad Amerika måste göra för att hjälpa Nicaragua att återställa demokratin”, löd The Hills rubrik (1/30/20). Artikeln rekommenderade att USA måste “diversifiera sin strategi och öka sanktionerna mot regimens insiders som är delaktiga i att utföra brott mot de mänskliga rättigheterna”. ” Varför är Daniel Ortega fortfarande kvar vid makten, ännu två år efter att Nicaraguas massuppror startade,?” klagade en Washington Post-rubrik (1/5/20), besviken över att demokratin ännu inte hade återställts.

Tyvärr har till och med en stor del av de amerikanska vänstermedierna anslutit sig till de korporativa medierna när det gäller att fördöma progressiva latinamerikanska administrationer och därmed kratta manegen för USA-stödda försök till regimskiften (FAIR.org, 10/12/19, 1/22/20). Det är en mycket viktig sak i journalistik att förstå vilka som ska få uttala sig om mänskliga rättigheter; vilka källorna är kommer att ange tonen och argumenteten i allt en nyhetsorganisation producerar (Extra!, 1-2/06). Det finns emellertid en myriad av potentiellt lämpliga individer eller organisationer att gå till, och journalisterna har själva till stor del kontroll över vilka de väljer. Medierna kan därför effektivt bestämma vilka argument som ska få komma fram, och vilka som inte ska få höras. De uppsöker helt enkelt bara de människor som stöder det som dom vill berätta.

I början av ockupationen av Irak fylldes de korporativa medierna med krigsvänliga röster, medan oliktänkande till stor del stoppades. En studie som FAIR lät göra (5/1/03) om TV-nyheter i början av 2003, fann att 64% av alla källor föredrog en attack, medan bara en av tio uttryckte något slags motstånd mot den. Konsekvensen blev att tittarna effektivt bombaderades av röster som argumenterade för ett ingripande. Och om man undersöker hur det har sett ut under de gångna fem åren från början av 2016, och söker tankesmedjor som är för fred som Institute for Policy Studies och Center for Economic and Policy Research får man fram 86 respektive 53 resultat i New York Times.

Man refererar mycket oftare till krigshökarnas organisationer; sedan 2016 har 432 artiklar i The Times presenterat Center for American Progress, vars verkställande direktör Neera Tanden har uppmanat “oljerika länder” att betala USA för privilegiet att bombas (FAIR.org, 3/3/21), samtidigt som den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation visade 529 artiklar under samma period, vilket tyder på att det vi såg under Irakinvasionen snarare var regel än undantag.

Om välbetalda amerikanska kolumnister börjar rapportera mycket om mänskliga rättigheter i ert land är det ett ganska gott tecken på att ni är på väg att bli bombade. Lägg också märke till hur snabbt samma experter kommer att förlora sitt akuta intresse för mänskliga rättigheter i en nation efter ett amerikanskt ingripande.
Alltså, när ni nästa gång hör att det talas oerhört mycket om frihet, mänskliga rättigheter och demokrati i något land, var på er vakt mot dolda avsikter. Dessa kallblodiga mediefigurer kanske bara gråter krokodiltårar i imperiets tjänst

*””En trop är en stor kliché.
En kliché är en uppsättning ord som lät klok i början, men som har blivit ointressant och meningslös när den har använts för mycket. “Gamla som gatan; den som lever får se”. En trop är en utvidgning av kliché.
Den är ett motiv i narrativet som blir uttjatat, förutsägbart och ointressant.”” FAIR

Vad är FAIR?
FAIR”är den nationella progressiva mediebevakaren som utmanar korporativa medias vinklingar, spin (PR) och desinformation. Vi arbetar för att stärka The First Amendment (Jfr “Mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna i svensk rätt”) genom att förespråka ökad mångfald i medierna och genom att granska praxis som marginaliserar allmänhetens intresse, minoriteter och avvikande åsikter. Vi avslöjar nyheter som ignoreras och försvarar arbetande journalister när de blir tystade. Vi är en progressiv grupp och vi anser att strukturreformer behövs för att bryta upp de dominerande mediekonglomeraten, och för att etablera medier i allmänhetens tjänst och stödja starka ideella informationskällor.”

Föregående artikelVilken rätt har USA att kräva skadestånd av Swedbank? Visste Du att 18 av Europas största 20 banker fällts för penningtvätt?
Nästa artikelHar inte Ryssland rätt till självförsvar … även när hotet är vid landets gräns?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Det här är lite som DN:s maniska bevakning av kalsongmannen Navalnyj. Vi skall oroa oss för hans påhittade förgiftning, han dåliga rygg, hans njurar, hans onda ben osv. Anna-lena l(a)uren och andra har skrivit flera hundra artiklar om stackars Navalnyj. Empatin flödar.

    Om Julian Assanges hälsa har DN inte skrivit en enda artikel!
    För DN och alla andra större media är empati ett synnerligen relativt fenomen. Faktum är att empati och mänskliga rättigheter inte betyder ett skit för dessa krigets megafoner. Om det inte går att använda i krigspropagandan vill säga.

    I massmördarnas förlovade land USA gäller samma sak. Alla deras påhittade fiender är odemokratiska, kvinnofientliga och brutala. Det är numera lätt att veta när USA planerar sina anfall på fattiga länder.

    Nu körs detta bedrägeri mot Kina och Ryssland på ett sätt som bara kan jämföras med propagandan emot Saddam och Khaddaffi. Ryssland och Kina vet naturligtvis att USA skiter fullständigt i mänskliga rättigheter och när den här propagandan tar fart som nu så betraktar dom den antagligen som förberedelse för krig.

    • Och nu ojas det över att kalsongs journalisternas älskling Navalny riskerar att dö. Vad kalsongs journalisterna inte berättar är att han vägrar vårdbehandling. Dör han så är det ett plus i den ryska fängelsebudgeten. Vi andra slipper vi bedövas av kakofonin som förs av kalsongs journalisternas kvartet ifrån Stockholm

  2. Intressant att Usa har mage att tala om att rädda kvinnorna när dom under 80-talet bekämpade den kommunistiska regimen som hade frigjort kvinnorna.
    Och det dessutom var fallet att CIA uppmuntrat talibanerna och distribuerat religiösa litteratur till dem.

    Nicaragua nämns
    Alan McCleod har som de flesta renhjärtade progressiva inte uppfattat att Sandinisterna fördes till makten med Usas hjälp.
    Det skedde medelst den numer välbekanta typen av falska anklagelser mot den tidigare regeringen och med partisk vapenhandel till rebellernas fördel..
    Det kan vara av intresse att påminna om att höken Brzezinski i sin bok “Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic Era” från 1970 skrev positivt om Marxismen som den kommande ideologin.
    (Hade det möjligen ngt samband med att ryssarna vid ungefär den tiden fiskade upp vad som kan antas vara en tom Apollo13-kapsel ur havet strax efter uppskjutningen?)
    Och var stödet till Sandinisterna en del av en köpslagan med Sovjet?

  3. Väldigt långt inlägg som man kan instämma i vissa avseenden om man orkar läsa hela.
    Det gjorde dock inte jag. Men början.
    Jag vill minnas USA gjorde krigshandlingar i Afghanistan för att få bukt med terrorismen som hade etablerat sig där. Vill minnas att även Ryssland varit där i samma ärende tidigare men av någon anledning dragit sig ur. Annars vet jag säkert Ryssland tidigare haft stora problem med terrorism.

    Föreställ oss USA inte “rensat upp” i Afghanistan från terrorismen som odlades där, vad hade hänt då?
    Tycker ni radikala vänstermänniskor på den här webbsajtan att det varit bättre?
    Människor i USA, samt överallt vill känna säkerhet och trygghet.
    Jag tycker inte alls det är någonting konstigt med det.

    • Kan jag tycka är vettigt.
      Problemet är att Onkel Tom rensar Afghanistan på terrorister genom att döda 1 miljon civila och församlade dårars samfund applåderar.
      När sedan Kina rensar OBS! delar av sitt eget land på terrorister genom att utbilda dem till ett vettigare liv låter det som folkmord.
      Det är något som är förvirrat med proportioner och konsekvenstänk hos icke nämnda megafoner.
      Kan arbetarklass berätta varför omskolning av 300.000 är MYCKET värre än en miljon döda civila?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here