Hur mycket är vi beredda att offra för att hjälpa USA att vinna ett propagandakrig mot Putin?

5
685

Denna aktuella artikel av Caitline Johnstone har översatts av Rolf Nilsson.

Caitline Johnstone: https://caitlinjohnstone.com/2022/04/16/how-much-are-we-prepared-to-sacrifice-to-help-the-us-win-a-propaganda-war-against-putin/ och

https://steigan.no/2022/04/hvor-mye-er-vi-forberedt-pa-a-ofre-for-a-hjelpe-usa-til-a-vinne-en-propagandakrig-mot-putin/

Hur mycket är vi beredda att offra för att hjälpa USA att vinna ett propagandakrig mot Putin?

Vid denna tidpunkt i historien finns det en mycket viktig fråga som vi alla måste ställa oss själva, och den frågan är följande: hur mycket är vi, som samhälle, villiga att offra för att den amerikanska regeringen ska vinna ett propagandakrig mot Vladimir Putin?

Låt mig förklara.

En starkt underskattad aspekt av den senaste omgången av eskalering av censur från Silicon Valley, vilken började vid starten av Ukrainakriget, är det faktum att det är en helt unik sekvens av censur. Det liknar alla andra vågor av utrensningar i sociala medier och nya kategorier av förbjudet innehåll, som vi har upplevt sedan det blev mainstreamdoktrin efter det amerikanska valet 2016, det att teknologiska plattformar strikt måste reglera det som sägs på nätet, men skälen till det har inneburit en drastisk avvikelse från etablerade mönster.

Det som skiljer denna nya upptrappning av censuren från sina föregångare är, att ingen den här gången låtsas som att det görs det i folkets intresse. Med censuren av rasister var argumentet att de uppmuntrade till hatbrott och rasistiska trakasserier. Med censuren mot Alex Jones och QAnons var argumentet att de uppmuntrade till våld. Med censuren av Covid-skeptiker var argumentet att de tillhandahöll desinformation som kunde vara livsfarlig. Även med censuren av fallet med Hunter Bidens bärbara dator, hävdades det att det fanns ett behov av att skydda valets integritet mot desinformation av potentiellt utländskt ursprung.

Med censur relaterad till Ukrainakriget finns det inga argument för att det görs för att hjälpa folket. Det går inte att säga, att det att låta folk säga fel sak om detta krig innebär att döda ukrainare, amerikaner eller någon annan. Det finns ingen grund för att säga, att det att ifrågasätta anklagelser om ryska krigsförbrytelser kommer att skada USA:s demokratiska processer. Det är bara, ”Tja, vi kan väl inte ha folk som säger fel sak om ett krig?”

Ökad upptrappning av webbcensur

”YouTube har tagit bort videor som ifrågasätter den amerikanska regeringens berättelse om ryska krigsförbrytelser i Bucha”

Fråga en ordentligt hjärntvättad liberal om varför de stödjer censuren av någon som ifrågasätter amerikanska berättelser om ryska krigsförbrytelser i Bucha eller Mariupol, så kommer de förmodligen att säga till dig något i stil med ”Jaha, det är desinformation!” eller ”För att det är propaganda!” eller ”Hur mycket betalar Putin dig??” Men vad de inte kommer att kunna göra är att formulera exakt vilken specifik skada som görs av ett sådant uttalande på samma sätt som de kunde när de försvarade censuren av Covid-skeptiker eller fraktionerna som ansvarade för förra årets uppror i Capitolium-byggnaden.

Det enda argumentet du kommer att få, om du verkligen insisterar, är att USA befinner sig i ett propagandakrig med Ryssland, och det ligger i samhällets intresse för våra medieinstitutioner att hjälpa USA att vinna det propagandakriget. Kalla krig utkämpas mellan kärnvapenmakter, eftersom het krigföring skulle riskera att utplåna båda nationerna, och då blir bara andra former av krig, som psykologisk krigföring, tillgängliga. Det finns inga argument för att denna nya upptrappning av censuren räddar liv eller skyddar val, men det är ett argument för att det kan hjälpa till att lätta på de långsiktiga dagordningarna för det kalla kriget i USA.

Men vad betyder det egentligen?

Om vi accepterar detta argument, så går vi medvetet med på en situation där alla stora nyhetskanaler, webbplatser och appar, som folk tittar på för information om världen, inte syftar till att berätta sanna saker om verkligheten för oss, utan syftar till att besegra Vladimir Putin i ett märkligt psykologiskt krig. Det innebär att överge varje ambition att vara en faktabaserad, sanningsbaserad civilisation, och istället acceptera en existens som en propagandabaserad civilisation, vilken syftar till att se till att vi alla tänker tankar som skadar Moskvas långsiktiga strategiska intressen.

Och det är bara helt absurt att det här är ett beslut som redan är fattat för oss, utan någon offentlig diskussion om huruvida det är den typen av samhälle vi vill leva i. De hoppade direkt från ”Vi censurerar uttalanden för att ’skydda’ dig från våld. och virus” till ”Vi censurerar uttalanden för att hjälpa våra myndigheter att föra informationskrig mot en utländsk motståndare.Och det helt sömlöst.

 

 

BBC-reportern avvisar frågor om Syrien på grund av ”informationskrig” med Ryssland

”Du vet att du är i trubbel när en militär försöker göra journalistens jobb genom att ställa frågor och hålla makten ansvarig… och journalisten försöker stoppa honom.”

Klassen som producerar consent – samtycke – har hjälpt till att bana väg för denna smidiga övergång med dess obevekliga och pågående uppmaningar om mer och mer censur. Och i åratal har vi sett tecken på att de ser det som sin plikt att hjälpa till att underlätta ett informationskrig mot Ryssland.

2018 såg vi en BBC-reporter förmana en före detta senior brittisk sjöofficer för att diskutera att den påstådda kemiska vapenattacken i Douma, Syrien var en falsk flagga, ett påstående som vi nu har berg med bevis för att det förmodligen är sant, tack vare visselblåsare från Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW, ö.a.). Anledningen till att reportern motsatte sig dessa kommentarer var att ”vi befinner oss i ett informationskrig med Ryssland”.

”Med tanke på att vi befinner oss i ett informationskrig med Ryssland på så många fronter, tror du att det kan vara tillrådligt att säga detta offentligt med tanke på din position och din profil? Finns det ingen fara att du muddrar ner i vattnet?” frågade BBC Annita McVeigh amiral Alan West efter hans kommentarer.

Vi såg samma tendens i massmedia några veckor senare, i en intervju med den tidigare kandidaten för miljöpartiet i USA, Jill Stein, som fick tillrättavisning av CNN:s Chris Cuomo för att ha lyft fram det helt okontroversiella faktumet att USA är en extremt allvarlig lagöverträdare när det kommer till att blanda sig i andra länders val.

”Du vet, det skulle vara fallet för Rysslands sida av saken, inte ur ett amerikanskt perspektiv,” sa Cuomo som svar på Steins helt adekvata kommentarer. ”Självklart är det hyckleri inblandat, många olika stora statliga aktörer gör många saker som de kanske inte vill att folk ska veta om. Men låt Ryssland säga att USA gjorde det mot oss, och så här gjorde de det, så är det fair play.”

Vilket är samma sak som att säga, ”Glöm vad som faktiskt är sant. Säg inte sanna saker som kan hjälpa ryska intressen. Det är Rysslands jobb. Vårt jobb här på CNN är att säga saker som skadar ryska intressen.

https://youtu.be/MGO6rxvXVck?t=180

Tim Carney: ”Biden kommer inte att få en enda svår fråga?”

Stephen L.Miller: «lol (laugh out loud, ö.a.) nej. Återigen, ingen journalist vill vara journalisten som säger ”men hennes e-post då” och bli stämplad som spetälsk av hela branschen. Så enkelt är det.”

Vi kan spåra huvudströmmen i tanken att det är västmedias uppgift att manipulera information i allmänhetens intresse, istället för att bara säga sanningen, ända sedan Donald Trumps seger i presidentvalet 2016. I det som utan tvekan var det mest betydelsefulla politiska ögonblicket i USA, sedan 11 september och dess efterdyningar, kom klassen som producerar samtycke, fram till beslutet att Trumps val inte var ett misslyckande i status quo-politiken, utan ett misslyckande i informationskontrollen.

I oktober 2020, under skandalen med Hunter Bidens bärbara dator, beskrev Stephen L Miller i The Spectator hur en konsensus bildades bland mainstream-pressen efter Clintons förlust 2016, att det var deras moraliska plikt att dölja fakta från allmänheten som kan leda till Trumps omval.

”I nästan fyra år nu har journalister skämt ut sina kollegor och sig själva över vad jag skulle kalla ”men hennes e-post”-dilemmat, skriver Miller. ”De som plikttroget rapporterade om den dåliga timingen i den federala utredningen av Hillary Clintons privata server och som läckt hemligstämplad information har blivit utfrysta och bortvinkade från ”de coola kidsens” bord, stod det i ”The Cool Journalists”. Att fokusera så mycket på det som på den tiden var en betydande skandal har av många i media avskrivits som ett misstag. De tror att vänner och kollegor hjälpte till att få in Trump i Vita huset genom att fokusera på en nothing-burgeren luftballong – av en Clinton-skandal, när de hellre borde ha lyft fram Trumps svagheter. Det är ett misstag ingen journalist vill upprepa.”

När ”journalister” accepterade att deras viktigaste uppgift inte är att berätta sanningen, utan att hindra människor från att tänka dåliga tankar om det politiska systemets status quo, var det oundvikligt att de entusiastiskt började heja på för mer internetcensur. De ser det som sin plikt, och det är därför de ledande talespersonerna för nät-censur nu är företagsmediareportrar.

Alex Marquardt: ”Medan rysk media stängs ner från olika plattformar kan du fortfarande lyssna på Radio Sputnik på FM/AM-radio i den amerikanska huvudstaden. Vissa värdar, som @stranahan, pratar som en Kreml-papegoja. Andra hävdar att de bara erbjuder olika åsikter.

Michael T. Conte: Ratting är tyst på Radio Sputnik. Intressant uppgift för en reporter.

Men det är inte så det borde vara. Det finns ingen legitim anledning till att Silicon Valley-ombuden för den mäktigaste regeringen på jorden skulle censurera människor för att de inte håller med den regeringen om ett krig, men det är precis vad som händer och det händer mer och mer. Det borde uppmärksamma oss alla på att det blir allt mer acceptabelt att tysta folk, inte för att de cirkulerar farlig desinformation, inte heller för att de säger saker som på något sätt är osanna, utan enbart för att de säger saker som undergräver USA:s informationskrig.

Människor borde verkligen få säga saker som inte håller med historiens mäktigaste imperium om ett krig. De borde till och med få säga grovt osanna saker om det kriget, för annars kommer bara de mäktiga att få säga fräckt falska saker om det.

Yttrandefrihet är viktigt, inte för att det är skönt att kunna säga vad man vill, utan för att det fria flödet av idéer och information skapar en kontroll på de mäktiga. Det ger människor möjlighet att hålla de mäktiga ansvariga. Det är just därför de mäktiga arbetar för att eliminera det.

Vi borde se det som ett stort, stort problem att så mycket av världen har drivits in i dessa gigantiska monopolistiska uttrycksplattformar som utför censur helt i enlighet med den mäktigaste maktstrukturen i världen. Detta är raka motsatsen till att hålla makten under övervakning.

Hur mycket är vi som samhälle villiga att ge upp för att USA:s regering och dess allierade ska vinna ett propagandakrig mot Putin? Är vi villiga att förbinda oss att vara en civilisation där huvudsyftet med varje bit av data inte handlar om huruvida det är sant eller inte, utan om huruvida det bidrar till att undergräva Ryssland?

Det här är ett samtal som borde ha pågått i mainstreammedia ett tag redan, men det kom aldrig. Låt oss ta fatt i det.

 

Föregående artikelSka Kroatien minska risken för krig i Sverige?
Nästa artikelFossilupproret! Kom till Björns trädgård fredag 29/4 kl 15.30!
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Konstigt nog är det de dumdryga ledarna av USA/EU och väst som är Rysslands bästa vänner. De tror sig skada Ryssland genom sina ”helvetiska sanktioner” men i själva verket det de gör att skjuter sig själva i sank: galopperande inflation, höjda räntor, ekonomisk kris, varubrist och t o m risk för hunger i väst på grund av den dumdryga politiken som västs ledare för mot Ryssland. Antigen är man masochist och finner njutning i att skada sig självt eller mes sannolikt är västs ledare super duper dumma och vet inte hut. För det går bra för Ryssland, oljeinkomsterna skjuter i höjden, rubeln är starkare än någonsin och inflationen är på väg ner (till skillnad från den galopperande inflationen i väst)

    Lös mer om vad ”helvetiska sanktioner” inneburit här: https://thealtworld.com/alastair_crooke/whisper-it-quietly-but-russias-financial-situation-looks-better-than-the-wests

  2. Jag har en känsla av att det allmänna ”tonläget” innehåller en ganska förvirrad inställning i vad sker.
    Lite som så, det är svårt att begripa när våra valda och ”kloka” statsmän spelar rysk rulett med hela vår planets civilisation.
    Framför allt när de framhåller att moralens högsäte befinner sig i Europa och USA. ty dem borde vara
    smarta nog att med humanismens överlägsna agenda lösa detta som pågår i kristendomens heliga namn.
    Vi kan ju tydligt höra när uSA;s president vid varje anfallskrig utropar de bevingade orden ”Gog bless America”.
    Alltså; enbart de orden från någon som är beredd att döda hundratusentals oskyldiga människor
    borde stämma tilleftertanke från varje enkel människa.

  3. Det systemet med journalister som makthavare lanserades 1909 i Usa av britternas Pilgrim Society. samma år som MI6 och MI5 skapades och genast började rekrytera agenter från journalistkåren. När Cia långt senare skapades var det en komponent av Pilgrims och nyligen har det framkommit att MI6 har en överordnad roll med full insyn i Usas Cia NSA FBI etc.
    Men vi får vår uppmärksamhet splittrad hela tiden medan Usa/Natos medlöpare flyttar fram positionerna. Gripen har fått nya lavetter för att passa ihop med Nato. Oavsett om dom erkänner det eller ej är det sannolikt möjligt att använda för (taktiska) kärnvapen.
    De svenskar som är medansvariga för den här utvecklingen är de värsta landsförrädare Sverige någonsin har haft.

  4. Propaganda hat två grundelement. Den ena är att intensivt och repetitivt mata målgruppen med information man vill den skall acceptera, falsk eller sant är ointressant. ”Upprepa lögnen till den blir sanning” sa Josef Goebbels. ”Till slut tror du på lögnen själv”.

    Det är precis det som just nu pågår i Sverige.

    Det andra grundelementet är att avlägsna och förhindra all information som kan störa propagandan, som fakta, sanning och analyser. Nazityskland skickade bångstyriga journalister som journalisten Michael Gerlich (15 februari1883 – 30 juni1934) till dödslägren. Den metoden har idag ersatts med den så kallade ”frysboxen”, DN som exempel, algoritmer, shadow banning, och juridiska hotelser och trakasserier som HMF med böter eller fängelse som verksamma medel att stoppa information.

  5. intressant artikel. Ytterligare bevis på mediernas makt,som sedan längesen totalt tappat sin moraliska kompass också

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here