Hur Nato lurade Miljörörelsen och ”Vänstern”

Av Lily Lunch
https://unherd.com/2023/05/how-nato-seduced-the-european-left/

I januari 2018 höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en aldrig tidigare skådad presskonferens med Angelina Jolie. Medan InStyle rapporterade att Jolie ”var klädd i en svart axelklädd fodralklänning, en matchande capelet och klassiska pumps (också svarta)”, fanns det ett djupare syfte med detta möte: sexuellt våld i krig. Paret hade just tillsammans skrivit en artikel för The Guardian med titeln ”Why NATO must defend women’s rights”. Tidpunkten var betydelsefull. När #MeToo-rörelsen var som störst hade världens mäktigaste militärallians blivit en feministisk allierad. ”Att få ett slut på könsbaserat våld är en viktig fråga om fred och säkerhet samt social rättvisa”, skrev de. ”Nato kan vara en ledare i detta arbete.”

Detta var ett nytt och progressivt ansikte för Nato, samma ansikte som man sedan dess har använt för att förföra stora delar av den europeiska vänstern. Tidigare, i de nordiska länderna, har atlantisterna varit tvungna att sälja krig och militarism till i stort sett pacifistiska befolkningar. Detta uppnåddes delvis genom att Nato inte presenterades som en rovgirig, krigsvänlig militärallians, utan som en upplyst, ”progressiv” fredsallians. Som Timothy Garton Ash uttryckte det i The Guardian 2002: ”Nato har blivit en europeisk fredsrörelse” där man kunde se ”John Lennon möta George Bush”. I dag, efter Rysslands  invasion av Ukraina, övergav däremot Sverige och Finland sina långvariga traditioner av neutralitet och valde medlemskap. Nato framställs som en militärallians – och Ukraina som ett krig – som även före detta pacifister kan ställa sig bakom. Allt dess förespråkare verkar sjunga är ”Ge kriget en chans”.

Jolie-kampanjen markerade på flera sätt en dramatisk vändning i vad Katharine A.M. Wright och Annika Bergman Rosamond kallar ”Natos strategiska narrativ”. För det första anammade alliansen för första gången kändisars stjärnglans och gav sitt oansenliga varumärke elitens glamour och skönhet. Jolies stjärnglans innebar att de lockande bilderna från evenemanget nådde en opolitisk publik med liten kunskap om Nato. För det andra tycktes partnerskapet inleda en era där kvinnors rättigheter, könsrelaterat våld och feminism skulle få en mer framträdande roll i Nato-retoriken. Sedan dess, och särskilt under de senaste 12 månaderna, har telegeniska kvinnliga ledare som Finlands premiärminister Sanna Marin, Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock och Estlands premiärminister Kaja Kallas i allt högre grad fungerat som talespersoner för en upplyst militarism i Europa. Alliansen har också intensifierat sitt engagemang för populärkultur, ny teknik och unga influencers.

Naturligtvis har Nato alltid varit PR-medvetet och har länge engagerat sig i kultur, underhållning och konst. Vem kan glömma albumet Distant Early Warning från 1999 av den elektroniska duon Icebreaker International, inspelat med finansiering från det nedlagda ”NATOarts” och inspirerat av de radarstationer längs Alaska och Kanadas norra periferi som byggdes för att varna Nato om ett inkommande sovjetiskt kärnvapenangrepp? Eller 2007 års långfilm HQ, producerad av Natos avdelning för offentlig diplomati, som skildrar livet inom alliansen och ett låtsasdiplomatiskt svar på en kris i den fiktiva staten Seismania? Nästan alla, visar det sig. Men det som gör Natos senaste strategiska vändning så effektiv är att den framgångsrikt har återspeglat kandidatländernas progressiva lokala traditioner och identiteter.

Inget politiskt parti i Europa är ett bättre exempel på övergången från militant pacifism till ivrig krigsvänlig atlantism än tyska Gröna. De flesta av de ursprungliga gröna hade varit radikala under studentprotesterna 1968; många hade demonstrerat mot amerikanska krig. De tidiga gröna förespråkade att Västtyskland skulle dra sig ur Nato. Men när grundarna kom upp i medelåldern började det uppstå sprickor i partiet som en dag skulle slita sönder det. Två läger började växa fram: ”Realos” var de moderata gröna, politiskt pragmatiska. ”Fundis” var det radikala, kompromisslösa lägret; de ville att partiet skulle förbli troget sina grundläggande värderingar oavsett vad som hände.

Som väntat ansåg Fundis att den europeiska freden skulle gynnas bäst av att Västtyskland lämnade alliansen och tenderade att förespråka militär neutralitet. Samtidigt ansåg Realos att Västtyskland behövde Nato. De hävdade till och med att ett utträde skulle återföra säkerhetsfrågorna till den tyska nationalstaten och riskera att återuppväcka en militaristisk nationalism. Deras Nato var en postnationell, kosmopolitisk allians, som talade många språk och flaggade med många flaggor, och som skyddade Europa från Tysklands mest destruktiva impulser. Men Nato-medlemskap vid historiens slut var en sak. Att Tyskland skulle gå ut i krig igen – det mest förbjudna av tabun efter andra världskriget – var något helt annat.

Kosovo förändrade allt. År 1999 – på 50-årsdagen av Nato:s grundande – inledde alliansen vad akademikern Merje Kuus har kallat en ”diskursiv metamorfos”. Från att ha varit en ren försvarsallians under det kalla kriget blev den nu en aktiv militärpakt med uppgift att sprida och försvara värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fred och frihet långt utanför medlemsländernas gränser. Natos 78 dagar långa bombningar av det som återstod av Jugoslavien, till synes för att stoppa krigsförbrytelser som begåtts av serbiska säkerhetsstyrkor i Kosovo, skulle för alltid förändra de tyska gröna.

Vid en kaotisk partikonferens i Bielefeld i maj 1999 utkämpade Realos och Fundis en bitter strid om bombningarna. De grönas utrikesminister Joschka Fischer, den mest framträdande Realo, stödde Natos krig; för detta överöste konferensdeltagarna honom med röd färg. Fundis förslag krävde ett ovillkorligt upphörande av bombningarna, vilket också skulle ha inneburit en kollaps för den grön-socialdemokratiska (SDP) koalitionsregeringen. Fredsförslaget misslyckades och krossade partiets antikrigsfraktion, som lämnade de gröna i stora skaror. Istället segrade Realos moderata resolution med god marginal. Efter en kort paus tilläts bombningarna av Jugoslavien att fortsätta. Med de grönas avgörande stöd flög Luftwaffe insatser över Belgrad, 58 år efter deras sista flygbombning av den serbiska huvudstaden. Det var den första tyska militära operationen i Europa sedan andra världskriget.

Efter inledningen av det fullskaliga kriget i Ukraina har de tyska grönas utrikesminister Annalena Baerbock fortsatt i Fischers tradition, skällt ut länder med traditioner av militär neutralitet och bönfallit dem att gå med i Nato. Hon har åberopat Desmond Tutus replik: ”Om du är neutral i orättvisa situationer har du valt förtryckarens sida.” Och de gröna har till och med buktalat sina egna döda medlemmar, inklusive Petra Kelly, en antikrigsikon och långvarig förespråkare för alliansfrihet som dog 1992. Förra året skrev de grönas medgrundare Eva Quistorp ett imaginärt brev till Petra Kelly i tidningen TAZ. Brevet lånar Kellys moraliska ståndpunkter och vänder på dem för att rättfärdiga de grönas omfamning av krig. Quistorp vill få oss att tro att om Kelly hade levt idag skulle hon ha varit Nato-anhängare. Med adress till den sedan länge döda Kelly hävdar Quistorp: ”Jag slår vad om att du skulle ropa ut att radikal pacifism gör utpressning möjlig.”

Tidigare i år lanserade även Tysklands utrikesdepartement en ny ”feministisk utrikespolitik”, det senaste av flera europeiska utrikesdepartement att ha gjort detta. Denna nya inriktning, som även antagits av Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Spanien, målar upp en kosmopolitisk militarism med en faux-radikal feministisk glans och öppnar krigs- och säkerhetsområdet för kvinnorättsaktivister. Feministiska ledare som inte tar i för mycket framställs som den perfekta motvikten till auktoritära ”starka män”.

Sverige var det första landet som antog en sådan policy 2014, vilket gjorde det möjligt för landet att projicera sin långvariga statsfeminism utomlands och inta en ny moralisk hållning på den internationella arenan. På hemmaplan fanns det positiva atlantiska berättelser i damtidningar. I Expressens ”Mama”-sektion, som riktar sig till kvinnliga läsare, betonades i en intervju med Angelina Jolie att Nato kan skydda kvinnor från sexuellt våld i krig. Jolie betonade också att det är liten skillnad mellan humanitära hjälparbetare och Nato-soldater, eftersom de ”strävar mot samma mål: fred”.

Akademikern Merje Kuus har skrivit att Natos utvidgning innebär ”en tvåfaldig legitimeringsstrategi”. För det första görs Nato ordinärt och oansenligt, vardagligt och vardagligt, och för det andra framställs det som oantastligt, vitalt, ett absolut moraliskt gott. Effekten av detta, säger hon, är att Nato samtidigt banaliseras och glorifieras: det blir så intetsägande byråkratiskt att det ligger under debatt, och så ”existentiellt och väsentligt” att det ligger över debatt. Och denna legitimeringsstrategi har varit tydlig i den begränsade, hårt kontrollerade debatten om euroatlantisk integration i de nordiska länderna, där ingen av dem höll folkomröstningar om medlemskap. Efter årtionden av folkligt motstånd mot alliansen verkar det som om Nato står över demokratin. Men som Kuss skriver betyder det inte att Nato påtvingas ett samhälle. Målet är istället ”att integrera Nato i underhållning, utbildning och samhällsliv i stort”.

Bevisen för detta finns överallt. I februari höll Nato sitt första spelevenemang någonsin. En ung anställd vid alliansen gick samman med den populära Twitch-streamaren ZeRoyalViking för att spela Among Us och prata om den fara som desinformation utgör för demokratin. Med sig hade de en bergsklättrare och miljöaktivist vid namn Caroline Gleich. Medan deras astronaut-avatarer navigerade i ett tecknat rymdskepp talade de om Nato i glödande ordalag. I slutet av evenemanget hade strömmen förvandlats till en rekryteringsinsats: den alliansanställde talade om fördelarna med sitt jobb och uppmuntrade tittarna att kolla in Natos webbplats för anställningsmöjligheter inom områden som grafisk design och videoredigering.

Evenemanget var en del av Nato:s kampanj ”Skydda framtiden”. I år ingick en tävling för unga konstnärer om grafiska romaner. Alliansen uppvaktade också dussintals influencers med stora följarskaror på TikTok, YouTube och Instagram och tog med dem till högkvarteret i Bryssel. Andra influencers skickades till förra årets Nato-toppmöte i Madrid, där de uppmanades att skapa innehåll för sin publik.

Den europeiska vänstern har varit fullständigt fängslad av denna show. I likhet med de tyska gröna har de stora vänsterpartierna övergett sin militära neutralitet och sitt motstånd mot krig och förespråkar nu Nato. Det är en häpnadsväckande omsvängning. Under det kalla kriget organiserade den europeiska vänstern massprotester med miljontals deltagare mot USA-ledd militarism och Natos utplacering av Pershing-II och kryssningsmissiler i Europa. I dag återstår inte mycket mer än den urholkade radikala retoriken. Med knappt något kvarvarande motstånd mot Nato i Europa, och alliansens smygande expansion bortom det euroatlantiska området, är dess hegemoni nu nästan absolut.