Hur ryssarna tänker

9
210
Sergey Karaganov. Bild: BBC

Detta är den första delen av en lång artikel av Thomas Fazi, som Rolf Nilsson har hittat och översatt. https://www.thomasfazi.com/p/inside-the-russian-mind?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=145825275&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Rolf Nilsson

Förståelse för den samtida ryska mentaliteten och ”andan” genom Sergey Karaganov.

Denne är en av Rysslands mest inflytelserika (geo)politiska tänkare – en rysk Brzezinski eller Kaplan, om man så vill. Han leder Council for Foreign and Defense Policy, Rysslands ledande utrikespolitiska tankesmedja, och är dekanus för fakulteten för världsekonomi och internationella frågor vid Higher School of Economics i Moskva. Han anses stå mycket nära Sergej Lavrov och till och med Putin själv. Fram till nyligen hade han nära band med västerländska utrikespolitiska kretsar. Under 1990- och 2000-talen var han medlem i Trilateral Commission (se här, ö.a.) och satt även i International Advisory Board of the Council on Foreign Relations. År 2019 intervjuades han av Time Magazine.

Det borde inte vara kontroversiellt att påstå att vi bör ägna mycket stor uppmärksamhet åt vad någon som Karaganov tänker och skriver – även om man anser att Ryssland är en fiende; ja, i synnerhet därför.

Karaganovs texter är inte avsedda för den västerländska (eller ens ryska) allmänheten; de är avsedda för den ryska intellektuella och politiska eliten – och Putins regering själv – och kan därför inte avskrivas som propaganda. Tvärtom erbjuder de en fascinerande inblick i de debatter som för närvarande förs bland de ryska eliterna och i den samtida ryska mentaliteten och ”andan” mer generellt.

I alla konflikter – västvärlden befinner sig de facto i krig med Ryssland – är det grundläggande att veta vad den andra sidan tycker och tänker. Detta är hela poängen med underrättelseinhämtning. Men att analysera vad ”fienden” säger och skriver offentligt är minst lika viktigt. Detta är dock en lyx som endast tillkommer den militärpolitiska eliten (som i väst sannolikt noga följer den ryska utrikespolitiska debatten, hoppas jag i alla fall), inte vanliga medborgare. Tvärtom kräver varje krigs- eller förkrigssituation att de senare utesluts från ”den andres” synvinkel och att ”fienden” demoniseras.

Detta är anledningen till att den västerländska eliten har gjort allt för att utestänga den ryska synvinkeln från de västerländska massornas allmänna medvetande.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022 har den västerländska propagandamaskinen ägnat sig åt en aldrig tidigare skådad framställning av Ryssland och dess ledare som ”den andre”, som beskrivs som oförsonligt fientlig, falsk och farlig, besjälad av ett inneboende hat mot västvärlden och en hitlersk törst efter territoriell expansion. Ett i grunden efterblivet, regressivt, fanatiskt, auktoritärt och i slutändan barbariskt land – ontologiskt skilt från det demokratiska, civiliserade väst – som leds av en sinnesförvirrad, ondskefull galning.

I detta syfte tystades alla ryska röster i väst – först och främst ryska medier, som stängdes av från etern och blockerades av internetleverantörer.

Samtidigt fördömdes alla i väst som vågade antyda att det kunde finnas rationella skäl bakom Rysslands agerande – eller till och med bara att vi borde ta hänsyn till Rysslands ståndpunkt, även om man anser att den är ”objektivt” eller moraliskt felaktig – som ”Putintroll” och anklagades för att sprida rysk desinformation (eller ännu värre).

Syftet med denna krigstidsliknande demonisering av Ryssland är alltför uppenbart: att piska upp allmänhetens stöd för Natos proxykrig mot Ryssland, via Ukraina, och en alltmer sannolik direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland.

När vi kommer allt närmare ett fullskaligt, potentiellt kärnvapenkrig med Ryssland är det viktigare än någonsin att utmana denna berättelse om gott och ont och förstå Rysslands perspektiv, även om man inte håller med om det. Faktum är att det förmodligen är det mest användbara vi kan göra som västerländska medborgare – förutom att störta våra krigshetsande eliter.

Därför skulle jag vilja uppmärksamma er på en nyligen publicerad artikel av Karaganov som jag anser vara av särskild vikt. Den heter ”Decades of wars?”, och den publicerades av Russian International Affairs Council, en tankesmedja som står den ryska regeringen mycket nära. Det är en ganska lång text där Karaganov reflekterar över tillståndet i väst och i relationerna mellan väst och Ryssland samt över risken för konfliktupptrappning. Nedan följer ett urval av artikelns huvudpunkter, med några korta kommentarer från min sida.

Karaganov inleder med att analysera de strukturella faktorer som bidrar till den nuvarande upplösningen av det internationella systemet och den därav följande multipliceringen av konflikter och hotspots – i Europa, Stillahavsområdet, Mellanöstern och på andra håll.

Utarmningen av den moderna formen av kapitalism – och det växande trycket på världens resurser.

Den första och största utmaningen är utarmningen av den moderna formen av kapitalism, som främst bygger på vinstintresse och som uppmuntrar till en ohämmad konsumtion av varor och tjänster, av vilka många blir alltmer onödiga för ett normalt mänskligt liv. Strömmen av meningslös information under de senaste två till tre decennierna faller inom samma kategori. Prylar slukar en kolossal mängd energi och tid som människor annars skulle kunna använda till produktiva aktiviteter.

Mänskligheten har hamnat i konflikt med naturen och börjat undergräva den – själva grunden för sin egen existens. Till och med i Ryssland innebär en ökad välfärd fortfarande i första hand en ökad konsumtion.

Den andra utmaningen är den mest uppenbara. Globala problem som föroreningar, klimatförändringar, minskande reserver av färskvatten, som enbart lämpar sig för jordbruk, och många andra naturresurser, förblir olösta.

Konsumtionssjukan sprider sig även till resten av världen. Vi själva lider fortfarande av den överdrivna konsumtion som var på modet på 1990-talet och som nu är på tillbakagång, om än ytterst långsamt. Därav den allt hårdare kampen om resurserna och de ökande interna spänningarna, bland annat på grund av ojämlik konsumtion och växande ojämlikhet i många länder och regioner.

Medvetenheten om att den nuvarande utvecklingsmodellen inte leder någonstans, men också oviljan och oförmågan att överge den, är huvudorsaken till den ökande fientligheten mot Ryssland (och den övriga värld som landet de facto representerar). Detta gäller även Kina, om än i något mindre utsträckning, eftersom kostnaden för att bryta förbindelserna med Kina skulle vara mycket högre.

Ökad social ojämlikhet

En parallell process är den ökande sociala ojämlikheten. Denna trend har vuxit exponentiellt sedan Sovjetunionens kollaps, som begravde behovet av en social välfärdsstat. I de utvecklade västländerna har medelklassen krympt under 15-20 år och blivit betydligt mindre synlig.

Nedbrytningen av människan och samhället

Detta är främst fallet i det relativt utvecklade och rika väst. Västvärlden faller offer för den urbana civilisationen som lever i relativ komfort, men som också är avskild från den traditionella livsmiljö där människan historiskt och genetiskt formades. Den kontinuerliga spridningen av digital teknik, som var tänkt att främja massutbildning, är i allt högre grad ansvarig för den allmänna fördumningen. Detta ökar möjligheten att manipulera massorna, inte bara för oligarkerna, utan också för massorna själva, vilket leder till en ny nivå av ochlokrati (en styrelseform där folkmassorna (pöbeln) styr, ö.a.).

Oligarkier som inte vill dela med sig av sina privilegier och rikedomar fördummar dessutom medvetet människor och uppmuntrar till sönderfall av samhällen genom att försöka göra dem oförmögna att göra motstånd mot den ordning som blir alltmer orättvis och farlig för de flesta. De inte bara främjar utan inför också antihumana eller posthumana ideologier, värderingar och beteendemönster som förkastar de naturliga grunderna för mänsklig moral och nästan alla grundläggande mänskliga värderingar. (låter som woke-ideologin, ö.a.)

Virtualisering av livet

Informationsvågen kombineras med relativt välmående levnadsförhållanden – avsaknaden av de största utmaningarna som alltid drivit mänsklighetens utveckling: hunger och rädslan för en våldsam död. Rädslan håller på att virtualiseras.

Red. Romelsjö: Virtualisering är en teknik att fördela en enda dators resurser, ofta CPUn, Centralprocessorn, till flera samtidiga tillämpningar.

Den västerländska elitens intellektuella nedgång

De europeiska eliterna har nästan helt förlorat förmågan att tänka strategiskt, och det finns praktiskt taget inga eliter kvar i traditionell meritokratisk mening. Vi bevittnar en intellektuell nedgång för den styrande eliten i USA, ett land med enorm militär kapacitet, inklusive kärnvapen.

Hittills är Karaganovs argument ganska okontroversiella och ligger väl i linje med den typ av kontrahegemoniska intellektuella strömningar som finns även i väst, både till vänster (i termer av kritik av den dominerande socioekonomiska regimen) och till höger (i termer av kritik av ”antihumana eller posthumana ideologier”).

Den globala omfördelningen av makt

Den fjärde viktigaste källan till de ökande globala spänningarna under de senaste femton åren är den aldrig tidigare skådade snabba omfördelningen av makt från det gamla väst till den växande världsmajoriteten. Tektoniska plattor har börjat röra sig under det tidigare internationella systemet, vilket har orsakat en lång världsomspännande geopolitisk, geoekonomisk och geoideologisk jordbävning. Det finns flera orsaker till detta. Var och en av dem granskas i tur och ordning.

• För det första slog Sovjetunionen på 1950- och 1960-talen och sedan Ryssland, som hade återhämtat sig från en femton år lång nedgång, mot kärnan i den europeiska och västerländska 500-åriga dominansen – deras militära överlägsenhet. Låt mig upprepa vad som har sagts många gånger: det var den grund på vilken västvärldens dominans i världspolitiken, kulturen och ekonomin vilade, vilket gjorde det möjligt för dem att genomdriva sina intressen och sin politiska ordning, kultur och, viktigast av allt, att suga ut världens BNP. Förlusten av den 500 år långa hegemonin är den grundläggande orsaken till västvärldens rabiata hat mot Ryssland och de försök att krossa landet som detta har lett till.

• För det andra, västvärldens egna misstag. Västvärlden, som hade kommit att tro på sin slutliga seger, har slappnat av, glömt historien och fallit in i eufori och tankeslöhet. Man har gjort en rad spektakulära geopolitiska misstag. Först avvisade man högmodigt (kanske lyckligtvis) den strävan som majoriteten av den ryska eliten hade i slutet av 1980-talet och på 1990-talet att integreras i väst. De ville vara jämlika, men blev avspisade.

Följden blev att Ryssland förvandlades från en potentiell partner och till och med allierad med en enorm naturlig, militär, ekonomisk och intellektuell potential, till en motståndare.

Detta är en oerhört viktig punkt för att förstå det ryska tänkesättet idag och dess känsla av svek från väst. Under många år efter det kalla krigets slut ville Ryssland egentligen inget hellre än att integreras i det ”internationella samfundet”, som då fortfarande otvivelaktigt dominerades av väst, på grundval av vänskapliga relationer med väst. Det var därför som Ryssland i åratal mer än blundade för västs uppenbara åsidosättande av dess många försäkringar, efter Sovjetunionens upplösning, om att Nato inte skulle bli en expansionistisk militärallians och inte skulle flytta sig ”en tum” österut – vilket var exakt vad man gjorde inom några år efter Berlinmurens fall – och accepterade (eller låtsades acceptera) Natos argument att dess agerande var rent defensivt och inte skulle tolkas som ett hot av Ryssland.

Det var därför man fortsatte att söka diplomatiska lösningar på Natos flagranta åsidosättande av de principer som hade inspirerat hela den europeiska säkerhetsarkitekturen sedan 1970-talet: säkerhetens odelbarhet – det vill säga uppfattningen att Natoländernas och Sovjetunionens (senare Rysslands) säkerhet var ”oskiljaktigt kopplad till alla andras säkerhet” och inte kunde ske på bekostnad av någon annan stats säkerhet. Därför tonade man ned flera åtgärder från Natos sida som tydligt syftade till att aggressivt hålla Ryssland stången – bland annat avvecklingen av det kalla krigets system för kärnvapenavskräckning genom USA:s ensidiga utträde 2001 ur 1972 års ABM-avtal (Anti-Ballistic Missile).

För att visa hur långt man var beredd att gå väst till mötes, i hopp om att få sitta med vid bordet i den nya USA-dominerade världsordningen efter det kalla kriget, var Ryssland berett att svälja det ena beska pillret efter det andra – tills det en dag inte längre var möjligt. Men vid det laget hade Rysslands önskan om att bli accepterad av väst på ett begripligt sätt förbytts i sin motsats: en djup misstro mot väst, som – ur Rysslands perspektiv – på ett ohederligt sätt utnyttjade Rysslands naivitet efter det kalla kriget när det gällde västs långsiktiga antiryska mål. Tillbaka till Karaganov:

• Dessutom blev Ryssland den strategiska kärnan i icke-väst, som oftast kallas det globala syd, eller mer korrekt, världsmajoriteten.

Jag fann den sista kommentaren särskilt intressant eftersom de flesta människor – särskilt i väst, men även, skulle jag tro, i det så kallade globala syd – skulle tänka på Kina, inte Ryssland, som ”den strategiska kärnan (’kernel’, operativsystemkärna, ett program i datorn somkontrollerar allt i systemet, ö.a.) i icke-väst”. Karaganov syftar dock troligen på situationen efter 2022, och i så fall ligger det mer än en kärna av sanning i det han säger, i så måtto att Ryssland-Ukraina har blivit frontlinjen i ett proxykrig om den internationella ordningens framtid mellan ett alltmer marginaliserat ”väst” och ett globalt stöd (i materiella och ideologiska termer) för Ryssland.

• För det tredje, efter att ha kommit att tro att det inte fanns något alternativ till den liberaldemokratiska globalistiska kapitalismen, inte bara missade utan också stödde väst Kinas uppgång, i hopp om att den stora statscivilisationen skulle följa demokratins väg – det vill säga styras mindre effektivt och strategiskt gå väst till mötes.

USA blev därefter inblandat i en rad onödiga konflikter – Afghanistan, Irak, Syrien – som man förutsägbart förlorade, vilket förstörde auran av dess militära dominans och slösade bort biljoner dollar som investerats i allmänna styrkor. Genom att tanklöst dra sig ur ABM-avtalet från 1972 [2001], kanske i hopp om att återfå överlägsenheten i strategiska vapen, väckte Washington till liv en känsla av självbevarelsedrift i Ryssland och förstörde slutligen alla förhoppningar om en vänskaplig överenskommelse. Trots sitt eländiga tillstånd lanserade Moskva ett program för att modernisera sina strategiska styrkor, vilket i slutet av 2010-talet för första gången hade gjort det möjligt för landet att inte bara komma ikapp utan också överträffa konkurrenterna, om än tillfälligt.

Så enligt Karaganov hade alltså ”alla förhoppningar om en vänskaplig överenskommelse” försvunnit redan 2001. Detta är dock förmodligen mer en efterhandsrationalisering, med tanke på att det finns gott om bevis för att Ryssland fortsatte att söka – utan framgång – en inkluderande paneuropeisk säkerhetsarkitektur med väst under flera år efter detta.

• Den femte källan till spänningar i världssystemet är den lavinartade förändringen av den globala maktbalansen. Den snabba minskningen av västvärldens förmåga att öka BNP orsakade en rasande reaktion. Väst, men främst Washington, förstör sina tidigare privilegierade ekonomiska och finansiella positioner genom att använda sig av ekonomiska band som vapen och använda våld i ett försök att bromsa sin egen nedgång och skada konkurrenterna. En spärreld av sanktioner och restriktioner för överföring av teknik och högteknologiska varor bryter produktionskedjor. Det oblyga tryckandet av dollar, och nu även euro, accelererar inflationen och ökar statsskulden. I ett försök att behålla sin status undergräver USA det globalistiska system som landet skapat, men som gett nästan lika möjligheter till växande och mer organiserade hårt arbetande konkurrenter i världsmajoriteten. Ekonomisk deglobalisering och regionalisering är på gång. Gamla institutioner för global ekonomisk styrning vacklar. Det ömsesidiga beroendet, som tidigare sågs som ett verktyg för att utveckla och stärka samarbete och fred, blir alltmer en sårbarhetsfaktor och undergräver sin egen stabiliserande roll.

Det är svårt att inte hålla med Karaganov på denna punkt. Jag skrev om USA:s ”deglobalisering som en annan form av imperiebyggande” i en av mina artiklar för ett tag sedan:

Den nuvarande västliga trenden mot deglobalisering och återlokalisering av produktion – i sig en potentiellt positiv sak – drivs inte av en önskan att skapa mer rättvisa, hållbara och självförsörjande ekonomier som tjänar inrikespolitiken och den övergripande välfärden för människor i västliga länder (för att inte tala om alla länder). Snarare är det besjälat av en önskan att krossa Kina, även på bekostnad av västerländska medborgares välbefinnande.

Tillbaka till Karaganov:

Den sjätte utmaningen. Efter att ha inlett en desperat motattack, främst mot Ryssland, men även mot Kina, inledde västvärlden en nästan oöverträffad krigstidsliknande propagandakampanj, demoniserade konkurrenter och klippte systematiskt av mänskliga, kulturella och ekonomiska band. Väst släpper ner en järnridå som verkar ännu tyngre än den tidigare och bygger upp bilden av en universell fiende. På den ryska och kinesiska sidan är idékriget inte lika totalt och brutalt, men motvågen växer. Allt detta skapar en politisk och psykologisk situation där väst avhumaniserar ryssarna, och i viss, men mindre utsträckning, kineserna. I sin tur ser vi på väst med ett allt större förakt. Avhumanisering banar väg för krig. Det verkar vara en del av krigsförberedelserna i väst.

Det råder ingen tvekan om att detta sker. För en djupgående studie av detta fenomen, som har mycket djupa rötter, hänvisar jag till Glenn Diesens utmärkta bok Russophobia: Propaganda in International Politics, där författaren analyserar hur ”Ryssland har … genom historien tillåtits spela en av två roller – antingen en lärling till den västerländska civilisationen genom att acceptera den underordnade rollen som elev och politiskt objekt, eller ett hot som måste begränsas eller besegras”.

Den åttonde utmaningen. Situationen förvärras av att den globala styrningen har kollapsat. Detta gäller inte bara ekonomin utan även politik och säkerhet; den förnyade hårda rivaliteten mellan stormakterna; den förfallna FN-strukturen som gör organisationen allt mindre funktionell; och det europeiska säkerhetssystemet som förstörts av NATO:s expansion. USA:s och dess allierades försök att skapa antikinesiska block i Indo-Stillahavsområdet och kampen om kontrollen över sjövägarna leder inte till någon lösning. Nordatlantiska alliansen, som tidigare var ett säkerhetssystem som i hög grad spelade en stabiliserande och balanserande roll, har förvandlats till ett block som har begått flera aggressionshandlingar och som nu för krig i Ukraina.

Nya organisationer, institutioner och vägar som ska garantera internationell säkerhet, som SCO, BRICS, det kontinentala Belt and Road och den nordliga sjövägen, har hittills bara delvis kunnat kompensera för det växande underskottet av säkerhetsstödjande mekanismer. Denna brist förvärras av kollapsen, främst på Washingtons initiativ, av det tidigare rustningskontrollsystemet, som spelade en begränsad men användbar roll för att förhindra en kapprustning. Men det gav ändå större öppenhet och förutsägbarhet och minskade därmed på något sätt misstänksamhet och misstro.

Inte mycket att tillägga här: att västvärlden undergräver det system för internationell styrning som man skapade efter andra världskriget, tydligast genom att angripa alla internationella institutioner som har vågat kritisera Israels folkmordsbeteende i Gaza (FN, ICJ, ICC etc.), är uppenbart för alla.

Förklaringen är uppenbar: eftersom Väst håller på att förlora sin faktiska kontroll över dessa institutioner har man valt att överge dem till förmån för en brutal maktlogik – dvs. den s.k. ”regelbaserade ordningen”.

Den nionde utmaningen. Västvärldens, och i synnerhet USA:s, reträtt från sin dominerande ställning i den globala kulturen, ekonomin och politiken medför obehagliga risker – hur uppmuntrande detta än må vara i termer av nya möjligheter för andra länder och civilisationer. USA:s tillbakadragande leder till att landet tappar intresset för att upprätthålla stabiliteten i många regioner och tvärtom börjar provocera fram instabilitet och konflikter. Det mest uppenbara exemplet är Mellanöstern efter det att amerikanerna säkrat sitt relativa energioberoende. Det är svårt att föreställa sig att den nuvarande palestinsk-israeliska konflikten i Gaza bara är resultatet av den uppenbara inkompetensen hos den israeliska och särskilt den amerikanska säkerhetstjänsten. Men även om så är fallet tyder det också på ett minskat intresse för en fredlig och stabil utveckling. Det som verkligen spelar roll är dock att amerikanerna, samtidigt som de långsamt drar sig tillbaka till nyisolationism, under många år kommer att leva i den imperialistiska dominansens mentala paradigm och, om de tillåts, underblåsa konflikter i Eurasien.

Harold Mackinder

Den amerikanska politiska klassen kommer under åtminstone ytterligare en generation att leva kvar inom Mackinders teorier (kärnlandsteorin, dvs. Att behärska Eurasiens kärnland är nyckeln till världsherravälde, ö.a.), sporrad av en 15 år lång men övergående geopolitisk dominans. Mer specifikt kommer Förenta staterna att försöka hindra uppkomsten av nya makter, i första hand Kina, men även Ryssland, Indien, Iran, mycket snart Turkiet och Gulfstaterna. Därav dess politik att provocera och uppvigla till en väpnad konflikt i Ukraina, försök att dra in Kina i ett krig om Taiwan och förvärra de kinesisk-indiska meningsskiljaktigheterna.

Red Romelsjö: Läs gärna Mackinders strategiska ”bibel” omprövas

Detta kommer att fortsätta tills den nuvarande generationen av amerikanska politiska eliter går i pension, eller tills ett mindre globalistiskt och mer nationellt orienterat folk tar över makten i USA. Detta kommer att ta åtminstone ytterligare 15 till 20 år. Men naturligtvis måste denna process uppmuntras i den internationella fredens namn och till och med i det amerikanska folkets intresse – trots den långa tid det kommer att ta för dem att komma till denna insikt. Detta kommer att ske om och när den amerikanska elitens förfall stoppas och Förenta staterna lider ännu ett nederlag, den här gången i Europa på grund av Ukraina.

Jag fann denna passage särskilt upplysande av två skäl: för det första därför att den visar på en djupare och mer nyanserad förståelse av vad som händer i väst än de flesta västerländska kommentatorer har – dvs, att västvärldens ledare befinner sig i en politisk motsvarighet till en psykotisk episod (En psykos innebär att du tolkar verkligheten annorlunda, ö.a.), eftersom de våldsamt kämpar för att hantera den bristande överensstämmelsen mellan verkligheten och deras förvrängda vision av den senare; men ännu viktigare är att Karaganov motstår frestelsen att essentialisera och ”antropologisera” västvärldens beteende (som vi gör med Ryssland):

Enligt Karaganov är västvärlden inte en civilisatorisk fiende, utan snarare en civilisation som Ryssland är avsett att återuppbygga vänskapliga relationer med i framtiden, när en ny, mer upplyst elit tar över där – förutsatt att vi kan överleva denna övergång utan att hamna i ett fullskaligt kärnvapenkrig. Detta leder oss till de två följande punkterna i Karaganovs argument:

Den tionde utmaningen. Under många decennier har den relativa freden på planeten upprätthållits på grund av rädslan för kärnvapen. Under de senaste åren har dock vanan att leva i fred, den tidigare nämnda intellektuella degraderingen och klustertänkandet i samhällen och eliter lett till att den ”strategiska parasitismen” har ökat. Människor fruktar inte längre krig, inte ens ett kärnvapenkrig.

Den elfte och mest uppenbara utmaningen kan ses som en uppsättning av utmaningar. En ny kvalitativ och kvantitativ kapprustning är på gång. Den strategiska stabiliteten, som är en indikator på sannolikheten för kärnvapenkrig, undergrävs på alla håll. Nya typer av massförstörelsevapen dyker upp eller har redan dykt upp, som inte omfattas av systemet med begränsningar och förbud. Bland dessa finns många typer av biologiska vapen som riktar sig mot såväl människor och enskilda etniska grupper som djur och växter. Ett möjligt syfte med dessa vapen är att framkalla hunger och sprida sjukdomar hos människor, djur och växter. USA har skapat ett nätverk av biologiska laboratorier runt om i världen, och andra länder har förmodligen gjort detsamma. Vissa biovapen är relativt lättillgängliga.

Förutom att sprida och dramatiskt öka antalet och räckvidden för missiler och andra vapen pågår drönarrevolutionen. UAV:er är relativt och/eller rent av billiga, men de kan bära massförstörelsevapen. Viktigast av allt är att deras massspridning, som redan har börjat, kan göra det normala livet outhärdligt farligt. I takt med att gränsen mellan krig och fred suddas ut blir dessa vapen det perfekta verktyget för terroristattacker och ren banditism. Nästan alla människor som befinner sig i ett relativt oskyddat utrymme blir ett potentiellt offer för illdådare. Missiler, drönare och andra vapen kan orsaka kolossala skador på civil infrastruktur med alla de följder det får för människor och länder. Vi kan redan se detta hända under konflikten i Ukraina.

Icke-nukleära vapen med hög precision och lång räckvidd undergräver den strategiska stabiliteten ”underifrån”. Samtidigt pågår ett arbete (återigen påbörjat i USA) med att miniatyrisera kärnvapen, vilket urholkar den strategiska stabiliteten ”uppifrån”. Det finns allt fler tecken på att kapprustningen förs ut i rymden.

Hypersoniska vapen, som vi (Ryssland, ö.a.) och våra kinesiska vänner fortfarande leder i, kommer förr eller senare att spridas. Flygtiden till målen kommer att reduceras till ett minimum. Risken för en ’halshuggning’-sattack på beslutsfattande centra kommer att växa dramatiskt. Strategisk stabilitet kommer att få ytterligare ett förödande slag. Veteraner minns hur Sovjetunionen och NATO fick panik över SS-20 och Pershing-missiler. Men den nuvarande situationen är mycket värre. I händelse av kris kommer allt mer långväga precision och oövervinnerliga missiler att hota de viktigaste maritima kommunikationerna som Suez- och Panamakanalerna, samt sundet Bab al-Mandeb, Hormuz, Singapore och Malacka.

Vi kan redan se autonoma vapen på slagfältet. Denna fråga kräver en separat djupgående analys. Vid denna tidpunkt medför artificiell intelligens inom den militärstrategiska sfären fler faror. Men kanske skapar det också nya möjligheter att förebygga dem. Att förlita sig på AI såväl som på traditionella sätt och metoder för att svara på växande utmaningar skulle vara hänsynslöst.

Listan på faktorer som skapar en nära krig eller till och med krigsliknande militärstrategisk situation i världen är oändlig. Världen är på gränsen till eller redan förbi en serie katastrofer, om inte en global katastrof.

Situationen är extremt alarmerande, till och med mer än den någonsin var under Alexander Bloks dagar (se här, ö.a.), som förebådade det tjugonde århundradet som visade sig vara så fruktansvärt för Ryssland och världen. Det finns dock recept, och vissa lösningar är redan på gång. Allt ligger i våra händer, men vi måste inse hur djupa, allvarliga och oöverträffade de nuvarande utmaningarna är, och leva upp till dem, inte bara genom att svara, utan också genom att ligga steget före. Ryssland behöver en ny utrikespolitik och nya prioriteringar för sin interna utveckling, samhället och varje ansvarsfull medborgare.

Det som är slående med denna passage är den djupa känslan av oro som sipprar ut från varje ord: det är en helt annan berättelse än vad vi hör i väst, där vi ständigt får höra att vi inte ska oroa oss för risken för kärnvapenupptrappning; att eftersom Ryssland inte har svarat på USA:s provokationer tidigare kan Nato fortsätta korsa Rysslands röda linjer utan konsekvenser. Detta är ren galenskap.

Att läsa Karaganovs ord är faktiskt nästan som att lyssna på en vuxen som försöker resonera med ett barn – det skulle vara vi – som har fått tag i ett M16-gevär och nu viftar med det runt i klassrummet som om det vore en leksakspistol.

Det är allt för idag. I den andra delen av den här artikeln kommer jag att titta på Karaganovs politiska rekommendationer för Ryssland i ljuset av det tidigare nämnda geopolitiska sammanhanget – vilket gör det till en ännu mer intressant, men utan tvekan mer oroande, läsning.

Föregående artikelCIA-veteranen Larry Johnson: Ukrainas barnsjukhus träffades INTE av en rysk missil
Nästa artikelThe Lancet: Dödssiffran i Gaza kan stiga till hundratusentals
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

9 KOMMENTARER

  1. Hur ryssarna tänker?
    Polen kan bli en del av Ryssland..
    Vice ordförande för Ryska federationens säkerhetsråd Dmitrij Medvedev kommenterade Rysslands president Vladimir Putins tal vid ett möte med cheferna för det ryska utrikesministeriet. Politikern lyfte fram fem viktiga teser, skriver IA DEITA.RU.
    Den första gällde det kollektiva västs bedrägeri i sin avsikt att lösa konflikten i Ukraina på fredlig väg. Medvedev pekade på Putins ord, som handlade om att västländerna höll Ryssland vid näsan och inte skulle lösa krisen i Ukraina på något sätt från första början.
    ”Ryssland har upprepade gånger erbjudit Washington, Europa och Nato att lösa krisen i Ukraina i sin linda och förhindra en storskalig tragedi. Som svar på detta förekom bara cyniska manipulationer och rent bedrägeri. Första gången det hände på detta ämne var 2014, då löftet om att stoppa de nynazistiska styrkornas grymheter och provokationer i Kiev, som gavs personligen av USA:s president, slutade i en statskupp. Resultatet blev en folkomröstning om återlämnandet av Krim till Ryssland”, skrev Medvedev i sin Telegram-kanal.
    Detta följdes av ett bedrägeri som kallas ”Minskavtalen”, betonar säkerhetsrådets vice ordförande. Som det senare visade sig skulle ingen följa de punkter som anges i detta dokument. Förfalskningen användes bara för att köpa tid för att beväpna Kiev.
    Efter det pekade Medvedev på de påtryckningar som västländerna i form av den tidigare brittiske premiärministern Boris Johnson utövade på Kiev så att Ukraina drog sig ur förhandlingsprocessen med Ryssland i början av NWO.
    ”För det andra. Nu är situationen en helt annan. Alla nya territorier blev en del av Ryssland enligt konstitutionen. Och detta är för evigt. Är ytterligare förhandlingar möjliga? Ja, det är möjligt. Detta är vad vår statschef sa i dag, när han formulerade en ny idé för att få slut på konflikten, men bara med hänsyn till den verklighet som har utvecklats på marken på grundval av Istanbulfördraget och den nuvarande versionen av Ryska federationens konstitution”, skrev den ryske politikern.
    Putins tredje viktiga tes, enligt Medvedev, handlar om det katastrofala scenariot för Kiev, enligt vilket konflikten utvecklas. Som presidenten påpekade kommer det bara att bli värre i framtiden, och utrymmet för kompromisser krymper i takt med det döende landets territorium.
    – Ryssland måste skydda sig självt i många år. Därav förresten idén om en sanitär zon, som lades fram av Vladimir Putin. Hela det forna Ukraina fram till gränsen mot Polen kan hamna i denna zon, eftersom det är därifrån som det ständiga hotet kommer. Och sen då? Presidenten sa inte detta direkt, men det är uppenbart att sådana territorier, om människorna som bor där vill, kan bli en del av Ryssland, sade Medvedev.
    Den fjärde punkten handlar om fredstoppmötet som kommer att hållas i Schweiz. Säkerhetsrådets vice ordförande drar slutsatsen att denna händelse kommer att sluta i ett fullständigt fiasko, eftersom det är meningslöst att föra några förhandlingar om Ukraina utan Rysslands deltagande och enligt ”Kiev-clownens dödfödda formel”.
    Och den femte tesen handlar om Zelenskyjs illegitimitet.
    ”Nu är Zelensky ingen och det finns inget sätt att ringa honom. Han har ingen makt bakom sig, och hans order bör inte åtlydas av någon. Och alla personer som utses av honom efter det att hans befogenheter har upphört har inte rätt att fatta beslut alls. Dessa personer är illegitima och deras beslut är olagliga. Därför begår varje ukrainsk militär ett brott när han eller hon verkställer olagliga instruktioner från tjänstemän som utsetts av de olagliga myndigheterna. Inkräktaren, som tog makten i landet, gjorde alla invånare i Ukraina till gisslan. Och varje dag skickar han soldater i döden, eftersom han inte har rätt att göra det. Han kommer att ställas inför rätta eller utsättas för repressalier från folkmassan, och det forna Ukraina kommer att kapitulera”, avslutade Medvedev. Artikelförfattare: NEWSDATA.RU

  2. Sveriges statsminister: Det skulle vara mycket svårt för EU-länderna att hjälpa Kiev utan USA:s deltagande
    EU-länderna skulle få stora svårigheter att ge stöd till Ukraina utan USA:s medverkan.REN TV
    ”Alla vill ha fred, men jag tror att människor i de flesta europeiska länder är fast övertygade om att fred bör skapas på Ukrainas villkor”, hävdade han.TASS
    ”Det skulle vara mycket svårt för Europa att hjälpa Ukraina på egen hand”, sade premiärministern i en intervju med The Washington Post.REN TV
    Flera företrädare för USA:s republikanska parti har tidigare uttalat sig för att minska eller stoppa amerikanskt militärt bistånd till Kiev.TASS

  3. Undertecknad har lyssnat på den mycket kloke Karaganov en hel del gånger. Han ger intrycket av en påläst intellektuell som älskar de Montaigne och har en pose som en påläst äldre affärsman som vet hur man rör sig i salongerna.

    Som många vet frågade faktiskt en viss herr Putin kring åren 2001-2002 (innan Irakkriget år 2003) när Ryssland kunde få gå med Nato. Enligt den ryske bankmannen och filantropen Boris Jordan var européerna mycket positiva. Washington sade blankt och definitivt nej. Det är denna vansinniga politiska idioti Europa och Ukraina nu får betala det högsta kännbara priset för.

    Men Karabanov glömmer i alla fall i denna text det viktigaste: nämligen det egna ryska politiska, juridiska, mediala och sociala diktaturförfallet hemmavid och demokratins kompletta avskaffande hemmavid, och en parasitär rysk gangsterkapitalism som plundrar och fullständigt korrumperar det egna landet. Det är den andra sidan av myntet. Det är orsakat helt av de egna ryska högernationalistiska och ledande härskarklasserna själva. Helt och fullt.

    Angreppskrig är förbjudna i internationell lag. De anglo-amerikanska krafterna öppnade denna dammlucka av olycka senvintern år 2003 mot Irak. Ryssland gjorde och utförde precis samma olaglighet senvintern år 2022; det är fastslaget av såväl Förenta nationernas Generalförsamling liksom av internationella domstolen i Haag.

    Halva förfallet i denna trista historia av usla rysk-västliga förbindelser av idag är faktiskt orsakat av den ryska sidan helt själv. Världens största land kan inte konstant betrakta sig som oskyldigt och handlöst offer i precis vareviga problem man ofta själv försatt sig i.

  4. Jag mår illa av allt som föreslås om vad Ryssland ska göra! Västvansinnet blir aldrig mätt på att kriga, härska och söndra, och de intellektuella oavsett nationalitet är värst på att ge ”kloka” förslag. ”Enligt Karaganov är västvärlden inte en civilisatorisk fiende, utan snarare en civilisation som Ryssland är avsett att återuppbygga vänskapliga relationer med i framtiden, när en ny, mer upplyst elit tar över där – förutsatt att vi kan överleva denna övergång utan att hamna i ett fullskaligt kärnvapenkrig”. För det första är inte västvärlden intresserad av en ”ny upplyst elit”, just nu kliver västvärlden – öppet deklarerat – enat in för ett tredje världskriget! Hur länge kommer livet på jorden att finns till är frågan…USA och dess allierade framkallar ”globalt förkastande”, enligt Anatolij Antonov och jag säger – så sant, så sant.
    ——-
    10 juli 2024
    Den ryske ambassadören ser Natos ledare piska upp krigshysterin vid toppmötet i Washington. Anatolij Antonov anklagade Natos medlemsländer för att följa eskaleringens väg och, de facto, banade vägen till WWIII, drivna av förtvivlan över deras oförmåga att besegra Ryssland med Ukraina som ”en misshandel”.

    ”Den första dagen av NATO-toppmötet bekräftade alliansens aggressiva karaktär. USA och dess allierade fortsatte att predika militarism och militär expansion. Västvärlden förklädd till demokratier har återigen visat sin önskan att införa auktoritära order baserade på regler som är fördelaktiga för ”den gyllene miljarden” runt om i världen”, citerade Antonov på sin Telegram-kanal.

    ”Under dagens händelser i Washington hörde vi inte ett ord om fred. Men samma utspisning av krigshysteri och rasande demonisering av vårt land. På ett sådant sätt försöker den nordatlantiska alliansen skrämma sina egna medborgare och rättfärdiga den skenande ökningen av utgifter för stödet av Kievregimen för att tillfoga oss ett strategiskt nederlag” sade han.
    Enligt Antonov framkallar den politik som förs av USA och dess allierade ”globalt förkastande”.

  5. Kapitulation, och inget annat än kapitulation är det vad valfrihetens välsignelser erbjuder ukrozionazi. 😔
    ”NATOstan is not in the position to dictate any pathetic mumbo jumbo to Russia. Putin’s offer has been the last one. Won’t take it? The war will go on all the way – until total surrender.” (Pepe Escobar)
    https://strategic-culture.su/news/2024/07/09/the-big-picture-behind-viktor-the-mediators-peace-shuttle/

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here