_____________________
Det har gått så länge sedan Brzezinski ursprungligen formulerade Mackinder-uppfattningen att klassisk diplomati har blivit impotent.
1997 skrev Zbig Brzezinski, den ursprungliga ”drivkraften” bakom politiken att förvandla Afghanistan till ett träsk som Ryssland skulle dras in i, sin berömda bok, Det stora schackbrädet . Det var ett verk som ”för alltid” införlivade Mackinder-doktrinen att ”den som kontrollerar det asiatiska hjärtlandet kontrollerar världen”, i den amerikanska tidsandan.
Talande nog var undertiteln American Primacy and Its Geostrategic Imperatives. Brzezinski hade redan skrivit i sin bok att utan Ukraina skulle Ryssland aldrig bli kärnmakten, men med Ukraina kan och kommer Ryssland att bli det. Således blev Mackinders doktrin, ” Han som kontrollerar kärnlandet ” en etablerad sanning, kodifierad i amerikansk ”kanonisk lag” – för att aldrig tillåta ett enat kärnområde. Och Ukraina sågs som navet kring vilket kärnkraften kretsade.
Brzezinski beslutade vidare att detta ”stora schackspel” skulle vara ett av rent amerikanskt framstående: ”Nej, ingen annan spelare,” insisterade han; Det är ett spel bara för en. När en schackpjäs flyttas; ’vi’ (USA) vänder helt enkelt på brädan och flyttar den andra sidans schackpjäser (för ’dem’). Det finns ”ingen annan” i det här spelet, varnade Brzezinski.
Detta är dagens dilemma. Det har gått så länge sedan Brzezinski ursprungligen formulerade Mackinder-uppfattningen att klassisk diplomati har blivit impotent.
Det var dock Henry Kissinger som gav Mackinder sin berömda twist: ”Den som kontrollerar pengarna kontrollerar världen”, detta skulle bli dollarns och bankernas finansiella hegemoni.
Men Kissinger hade fel om detta från ”början”. Det har alltid varit: ”Den som har produktionskapacitet, råvaror, mat, energi (mänsklig såväl som fossil) och sunda pengar, kan förändra världen” . Men Kissinger ignorerade helt enkelt dessa ytterligare villkor och baserade USA istället på skapandet av ett globalt ”spindelnät” av vapenbaserade dollar (rör det och sanktionsnätet förgiftar dig). Dessutom multiplicerades detta system genom att Wall Street delade ut tillgång till biljoner i nyskapade pengar endast till de som anpassade sig.
Kissinger utvecklade dock doktrinen om ”triangulering” i en nick till Mackinder: USA borde försöka alliera sig med antingen Ryssland mot Kina eller vara med Kina i opposition till Ryssland. Men att aldrig låta Kina och Ryssland gå tillsammans mot väst. Kärnområdet ska alltid delas.
Dessa ”regler” är inkopplade i Washingtons mentala kretslopp. Icke desto mindre har föreställningarna som ligger till grund för dem liten giltighet i dag. Landmassan, med militariserade stater (Asiens kärnland) kontra havsmakterna (atlanticisterna), speglar knappast dagens mer abstrakta maktmedel.
Dollarsfären har utan tvekan varit en källa till amerikansk makt (beordrar och tvingar stater att köpa och hålla dollar), ända sedan Bretton Woods-avtalet och petrodollaravtalen. Det skapade en massiv syntetisk efterfrågan på dollarn, vilket till en början fungerade bra för Washington. Men det gör det inte i samma utsträckning idag.
Det var för bra för att vara sant. Skriv ut pengar och åt helvete med konsekvenserna. Skuld? Det spelar ingen roll, tryck upp lite mer. Washington överdrev det (den politiska frestelsen var för stor).
Dollarns ”hegemoni” har skiftat från att vara ett verktyg för maktprojektion till att bli den viktigaste källan till USA:s sårbarhet. Enkelt uttryckt har Washingtons massiva överutnyttjande av dollar och dollarskulder gjort ”dollarn” till ett tydligt tveeggat svärd. Det skär mot väst nu. Den västerländska tillverkningsbasen är ekonomiskt topptung och har försvagats och krympt, vilket har utlöst ett splittrat amerikanskt samhälle med stor ojämlikhet.
Den nuvarande konflikten i Ukraina har belyst de brister i hegemonisk makt som uppstår specifikt från en försummad tillverkningsbas.
Mackinder, om han levt idag, skulle därför kanske behöva anpassa sin modell och skilja mellan landet som är ”utanför” en uppsättning ekonomisk politik (det BRICS-ledda asiatiska, afrikanska och globala sydblocket), och det som är ”inuti »: d.v.s. inom ett ”kustnära” skuldstyrt, konsumentorienterat paradigm.
Kopplade till det föregående är de specifika kostnaderna förknippade med denna överdrivna beväpning (dvs. ”totalt” finansiellt ”krig”).
US Treasury har använt flera varianter: Debt (först för att få Storbritanniens globala position att kollapsa efter kriget). Räntan användes som ett vapen för att ”förödmjuka” det japanska ekonomiska miraklet i början av 1980-talet. Frankrike och väst gick ut i krig för att få slut på Gaddafis ambitioner om en panafrikansk sfär med hjälp av gulddinaren istället för franc eller dollar. Och så var det den oöverträffade sanktioneringen av Ryssland, som paradoxalt nog har gett upphov till förnyad rysk ekonomisk styrka , snarare än ekonomisk kollaps (som väntat).
Men även här ser vi diskrepansen mellan ”sanktionssvärdet”: Wall Street Journal har noterat att européerna blir fattigare, som ett resultat av nedläggningar, men mer exakt genom att gå med i Bidens ”projekt” om ekonomiskt krig, som har för avsikt att tvinga Rysslandned i knäet):
Under 2008 hade euroområdet och USA samma bruttonationalprodukt (BNP), BNP-gapet är nu 80 %. European Centre for International Political Economy, en Brysselbaserad tankesmedja, publicerade en rankning av BNP per capita i amerikanska stater och europeiska länder: Italien ligger precis före Mississippi, den fattigaste av de 50 staterna, medan Frankrike ligger mellan Idaho och Arkansas 48 . respektive 49:e plats. Tyskland räddar inte ansiktet: Det ligger mellan Oklahoma och Maine (38:e och 39:e plats). Den amerikanska medianlönen är nu en och en halv gånger högre än i Frankrike.
Var det värt det för EU:s ledare att belåna Europas framtid för solidaritetens skull? Sanktionstricket fungerade ändå inte.
Tja… USA och EU är mitt uppe i en ny vändning på Mackinders geostrategiska ”berättelse” om hur man förhindrar ett enat kärnområde från att växa fram: Det är en variant av ”förnedring” av japanska tekniska skicklighet: Det är klart att ”Plaza Accord” – verktyget (1985) för att rigga räntor mot ett ”besegrat” och följsamt Japan inte kommer att fungera för Kina.
Snarare utsätts Kina för en teknologibelägring åtföljd av en stigmakampanj, där landets ledare attackeras, medan Kinas ekonomi pressas i takt med att allt mer teknik förbjuds för export eller samarbete. Varje dag hyllar den västerländska regimpressen de ekonomiska svårigheter som Kina står inför:
”Landets [Kinas] meteoriska tillväxt har avtagit, en kort post-pandemisk ökning har avtagit, och analytiker pekar på djupa strukturella problem som undergräver Kinas framtidsutsikter. Xi och den härskande klicken (sic) kämpar för att möta de nya utmaningarna i Kinas mogna ekonomi. Kinas ekonomi verkade en gång som världens nya motor [som Japan en gång gjorde] … men en känsla av stagnation smyger sig in”.
Det är sant. USA:s utökade slitage på den kinesiska ekonomin har hämmat tillväxten. Den kinesiska exporten till både USA och Europa minskar, och ungdomsarbetslösheten är verkligen en aktiv oro för det kinesiska ledarskapet.
Men Kina förstår mycket väl att detta är krig: ”Strategic Mackinder war”. På en resa till Peking nyligen varnade USA:s handelssekreterare Gina Raimondo för att den rådande osäkerheten, som också förvärras av de tuffa åtgärder som den kinesiska regeringen har vidtagit mot utländska företag, gör Kina ”oinvesterbart” i amerikanska investerares ögon .
Sluta! En kort paus för att ta in vad handelsministern sa: Anta vår ekonomiska modell, annars undviker vi dig!
F.d. FED-chefen Yellen höll också nyligen ett tal om förbindelserna mellan USA och Kina, och antydde att Kina till stor del hade blomstrat på baksidan av denna ”frigående anglomarknadsorder, men nu svängde det mot en statsdriven hållning, en som” är konfronterande med USA och dess allierade” . USA vill samarbeta med Kina, men helt och uteslutande på sina egna villkor , sa hon.
USA strävar efter ”konstruktivt engagemang” , men ett som måste vara föremål för att USA säkrar sina egna säkerhetsintressen och värderingar: ” Vi kommer tydligt att kommunicera till Kina vår oro över dess beteende … när vi engagerar oss med världen för att främja vår vision för en öppen, rättvis och regelbaserad global ekonomisk ordning. Yellen avslutade med att säga att Kina måste ”spela efter dagens internationella regler”.
Föga överraskande kommer Kina inte ha något av det.
Det är en exakt parallell till vad som hände 2007, vid Münchens säkerhetsforum . Västvärlden insisterade på att Ryssland skulle acceptera Natos globala säkerhetsparadigm. President Putin utmanade västvärlden: ”Det gör ni: Ni attackerar Ryssland kontinuerligt, men vi kommer inte att böja oss” . Ukraina i dag är testplatsen för 2007 års utmaning.
Enkelt uttryckt visar Yellens tal ett fullständigt misslyckande med att inse att den kinesisk-ryska ”revolutionen” inte är begränsad till den politiska, utan även sträcker sig till den ekonomiska sfären. Det visar hur viktigt det ”andra kriget” – kriget för att forma ett utträde ur greppet om den västerländska globala ”ordningen” – är för både Putin och Xi.
Redan 2013, i ett tal om lärdomar från upplösningen av Sovjetunionen, satte Xi fingret på orsaken till denna implosion av de ”härskande lagren” (med vändningen mot den västerländska liberala marknadsideologin från Gorbatjov-Jeltsin-eran) , som hade lett Sovjetunionen till nihilism.
Xis poäng var att Kina aldrig hade tagit denna katastrofala omväg in i det liberala västerländska systemet .
Putin svarade: ”[Kina] lyckades på bästa möjliga sätt, enligt min mening, använda centraladministrationens verktyg (för) utvecklingen av en marknadsekonomi … Sovjetunionen gjorde inget sådant, och resultaten av en ineffektiv ekonomisk politik påverkade den politiska sfären.
Washington och Bryssel fattar helt enkelt inte det. Enkelt uttryckt är Xi och Putins bedömning att den sovjetiska katastrofen var resultatet av en hänsynslös vändning mot västerländsk liberalism; medan det ”kollektiva västerlandet” å andra sidan ser Kinas ”misstag”, för vilka det finansiellt bedrivna teknologikriget förs, som Kinas rörelse bort från det ”liberala” världssystemet.
Denna analytiska obalans är helt enkelt inkopplad i Washingtons mentala kretslopp. Det räcker också långt för att förklara västvärldens absoluta övertygelse om att Ryssland är så svagt och bräckligt ekonomiskt, på grund av det ursprungliga misstaget att undvika ”Anglo”-systemet.
Kulmen: Washington bryter (sin egen) Brzezinski regel nummer ett: ”imperativet” för att säkerställa att Ryssland och Kina inte går samman, mot väst.
Den stora frågan idag är om det tekniska vapnet, som ett ”geo-strategiskt imperativ” för att dela upp kärnområdet, kommer att vara mer effektivt för att uppnå detta mål än vad dollarvapnet har varit.
Förra veckan lanserade Huawei sin nya smartphone utrustad med Huaweis interna 9000-processor tillverkad av det kinesiska halvledarföretaget SMIC, med en tillverkningsprocess av 7nm-klass. För mindre än ett år sedan, när USA införde sin omfattande uppsättning sanktioner mot den kinesiska halvledarindustrin, lovade ”experter” att de skulle döda industrin, eller åtminstone frysa den tekniska processen vid 28nm-standarden. Kina kan nu helt klart massproducera 7nm-chips, helt på hemmaplan. iPhone 14 Pro har 4nm-chips, så Kina ligger nästan i nivå, eller kanske 1 eller 2 år efter.
I ett drag, noterar Arnaud Bertrand , har Kina visat att USA:s ansträngningar för att lamslå Huawei och den kinesiska halvledarindustrin har varit ineffektiva. Vad åstadkom sanktionerna? De har hjälpt till att bygga ett ekosystem för halvledare som inte fanns innan sanktionerna. Andra stater ”get it”: Skaffa dina halvledare från västerländska företag, och USA kommer inte att tveka att förvandla industrin till ett vapen för geopolitiska syften. Köp kinesiska, säger Bertrand.
Den här veckan lanserade Kina en investeringsfond på 40 miljarder dollar för att stödja sin halvledarindustri.
Förr fanns ett läroämne på de ekonomiska fakulteterna som hette ekonomisk geografi. Sedermera bortglömt fastän det vore mycket relevant även idag. Videobloggaren Cyrus Janssen hade en instruktiv video häromdagen där han jämförde Indien med Kina. Kinas försprång är fortfarande enormt och även om det kan krympa sker det i måttlig takt. Kinas fördel uttryckt i termer av ekonomisk geografi är att landet byggt upp en enorm industriell produktionskapacitet där varje enskilt företag kan dra nytta av att tillhöra ett nätverk av verksamheter som kan fungera som partners. Lägg till detta en fantastisk infrastruktur och en omfattande ingenjörsutbildning samt stadigt växande satsning på forskning och utveckling och Kina har skapat ett svårslaget koncept för framgång, hur sura rönnbären än kan synas för kolonialt indoktrinerade personer.
USA kunde länge festa och fira på sin relativa fördel av att komma ut ur världskriget med en intakt och modern industri och som bonus därtill att dollarn blev världens reservvaluta. Första påminnelsen om att man levde över sina tillgångar kom med Vietnamkriget då man tvingades släppa dollarns koppling till guldet. Men man lyckades reparera skadan med petrodollarn och när sedan Sovjetunionen försvann trodde man att festen kunde fortsätta i all oändlighet. Men i sin jakt på ständigt större vinster glömde man bort både utbildning av yrkeskunnig arbetskraft och egen produktionskapacitet, då vinsterna blev både snabbare och fetare genom utlokalisering. Den största industrin var inte längre den som producerade bilar eller andra handfasta varor, utan finansindustrin som växte ohämmat och vars imaginära värden förbländade det politiska beslutsfattandet.
Infällt i denna utveckling kom Brzezinskis teser om Ukrainas och Rysslands ömsesidiga beroende. Dessa teser nedtecknades när den amerikanska hybrisen var på sin topp och skulle visa sig få tragiska konsekvenser för de berörda länderna. Brzezinskis skuld är stor eftersom den både byggde på en överdrift samtidigt som den hävdade en egenmäktig rätt för USA att ingripa till sin egen fördel. Ukraina blev en fix idé för det amerikanska ledarskapet eftersom man utgående från Brzezinski trodde att man via Ukraina kunde knäcka Rysslands återkomst som stormakt. En realistisk bedömning skulle istället ha hävdat att även om Ryssland och Ukraina kunde dra fördel av varandra, Ryssland mycket väl kunde utvecklas utan ukrainskt bidrag. Även om amerikanska senatorer jublar över hur de kan döda ryssar utan att offra sina egna, ser försöken att kvarhålla den globala dominansen i Mackinders anda ut att utmynna i sin motsats. Försvagningen av dominansen tvärtom påskyndas och sjöfararmakterna USA och Storbritannien får se sig passerade av kontinentalmakterna som har insett att de måste gå samman för att kunna stoppa raseriet från de gamla härskarmakterna.
Sjöfararmakt var ett nytt intressant ord.
Tänker man efter så är det faktiskt båtar och sjöfartyg som gjorde den Västeuropeiska Imperialismen möjlig.
Utan båtar hade det Brittiska Imperiet aldrig kunnat uppstå.
Ryssland har aldrig varit någon sjöfararmakt av betydelse och heller aldrig någon Världsimperialist.
Som anti-imperialist bör man ha Ryssland som en förebild anser jag.
Nja, Arbetarklass, jag har ofta nämnt ”sjömakterna” (som jag anser vara det mer korrekt översatta ordet) mot ”kontinentalmakterna”(Ryssland, EU och Kina).
Amerika har idag 4% av världens befolkning och mindre än 20% av världens BNP och ligger inte på Världens Första kontinent – Euroasien. Det är Washingtons huvudproblem.
Kan man inte utöva makt i, från eller mot Euroasien kan man helt enkelt inte vara en supermakt. Det är just Washingtons stora huvudvärk. Och man har inte framtidens statistik för sig heller.
Europa bär nyckeln till den amerikanska stormakten. Utan Europa är Washington vilken argentinsk eller brasiliansk makt som helst, med några kärnvapenmissiler.
Washingtons mål är att hålla Europa delat och svagt – d.v.s. tysk, fransk och italiensk teknologi får inte möta den ryska råvaru- och tunga industrin.
På Fastlandsasien är den amerikanska makten närmast utplånad: man har förlorat utmed hela Sydasien: från Vietnam, Afghanistan till Irak och det tappade Iran (1979); liksom att regionen organiserar sig i CSTO och Shanghai-samarbetet i ekonomiska strukturer.
Den dagen Saudiarabien säljer sitt första oljefat som inte sålts och köpts i dollar är den amerikanska stormakten för Euroasien slut.
Vi är på väg in i den post-amerikanska epoken; med ukrainsk-ryska kriget och handelskrig med Kina kan Washington sakta ned sin nedgång -men i långa loppet blir det 21:a århundradet Asiens århundrade och det post-amerikanska århundradet, då Washingtons statistiska framtidskurvor och existensen på fel hemkontinent i långa loppet blir lika ohållbar som det med brittiska koloniala prickarna utspridda på kartan skulle utgöra ett styrbart ”imperium” självklart inte förblev det.
Att Washington i långa loppet skulle kunna hålla tillbaka det framväxande Asien liksom slå sönder den europeisk-asiatiska handeln framstår som helt orimligt.
Brzezinskis inre centrala Asien är sedan länge intagit – och den amerikanska makten sedan länge utslängd därifrån. Brzezinskis och Mackinders alla verk må inte förtjäna att bli makulatur, men som världsbild och amerikansk imperievision är de numera stendöda. Amerika har definitivt förlorat fastlandskontinentala Asien. Det kan vi alla enas om.
Frågan är vart vårt eget Europa skall vända sig emot: med Washington mot ekonomisk nedgång eller för en fortsatt stärkt euro-asiatisk handelsaxel med ekonomiska framtidsmöjligheter? Äldre herrar som Putin och Xi har skrämt delvis bort Europa på ett improduktivt vis (inga normala länder slåss i det 21:a århundradet om erövring av andra länders territorier) – så den frågan är synnerligen öppen.
Mackinder och andra medlemmar av det av Cecil Rhodes initierade angloamerikanska elitsällskapen utgjorde hjärnorna bakom det mesta som anglosaxerna höll på med och Henry Kissinger rapporterade mer till Chatham House än till ’sin egen’ regering.
Usas anglofila kretsar liksom senare våra agerade mot nationens intresse och för en globalistisk agenda hela tiden.
Jag menar att det behöver vägas in mer än att blott och bart se USAs tillbakagång som en följd av kapitalismen.
USAs regress i teknologisk konkurrenskraft var inte enbart en följd av girighet i form av senare utlokalisering utan regressen var åtminstone delvis inprogrammerad av de anglofila kretsarna redan före WWI.
Inprogrammerad på ett häpnadsväckande oförblommerat sätt som en amerkansk suffragett och journalist avslöjade 1912
Amerikanerna i gemen gjordes avsiktligt dumma och sämre utbildade än vad en nationellt lojal elit borde ha gjort.
Å den andra sidan:
Oligarkin styrd av de anglofila kretsarna var mån om att eliterna skulle ha monopol på kommunikationsteknologin.
De var därför påpassliga och fogade in patent som Teslas under sin kontroll genom att låta sin gubbe Marconi få äran.
De hade alltså sinne för teknikens användbarhet men såg samtidigt teknisk utveckling genom industrialisering som ett hot om det ägde rum utanför den anglofila oligarkins räckvidd.
Det slog mot alla oberoende i omvärlden men även i USA.
I huvudsak är den elitens attityd att innovation är ett hot.
Innovation underminerar tidigare tekniska monopol. Och oligarkin vill vara världshärskare som inte längre behöver utsättas för konkurrens och kan styra alla parametrar.
Äldre teknologi som dom dominerar är bättre än att släppa lös mänsklighetens skapande kraft.
Runt 1970 hade ju USA ett stort teknologiskt försprång vilket en nationellt lojal ledning borde ha kunnat utnyttja för medborgarnas bästa. Lämpligen genom konstruktivt samarbete med Sovjet och andra.
Utan inneslutningsagenda!
Storbritannien var konsekvent negativa till allt sånt och det är min uppfattning att det har avgjort hur USA har utvecklats.
Där var det många träffande iakttagelser. Historikern Eric Zuesse drar gränsen vid sommaren 1945 då USA slog in på destruktivt spår, men så enkelt var det nog inte. Och kapitalismen i sig är inte hela förklaringen, det behövs en speciell grundinställning till omvärlden som är en autonom faktor. Både Storbritannien och USA var internt kluvna och globalisterna lyckades hävda sig. Självfördumning av det egna folket är en bra iakttagelse, som den stigande och sammanhållna judiska medelklassen tydligen lyckades undkomma och som delvis förklarar dess dominans idag. Japan började komma ifatt på 80-talet och dem lyckades man trycka ner men Kina är för stort.