NED, CIA:s lagliga fönster

1
735

 

Den här långe ingående artikeln NED, CIA:s lagliga fönster av Thierry Meyssan skrevs för en tid sedan men är basal och aktuell. NED har nämns i olika artiklar här. Översatt av Rolf Nilsson.

NED spelade en viktig roll i undermineringsarbete för att främja statskuppen i Ukraina i februari 2014. Dags att erkänna statskuppen i Kiev, Ukraina, efter sju år!


NED, CIA:s lagliga fönster

I 30 år har National Endowment for Democracy (NED) varit underentreprenör för den legala delen av olagliga CIA-operationer. Utan att väcka misstankar har det skapat världens största korruptionsnätverk, vilket mutar fackföreningar och ledningssyndikat, politiska partier både till höger och vänster så att de försvarar Förenta staternas intressen istället för sina medlemmars. I den här artikeln beskriver Thierry Meyssan omfattningen av detta system.

År 2006 fördömde Kreml spridningen av utländska föreningar i Ryssland, varav några skulle ha deltagit i en hemlig plan, orkestrerad av National Endowment for Democracy (NED), för att destabilisera landet. För att förhindra en ”färgrevolution” utarbetade Vladislav Surkov strikta regler för dessa icke-statliga organisationer (NGO:er). I väst beskrivs detta administrativa ramverk som ett ”nytt angrepp på föreningsfriheten av Putin ”diktatorn” och hans rådgivare”.

Denna politik har följts av andra stater, som i sin tur har stämplats som ”diktatorer” av den internationella pressen.

Den amerikanska regeringen garanterar att den arbetar för att “främja demokrati över hela världen”. Den hävdar att den amerikanska kongressen kan subventionera NED och att NED i sin tur, och helt oberoende, kan hjälpa direkt eller indirekt, föreningar, politiska partier eller fackföreningar som arbetar i denna riktningen var som helst i världen.

Dessa NGO:er, vilka som namnet antyder, är ”icke-statliga”, kan ta politiska initiativ som ambassadörer inte kan ta utan att kränka suveräniteten hos de stater som tar emot dem. Häri ligger svårigheten: NED och det nätverk av NGO:er som det finansierar: är de initiativ från det civila samhället, vilka orättvist undertrycks av Kreml, eller är de hemliga ombud för USA:s Secret Service, och som tagits på bar gärning för inblandning?

För att svara på denna fråga kommer vi att återvända till NED’s ursprung och funktion. Men vårt första steg måste vara att analysera innebörden av detta officiella amerikanska projekt: “exportera demokrati”.

The Tintic Standard Reduction Mill—also known as the Tintic Mill or Harold Mill—built in 1920, and only operating from 1921 to 1925, is an abandoned refinery or concentrator located on the west slope of Warm Springs Mountain near Goshen, Utah, in the United States. Metals processed at the mill included copper, gold, silver, and lead, all of which were received from another mill near Eureka, Utah. The metal content of ore was increased through the process to make transportation less expensive. The reducing process used was an acid-brine chloridizing and leaching process which became outdated, leading to the abandonment of the site in 1925. At the mill’s highest productivity it processed 200 tons of ore yearly from the Tintic Mining District. What remains of the mill are foundations for water tanks, crushers, roasters, iron boxes, leaching tanks, and drain boxes. The site dominates the surrounding landscape with its size and unique colors and shapes. It was designed and built by W. C. Madge. It is significant as the only American mill using the Augustin process during the early 1920s. It was listed on the National Register of Historic Places in 1978. It has been speculated that the mill may be the contributor of heavy metal pollution in the Goshen Warm Springs which lie below it.

Vilken demokrati?

USA:s invånare, som ett folk, är anhängare till sina grundlagsfäders ideologi. De ser på sig själva som en koloni som har kommit från Europa för att upprätta en nation som lyder Gud. De ser sitt land som ”ett ljus på berget” enligt evangelisten Matteus ord, som av de flesta av deras presidenter togs upp i deras politiska tal under två århundraden. USA skulle vara en modellnation som lyser på toppen av berget och som upplyser hela världen. Och alla andra människor i världen hoppas kunna efterlikna denna modell för att nå deras välbefinnande.

För folk i USA innebär denna mycket naiva tro utan vidare att deras land är en exemplarisk demokrati och att de har en messiansk skyldighet att kopiera in den  på resten av världen. Medan Matteus föreställde sig att sprida tron ​​uteslutande genom exempel på ett rättfärdigt leverne, avsåg USA:s grundare att belysa och sprida sin tro genom regimförändring. De engelska puritanerna halshögg Charles I innan de flydde till Nederländerna och Amerika, sedan avvisade patrioterna i den nya världen kung George III av England och utropade Förenta staternas oberoende.

Marinerade i denna nationella mytologi uppfattar folket i USA inte sin regerings utrikespolitik som en form av imperialism. I deras ögon är det istället helt legitimt att störta varje regering som har ambitionen att skapa en samhällsmodell som skiljer sig från deras och som därmed är ond. På samma sätt har de övertygats om att de på grund av det messianska uppdraget som har påförts dem, har kommit för att införa demokrati med våld i de länder de har ockuperat. I skolan lär de sig till exempel att amerikanska soldater förde demokrati till Tyskland. De vet inte att historien faktiskt visar på motsatsen: deras egen regering hjälpte Hitler att störta Weimar-republiken och upprätta en militärregim för att bekämpa sovjeterna. Denna irrationella ideologi hindrar dem från att ifrågasätta sina institutioners natur och det absurda begreppet ”påtvingad demokrati”.

Enligt president Abraham Lincolns formel: ”demokrati är folkets regering, av folket för folket”.

Från denna synvinkel är Förenta staterna inte en demokrati, utan ett hybridsystem, där den verkställande makten har återförs till oligarkin, medan folket begränsar deras möjlighet till godtycklig maktutövning genom lagstiftnings- och rättsliga befogenheter, som kan kontrollera den. Medan folket väljer kongress och vissa domare, är det faktiskt federationens stater som väljer den verkställande makten och den senare utser de höga domarna. Trots att medborgarna är kallade att avgöra valet av president, fungerar deras röst i denna fråga endast som en ratificering, vilket Högsta domstolen påpekade 2000, i fallet Gore mot Bush. Den amerikanska konstitutionen erkänner inte att folket är suveränt, eftersom makten är uppdelad mellan dem och en federation av stater. Med andra ord mellan samhällets ledare.

Oavsett detta kan vi konstatera att Ryska federationens konstitution däremot är demokratisk – åtminstone på papperet. Den förklarar: “innehavaren av suveränitet och den enda källan till makt i Ryska federationen är dess multinationella folk.” (Avdelning I, kap. 1, art. 3).

Denna intellektuella kontext klargör att USA stöder sin regering när den meddelar att den vill “exportera demokrati”, även om den egna konstitutionen signalerar att den inte är en. Men det är svårt att se hur man kan exportera något som man inte har och inte vill ha på hemmaplan.

Under de senaste trettio åren har denna motsättning stötts av NED och getts särskild form genom destabilisering av ett antal stater. Med ett leende som ett rent samvete välsignat dem med, har tusentals aktivister och lättlurade NGO:er brutit mot folkets suveränitet.

En pluralistisk och oberoende stiftelse

I sitt berömda tal inför det brittiska parlamentet den 8 juni 1982, fördömer president Reagan Sovjetunionen som ”ondskans imperium” och föreslår att man kommer till hjälp för dissidenter där borta och på andra håll. Han förklarade: ”Vi måste skapa den nödvändiga infrastrukturen för demokrati: pressfrihet, fackföreningar, politiska partier och universitet. Detta ger människor friheten att välja den bästa vägen för dem att utveckla sin kultur och att lösa sina tvister fredligt. På denna samstämmiga grund i kampen mot tyranni, sponsrade en kommission, med medlemmar ur båda partierna, etableringen av NED i Washington. Denna grundades av kongressen i november 1983 och finansierades omedelbart.

Stiftelsen finansierar fyra oberoende strukturer som omfördelar pengar utomlands och gör dem tillgängliga för föreningar, fackföreningar och medlemmar av den härskande klassen och partier på höger och vänster sida.

De är:

  • Free Trade Union Institute (FTUI), idag omdöpt till American Center for International Labour Solidarity (ACILS), som förvaltas av fackföreningen AFL-CIO;
  • CIPE (Center for International Private Enterprise), som förvaltas av US Chamber of Commerce;
  • International Republican Institute (IRI), som drivs av republikanska partiet;
  • National Democratic Institute for International Affairs (NDI), som drivs av Demokratiska partiet.

Presenterad på detta sätt framstår NED och dess fyra tentakler som att vara förankrade i det civila samhället, vilket återspeglar social mångfald och politisk pluralism. Finansierade av det amerikanska folket genom kongressen skulle de ha arbetat för ett universellt ideal. De skulle vara helt oberoende av presidentadministrationen. Och deras transparenta handlingar skulle inte kunna utgöra en täckmantel för hemliga operationer, som tjänar odeklarerade nationella intressen.

Verkligheten är helt annorlunda.

1982 grundade Ronald Reagan NED i partnerskap med Storbritannien och Australien för att störta ”The Evil Empire”.

Ett drama producerat av CIA, MI6 och ASIS

Ronald Reagans tal i London ägde rum i efterdyningarna av skandaler som omgav avslöjanden som gjordes av kongresskommittéer som undersökte CIA:s smutsiga kupper. Kongressen förbjuder sedan CIA att organisera ytterligare statskupper för att vinna marknader. Under tiden, i Vita huset, ser National Security Council (NSC) ut att skaffa sig andra verktyg för att kringgå detta förbud.

Commission of Bipartisan Reflection inrättades före Ronald Reagans tal, även om den först efteråt fick ett officiellt  mandat från Vita huset. Detta innebär att det inte utgör ett svar på de storslagna presidentambitionerna utan föregår dem. Därför är Reagans tal endast en retorisk klädnad av beslut, som redan tagits i princip och är avsedda att genomföras av tvåparti-kommissionen.

Ordföranden för Bipartisan Commission var USA:s särskilda representant för handel, som anger att hon inte tänkte främja demokrati utan, enligt nuvarande terminologi, ”marknadsdemokrati”. Detta konstiga koncept överensstämmer med den amerikanska modellen: en ekonomisk och finansiell oligarki inför sina politiska val genom marknaderna och en federal stat, medan parlamentariker och domare som väljs av folket skyddar individer från godtyckliga regeringsbeslut.

Tre av NED:s fyra perifera organisationer bildades för detta tillfället. Det fanns dock inget behov av att inrätta den fjärde, en fackförening (ACILS). Denna inrättades i slutet av andra världskriget, även om den bytte namn 1978, när dess underordning till CIA avslöjades. Från detta kan vi dra slutsatsen att CIPE, IRI och NDI inte föddes spontant utan konstruerades av CIA.

Vidare, även om NED är en sammanslutning enligt amerikansk lag, är det inte ett CIA-verktyg enbart, utan ett instrument som delas med brittisk underrättelsetjänst (det är därför Reagan tillkännagav sitt skapande i London) och den australiska underrättelsetjänsten. Denna viktiga punkt är ofta överhoppad utan kommentarer. Det bekräftas dock av gratulations-meddelanden från premiärministrarna Tony Blair och John Howard under 20-årsdagen av den så kallade ”NGO:n”. NED och dess tentakler är delar i en anglosaxisk militärpakt, som förbinder London, Washington och Canberra; detsamma gäller för Echelon, det elektroniska avlyssningsnätet. Tillgång till detta kan inte bara krävas av CIA utan också av brittiska MI6 och australiensiska ASIS.

För att dölja denna verklighet har NED bland sina allierade stimulerat skapandet av liknande organisationer som samarbetar med den. 1988 är Kanada utrustat med ett centrum Droits & Démocratie, som först har ett särskilt fokus på Haiti, sedan Afghanistan. 1991 grundade Storbritannien Westminster Foundation for Democracy (WFD). Funktionen för detta offentliga organ bygger på NED: dess administration har anförtrotts politiska partier (åtta delegater: tre för det konservativa partiet, tre för Labour-partiet, och en för det liberala partiet och en för de andra partier som är representerade i parlamentet) . WFD har utfört mycket arbete i Östeuropa. Under 2001 är Europeiska unionen utrustad med ett European Instrument for Democracy and Human Rights (EIDHR), vilket väcker mindre misstankar än dess motsvarigheter. Detta kontor är EuropAid, som leds av en hög tjänsteman lika inflytelserik som han är okänd: holländaren Jacobus Richelle.

Presidentdirektivet 77

När amerikanska parlamentariker den 22 november 1983 röstade för inrättandet av NED, visste de inte att det redan fanns i hemlighet, enligt ett presidentdirektiv daterat 14 januari. Detta dokument, som bara två decennier senare blivit offentligt, betecknar “offentlig diplomati” som ett politiskt korrekt uttryck för att beteckna propaganda. Det inrättas i Vita husets arbetsgrupper inom National Security Council. En av dessa har till uppgift att leda NED.

Följaktligen är stiftelsens styrelse bara ett sätt att distribuera makt för NSC (National Security Council). För att upprätthålla fasaden har man enats om att CIA-agenter och tidigare agenter i allmänhet inte kan utses till styrelsen.

Saker är ändå inte mer transparenta. De flesta höga tjänstemän som har spelat en central roll i National Security Council, har varit NED-direktörer. Exempel på sådana är Henry Kissinger, Franck Carlucci, Zbigniew Brzezinski eller till och med Paul Wolfowitz; personligheter som inte kommer att bevaras i historien som idealistiska förkämpar för demokrati, utan som cyniska våldsstrateger.

Stiftelsens budget kan inte tolkas isolerat, eftersom den får instruktioner från NSC att leda åtgärder som en del av omfattande verksamhet mellan olika myndigheter. Det förtjänar att nämnas att medel frigörs från International Aid Agency (USAID), utan att registreras i NED:s balansräkning, helt enkelt för att framstå som”icke-statlig”. Dessutom mottar stiftelsen indirekt pengar från CIA, efter att de har tvättats av privata mellanhänder som Smith Richardson Foundation, John M. Olin Foundation eller till och med Lynde och Harry Bradley Foundation.

För att utvärdera omfattningen av detta program skulle vi behöva kombinera NED:s budget med motsvarande delbudgetar för utrikesdepartementet, USAID, CIA och försvarsdepartementet. Idag är en sådan uppskattning omöjlig.

Ändå ger oss vissa element som vi känner till, en uppfattning om dess betydelse. Under de senaste fem åren har USA spenderat mer än en miljard dollar på organisationer och partier i Libyen, en liten stat med 4 miljoner invånare. Sammantaget gavs hälften av dessa medel offentligt av utrikesdepartementet, USAID och NED; den andra hälften hade i hemlighet betalats av CIA och försvarsdepartementet. Detta exempel låter oss extrapolera USA:s allmänna budget för institutionell korruption som uppgår till tiotals miljarder dollar årligen. Dessutom kostar Europeiska unionens motsvarande program, som är helt offentligt och som föreskriver integrering av amerikanska åtgärder, 7 miljarder euro per år.

I slutändan är NED:s juridiska struktur och volym i dess officiella budget bara lockbeten. I grund och botten är det inte en oberoende organisation för rättsliga åtgärder, vilka tidigare har anförtrotts åt CIA, utan det är ett fönster genom vilket NSC ger order om att utföra rättsliga delar av olagliga operationer.

Den Trotskistiska strategin

När NED startades (1984) hette NED:s ordförande Allen Weinstein, därefter leddes organisationen av John Richardson i fyra år (1984-88), slutligen av Carl Gershman (från 1998).

Dessa tre män har tre saker gemensamt:

– De är judiska;

– De var aktiva i Trotsky-partiet, socialdemokraterna USA; och

– De har arbetat på Freedom House (en annan regeringsfinansierad NGO, ö.a.).

Det finns en logik i detta: hatet mot stalinismen fick några trotskister att gå med i CIA för att bekämpa Sovjetunionen. De förde med sig teorin om global makt genom att överföra den till ”färgrevolutionerna” och till ”demokratiseringen”. De har helt enkelt förskjutit den etablerade versionen av Trotskismen genom att tillämpa den på den kulturella strid som analyserats av Antonio Gramsci: makt utövas psykologiskt snarare än med våld. För att styra massorna måste eliten först prägla en ideologi som programmerar deras acceptans av den makt som dominerar den.

The American Center for the Solidarity of Workers (ACILS)

Känd även som Solidarity Center, ACILS, en facklig gren av NED, vilken utan tvekan är dess främsta kanal. Den distribuerar mer än hälften av stiftelsens donationer. Det har ersatt de tidigare organisationer, som under det kalla kriget verkade för att organisera icke-kommunistiska fackföreningar i världen, från Vietnam till Angola, över Frankrike och Chile.

Det faktum att fackföreningar valdes för att dölja detta CIA-program är en sällsynt perversitet. Långt ifrån den marxistiska parollen ”Proletärer i alla länder – förenen eder”, samlar ACILS den amerikansk arbetarklassens fackföreningar i en imperialism som krossar arbetare i andra länder.

Detta dotterbolag leddes av Irving Brown, en högljudd personlighet, från 1948 till hans död 1989.

1981 placerar Irving Brown Jean-Claude Mailly som assistent till André Bergeron, generalsekreteraren för Force Ouvrière (FO). Den senare kommer att erkänna finansieringen av sin verksamhet tack vare CIA. År 2004 blir Mailly generalsekreterare för FO.

(FO uttydes Force Ouvrière (Workers Force), ö.a.).

Vissa författare svär att Brown var son till en vit ryss (till skillnad från de röda, bolsjevikerna, ö.a.), en följeslagare av Alexander Kerensky (se här, ö.a.).

Vad vi säkert vet är att han var en OSS-agent, (dvs. en agent för den amerikanska underrättelsetjänsten under andra världskriget); och att han deltog i upprättandet av CIA och Natos Gladio-nätverk (Stay behind-rörelsen, Operation Gladio, ö.a.). Han vägrade dock att leda den och föredrog att fokusera på sitt expertområde, fackföreningar. Han var baserad i Rom, sedan Paris och aldrig i Washington. Så han hade en betydande inverkan på det italienska och franska offentliga livet. I slutet av sitt liv skryter han också med att han inte slutade att bakom kulisserna styra den franska fackföreningen, Force Ouvrière, och att han drog i trådarna för studentfackföreningen UNI (där följande var aktiva: Nicolas Sarkozy och hans ministrar François Fillon, Xavier Darcos, Hervé Morin och Michèle Alliot-Marie, samt nationalförsamlingens president, Bernard Accoyer och presidenten för den parlamentariska majoritetsgruppen, Jean-François Copé), och med att personligen ha skapat en vänstergrupp, en Trotskistisk utbrytargrupp, vars medlemmar inkluderade Jean-Christophe Cambadelis och den framtida premiärministern Lionel Jospin.

I slutet av nittiotalet begärde medlemmar i förbundet AFL-CIO ut redogörelser för ACILS faktiska verksamhet, då dess kriminella karaktär hade dokumenterats fullständigt i ett antal länder. Man kunde ha trott att saker skulle ha förändrats efter denna stora utgjutelse. Ingenting av detta slag inträffar. Under 2002 och 2004 har ACILS deltagit aktivt i en misslyckad statskupp i Venezuela för att avsätta president Hugo Chavez och i en framgångsrik dito i Haiti, för att störta Jean-Bertrand Aristide.

Idag styrs ACILS av John Sweeney, den tidigare presidenten för konfederationen AFL-CIO, som i sig också härstammar från Trotskist-partiet – Socialdemokraterna USA.

The Centre for International Private Enterprise (CIPE)

CIPE fokuserar på spridningen av liberal kapitalistisk ideologi och kampen mot korruption.

CIPE:s första framgång: att 1987 förvandla European Management Forum (en klubb med VD:ar för stora europeiska företag) till World Economic Forum (klubben för transnationell härskande klass). Det stora årliga mötet för världens ekonomiska och politiska ’vem är vem’, vilket äger rum i den schweiziska skidorten Davos, bidrog till att skapa ett klassmedlemskap som tog över nationell identitet. CIPE är noga med att se till att det inte har några strukturella band med Davos Forum, och det är för närvarande inte möjligt att bevisa att World Economic Forum är ett instrument för CIA. Tvärtom skulle Davos-mötets chefer ha mycket svårt att förklara varför vissa politiska ledare har valt deras ekonomiska forum som plats för handlingar av högsta vikt om det inte fanns operationer som planerades av USA:s NSC. Till exempel:

  • 1988: det är i Davos – inte FN – som Grekland och Turkiet slöt fred.
  • 1989: det är i Davos som å ena sidan de båda Korea höll sitt första toppmöte på ministernivå och de båda Tyskland å andra sidan höll sitt första toppmöte om återföreningen.
  • 1992: det är återigen i Davos som Frederik de Klerk och den befriade Nelson Mandela kommer samman för att presentera sitt gemensamma projekt för Sydafrika, för första gången utomlands.
  • 1994: ännu mer osannolikt, det är i Davos, efter Osloavtalet, som Shimon Peres och Yasser Arafat kommer för att förhandla och underteckna sin ansökan till Gaza och Jeriko.

Förbindelsen mellan Washington och forumet är allom bekant genom att Susan K. Reardon, tidigare chef för Association of Professional Employees of the Department of State, har blivit chef för Foundation of the US Chamber of Commerce som hanterar CIPE.

Den andra framgången för Center for International Private Business är Transparency International. Denna “NGO” grundades officiellt av Michael J. Hershman, en officer i USA:s militära underrättelsetjänst. Han är dessutom CIPE-direktör och idag chef för rekrytering av FBI-informanter samt VD för den privata underrättelsetjänsten Fairfax Group.

Transparency International är först och främst ett skydd för CIA:s verksamhet för ekonomisk underrättelse. Det är också ett mediaverktyg för att tvinga stater att ändra sin lagstiftning för att garantera öppna marknader.

För att dölja Transparency Internationals ursprung använder CIPE kunnandet hos den tidigare pressofficeren för Världsbanken, den neokonservativa Frank Vogl. Den senare hade inrättat en kommitté med individer som har bidragit till att skapa intryck av att det är en förening som har sitt ursprung i det civila samhället. Detta spel för gallerierna leds av Peter Eigen, tidigare Världsbankdirektör i Östafrika. 2004 och 2009 var hans hustru SPD-kandidat för ordförandeskapet i den tyska federala republiken.

Transparency Internationals arbete tjänar amerikanska intressen och är inte att lita på. Således förklarade 2008 denna pseudo-NGO att PDVSA, Venezuelas offentliga oljebolag, var korrupt och på grundval av falsk information placerade man den sist på sin globala ranking av offentliga företag. Målet var uppenbarligen att sabotera ryktet för ett företag, som utgör den ekonomiska grunden för president Hugo Chavezs antiimperialistiska politik. Transparency International blev påkommet med denna  akt i att förgifta oljebolagets  rykte och vägrade att svara på frågor från den latinamerikanska pressen och att korrigera sin rapport. Dessutom är det häpnadsväckande, när vi kommer ihåg att Pedro Carmona, CIPE-korrespondenten i Venezuela, under en kort tid hade fått makten av USA, under en misslyckad statskupp 2002 för att avsätta Hugo Chavez.

Till viss del kan Transparency International, genom att fokusera på ekonomisk korruption, göra det möjligt att dölja NED:s verksamhet: att korrumpera den härskande eliten till anglosaxisk fördel.

International Republican Institute (IRI) och National Democratic Institute for International Affairs (NDI)

Målet med IRI är att korrumpera högerpartierna, medan NDI handlar om vänsterpartier. Den första leds av John McCain, den andra av Madeleine Albright. Så dessa två personligheter bör inte betraktas som vanliga politiker, en ledare för oppositionen och en pensionerad dekan. Snarare som aktiva ledare för NSC-programmen.

För att kontextualisera de viktigaste politiska partierna i världen har IRI och NDI avstått från sin kontroll över l’Internationale libérale och l’Internationale socialiste. De har således skapat rivaliserande organisationer: International Democratic Union (IDU) och Alliance for Democrats (AD). Den första leds av australieren John Howard. Ryssen Leonid Gozman från Just cause (Правое дело) är dess vice ordförande. Den andra leds av italienaren Gianni Vernetti och vice ordförande är fransmannen François Bayrou.

IRI och NDI stöds också av politiska stiftelser som länkar dem till stora politiska partier i Europa (sex i Tyskland, två i Frankrike, ett i Nederländerna och ett annat i Sverige). Dessutom har vissa verksamheter lagts ut på mystiska privata företag som Democracy International Inc, som har anordnat det senaste riggade valet i Afghanistan.

Tom McMahon: tidigare vice chef för Rahm Emanuel och för närvarande chef för NDI. Han kom till Frankrike för att organisera socialistpartiets kärna.

Allt detta lämnar en bitter eftersmak. USA har korrumperat de flesta stora politiska partier och fackföreningar över hela världen. Visst innebär den ”demokrati” som de främjar i att diskutera lokala frågor i varje land – dock nästan aldrig samhällsfrågor som kvinnors rättigheter eller homosexuellas rättigheter – och det är anpassat till Washington i alla internationella frågor. Valkampanjerna har blivit föreställningar där NED besätter rollerna genom att tillhandahålla nödvändiga ekonomiska medel till vissa och inte till andra. Även tanken på variation har tappat betydelsen sedan NED alternativt främjar det ena eller det andra lägret, förutsatt att det följer samma utrikes- och försvarspolitik.

I dag, i Europeiska unionen och på andra håll, beklagar man demokratikrisen. De som är ansvariga för detta är helt klart NED och USA. Och hur klassificerar vi en regim som den amerikanska regimen där oppositionsledaren John McCain faktiskt är ledare för det nationella säkerhetsrådet? Absolut inte som en demokrati.

Systemets balans

Med tiden har USAID, NED, deras satellitinstitutioner och deras mellanliggande stiftelser producerat en besvärlig och girig byråkrati. Varje år, när kongressen röstar om NED:s budget, uppstår animerade debatter om ineffektiviteten i detta vittförgrenade system och rykten om att medel har anslagits för att gynna amerikanska politiker som ansvarar för förvaltningen av dem.

För att uppnå en sund förvaltning har ett antal studier beställts för att kvantifiera effekterna av dessa finansiella flöden. Experter har jämfört de summor som tilldelats i varje stat och den demokratiska rankningen av dessa stater av Freedom House. Sedan beräknade de hur mycket de behövde spendera (i dollar) per invånare för att förbättra den demokratiska rankningen av en stat en punkt.

Tomicah Tillemann, rådgivare till Hillary Clinton för det civila samhället och framväxande demokratier, övervakar NEDs organisation i utrikesdepartementet.

Naturligtvis är allt detta bara ett försök till själv-rättfärdigande. Idén att skapa ett demokratiskt märke är inte vetenskaplig. På vissa sätt är det totalitärt, för det antar att det bara finns en form av demokratiska institutioner. På andra sätt är det infantilt för man upprättade en lista med olika kriterier som man kommer att mäta med fiktiva koefficienter för att förvandla en social komplexitet till en enda siffra.

Vidare drar den stora majoriteten av dessa studier slutsatsen att det är ett misslyckande: även om antalet demokratier i världen har ökat, finns det inte någon koppling mellan demokratiska framsteg respektive regression å ena sidan och de summor som NSC använt å andra sidan. Tvärtom bekräftas det att de verkliga målen inte har något att göra med de angivna. De som driver USAID citerar dock en studie från Vanderbilt University, enligt vilken endast NED-operationer som sam-finansierats av USAID har varit effektiva, eftersom USAID hanterar sin budget noggrant. Det är alltså inte förvånande att denna individuella studie har finansierats av …. USAID.

Hur som helst, 2003, vid 20-årsjubileet, lade NED fram en politisk redogörelse för sitt agerande, som visar att den har finansierat mer än 6000 politiska och sociala organisationer i världen, en siffra som inte har slutat öka från den tidpunkten. NED hävdar att de själva har startat fackföreningen Solidarność i Polen, Charta 77 i Tjeckoslovakien och Otpor i Serbien. Det gladde sig över att det från grunden skapade Radio B92 eller den dagliga Oslobodjenje i fd Jugoslavien och en serie nya oberoende medier i det ”befriade” Irak.

I december 2011 genomsökte egyptiska myndigheter NDI: s och IRI: s kontor i Kairo. De dokument som beslagtagits är viktigast för att förstå USA:s inblandning sedan ”spion-nästet” togs bort från Teheran 1979. NED-ledarna anklagas för spioneri. Här: Robert Becker (chef för NDI, Kairo) vid rättegångens inledning. Dokumenten visar att NED är helt ansvarig för och manipulerade den pseudo-revolution som ägde rum på Tahrir-torget. Detta resulterade i mer än 4000 dödsfall för att lyfta det muslimska brödraskapet till makten.

Byte av täckmantel

Efter att ha upplevt global framgång övertygar inte retoriken om demokratisering längre. Genom att använda begreppet i alla möjliga sammanhang har president George W. Bush tömt det på meningsfullt innehåll. Ingen kan på allvar hävda att de subventioner som NED betalar kommer att få internationell terrorism att försvinna. Påståendet att de amerikanska trupperna har störtat Saddam Hussein för att erbjuda irakierna demokrati kan inte hävdas på ett mer övertygande sätt.

Dessutom har medborgare över hela världen som kämpar för demokrati blivit misstrogna. De förstår nu att det stöd som erbjuds av NED och dess tentakler faktiskt syftar till att manipulera och snärja deras länder. Det är därför de i allt högre grad vägrar att ta emot de bidrag “utan några motkrav” som erbjuds dem.

Dessutom har amerikanska chefer från olika korruptions-kanaler försökt tysta systemet igen. Efter CIA:s smutsiga knep och insynen i NED, planerar de att skapa en ny struktur som skulle ersätta en diskrediterad förpackning som förlorat förtroendet. Det skulle inte hanteras av fackföreningar, ledning och de två stora partierna, utan av multinationella företag efter modellen från Asia Foundation.

På åttiotalet avslöjade pressen att denna organisation var en CIA-förklädnad för att bekämpa kommunismen i Asien. Den reformerades sedan och dess ledning anförtroddes till multinationella företag. (Boeing, Chevron, Coca-Cola, Levis Strauss etc …). Detta byte av klädedräkt var tillräcklig för att ge intrycket att den var icke-statlig och respektabel – en struktur som aldrig slutade tjäna CIA. Efter upplösningen av Ryssland replikerades det: Eurasia Foundation, vars mandat utsträcker sig till hemliga åtgärder för de nya asiatiska staterna.

En annan fråga som väcker debatt är, om bidraget till “främjande av demokrati” måste ta den exklusiva formen av kontrakt för att genomföra specifika projekt eller subventioner utan skyldighet att nå mål. Det första alternativet erbjuder bättre juridisk täckning men det andra är ett mycket effektivare verktyg för korruption.

Med tanke på detta panorama, kan man se att kravet från Vladimir Putin och Vladisl Surkov, att reglera finansieringen av icke-statliga organisationer i Ryssland, är legitimt, även om den byråkrati de har skapat för att göra det är överdriven och svår att tillfredsställa. Det instrument som NED utgör, och som inrättats under USA:s NSC:s myndighet, stöder inte bara försök att införa demokrati över hela världen utan förgiftar dem.

 

 

 

 

 

 

Föregående artikelÅr 2019 kom BlackRocks plan inför den kommande krisen: – Finansiellt samarbetsrekord mellan stat och Kapital. Betyder?
Nästa artikelSverige slösar tiotals miljarder på dåliga USA-tillverkade försvarssystemet Patriot för att behaga krigiska USA
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Under kalla kriget mellan den amerikanska imperialismen och främst den europeiska, men även kinesiska, socialismen fanns ett uttryck som skulle avspegla kontrahenternas psyke och stridsviljans ingångsvärde: ryssar spelar schack (d.v.s. strategiskt och skickligt beräknande) och jänkare spelar poker (d.v.s. på förhoppningarna om slumpens tur, ingivelser och rena chansningar).

    Vi ser bokstavligen idag en mycket intressant ny världsbild teckna upp sig sedan den amerikanska fullständiga politiska och militära kombinerade kollapsen i Mellanöstern och Sydasien.

    Vi kan på allvar börja skönja de stora förlorarna på den globalism av oändligt fria marknadskrafter i världsekonomin: nämligen de amerikanska Förenta staterna självt. Dess geopolitiska positioner börjar kraftigt att erodera. Förtroendet för att göra affärer och ingå avtal och överenskommelser sjunker ihop för ett land vars politiska tankesätt och system nu också på allvar börjar hämma och bryta ned också Amerika självt, och det inifrån på grund av alla olösliga konflikter och motsägelser som det amerikanska politiska systemet inte själv kan lösa, -alls skulle nog många rentav påstå.

    Vilka framstående industriländer och länder på stigande vill idag egentligen ha specifikt den amerikanska samhällsmodellen? I princip inget land. Alla OECD:s länder har mestadels överlägsen nationell produktionskapacitet i förhållande till löneförmåner liksom sociala förmåner som alla är överens om: många veckors betald semester, i många länder fri sjukvård liksom kraftigt subventionerade eller helt fria läkemedel. De amerikanska Förenta staternas arbetare och löntagare har inget av ovan nämnt, och dess politiker lovar heller inget: denna förfärliga förväntade socialism kan ju då bryta sönder den berömda och lika ökända ”friheten”.

    Det berömda amerikanska statskuppsorganet NED, National Endowment for Democracy skall i denna värld nu mot detta ganska överlägsna konkurrensmotstånd i t.ex. Europa, Sydkorea och Japan där saluföra sin amerikanska modell som egentligen inget land vill ha eller ens eftersträvar. Europa behöver knappast NED’s tjänster och de slutresultat som det alltid blir: amerikansk kaosisering och olösliga politiska och sociala konflikter liksom fullständig ekonomisk stagnation: här tjänstgör naturligtvis landet Ukraina som komplett skräckexempel efter att nu ha haft 31 års ekonomisk kräftgång (landet har tappat mer än två tredjedelar av sin nationalekonomi sedan året 1990), medan korruptionen bitit sig fast som en dödlig tumörsjukdom. En amerikansk sådan frambringad av främst amerikanska specialister och rådgivare, möjligen för att skapa så mycket antipati och elände som möjligt i regionen. Med tanke på resultaten kan det troligen vara troligare så, än att det skulle vara oskicklighet i de professionella amerikanska bankirernas rådgivning. Mottagarna av de amerikanska råden är då slutligen fast i björnsaxen och får nu tjänstgöra i det desperata amerikanska geopolitiska konflikterna; befolkningarna på dessa territorier döms till långvarig social, ekonomisk och politisk stagnation.

    Är inte detta också en form av krigföring? Behöver Euro-Asien måhända en egen modern upplaga i form av en Monroedoktrin som stänger ute andra länder från att agera och hota länderna i Euro-Asien? Det kan vara ett klokt utvecklingsalternativ och ett sant tecken på politiskt ledarskap och visioner för ett enat och samarbetsvilligt Euroasien med ömsesidig respekt för att varje land måste få välja sin egna utvecklingsväg efter traditioner, historia och kultur: för de kan inte bombas till civilisation -eller kunde det gå?

    Året 2003 gav sig ett fullständigt segerrusigt Amerika sig in på krigsfot i Mellanöstern: den islamska världen skulle förändras till det amerikanska ”bättre” – inte bara Irak; man talade om att börja med åtta länder i regionen som alla skulle få sin amerikanska militaristiska dos av frihet och amerikansk demokrati. Till de lyckliga staterna i förväntan hörde bland andra också Iran, Syrien, Libanon, Sudan och en del andra. Eftersom amerikaner inte kan världskartan -och det inte står i Nya testamentet att jorden är rund som rådgivning till de troende neokonservativa- så glömde man liksom Saudiarabien, som ju redan är en nära varm allierad och därmed redan tillhör de främsta i ”den fria världen”. Dit behövde inte NED bege sig på missionsresa: noll politiska partier och inget parlament för den delen heller, var ju trots allt avsevärt långt bättre än en förfärlig kommunistisk enpartistat!

    Vi var på sätt och vis många som var djupt oroliga att de amerikanska våldskrigen faktiskt skulle och kunde lyckas och kunde därmed bli ett synnerligen farligt föregångsfall. De amerikanska styrkorna, försäkrade herrarna Bush och Powell, kunde nämligen utkämpa fyra(!!) storkrig samtidigt på skilda platser på jordklotet. Ingen behövde oroas!

    Det amerikanska politiska systemet har nu gjort fiasko på världsscenen, och sig självt till åtlöje på hela den Euroasiatiska kontinenten. Vill man ha ett modernt och konkurrenskraftigt land av idag med olösliga politiska och sociala problem, ja då ska man införa det amerikanska politiska systemet -det inser ju varenda lågstadieelev. Sambandet är lika klart som bevisat av amerikanerna själva.

    National Endowment for Democracy arbetar i motvind: det går inte att sälja den flera gånger uppstekta gamla mögliga amerikanska gröten till Europa och Asien, dess länder och politiker är kloka nog att hålla sig borta från de amerikanska dödsrecepten på sina länders förruttnelse: exemplen Irak, Afghanistan och Ukraina förskräcker varje opartisk och politisk frisk åskådare.

    National Endowment for Democracy har väl därmed klart kvalificerat sig för att få 2021 års Nobelpris i fred, om den insiktsfulla juryn i Oslo tänker till extra klokt i år. Kanske delat med Nato rentav, för dess två decennier långa fredsarbete i Afghanistan.

    National Endowment for Democracy har lyckats med ära och heder med en sak i vår tid: att ge den egna uppdragsgivaren absolut sämsta politiska rykte. Med en sådan institution inom sig behöver egentligen de amerikanska Förenta staterna inga nya fiender. Den finns där redan.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here