Hur USA formar medie-täckningen av upproret i Myanmar, och propagerar för en västerländsk intervention

0
536
Bild från demonstranter i Myanmar. R2P (Right to Protect, i praktiken Rätt att intervenera).

Jag har nyligen publicerat en artikel som nyanserar och problematiserar rapporteringen från Myanmar och stormaktsintresse i landet.
Varning för USA-styrd kampanj för intervention i Myanmar.
Rapporter finns nu att en självutsedd “nationellt regering” bildar en väpnad grupp mot militärjuntan.FARSnews

Där nämns en annan artikel i ansedda Hur amerikanska regeringsföreträdare formar medie-täckningen av upproret i Myanmar, och propagerar för en västerländsk intervention. Tack vare insatser av Rolf Nilsson kan jag nu presentera en översättning till svenska av denna utförliga artikel.

Artikeln är skriven av Kit Klarenberg som är en undersökande journalist, som utforskar underrättelsetjänsternas roll i utformningen av politik och uppfattningar.

En grupp, AAAP, som stödjer protesterna rapporterar att 774 människor och 3700 har gripits efter militärkuppen enligt Aljazeera. Läs mer om gruppen nedan.


Hur USA formar medie-täckningen av upproret i Myanmar, och propagerar för en västerländsk intervention

Västerländsk medietäckning av Myanmar har förlitat sig starkt på organisationer som finansierats och utvecklats av en ökänd amerikansk underrättelsetjänst och en partner i Storbritannien. Kan man lita på dem?

Den 11 april avslöjade nyhetssidan Myanmar Now vad som tycktes vara den mest grymma massakern hittills, i det konfliktdrabbade landet. Enligt online-tjänsten hade minst 82 personer slaktats av säkerhetsstyrkor i staden Bago.

Detaljer om massdödandet beskrevs på ett extremt målande sätt. Totalt träffades 40 till 50 invånare av kraftig artillerield, inklusive flera ungdomar. Offren hade förmodligen staplats på hög inuti en lokal pagod, ett anonymt ögonvittne hävdade att vissa fortfarande var vid liv, och att ”man kunde höra stön från massan av lik.”

Nästa dag hävdade Myanmar Now att mördarna bland militärens säkerhetsstyrkor hade avlägsnat sina spår, dolt och förstört alla spår av sitt hemska brott. Pagoden såg, enligt mediesajten, ”.. ut som den hade gjort före övergreppet … blod hade tvättats bort, kropparna var borta och vaktande soldater försvunna.”

Offren sades alla vara aktivister som protesterade mot Myanmars militärregering, känd som Tatmadaw, vilken tog makten från den valda regeringen den 1 februari. Processen förvandlade landet till ett föremål för intensivt västerländskt mediaintresse, alltmedan västs pågående kampanj mot Tatmadaw. eskalerade.

Bevakningen av den påstådda grymheten av Myanmar Now, som är baserad i huvudstaden Naypyitaw, plockades upp av ett stort antal nyhetsbyråer – bland andra Al-Jazeera, BBC, Deutsche Welle, Reuters och Voice of America. Varje publicerad artikel baserades uteslutande på plattformens rapportering, där de första fyra återanvände ett särskilt brännande citat från protestens arrangör.

”Det är som ett folkmord. De skjuter på varje skugga,” sa arrangören i förtvivlan. ”Vi sympatiserar med situationen i etniska områden. Jag upplever att de begår folkmord på sitt eget folk. ”

Myanmar Now’s sensationsrubrik sänder ut budskapet till världen “det näst högsta [dödstalet] på en enda dag” och “det högsta antalet offer på en dag på en enda plats” sedan militärkuppen den 1 februari. Källan till siffran var en NGO, som drivs av burmesiska landsflyktingar, baserade i grannlandet Thailand, kallad Assistance Association for Political Prisoners (AAPP). Denna organisation har också flitigt förekommit i västerländsk täckning av utvecklingen i Myanmar.

Det som emellertid inga nyhetsmedia hittills har erkänt är, att både AAPP och Myanmar Now har fått omfattande finansiering från den amerikanska regeringens regimförändringsgren, National Endowment for Democracy (NED). NED är känd för att sponsra media- och civilsamhälles-organisationer runt om i världen i syfte att undergräva regeringar som USA försöker störta. Dess grundare har till och med erkänt att NED skapades specifikt för att öppet göra vad CIA brukade göra i hemlighet.

Men det är inte den enda anledningen att ifrågasätta de verkliga motiven och målen för dessa två centrala noder för oppositionen i Myanmar, eller att betrakta deras rapportering med en viss skepsis.

Thomson Reuters ynglar av sig och utvecklar ”oberoende media” vilka främjar brittiska intressen

Inget omnämnande av Myanmar Now’s NED-finansiering finns på den amerikanska regeringsorganisationens webbplats. Emellertid hänvisades till denna sponsring i en Columbia Journalism Review-profil i augusti 2019 av mediaföretagets grundare, Swe Win, en som under lång tid agiterat mot landets militära regering och som fängslades 1998 för att ha deltagit i en studentprotest.

Sedan han släppts under en allmän amnesti 2005, flyttade Swe till Thailand och blev seniorreporter i Myanmars exil-grundade The Irrawaddy – som också har finansierats av NED – innan han återvände till Yangon 2012.

Myanmar Now’s finansiering garanteras inte bara av NED; den skapades av Thomson Reuters Foundation (TRF), välgörenhetsdelen av den Londonbaserade nyhetstjänsten. Som Max Blumenthal rapporterade för The Grayzone, har TRF ett nära samarbete med Storbritanniens Foreign, Commonwealth, and Development Office (FCDO) i flera hemliga informationsoperationer, som syftar till att främja brittiska utrikespolitiska intressen.

TRF uppgav i läckta dokument att det skapat Myanmar Now 2015 under upptakten till landets nationella val – dess första öppet ifrågasatta val sedan 1990. Från starten har Myanmar Now publicerat information på både engelska och burmesiska, för vidare spridning, nationellt och internationell.

Ett läckt memo från Thomson Reuters Foundation anger sin roll för att upprätta Myanmar Now före valet 2015

Myanmar. Läckt information från från Thomson Reuters Foundation som beskriver sin roll i att upprätta Myanmar Now före valet 2015

Källan.

Myanmar Now har en kuslig likhet med sin motsvarighet i en annan ”oberoende nyhetstjänst” som grundades av TRF vid en liknande, politiskt lämplig, tidpunkt: Aswat Masriya, en egyptisk publikation, som grundades i kölvattnet av landets revolution 2011. I hemlighet finansierad av UK FCDO, till en summa av £ 2 miljoner under sex år, och företaget drevs fav nyhetsagenturen i Kairo, där en armé av lokala journalister, utbildade av TRF, producerade mer än 1 200 berättelser varje månad på engelska och arabiska, vilka därefter varje vecka plockades upp av över 50 medier världen över.


Imperialistiska media-aktiviteter i Egypten

Storbritanniens motiv för att sponsra lanseringen av Aswat Masriyas i Egrypten var ganska uppenbart. Störtandet av den långvariga egyptiska ledaren Hosni Mubarak, landets fulla övergång till demokrati och efterföljande val av den muslimska brödraskaps-kandidaten Mohamed Morsi, hade potential att hota Londons betydande ekonomiska intressen i Kairo och mer brett inom regionen. En nyhetsplattform, vilken utfärdar innehåll för både inhemsk och utomeuropeisk konsumtion, skulle ge London en betydande grad av kontroll över berättelserna inom och utanför landet när händelserna utvecklades.

Denna tolkning understryks rikligt av Aswat Masriyas produktion, som innehöll okritiska artiklar om händelser som president Abdel Fattah al-Sisi’s “jordskredsseger” i valet 2014, där den tidigare militära bossen säkerställde en, uppenbart på ett skumt sätt uppnådd, segersiffra på 96,91 procent.

Det Reuters-skapade mediet blev också känt för det rutinmässiga bortförklarandet av allvarliga övergrepp från egyptiska säkerhetsstyrkor, inklusive det brutala väpnade förtrycket mot en protest i augusti 2013 i Kairo, där minst 817 demonstranter massakrerades.

I själva verket kunde inga tecken på Egyptens snabbt försämrade villkor för mänskliga rättigheter under al-Sisis styrka upptäckas i någon av Aswat Masriyas rapporter, på något stadium. Med en pålitligt pro-västerländsk ledare, som är säkert installerad vid makten, drog Storbritannien in finansieringen för satsningen i mars 2017, och den stängde ner.

I ett e-postmeddelande till The Grayzone förnekade Thomson Reuters Foundation att den brittiska FCDO stödde Myanmar Nows skapande som det gjorde med Aswat Masriya och uppgav att det inte längre var inblandat i initiativet. Stiftelsens rapportering till FCDO uppgav emellertid specifikt att de har grundat “liknande plattformar” i Myanmar, Irak, Zimbabwe och på andra håll. TRF vägrade också att klargöra hur Myanmar Now finansierades, om det inte  var av den brittiska regeringen.


Källa: En läckt fil från Thomson Reuters Foundation som ytterligare beskriver dess roll när det gäller skapandet av Aswat Masriya och Myanmar Now.


Uppgifter om NED’s bidrag till Myanmar-baserade organisationer mellan 2016 och 2020, visar att Washington årligen har spenderat hundratusentals dollar på “[främjande] av transparens och ansvarsskyldighet genom att öka allmänhetens tillgång till trovärdig information” via “burmesiska och engelskspråkiga webbplatser och sociala mediesidor.” Undersökande rapportering om ”sociala och politiska frågor” – Myanmar Now’s gebit – framhölls som ett centralt programmål.

Omvänt utpekas AAPP – som citeras i mer än 60 berättelser publicerade av Myanmar Now sedan 1 februari – öppet som en mottagare av  bidrag från NED och har fått minst 592 000 dollar i direktfinansiering, bara sedan 2016.

NGO:ns grundare och gemensamma sekreterare, Ko Bo Kyi, var till och med under en tid NED-stipendiat och forskade på ämnet “fängelsereform som en förutsättning för demokratisering i Burma.”

YANGON, MYANMAR – JANUARY 2, 2016: Office of the National League for Democracy with portraits of Aung San and Aung San Suu Kyi in Yangon, Myanmar on January 2, 2016. Shutterstock

Västs källa för uppgifter om offer i Myanmar, sponsrad av väst

Assistance Association for Political Prisoners, som grundades i Thailand i mars 2000 och som huvudsakligen bemannas av tidigare politiska fångar, hävdar att man i realtid spårar antalet personer som arresterats, fängslats, anklagats, undvikit arrestering, dömts och dödats sedan 1 februari. Det är en i princip ädel strävan, men gruppens uttalade metod för att definiera politiska fångar väcker frågor om dess tillförlitlighet – särskilt som utvalda delar från dess dagliga genomgångar så ofta översätts till uppmärksamhets-väckande, hjärtknipande rubriker i västerländska medier.

Föreningen “hävdar att motivet till arresteringen av varje individ i [dess] databas är … politisk, oavsett de lagar de har dömts efter”, och karakteriserar dem som politiska fångar, baserat på deras upplevda “handlingar snarare än deras påstådda anklagelser. ”

Vidare säger AAPP att det “inte bestämmer status som politisk fånge, baserat på de lagar som individer arresterats, anklagats eller dömts under”, på grund av sin medvetenhet om “falska, tuffa eller påhittade kriminella anklagelser som används för att fängsla politiska aktivister, journalister, studenter och dem i verklig eller upplevd opposition mot tidigare och nuvarande regimer. ”

Att helt oskyldiga människor har arresterats, åtalats och fängslats olagligt av Myanmars militära regim är det svårt att tvivla på. När allt kommer omkring utövas regelbundet politisk förföljelse av avvikande och protesterande inom självutnämnda liberala demokratier.

Men AAPP:s lösa, mycket subjektiva, definition av vad som utgör en politisk fånge, öppnar för att bokstavligen märka ut vem som helst som arresteras, som en förföljd dissident – även de som faktiskt är skyldiga till allvarliga brott, som inte skulle rendera dem status som politiska fångar utifrån de flesta objektiva uppfattningar om termen. En sådan snedvriden metod kan bara väcka frågor om huruvida AAPP:s uppgifter om antal offer också bör accepteras på uppgiven nivå.

Det har förekommit oräkneliga intensiva sammandrabbningar mellan demonstranter, väpnade anti-regerings-grupper, militären och dess anhängare de senaste månaderna. I vissa fall har även BBC medgett att våldet kan ha utlösts av att aktivister kastat tegelstenar på poliser, bland andra provocerande handlingar.

Vidare, vilket den oppositionella Frontier Myanmar dokumenterat, är demonstranter i olika regioner utrustade med “AK47 och M16-gevär och handgranater”, och använder sin arsenal för att attackera polis och soldater. De har vidare beslutat att “[anta] ny ’hit-and-run’-taktik för att göra livet svårt för säkerhetsstyrkorna.”

“Snart kommer vi att slå tillbaka med en gerillastrategi”, sade en aktivist som citeras av mediet. “Vi har färre medlemmar än säkerhetsstyrkorna, så vi måste ändra taktik.”

Den 27 april erövrade Karen National Union-milisen en bas från Tatmadaw, under striderna nära Myanmars gräns till Thailand.

Det är oklart hur många av de som fängslats av juntan, har bedrivit aktiviteter som skulle utgöra legitim grund för arrestering någon annanstans i världen. Vad som är säkert är dock att den USA-finansierade AAPP uteslutande fokuserar på villkoret för oppositionsaktivister, där var och en kan tänkas klassificeras som politisk fånge enligt organisationens lösa definition, och baserat på dess interna bedömning av deras “insatser.”

“Ju fler civila som dödas, ju större blir chanserna för internationell intervention”

Eftersom i huvudsak de engelskspråkiga medierna är den enda informationskällan om offer och junta-övergrepp i landet, intar Assistance Association for Political Prisoners en extraordinärt privilegierad ställning. Västerländska medborgare är tvungna att ta AAPP:s ständigt uppdaterade olika uppgifter om antal offer helt och hållet för givna, utan balans, ifrågasättande eller i kontexten om dess finansiering av den amerikanska regeringen eller dess mycket partipolitiska inriktning.

Obestyrkta påståenden om överhängande eller pågående ”folkmord”, utfärdade från individer som knappast kan betraktas som opartiska observatörer, har tidigare motiverat destabiliserande, västerländska interventioner i Kosovo, Libyen, Syrien och på andra platser. Dessa apokalyptiska varningar har senare visat sig vara falska, medan i många fall motståndsgrupper medvetet, i dessa konflikter, avsiktligt angripit myndigheterna i syfte att framkalla hård vedergällning.

Till exempel utbildade och beväpnade CIA 1998 Kosovas befrielsearmé (KLA), trots att USA:s utrikesdepartement klassificerat gruppen som en terroristorganisation, och trots en resolution från FN:s säkerhetsråd, vilken förbjöd stöd till terroristaktiviteter i provinsen. KLA fortsatte att mörda serbiska politiker och poliser och trakassera och skrämma lokala invånare, som inte stödde Kosovas självständighet, vilket utlöste ett hårt svar.

”Ju fler civila som dödades, desto större blev chanserna för internationell intervention, och KLA insåg naturligtvis det. Det var den här utländska diplomaten, som en gång sa till mig, ’förstå att om du inte klarar kvoten på fem tusen dödsfall, kommer du aldrig att få någon permanent närvaro i Kosovo från utländsk diplomati’, ” sade “en albansk Kosovar-förhandlare, som inte var ansluten till KLA, till BBC.

Precis som i Kosovo bönfaller oppositionsaktivister i Myanmar väststaterna att upprätthålla sitt “ansvar att skydda” (R2P) och bryter mot nattliga utegångsförbud för att skriva “Vi behöver R2P” och “R2P – Rädda Myanmar” i skenet av levande ljus. Dessa vädjanden har funnit en välvilligt inställd publik i samma västerländska medier, som så starkt förlitar sig på Myanmar Now’s peppande sändningar och AAPP:s tvivelaktigt beräknade siffror över antal offer.

Den 11 april intervjuade France 24 Sunday Times Asiens korrespondent, Philip Sherwell, om den påstådda Bago-massakern. Sherwells faktiska svar på intervjuarens frågor, angående händelser som han inte personligen hade bevittnat, var i praktiken ordagranna citat från Myanmar Now’s rapport om händelsen. Även om han inte direkt citerade mediet eller AAPP, visade avsnittets underrubrik, “säkerhetsstyrkor dödar 82 på en dag i Bago,” tydligt på Sherwells beroende av de två källorna.

Samtidigt som han erkände att det var “mycket svårt” att få en korrekt uppfattning av antalet dödade, berömde han metoden för “lokala påverkans-grupper” som “talar till familjer [och] känner människor som är där” och gör ”ett ganska bra jobb i sina uppskattningar. ”

Baserat på den tvivelaktiga undersökningen, utförd av AAPP och Myanmar Now, liksom filmer som delats av aktivister – ett skakigt mobil-klipp på trupper som patrullerar en bostadsgata, som om och om igen spelas upp under hela det statliga franska mediets rapport – förklarade Sherwell att siffran 82 döda var “Förmodligen i rätt härad” och möjligen ”en försiktig uppskattning.”

Mainstream-mediernas beroende av uppenbart tvivelaktiga och partiska organisationer för insikt i komplexa händelser i avlägsna länder är inget nytt fenomen.

The Syrian Network for Human Rights (SNHR), en källa för västerländska nyhetsbyråer till siffror över antal offer och anklagelser om grymheter begångna i den syriska krisen, framställs allmänt som en ”oberoende” övervakningsgrupp av journalister och MR-organisationer. Som Grayzone avslöjade är emellertid den Qatar-baserade organisationen – som öppet lobbade för “omedelbar intervention” i Syrien, i linje med Natos bombning 1999 av Jugoslavien – bemannad av ledare för den syriska oppositionen och finansierad av samma utländska regeringar som understödjer krisen.

Trots sitt nästan totala beroende av oppositionskällor, har västerländska nyhetsbyråer dokumenterat demonstranter i Myanmar som bedriver mycket upphetsade aktiviteter, vilka sträcker sig långt bortom attacker mot regeringsstyrkor och andra statliga organ.

I mars rapporterade Reuters att Kinas omfattande infrastrukturprojekt i landet är ett huvudmål för anti-militära demonstranter, som har ropat: “Kinas gasledning kommer att brännas.” Som nyhetstelegrammet noterade, har Kina öronmärkt miljarder dollar till en mängd olika program i Myanmar under sitt globala Belt and Road Initiative (BRI), inklusive en ekonomisk korridor, vilken slutar vid en djupvatten-hamn för 1,3 miljarder dollar, i industriområden, en ny stad intill Yangons kommersiella knutpunkt och en järnväg till gränsen.

Trump-administrationen försökte, och misslyckades med, att stoppa BRI i dess linda och utmålade det som lömskt imperiebyggande, medan man desperat pressade allierade att inte gå med. Joe Biden höjde insatserna markant i mars och föreslog att man skulle inrätta en internationell infrastrukturfond för att konkurrera med det kinesiska programmet.

Vid nästan exakt samma tidpunkt genomförde oppositionen i Myanmar en våg av mordbrandsattacker mot kinesiskt ägda fabriker i landet, medan de lämnade dem som ägs av Hong Kong, Sydkorea, Taiwan och Thailand i samma områden oskadda. AAPP kan mycket väl betrakta individer som arresterats för dessa brott som politiska fångar, för deras selektiva pyromani har påstås ha parti-motiv.

Reuters uppgav att en viktig källa till klagomål för demonstranterna var ett läckt regeringsdokument, vilket avslöjade att kinesiska tjänstemän hade bett administrationen att “tillhandahålla bättre säkerhet och underrättelser om etniska minoriteters väpnade grupper utmed sträckningen av gasledningen.” Samtidigt hävdade AP att mordbrännarna var “uppretade” över Kinas “anslutning till en politik för icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter” och därmed vägran att ingripa i de begynnande stridigheterna.

USA-finansierade Myanmar-demonstranter attackerar kinesiskt infrastrukturprojekt

Att Peking söker förbättrat skydd för sina olika BRI-projekt i Myanmar är inte förvånande. I åratal har infrastrukturen utsatts för attacker från militanter, vilket kullkastar färdigställandet. Och spöket om amerikansk inblandning har varit konsekvent närvarande.

Färdigställandet av Myitstone-dammen i norra Myanmar sköts t.ex. upp på obestämd tid 2017. Byggandet påbörjades åtta år tidigare och möttes med hårt motstånd lokalt. Ett amerikanskt ambassadtelegram från 2010, släppt av WikiLeaks, beskrev mobilisering mot dammen som bevis på ”den växande styrkan hos civilsamhälles-grupper i Kachin.”

Telegrammet, som författades av USA:s dåvarande charge d’affaires, Larry Dinger, tog i viss mån äran åt sig för motståndet och noterade att många av dem som protesterade mot dammen var “mottagare av ambassadens små bidrag”.

Faktum är att den amerikanska ambassaden i Myanmar hade betalat lokala grupper i Kachin, vilka motsatte sig det kinesiska projektet, även om den erkände att dammen skulle hjälpa till att avhjälpa de “akuta el-brister som plågar landet.”

Ur ett telegram från den amerikanska ambassaden i Myanmar, 15 januari 2010

I norra Myanmar finns också den separatistiska Kachin Independence Organization (KIO), som har en dedikerad beväpnad gren med uppskattningsvis 12 000 krigare.

Byggandet av dammen bröt en vapenvila som träffades med militären 1994, och striderna har fortsatt sedan dess och stoppat byggandet. I förlängningen kan ett fullständigt inbördeskrig sätta ett permanent, brutalt stopp för alla BRI-projekt över hela landet, och Washingtons planerare är säkert väl medvetna om och välkomnar dessa utsikter.

Medan dess uppror mot regeringen inte började förrän 1961, räknar KIO sitt ursprung tillbaka till avslutningen av andra världskriget, när britterna skapade rena Kachin-bataljoner för att “skydda och trygga” sina återtagna territorier, inklusive den närliggande indiska subkontinenten. I processen, som den NED-finansierade Irrawaddy rapporterade om 2012, utbildades en majoritet av KIO:s agenter i gerillakamp av CIA:s föregångare, Office of Strategic Services (OSS) och UK Special Operations Executive.

Under nästa årtionde korsade USA-stödda styrkor från Chiang Kai-Shek’s Kuomintang-höger gränsen och “tog över och styrde en enorm sträcka av Myanmar som löpte mellan Thailand och Kina”, enligt Public Radio International.

De finansierade sin kamp genom “den gyllene triangeln” – ett landområde som omfattade delar av Kina, Thailand, Myanmar och Laos och som fungerade som knutpunkten för den globala opiumhandeln. Denna region producerade det mesta av världens heroin under resten av 1900-talet, tills det USA-ledda ingripandet i Afghanistan gjorde detta land till den globala marknadsledaren.

Även om det fortfarande är oklart om KIO:s kamp för självständighet styrdes, eller till och med godkändes, av London och Washington, tyder ett läckt amerikanskt utrikesdepartements-telegram från april 2008, på att diplomater har fått en mycket nära inblick i KIO:s aktiviteter och tänkande från en informatör på hög nivå inom Kachin National Organization.

Ett “prioriterat amerikanskt politiskt mål”

Något som ytterligare betonar betydelsen av Kachin för USA:s inblandning i Myanmar, är uppgifter om NED-aktiviteter, som visar att hundratusentals dollar har använts på projekt i regionen de senaste åren, inklusive finansiering av Kachin State News and Information Service, med uppgift att informera medborgarna om ”politisk, social och ekonomisk utveckling. ”

Även om initiativ som dessa kan verka välvilliga, har liknande amerikanska insatser i geopolitiska krutdurkar som Hong Kong, haft en avsevärt destabiliserande effekt och utformats med ett sådant uppsåt.

Dessutom representerar de en försumbar del av NED’s verksamhet i Myanmar. Sammantaget sponsrade den amerikanska regeringens inblandningsmaskin minst 299 projekt, till en total kostnad av 23.126.786 dollar mellan 2016 och 2020.

Däremot stödde NED, under samma period, bara 23 projekt som kostade 3.574.162 dollar i Bangladesh, 81 projekt som kostade 9.665.597 dollar i Thailand och inga alls i Laos – Myanmars grannstater.

Detta häpnadsväckande utlägg understryker landets enorma strategiska betydelse för Washington. Det är också ett bevis på effekten av NED-program för att uppnå USA:s politiska, finansiella och ideologiska mål i landet. Finansiering flyter på så voluminöst och fritt, eftersom det har visat sig att det fungerar.

I en rapport från 2006 från västerländska, kändis-stödda, NGO:n The Burma Campaign UK, framhålls den centrala roll NED har spelat för att utveckla och främja landets ”pro-demokrati” -rörelse.

Den konstaterar att återställande av demokrati i Burma är ett “prioriterat amerikanskt politiskt mål” och NED-insatser “inom och utanför” landet “är utformade för att sprida information … som stöder Burmas demokratiska utveckling” och “bygga kapacitet för att stödja återställandet av demokrati när lämpliga politiska öppningar inträffar och exilburmeser/flyktingar återvänder. ”

Rapporten uppgav: ”Genom subventioner till cirka 30 burmesiska demokratiska grupper … planerar NED att koncentrera sig på två kärnområden: media / information och institutionell uppbyggnad … NED-stöd vill rikta sig till de organisationer som har en uppvisad förmåga att nå publik i Burma, liksom de som har förmåga att växa och anpassa sig när situationen utvecklas [kursivering i originalet]. ”

En särskild sektion redogjorde för NED:s projekt i Myanmar vid den tiden. Munkar och buddhistiska lekmän “utbildades” om “icke-våldsam kamp för demokrati” och “mänskliga rättigheter” genom material som “broschyrer, klistermärken och kalendrar.” Aktivister på båda sidor om “den thailändsk-burmesiska gränsen” lärde sig “effektiva tekniker för icke-våldsamma politiska åtgärder”, försedda med “ekonomiskt, logistiskt och tekniskt stöd”, med deras “strategiska” aktiviteter “samordnade”.

Vidare lanserades det första “oberoende” satellit-tv-programmet på det burmesiska språket, och ”etnisk-språklig radioutsändning” inrättades för att komplettera den redan omfattande produktionen av Voice of America och CIA-skapade Radio Free Asia i regionen.

 

Aung San Suu Kyi får utmärkelsen National Endowment for Democracy 2012 från Carl Gershman (L), president för National Endowment for Democracy, och tidigare utrikesminister Madeleine Albright.Myanmar opposition leader Aung San Suu Kyi receives the National Endowment for Democracy award from Carl Gershman (L), President of the National Endowment for Democracy, and former Secretary of State Madeleine Albright during a ceremony in Washington, September 20, 2012. REUTERS/Jason Reed (UNITED STATES – Tags: POLITICS)

’Skapandet’ av Aung San Suu Kyi

Dessa två propagandakanaler från USA:s regering, Voice of America och Radio Free Asia, stod i spetsen för en “kampanj” över Sydostasien för att säkra frisläppandet av Aung San Suu Kyi, dåvarande generalsekreterare för Myanmars National League for Democracy (NLD) parti, och som sporadiskt hade befunnit sig i husarrest sedan 1989. Detta inkluderade publicering av ljudversioner av hennes tal för nedladdning lokalt och internationellt.

Vid den tiden hade Aung San Suu Kyi blivit en favorit för västerländska politiker, nyhetsbyråer och självutnämnda NGO:er för mänskliga rättigheter, och som av Amnesty International utsågs till “samvetsfånge”, utnämnd av Time Magazine som “Child of Gandhi” och hans andliga arvinge, på grund av hennes förmodade engagemang för icke-våld.

Suu Kyi beviljades en mängd utmärkelser och stipendier världen över, blev omsjungen av musikern Bono, blev en kanadensisk hedersmedborgare och till slut tilldelades Nobels fredspris.

De växande internationella uppmaningarna till Suu Kyis frisläppande bar äntligen frukt 2010, och hon blev omedelbart NLD-president och genomförde en virvelvinds-turné i parlament och regeringssäten över hela världen.

Fem år senare svepte Suu Kyis parti till seger i en historisk jordskredsseger i valet. Regeringar i väst hyllade ögonblicket som en ny era av framsteg, mänskliga rättigheter och demokrati i Myanmar. I processen, blev hon utrikesminister och statsrådgivare, landets de facto premiärminister.

Inom tre år hade Suu Kyis heliga fasad knäckts under verklighetens stora tryck, alla utmärkelser och grannlåt som tilldelats henne återkallades, förutom Nobels fredspris, och bara då för att det inte fanns någon bestämmelse om återkallande.

Hennes aktiva, medvetna och ogenerade medverkan i det regeringsstyrda slaktandet av Rohingya-muslimer, som inkluderade blockering av ett besök från FN:s utredare; hennes försvar av den etniska rensningen av dem och hennes beslutsamma försvar för illvilliga åtal mot journalister, som försökte bevaka katastrofen, var så fräckt att det inte kunde döljas eller ignoreras.

Bara två veckor före kuppen lämnade Suu Kyis regering in preliminära invändningar mot Internationella domstolens anklagelser mot den om folkmord. Även vanliga företagsmedia har tvingats erkänna att Rohingyas har mycket bättre utsikter under militärregeringen, som var i färd med att bevilja dem medborgarskap vid tiden för Suu Kyis seger i valet.

Medan NED skyndar på för att återfå kontrollen över Myanmar, är det inte klart vilken humanitär fånge, politisk fånge eller aktivist, som kommer att väljas ut och formas av byrån för att fylla Suu Kyis plats – och i sin tur omfamnas av åsiktsmaskiner, journalister, politiker, rättighets-grupper och miljardär-stödda välgörenhetsorganisationer, som den senaste inkarnationen av Nelson Mandela, redo att rädda landet från dess brutala härskande junta.

Med tanke på deras totala kollektiva oförmåga att reflektera över hur och varför de kunde bli så lurade, är det nästan oundvikligt att de kommer att falla för samma knep igen.

Att NED kommer att vara det instans som ansvarar för att välja ut och lära upp nästa hjältar i Myanmars opposition står också klart. När allt kommer omkring, när man satsat så mycket blod och pengar under så många år, för att bygga ett lämpligt pro-västerländskt politiskt system i Naypyitaw och installera en samarbetsvillig regering där, hänger nu ett mycket värdefullt och en gång, till synes säkert, imperialistiskt innehav, på en skör tråd.

När konflikten i Myanmar fördjupas har Washington gott om ledarskapskandidater att välja mellan, och massor av kanonfoder att spendera som propaganda för grymheter som begås. En potentiell kandidat är kapten Tun Myat Aung, som hoppade av från militären tidigare i april. Som rapporterats av Myanmar Now, har han krävt att västerländska vapen ska kanaliseras till landet, på samma sätt som i Syrien, för att krossa Myanmars ”fascistiska armé”.

Föregående artikelFörtroendekrisen i fredsfrågan måste lösas!
Nästa artikelAmnestys samvetsfånge Navalny: “Muslimer är kackerlackor”
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here