Inget kallt krig med Kina!

20
2150
Bild: Global Times.

Den här artikeln Inget kallt krig med Kina! https://www.ebb-magazine.com/essays/the-left-must-resolutely-oppose-the-us-led-new-cold-war-on-china
av Carlos Martinez har översatts av Christer Lundgren och publicerades 24/6.

Carlos Martinez är författare och politisk aktivist från London. Hans första bok, The End of the Beginning: Lessons of the Soviet Collapse, publicerades 2019 av LeftWord Books. Hans författarskap finns på invent-the-future.org . Han skriver ofta för Morning Star.


Inget kallt krig med Kina!

Sedan Obama lanserade sin Omsvängning till Asien (”Pivot to Asia”) 2012, har USA prioriterat inneslutning av Kina framför alla andra utrikespolitiska åtaganden. Detta inkluderar ständigt ökad närvaro i Sydkinesiska havet och att uppmuntra Kinas grannar i deras olika territoriella anspråk.

Obama initierade också en utvidgning av USA:s militära, diplomatiska och ekonomiska samarbete med andra länder i regionen. Det övergripande strategiska målet för det föreslagna Trans-Pacific Partnership (TPP) var att isolera Kina och att åter dra in Ost- och Sydostasien i USA:s ekonomiska – och ideologiska – krets.

Fastän Trump-administrationen övergav TPP på grund av dess inhemska impopularitet, eskalerade den Omsvängningen i andra avseenden: den inledde ett handelskrig i januari 2018, införde ett förbud mot Huawei, försökte förbjuda TikTok och WeChat, spred konspirationsteorier om Covid 19:s ursprung, och gjorde ”deecoupling” (frikoppling) till ett slagord. Anti-Kina-propaganda blev – och har förblivit – genomgripande i väst.

Förutom ekonomiskt krig och informationskrig har det skett en ökande militarisering av Stillahavsområdet och en fördjupning av en Kina-omringnings-strategi som går tillbaka till USA:s sjunde flottas ankomst i Taiwansundet 1950, bara några månader efter inrättandet av Folkrepubliken. De senaste åren har vi allt oftare sett USA-marinoperationer i Sydkinesiska havet; ökad vapenförsäljning till Taiwan; uppmuntran till Japans återupprustning; utplacering av det anti-ballistiska missilförsvarssystemet THAAD, Terminal High Altitude Area Defense, i Sydkorea och Guam; inrättandet av en amerikansk marinbas i norra Australien; och upprättandet av Indo-Stillahavskommandot.

Krig, varmt och kallt, nytt och gammalt

Termen ”kalla kriget” myntades ursprungligen av USA-finansmannen Bernard Baruch 1947 för att beskriva det alltmer spända förhållandet mellan den kapitalistiska världen och den socialistiska världen efter kriget. ”Låt oss inte luras; vi är idag mitt i ett kallt krig. Våra fiender finns utomlands och hemma. Låt oss aldrig glömma detta: Våra oroligheter är kärnan i deras framgång.” Termen ”kom att signalera ett amerikanskt begrepp om krigföring mot Sovjetunionen: aggressiv inneslutning utan krigstillstånd.” (Odd Arne Westad. The Global Cold War Cambridge: Cambridge University Press, 2007).

Historiker i väst betraktar vanligtvis det kalla kriget som en utstuderad ideologisk kamp mellan två supermakter med jämförbara motiv – ett ”civilisationskollision” där kapitalisterna och kommunisterna slog ut det för överhöghet. En sådan tolkning ignorerar den grundläggande klasskampdynamiken. Sovjet hoppades att undvika en återgång till fientligheter efter den gemensamma allierade segern under andra världskriget; istället föreslog de konsekvent ett system av ”fredlig samexistens” där de – och andra länder – skulle få rätt att bygga det samhälle som de själva valde, utan det ständiga hotet om krig.

Vladimir Shubin, tidigare chef för Afrikasektionen vid den sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning, skriver:

”kalla kriget” ingick inte i vårt politiska ordförråd; i själva verket användes termen enbart i strikt negativ betydelse… För oss var den globala kampen inte en strid mellan de två ”supermakterna” assisterade av deras ”satelliter” och ”ombud”, utan en enad kamp av världens progressiva krafter mot imperialismen”.
(V. G. Shubin. Det heta ”kalla kriget”. London: Pluto Press, 2008, s. 3)

”En människa bedöms av vilka hon umgås med”, säger ordspråket. Under det kalla kriget inkluderade Sovjetunionens allierade folket i Vietnam och Korea som kämpade mot imperialistisk dominans; folket i Sydafrika, Angola, Moçambique, Namibia, Guinea-Bissau, Algeriet och på andra håll, som slogs mot kolonialism och apartheid; och folket på Kuba, Grenada, Chile, Nicaragua och på andra håll som kämpade för rätten att bygga socialistiska samhällen.

USA och dess allierade utkämpade en helt annan typ av kallt krig: ett globalt hybridkrig mot socialism och alliansfrihet. President Truman sa ganska rakt på sak 1947 att det kalla kriget var ”utformat för att främja en världsmiljö där det amerikanska systemet kan överleva och blomstra”. (RL Walli. US Foreign Policy of Interventionism. Social Scientist 4, nr 6 (1976) : 41-48) Kärnan i det kalla kriget var således en långvarig kamp från USA och dess allierade för att skydda det imperialistiska världssystemets långsiktiga livskraft – och följaktligen försvaga den globala socialistiska och antiimperialistiska rörelsen. Och det här kriget var inte alltid så kallt. Från Vietnam till Angola till Chile innebar det kalla kriget förfärande död och förstörelse.

En ny fiende under ett nytt århundrade

USA vann det kalla kriget genom uteblivning när Sovjetunionen upphörde att existera den 31 december 1991. Sovjetunionens upplösning åtföljdes inte av den utlovade ”fredsutdelningen”. Snarare innebar avlägsnandet av Sovjetunionen som ett skydd mot den imperialistiska hegemonin lanseringen av en ny era av Natos expansionism och krig; en ohämmad och uppfriskad USA-ledd militarism, som inte tvekade att förstöra Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen och Syrien. Martin Jacques skriver att den sovjetiska kollapsen ”förstärkte USA:s ledarposition, eliminerade dess huvudsakliga motståndare och resulterade i att länderna i det tidigare sovjetblocket öppnade sina marknader och i många fall vänt sig till USA för hjälp och stöd. Aldrig tidigare, inte ens under det brittiska rikets storhetstid, hade en nationens makt haft så stor räckvidd. ’USA:s globala ställning’ verkade otillgänglig och vid millennieskiftet myntades ord som ’hypermakt’ och ’unipolaritet’. för att beskriva vad som tycktes vara en ny och unik form av makt.” (Martin Jacques. When China Rules the World, andra upplagan, New York, NY: Penguin Books, 2012, s. 1)

Tillsammans med att USA:s sfär av ekonomiskt och politiskt inflytande utvidgades till de tidigare socialistiska länderna utvecklade strateger en ny besatthet: att bibehålla status quo för den nya ställningen som enda supermakt och förhindra uppkomsten av någon geopolitisk utmanare. Dessa mål uttrycks i ganska skarpa termer i Wolfowitz-doktrinen, försvarsplaneringsvägledningen för 1994–99 ledd av dåvarande biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz: ”Vårt första mål är att förhindra återuppkomsten av en ny rival, antingen på det tidigare Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot i den utsträckning som Sovjetunionen tidigare utgjorde … Vår strategi måste nu fokusera på att utesluta uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”

Antagandet av Omsvängning till Asien återspeglar enighet i USA:s styrande kretsar om att den ”framtida globala konkurrenten” i fråga är Kina. Detta återspeglar i sin tur Kinas framväxt som den främsta drivkraften för den globala ekonomiska tillväxten och motsvarande ökning av dess inflytande. Inneslutningen av Kina blommar nu ut i ett mångfacetterat hybridkrig – ”en kombination av okonventionella och konventionella medel som använder en rad statliga och icke-statliga aktörer över hela spektrumet av socialt och politiskt liv.” (Vijay Prashad. Washington Bullets. New York : Monthly Review Press, 2020, s.118) Bilden som Jude Woodward målar av det ursprungliga kalla kriget har en likhet med det nuvarande tillståndet mellan USA och Kina, som ger rysningar:

Sovjetunionen omgavs med olika medel av en järnsnara som allt mer drogs åt av amerikanska militära allianser, framskjutna baser, gränsinterventioner, kryssningsmissiler och marinövningar. Ekonomiskt stängdes de ute från internationella handelsorganisationer, utsattes för förbud och bojkotter och uteslöts från samarbete om vetenskaplig och teknisk utveckling. De isolerades diplomatiskt, uteslöts från G7-gruppen av stora ekonomier och gavs internationell pariastatus. De betecknades som unikt odemokratiskt. Alla motståndare till detta ”kalla krig” och därmed sammanhängande kärnvapenkapplöpning stigmatiserades som illojala apologeter, ”röda” eller spioner och utsattes för McCarthyistisk häxjakt. (Jude Woodward. USA vs Kina: Asiens nya kalla krig? Manchester: Manchester University Press, 2017, s. 31)

Metoderna från det ursprungliga kalla kriget har uppdaterats och anpassats för en ny fiende under ett nytt århundrade, men den väsentliga politiska innebörden är densamma. USA och dess allierade försöker fortfarande upprätthålla den övergripande stabiliteten och den långsiktiga livskraften hos det imperialistiska världssystemet. Detta system hotas av Kina, som sammanför krafter över hela världen till stöd för en ny, multipolär världsordning; per definition en förnekelse av det amerikanska hegemonistiska projektet för militär och ekonomisk kontroll av planeten. Såsom det ursprungliga kalla kriget är det nya kalla kriget således en ihållande konflikt, initierad och ledd av USA, mellan imperialismens krafter, hegemoni och unipolaritet å ena sidan och krafterna från socialism, suveränitet och multipolaritet å andra sidan.

Varför nu?

Mycket görs av ”Kinahotet”, som utgör grunden för en ny McCarthyism i väst. Detta hot är tillräckligt verkligt, om än inte i den meningen som borgerliga politiker och journalister framställer det. Kina strävar inte efter att styra världen, inte heller försöker det ”undergräva demokratin över hela världen”. Det utmanar emellertid alltmer den etablerade imperialistiska världsordningen – ekonomiskt, strategiskt och ideologiskt.

I den utsträckning Kinas extraordinära tillväxt drevs av lågkostnad, lågteknologisk, storskalig tillverkning inom USA-ledda försörjningskedjor – och i den utsträckning som det stora utbudet av billiga, kompetenta och välutbildade kineser som arbetskraft har gjort många amerikaner väldigt rika – tolererade USA försiktigt Kinas uppkomst från generaliserad fattigdom. Politiskt antog USA:s regering under Richard Nixon och Henry Kissinger att de, genom att nå ut till Kina, kunde öka USA:s tryck på Sovjetunionen och förankra den kinesisk-sovjetiska splittringen. Från tidpunkten för Nixons besök i Peking 1972 och framåt lyckades de två länderna bygga ett ömsesidigt fördelaktigt förhållande, om än fullt av komplexitet, motsättningar och den ständigt närvarande möjligheten till konfrontation.

Men Kinas långsiktiga strategi var inte inriktad på att permanent spela en underordnad roll i en globaliserad ekonomi som dominerades av USA. Som Yang Weimin, seniorekonom i den kinesiska regeringen, sade 2018 och diskuterade det framväxande handelskriget: ”Man kan inte låta Kina bara göra t-shirts medan USA sysslar med högteknologi. Det är orimligt.” (Bob Davis och Lingling Wei. Superpower Showdown. New York: Harper Business, 2020, s. 241)

Kinas ekonomiska struktur ger regeringen för kommunistpartiet (KKP) olika kraftfulla redskap för att styra produktionen. I synnerhet har de offentligt ägda bankerna, dominansen av statligt ägda företag inom industrins ”kommandonivåer”’ och efterlevnaden av en strikt uppsättning regler för privata affärer gjort det möjligt för regeringen att ständigt stiga i den globala värdekedjan och konstruera en avancerad ekonomi. ”Kina är det enda autentiskt framväxande landet”, skrev Samir Amin. Kinesisk vetenskaplig forskning är alltmer i världsklass. Kina är den största handelspartnern för de flesta länder i världen och har blivit en stor investeringskälla i utvecklingsländer. Det leder vägen i kampen mot klimatfördelningen – den typ av saker som väst förväntar sig att dominera, som matas in i ett genomgripande (om än i stort sett undermedvetet) antagande att de övervägande vita nationerna i Västeuropa och Nordamerika i grunden är mer ”civiliserade” och ”upplyst” än resten av världen.

Om Kinas framsteg inträffade inom ramen för USA-ledd imperialism, och om USA:s finanskapital kunde utöva meningsfull kontroll över processen, skulle det vara ett mindre problem. Japan, Tyskland och Sydkorea har alla blivit betydande aktörer i den globala ekonomin under efterkrigstiden, men eftersom deras uppgång har skett inom ramen för det imperialistiska världssystemet har det inte utlöst någon strategisk kris i Washington. Dessa länder spelar till stor del efter USA:s regler och är i större eller mindre grad militärt och politiskt sett tacksamma mot USA.

Som ett icke-vitt land – ett land som konsekvent anpassar sig och identifierar sig med det globala södern, ett land med en kommunistpartiregering, ett land som avvisar det nyliberala samförståndet, ett land där kapitalistklassen inte dikterar politiken – representerar Kina en betydande hot i idékampen. Kinas oöverträffade ökade ekonomiska styrka och geopolitiska inflytande har framkallat en förnyad beslutsamhet i den amerikanska härskande klassen att ”innesluta” Kina; att tillämpa metoderna från det kalla kriget mot det för att begränsa dess uppåtstigande och säkra ett ”New American Century”.

Trump to Biden – plus ça change

Barack Obama klargjorde att syftet med hans ”Omsvängning” var att bevara USA:s hegemoni: ”Vi måste se till att Amerika skriver reglerna för den globala ekonomin … För om vi inte skriver reglerna för handel runt om i världen – gissa vad – kommer Kina att göra det.” Obamas övergripande anti-Kina-strategi åtföljdes ändå av en viss nivå av förnuftigt samarbete med Peking, särskilt när det gäller miljöfrågor – Parisavtalet om klimatförändringar i Paris uppstod i stor utsträckning på grund av samordningen mellan USA och Kina.

Trump-administrationen behöll Obamas övergripande anti-Kina-inställning men utan sofistikering och samarbete. Trump kom till makten med ett löfte om att hindra Kina att ”våldta” den amerikanska ekonomin. Viktiga medlemmar i hans topplag inkluderade sådana fanatiska Kinahökar som Mike Pompeo, John Bolton, Stephen Bannon, Robert Lighthizer och Peter Navarro. Deras tillvägagångssätt kännetecknades av hot, skrävel, utpressning, demagogi och rasism.

Trump insisterade på att Kina – med stöd från tidigare amerikanska regeringar – var orsaken till alla USA:s ekonomiska problem. Kinas handelsobalans med USA var ”den största stöld som någonsin har begåtts av någon eller något land i världens historia”. (Citerat i Peter Frankopan. The New Silk Roads. London, England: Bloomsbury Publishing, 2018, s. 112) Nedgången i den amerikanska tillverkningen tillskrevs den kinesiska valutans undervärdering snarare än hänsynslöshet och förfall i den nyliberala kapitalismen. (Den singaporianska akademikern och före detta diplomaten Kishore Mahbubani noterade spydigt att i stället för att skylla Kina för allt, skulle levnadsstandarden i USA kunna förbättras ”om Amerika slutade utkämpa onödiga utländska krig och använde sina resurser för att förbättra sitt folks välbefinnande”.) (Kishore Mahbubani. Has China Won? New York: Public Affairs, 2020, s. 263.)

Trump-teamet inledde ett handelskrig och införde allt högre tullar på kinesisk import. I huvudsak ville de att Kina skulle gå med på att köpa hundratals miljarder amerikanska produkter som det inte behövde; upphöra med statliga subventioner till viktiga industrier; tillåta amerikanska företag obegränsad tillgång till kinesiska marknader samtidigt som de accepterar tullar på kinesisk export; och sluta förhandla om tekniköverföringsavtal med amerikanska företag. Tillsammans med detta försök till en ny omgång av ojämlika fördrag, agerade de för att skydda USA:s högteknologiska industrins dominans och införde ett förbud mot Huawei och försökte förbjuda de populära kinesiska mobilapparna TikTok och WeChat.

Trump och Pompeo skapade massfientlighet mot Kina genom flagrant rasism och framför allt genom att skylla coronaviruspandemin på Kina och betecknade den som ”kung flu” eller ”Kina-viruset”. Samtidigt återupplivade Vita huset fyrpartssäkerhetsdialogen (”the Quad”), en strategisk allians mellan USA, Japan, Australien och Indien, allmänt uppfattad som ett instrument för inneslutning av Kina. Mike Pompeo bekräftade att målet för the Quad var att bli ett ”asiatiskt Nato”.

Med Joe Bidens seger i presidentvalet hoppades många på att spänningarna skulle dämpas mellan USA och Kina. Fem månader in i Bidens ordförandeskap har sådana förhoppningar i alla avseenden kommit på skam. Det nya kalla kriget har blivit en bestående variant av en avtagande amerikansk kapitalism fast besluten att hålla fast vid den globala hegemonin med alla medel den förmår. Fientlighet mot Kina är en konsensusposition mellan de bägge partierna i USA. Biden har gjort sin uppfattning fullständigt klar och sagt att ”Kina har som övergripande mål att bli det ledande landet i världen, det rikaste landet i världen och det mäktigaste landet i världen; det kommer inte att hända under min vakt”.

Det finns naturligtvis taktiska skillnader mellan Trump och Biden när det gäller Stillahavsstrategin. Trump tenderade mot en unilateralistisk position och krävde att allierade i Japan och Europa ställde in sig i ledet bakom USA. Biden försöker bygga mer av en samförståndsallians mellan traditionella amerikanska partner, om än inom ramen för ”återställt amerikanskt ledarskap”.

En av Biden-gruppens första handlingar efter valet var att börja undergräva investeringsavtalet mellan EU och Kina. Efter att ha misslyckats med att förhindra att avtalet undertecknades samordnade USA med EU, Kanada och Storbritannien för att införa en uppsättning sanktioner mot Kina på grund av dess påstådda kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Xinjiang. Utrikesminister Antony Blinken talade om vårt pågående åtagande att arbeta multilateralt för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. När Kina sedan införde ömsesidiga sanktioner beslutade EU (på uppmaning av State Department) att det skulle ”frysa” avtalet.

Inget tyder på att handelskriget kommer att dämpas, trots att det uppenbart har misslyckats i sitt uttalade mål att återställa USA:s storhet som producent – ett misslyckande som Biden själv noterade på kampanjresan förra sommaren. Biden har upprepat Trumps talpunkter om Kinas ”tvångsmässiga och orättvisa” handelsmetoder och dess ”missbruk av det internationella systemet”.

Det finns också en grundläggande kontinuitet på militär nivå. USA:s nya regering främjar starkt ”the Quad”-alliansen och enligt det kinesiska försvarsdepartementet ökar USA:s militära närvaro och övervakning avsevärt i Stilla havet.

Visserligen har Joe Biden dämpat den rasistiska retoriken några steg, men detta har inte hindrat honom från att återuppliva den rasistiska konspirationsteorin om labbläckage och han ignorerar fullständigt den rapport som utfördes av Världshälsoorganisationen (FN-organet med behövlig kompetens och mandat) och uppmanar västerländska underrättelsetjänster att genomföra sin egen utredning. Som Danny Haiphong konstaterar är detta ett beteende av ”en demokrat med trumpska egenskaper beträffande Kina”.

Inga vinnare

En avgörande skillnad mellan det ursprungliga kalla kriget och det nuvarande är att det är mycket osannolikt att USA kan ”vinna” det nya kalla kriget. Jämfört med Sovjetunionen på 1980-talet är Kina mycket starkare ekonomiskt, mycket mer integrerat i den globala ekonomin och har uppriktigt sagt mycket starkare ledarskap och en mer sammanhängande vision för socialismens framtid.

Sovjets BNP översteg aldrig 40 procent av USA:s BNP, men Kina kommer att överträffa USA i absoluta BNP-termer de närmaste åren. Kina har kunnat undvika en vapenkapprustning och har inte varit inblandat i direkt militär konfrontation med de imperialistiska makterna – efter att ha gjort ett strategiskt val att prioritera förstärkning och försvar av sin egen revolution framför att ta en ledande roll i främjandet av global revolution. Samtidigt innebär dess djupa integration i globala värdekedjor och det faktum att den är den största handelspartnern för majoriteten av världens länder att stabilitet i Kina är avgörande för den globala ekonomin. Som sådan har till och med den kapitalistiska världen ekonomiskt sett ett tydligt intresse av att Folkrepubliken Kina inte kollapsar.

Det nyligen undertecknade regionala omfattande ekonomiska partnerskapet sätter Kina i centrum för historiens största handelsblock, som omfattar 30 procent av världens befolkning. (Det inkluderar Australien, Brunei, Kambodja, Kina, Indonesien, Japan, Laos, Malaysia, Myanmar, New Zeeland, Filippinerna, Singapore, Sydkorea, Thailand och Vietnam.) Kina löper ingen betydande risk för att bli ekonomiskt isolerat.

”Frikoppling” från Kina skulle vara mycket skadligt för den amerikanska ekonomin, eftersom det skulle innebära att förlora tillgången till en kinesisk marknad på 1,4 miljarder människor och öka produktionskostnaden för ett stort antal varor. Tullar på kinesiska varor har en direkt och omedelbar inverkan på amerikanska företag som är beroende av dessa produkter. (De flesta är mellanprodukter som används i produktionsprocessen för konsumentvaror.) Till och med tidningen Foreign Affairs, publicerad av Council on Foreign Relations, har beskrivit handelskriget som ”ovinnbart” och noterat att ”tullar har drabbat amerikanska konsumenter hårdare än deras kinesiska motsvarigheter”.

USA kommer sannolikt inte att lyckas i sitt försök att förvägra Kina tillgång till marknader och komponenter som de behöver för att ytterligare uppgradera sin ekonomi. Som Peter Frankopan har påpekat: ”Om, som det tycks, nöden är uppfinningarnas moder, så kan det mycket väl visa sig att försök att strypa den tekniska utvecklingen genom att svälta andra stater på komponenter och kunskap bara kommer att tjäna till att påskynda den.” (Frankopan, op cit, s.176)

Utsikterna för de nya kallakrigarna är inte lovande. Kina är inte internationellt isolerat, lider inte av ekonomisk stagnation och står inte inför en legitimitetskris. Den kinesiska regeringen har enorm popularitet hemma, resultatet av en ständigt förbättrad levnadsstandard på alla samhällsnivåer. Lönerna ökar, den sociala välfärden förbättras. Enligt en omfattande studie utförd av Kennedy School of Government vid Harvard University är 93 procent av kineserna nöjda med sin centralregering.

Chanserna att Kina drabbas av samma öde som Sovjetunionen är därför försvinnande små och det nya kalla kriget är dömt att misslyckas. Men det kan göra mycket skada på vägen. Spänningar under det kalla kriget kan lätt utvecklas till våldsam konfrontation. Som nämnts ovan upplevde miljontals människor i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien det kalla kriget som avgörande hett. Och historien tyder på att USA och dess allierade drar sig inte för att ta till militära medel för att bibehålla sin ”inflytelsesfär” intakt.

Samtidigt utgör klimatförändringen ett globalt hot utan tidigare motsvarighet. Om mänskligheten ska undvika att utlösa någon av de många planetära vändpunkterna, måste den ta itu med sina miljöutmaningar med största samordning och samarbete. Mahbubani uttrycker det märgfullt: ”Om klimatförändringarna successivt gör planeten obeboelig, kommer både amerikanska och kinesiska medborgare att vara medpassagerare på ett sjunkande fartyg.” (Mahbubani, op cit, s. 264) I stort sett samma logik gäller de stora hot mot folkhälsan som mänskligheten står inför: pandemier och mikrobiologisk resistens. Kina har konsekvent förordat ett sådant samarbete. Exempelvis säger utrikesminister Wang Yi att ”som världens största utvecklingsland och det största utvecklade landet har båda [Kina och USA] ett stort ansvar för världsfred och utveckling”. Kontrastera detta med Joe Biden, som säger att USA är ”i konkurrens med Kina” om att ”vinna 2000-talet”.

På ekonomisk och kulturell nivå kommer kallt krig att innebära minskad global arbetsfördelning, minskad produktivitet, minskat lärande, minskat ömsesidigt utbyte av kunskap och idéer. Geopolitiskt hotar den att sakta ner och komplicera processen för att skapa ett mer multipolärt och demokratiskt system av internationella relationer.

Varken Washington eller Peking?

Det verkar som om varje kallt krig måste ha sin egen ”tredje ståndpunkt” inom vänstern i Väst. Under det ursprungliga kalla kriget, särskilt i Storbritannien, samlades en betydande del av den socialistiska rörelsen bakom parollen Varken Washington eller Moskva, och stödde inte Sovjetunionen, som de ansåg vara statskapitalistiskt och/eller imperialistiskt. De uppmanade arbetare i de imperialistiska länderna att avvisa samverkan med de härskande klasserna i Washington eller Moskva, och istället ansluta sig till ”den proletära internationalismens läger, den socialistiska revolutionen, i kampen för frigörelse av alla förtryckta”.

Några decennier senare har denna slogan återuppstått som varken Washington eller Peking, med Kina på Sovjetunionens plats som den onda ”socialimperialistiska” makt som man bör motsätta sig. Att framställa det nya kalla kriget som en inter-imperialistisk konflikt innebär att ett antal prominenta organisationer och individer till vänster inte intar en effektiv antikrigsposition. Om Kina är ”en framväxande imperialistisk makt”; om ”socialister bör gå samman med arbetare – inte med den kinesiska eller amerikanska härskande klassen”; är det osannolikt att sådana socialister kommer att ta starkt ställning mot den ökande USA-ledda militariseringen av Stillahavsområdet, eller den inneslutningsstrategin mot Kina, eller den ekonomiska ”frikopplingen”, eller mot de olika formerna av hybridkrig som bedrivs mot Kina av USA och dess allierade.

Särskilt under Biden-administrationen utgör falska anklagelser om mänskliga rättigheter en central del av attacken mot Kina. Dessa anklagelser används för att försöka avskära Kina från globala värdekedjor, för att störa ”Belt and Road Initiative”, för att diplomatiskt isolera Kina och för att skapa anti-Kina-känslor över hela världen. Tyvärr agerar mycket av vänstern i Väst – även om den har en uttalad ståndpunkt att motsätta sig det kalla kriget – tveklöst som papegoja för detta förtal. Socialistpartiet i USA är till exempel alltför villigt att upprepa absurda påståenden om Kinas uppbygge av en ”polisstat” i Xinjiang. Socialist Workers Party upprepar lögnen att ”en miljon är inlåsta i interneringsläger” och att det som KKP-regeringen åstadkommer i Xinjiang är en ”rasistisk skräck”. Counterfire stödjer okritiskt våldsamma, väststödda ”demokratiska demonstranter” i Hong Kong. (För dem som vill undersöka dessa frågor har Qiao Collective gjort ett utmärkt jobb med att konsolidera resurser om både Hong Kong och Xinjiang.)

Situationen påminner om Väst-vänsterns oförmåga att effektivt motverka Natos krig mot Libyen. I teorin hävdade dessa pseudosocialistiska grupper att de var emot bombningar (med några skamliga undantag som stödde flygförbudszonen), men de upprepade samtidigt idiotiska och obefogade påståenden om Gaddafi-regeringen som tydligt var utformade för att bygga allmänhetens stöd för krig. När Nato bombade ”rebellerna” till seger i augusti 2011 förklarade Counterfire att ”Gaddafi-regimen var en brutal diktatur och att den förtjänade att störtas lika mycket som Ben Alis i Tunisien eller Mubaraks i Egypten”. På samma sätt misslyckades vänstern i Väst till stor del med att bygga en effektiv rörelse mot kriget i Syrien, utan deltog istället i propagandakampanjen mot den syriska regeringen.

Anti-Kina-propagandan har inverkan, särskilt i det imperialistiska hjärtlandet. I USA har det skapat ”en tvåparti-enighet i Washington om att vara hård mot Kina vilken nu innefattar en bredare allmänhet”. De antikinesiska stämningarna är rekordhöga, i så hög grad att de bidrar till ökad anti-asiatisk rasism – tragiskt exemplifierat av Atlanta-massakern i mars. Den vänster som ekar imperialistisk propaganda mot Kina i samband med ett växande kallt krig abdikerar fullständigt från sitt mest grundläggande ansvar i den globala kampen mot imperialismen.

Enas för att bekämpa det USA-ledda nya kalla kriget mot Kina

Det ursprungliga kalla kriget fördes av USA och dess allierade inte bara mot Sovjetunionen utan mot socialismens och den nationella suveränitetens krafter över hela världen. Det var en långvarig och mångfacetterad kamp för att säkerställa bevarandet av imperialistisk status quo. Detsamma gäller för det nya kalla kriget. Det bedrivs av USA och dess allierade inte bara mot Kina utan hela den globala södern, mot själva begreppet multipolaritet, mot möjligheten till ett demokratiskt system för internationella relationer och slutet på hegemonin.

Kina är en stark och alltmer konsekvent anhängare av multipolaritet – en internationell ordning där det finns flera maktcentra, vilket skapar en jämvikt som ökar kostnaderna för krig och konflikt och främjar fredligt samarbete och integration. Den brittiska akademikern Jenny Clegg, som har skrivit den kanoniska boken om Kinas multipolära strategi, skriver:

En multipolär värld involverar ett mönster av flera maktcentra, alla med en viss förmåga att påverka världsfrågor, och forma en förhandlad ordning. Multipolarisering inbegriper inte bara omjusteringar i förhållandena mellan stormakterna med Europas och Japans växande roll utan också utvecklingen av utvecklingsländer, deras regionala föreningar som ASEAN, Afrikanska unionen, de sydamerikanska samhällena samt Shanghai Cooperation Organization och deras internationella organisationer som G77 och den alliansfria rörelsen (NAM). Tredje världens stigande krafter spelar faktiskt nyckelrollen i multipolarisering, med stöd av världens andra progressiva krafter och stater, för att ge grunden för en verklig multilateralism samordnad genom FN. (Jenny Clegg. China’s Global Strategy. New York: Pluto Press, 2009, s. 13)

Multipolaritet anger en väg för den moderna imperialismens nederlag; det handlar om att försvaga krafterna för polarisering av rikedom och makt; det berövar det imperialistiska blocket dess makt att bestämma ödet för resten av världen genom militär handling, sanktioner och destabilisering.

Eftersom den stärker de icke-imperialistiska ländernas suveränitet, får den också till följd att skapa lämpliga förutsättningar för dessa länder att bedriva socialistiska experiment. Med Samir Amins ord: ’Multipolaritet kommer att ange ramen för det kommande och nödvändiga övervinnandet av kapitalismen.’ (Samir Amin Beyond US Hegemony? New York: Zed Books, 2006, s. 149) Eller som Xi Jinping ganska poetiskt uttryckte det i Moskva under 2013:

Alla länder, oavsett storlek, styrka och rikedom, är lika. Folkets rätt att självständigt välja sina utvecklingsvägar bör respekteras, inblandning i andra länder bekämpas och internationell rätt och rättvisa upprätthållas. Endast bäraren av skorna vet om de passar eller inte. Endast folket kan bäst avgöra om utvecklingsvägen de har valt för sitt land passar eller inte.

Verkliga exempel på fördelarna med multipolaritet kan ses i de olika socialistiska experimenten från 2000-talet i Latinamerika, som alla har dragit nytta av bestående kinesiskt stöd.

En sådan situation är precis vad den amerikanska härskande klassen försöker undvika. Detta är den kraftfullaste drivkraften för det nya kalla kriget. De imperialistiska makterna – särskilt USA, men i allmänhet med stöd av Kanada, Storbritannien, Västeuropa och Japan – försöker upprätthålla ett enpolärt status quo som ger maximal nytta för USA (med några smulor till dess allierade) på bekostnad av resten av världen. Kina leder däremot byggandet av en multipolär värld där varje land kan välja sin egen utvecklingsväg och alla länder är fria att bygga ömsesidigt fördelaktiga relationer.

De som motsätter sig imperialismen måste därför resolut och konsekvent motsätta sig det USA-ledda nya kalla kriget i alla dess mångfaldiga former. Att stå vid sidan av vore att upprätthålla det imperialistiska status quo.

***

 

Föregående artikelUSA – de ”förlorade möjligheternas land”
Nästa artikelKamp mot USA-imperialismen i Sverige
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

20 KOMMENTARER

  1. Ett ”nytt kallt krig” har redan börjat, men Ryssland och Kina vinner mot ett ”försvagat” väst, säger tidigare Kreml -rådgivaren
    31 juli 2021 08:15 Av Jonny Tickle
    Sovjetunionen kan ha förlorat det första kalla kriget, men Ryssland ligger nu före USA/NATO/EU och har denna gång alla chanser att vinna returen, säger en välkänd Moskva-forskare, Sergey Karaganov. I en talan med den ryska tidningen Argumenty I Fakty hävdade akademikern att Moskva nu är mycket starkare än under den sena sovjettiden, och västvärlden har försvagats under den tiden.
    Karaganov har varit en av Rysslands främsta utrikespolitiska teoretiker i årtionden och har varit rådgivare till president Vladimir Putin tidigare. Han är för närvarande chef för fakulteten för världsekonomi och internationella frågor vid Higher School of Economics (HSE), ett prestigefyllt universitet i Moskva. Han är också känd för den eponymiska ”Karaganov-doktrinen”, som säger att Moskva bör fungera som en försvarare av mänskliga rättigheter för etniska ryssar som bor i närheten utomlands.
    För det första hävdar han att Sovjetunionen under det kalla kriget var bekymrat över fiender på mer än en front. Nu, med Peking på Moskvas sida, kan Ryssland använda Kina som en strategisk resurs, fortsatte han. För det andra är landet mycket mer välmående än det var under de senare åren av Sovjetunionen. Och viktigast av allt, västvärlden är betydligt mindre kraftfull än tidigare. ”Det finns flera faktorer som gör att vi kan tala om goda chanser till framgång”, förklarade professorn.
    ”Men för att vinna även mot ett försvagat men ändå mäktigt väst måste vi föra rätt politik, både hemma och utomlands,” varnade Karaganov. Han pekade också på ”bördorna” i Sovjetunionen som inte gäller Ryssland, till exempel vad han beskrev som Moskvas behov av att mata hälften av världen trots lokal matbrist, som en fördel i dess nuvarande situation. Han ser bristen på beroende klientstater som en fördel i Rysslands nuvarande situation.
    När det gäller Kina kallar Karaganov förhållandet för en ” halvallians ” och noterar att det uppstod på grund av västens geostrategiska misslyckanden. Statsvetaren varnade dock för att ”sälja landets suveränitet” till Peking och upprepa misstagen i Europas nära vänskap med Washington tidigare.
    ”Georgien fick flest pengar per capita i Sovjetunionen, och Ukraina fick mest pengar i absoluta tal”, förklarade han. ”Det är ingen slump att med förlusten av dessa subventioner blev alla dramatiskt fattigare.”
    Karaganov är känd för sin goda uppfattning om relationerna mellan Ryssland och Kina och har drivit på för ett närmare förhållande mellan Peking och Moskva. ”Genom att känna till rysk historia och psykologi för vårt folk och vår politiska klass tror jag att vi inte kommer att sälja vår suveränitet till någon,” tillade han. ”Jag hoppas också på den kinesiska politiska klassens visdom. Om jag var kineser skulle jag aldrig göra något mot Ryssland. Vi ser en vattendelare. Vi kommer att ta reda på vem som kommer att vara en del av ’Greater America’ – som USA och Nordvästeuropa – och vem som kommer att vara på sidan av ’Greater Eurasia’. ”Dessutom är Kina inte Rysslands enda nära partner”, sade Karaganov. Moskva har nu vänskapliga förbindelser med de flesta arabiska länder, Iran, Indien och till och med med vissa EU -stater, såsom Ungern och Österrike.
    ”Den stora frågan är var Tyskland kommer att hamna”, avslutade han med hänvisning till den dominerande Nato -makten som har inlett det kontroversiella Nord Stream 2 -projektet med Ryssland, trots hårda invändningar från Natos allierade och Washington”.
    https://www.rt.com/russia/530730-new-cold-war-opinion-kremlin-adviser/

        • Ingen Gobbles här inte. Ringer namnet Donald Borgström en klocka? Bilder, intervjuer, fakta, mm om just organ handelns ur källa. Det är apartheid israel maffian som tjänar multum på det.

          • Nja, han heter inte Borgström utan Boström och hans reportage är grundligt sågat efteråt. Han såg de samband han ville se. T o m Åsa Linderborg och Aftonbladet har väl backat från den storyn. Hans trovärdighet lyser idag inte med någon större ljusstyrka. Så det palestinska mordet på Nizar Banat är betydligt intressantare.

    • Epochtimes är ett av CIAs och USAs vildaste propagandaorgan som fabricerar ihop de mest otroliga vilda anklagelserna mot Kina. Vad som helst bara det låter illa. Dom är även välkänt hopkopplade med Falun Gong kulten vilken är avsedd att utvecklas till en fanatisk religiös kultrörelse som fordrar blint följe utan att ifrågasätta ledaren. Glöm inte historien, till exempel hur en misslyckad korpral i Tyskland en gång på samma sätt idoliserades till en gudomlig ledare. Andra exempel är den japanska kultledare Shoko Asahara (Aum Shinrikyo). Andra är Jim Jones, (The People’s Temple), Charles Manson (The Family), David Koresh (Branch Davidians), Joseph Di Mambro (Order of the Solar Temple), Marshall Applewhite & Bonnie Lu Nettles (Heaven’s Gate). Dessa farliga kultledare har charmat, beljugit och hjärntvättade sina anhängare till att begå otänkbara handlingar av hängivenhet. Hjärntvätt i praktik.

      • Jag har tittat lite hastigt på Epoch Times.
        Som så ofta numera måste man skilja mellan nyhets- och debattartiklar.
        De senare är och kan vara ren propaganda, det kan jag hålla med om.
        Men jag lyssnar lika gärna till dem som jag lyssnar till dig.
        Sedan får man försöka skapa sig en bild om vad som kan vara trovärdigt.
        Tyvärr påverkas den av ens egen bild och förutfattade meningar men det är inte så mycket att göra åt.
        Men min bild är heller inte fixerad. Min uppfattning är påverkningsbar av vad jag hör och ser.
        Ett antal dokumentärer på Youtube om Kuba har varit mycket givande för mig.
        Bilder från det vardagliga livet påverkar mig i högsta grad.
        Jag tror det finns platser på Kuba jag skulle trivas mycket bra.
        Precis som i andra länder är där inte lika överallt.
        Urbana och rurala miljöer finns även på Kuba.
        Likaså orter med industri men kanske inte så omfattande.
        Kuba är en historia av socker. Rörsocker.
        Med det har jag slutat köpa vitt socker.
        Nu köper jag endast Fair Trade rörsocker från Latinamerika och Afrika.
        Det var svårt och hitta. Jag trodde Coop skulle ha men icke.
        Men mot förmodan hade den största ICA butiken Fair Trade sockret i sitt sortiment.

        Det finns många bra samhällstidskrifter.
        Tidningen Fokus är en annan.
        Tyvärr har jag ingen prenumeration men Samtiden har belyst en artikel från Fokus som jag tyckte var mer än intressant.
        Jag minns när det hände i Göteborg för några år sedan men riktigt vad saken handlade om lyckades SVT Public Service dölja för mig.
        Sådant anser jag också vara propaganda.
        Att inte berätta sanningen som den är.
        Men nu fick jag alltså äntligen veta.

        https://samtiden.nu/2021/07/ann-sofi-hermansson-fattar-men-sa-ar-hon-sparkad-av-s/

        Ann-Sofi Hermanssons brott mot Partiet var alltså att hon tillhörde Verklighetens Folk och inte de visionerande utopisterna.
        Och då förstår jag SVT Public Service.
        På SVT är VF förbjudna. De ska förnekas och förtigas.
        Endast en utopisk samhällsbild (progressiv) är tillåten.
        Men Verklighetens Folk har skaffat sig andra kanaler som troligtvis inte kommer låta sig tystas.

        • Epoch Times är organ för falun gong, gymnastikrörelsen som förföljs av kinas kommunistiska parti sen ett par decennier. Exakt varför den är förbjuden är mycket svårt att utröna, den verkar helt fredlig. Till skillnad från kinas kommunistiska parti. Kanske är den motsvarighet till den baltiska sångrörelsen, alltså ett genuint uttryck för folkliga traditioner, och därmed farlig för makthavare utan folkets legitimitet.

          • Jag tror knappast att kinesiska ”kommunistpartiet” skulle förfölja falun gong utan skälig misstanke för något fuffens ur deras synsätt! Kinas kapitalistiska ”kommunistparti” kan väl knappast kallas fredlig men hur många fredliga partier kan du räkna upp i de s k ”västliga demokratierna”? I Frankrike t ex har man en regim som helt saknar legitimitet och efter alla enorma protester borde väl Makaronen lämnat presidentposten men av någon anledning så sitter skurken kvar…Är det normalt? Eller en Löfven som fifflar sig kvar vid makten med dolda överenskommelser med extrema partier som MP, V och C. Verkar det vara sund demokrati?

          • Epoch Times och Falun Gong är samma sak. Dom finns i Hong Kong och har en mer eller mindre permanent grupp stationerad vid Star Ferry på Kowloon sidan, och dom har alltid ett stånd på Ladies Mile. Jag har ofta gått och pratat med dom och lyssnat på deras avsikter. Dom är inte hemlighetsfulla. Deras målsättning är att förändra världen, våld är tillåtet. Metoden är att hjärntvätta innevånarna till lydiga zombier som utför ledarnas order utan att ifrågasätta, även mord. Dom skall alltså jämföras med andra kulter som Jim Jones – The People’s Temple, Charles Manson – The Family, David Koresh – Branch Davidians, Shoko Asahara – Aum Shinrikyo, Heaven’s Gate Cult och Hale Bopp. Exempel är när 900 hjärntvättade människor beordrades till självmord i Jonestown, eller till självmord för ett rymdskepp skulle hämta dom och föra dom till en komet, eller till Sarin attacken i Tokyos tunnelbana 1995. Avsikten med Falun Gong var och är att skapa en hjärntvättad kult som kan beordras att med våld avsätta regeringen på order. Svenska kulter är till exempel Strålskyddsstiftelsen som har deklarerat mobiltelefoner dödliga.

  2. En oerhört bra sammanställning. Jag tror själv inte det längre är en fråga var Tyskland kommer att hamna, Nordstream2 har redan visat riktningen. Den verkligt stora frågan och faran på sikt är vad som kommer att hända med USA som idag är sönderfallande, både ekonomiskt, teknisk och samhälleligt. Ingen är bekänt av att USA kraschar, men dom skadar sig allvarligt hela tiden, ett självskadebeteende att USA är oövervinnerligt. Deras aktioner som att försöka isolera och skada Kina technologiskt skadar istället USA, amerikanska företag och de amerikanska innevånarna mer än någon annan. Att USA försöker isolera Kina teknologiskt har motsatt effekt, Kina utvecklar egen teknologi, och amerikanska företag förlorar Kina som kund permanent. USA försökte skada exporten av bomull från Xinjiang. Resultat, Kina säger upp leveranskontrakten med USA och Australien, och nu planterar man mer bomull i Xinjiang. Förlorare, USA och Australien.

    • USA misslyckas med allt. Att riva bort Ukraina bort från Ryssland och få det att gå med i EU och Nato och bygga en NATO -marinbas på Krim gick inte. Ukraina är en del av Ryssland, ukrainarna är ryska, och den ukrainska etniska identiteten är en bolsjevikisk hopkok. Leta efter en omvändning till normen om ett decennium eller två.
      Att förstöra och dela upp Syrien med hjälp av Wahhabi -extremister och utländska legosoldater som stöds av USA, Saudiarabien och Israel medan Ryssland, Iran, Turkiet och Kina står i vilan med har inte heller fungerat.
      Att ge Afghanistan ”frihet och demokrati” och förvandla den till en stabil västlig regim med hjälp av invaderande NATO-trupper fungerade inte. Det västerländska engagemanget i Afghanistan kan fortsätta, men de resultat det kan uppnå begränsas till att ytterligare stärka heroinhandeln.
      Att förstöra den ryska ekonomin med sanktioner fungerade inte. Sanktionerna har hjälpt Ryssland att omgrupperas internt och uppnå en stor självförsörjning inom energiproduktion och andra former av teknik, inom livsmedel och i många andra sektorer.
      Alla dessa system, som kläcktes i Washington, har slagit stort tillbaka. De som har drivit efter dem reduceras nu till ansiktsbesparande manövrar. Att skylla på sina politiska motståndare och skylla på Ryssland och Kina. Under tiden väntar inte världen på att USA:s självförstörande dumhet ska minska.

      Stödpunkten för det amerikanska inflytandet i Mellanöstern är Saudiarabien och petrodollarna. I sin tur vilar Saudiarabien på tre pelare: den saudiska monarkin, Wahhabi -islam och petrodollar. När jag skriver detta är nästa kung, Mohammed bin Salman, upptagen med att hacka bort alla tre: rånar, fängslar och torterar sina medprinsar, arbetar med att ersätta Wahhabi-prästerna med måttliga och omfamnar petro-yuan istället för nuet mycket trött petrodollar.
      Inte för att någon av dessa tre pelare i alla fall var i god form: IS:s nederlag i Syrien var ett nederlag för den saudiska monarkin som stödde det, för de wahhabiska prästerna som inspirerade det och följaktligen också för petrodollar, eftersom Saudiarabien var fram till nu dess största försvarare.
      De nya garantierna för fred i regionen är Ryssland, Iran och Turkiet, med Kina som tittar noga i vingarna. Amerikanskt engagemang i Mellanöstern-projektet är nu begränsat till Putins sporadiska uppmaningar till Biden, för att hålla honom uppdaterad.

  3. Sovjetunionens kollaps var en gigantisk och efterlängtad framgång för det demokratiska väst, alla blev förvånade, ingen trodde någonting kunde gå så bra. Nu är det ryska imperiet i färd med att säkra sina gränser, som vanligt på grannarnas bekostnad. Polen är en integrerad av väst, det är naturligt och mycket bra.

    USA´s fokus ligger sen länge på västfilippinska havet. Kinesiska anspråk på hegemoni är oerhört farliga och kan resultera i kärnvapenkrig. Japan rustar redan upp, de vågar inte lita på att USA verkligen satsar allt mot Kina.

    • Men ingen framgång för befolkningen i Sovjet (se nedan). Och är Väst demokratiskt med alla brutala folkrättsvidriga krig, olagliga sanktioner och USA:s statskupper och stöd till statskupper mot demokratier:

      Och USA som anses vara en demokrati är ledande i statskupper mot demokratier: 1953 Mossadeq i Iran 1953
      – 1954 Arbenz i Guatemala – 160 USA-stödda mordet på premiärminister Lumumba i Kongo – 1965 Sukarno i Indonesien – 1973 Allende i Chile – 1970 Sihanouk i Kambodja – 1983 USA invaderar militärt och störtar en demokratiska Bishopregeringen i Grenada – 2002-2019 USA stödjer statskuppsförsök i Venezuela – 2014 I Haiti (Aristide) – 2009 Zelaya i Honduras – 2014 Stödet till statskuppen i Ukraina, 2018-2019: Statskuppsförsök i Venezuela, senare statskupp i Bolivia. Vår ”demokrati” innefattar ej folklig, demokratisk kontroll över dominerande produktionsmedel och naturresurser.

      Är vårt system med val vart fjärde år det bästa tänkbara? Däremellan har medborgarna föga inflytande på politiken.
      Talmannen säger att ett extraval är ett misslyckande för det demokratiska systemet. En mycket märklig, och skrämmande synpunkt.

      Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (FP=Liberalerna) och ordförande i 2014 års Demokratiutredning, skriver ”När vi i Demokratiutredningen undersökte, visade det sig att endast 15 procent av svenskarna ansåg att de kunde påverka politiska beslut mellan valen. Sverige torde också vara den demokrati där människor mest sällan går till val — eftersom vi har lokala och nationella val på samma dag.” Ja, demokratin har minskat.
      Wästberg skriver vidare ”1971 slog också den stora kommunreformen igenom, vilket innebar att antalet kommuner minskade från 2 532 till 290. År 1952 hade ungefär 200 000 personer kommunala förtroendeuppdrag, idag endast cirka 36 000. Detta har ökat klyftan mellan väljare och valda. Få träffar idag en förtroendevald i Konsumkön eller på bussen.
      Det minskade antalet förtroendevalda i kombination med de långa valperioderna har förvandlat de folkvalda till producenter av tjänster i stället för löpande företrädare för folkviljan.

      Det minskade antalet förtroendevalda har förvandlat de folkvalda till producenter av tjänster i stället för företrädare för folkviljan.”

      I Demokratiutredningen föreslog vi bland annat att det skulle bli lättare att genomföra medborgarinitiativ för rådgivande lokala folkomröstningar, att systemet med medborgardialoger skulle förbättras, att de olika råd — äldreråd, ungdomsråd, funkisråd — som finns i många kommuner ska få komma in på ett tidigt stadium i beslutsprocessen och inte användas för »förankring« av redan fattade beslut.

      Vårt viktigaste förslag var införande av en folkmotion. Om en procent av väljarna ställer sig bakom ett förslag — och man ska kunna göra det på nätet — ska det väckas i kommunfullmäktige, landsting eller riksdag.” Dagens Arena

      En annan aspekt är att politikernas förankring i och beroende av olika folkrörelser har minskat. I ökad utsträckning är politikerna anställda, ofta väl betalda tjänstemän.

      Folkopinionen respekteras inte i Sverige. Viktiga frågor hålls borta

      • Januriövrenskommelsen innebär att särskilt S bedriver en (helt) annan politik än vad man gick till val på i september 2018. Demokrati?
        * I tre opinionsundersökningar vill en stor majoritet av anhängare till alla riksdagspartier att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenkonvention, i linje med Sveriges tradiionella politik. Regering och riksdag gör tvärtom.

      * I en opinionsundersökning 2016 ville en klar majoritet, en majoritet bland anhängare till alla riksdagspartier att Sverige inte skulle ingå Värdlandsavtal med Nato, vilket möjliggör Nato-trupp (och kärnvapen) i Sverige och ökad risk för krig. Regering och riksdag gör tvärtom.
      * En majoritet av befolkningen har i upprepade opinionsundersökningarar varit emot privatiseringar av vård – vilka snarast ökat.

      * Sverige skrev 2018 på FN:s migrationsavtal som banar väg för ökad migration. Detta vill 14 % ha, medan 52 % var emot enligt en då färsk opinionsundersökning.

      Man kan även notera att:
      * att ingen seriös debatt av riskdagspartierna sker om Sveriges närmande till krigsorganisationen NATO;
      * att ingen kritisk diskussion sker av dessa om Sveriges deltagande i det USA- och NATO-ledda kriget i Afghanistan;
      * att ingen kritisk diskussion sker hos riksdagspartierna av USA:s brutala krigspolitik i länder som Syrien och Libyen tvärtom;
      * att de ökade socioekonomiska klyftorna i samhället knappast uppmärksammas (visst undantag för V);
      * att pensionsfrågan inte uppmärksammas seriöst;
      * att alldeles för litet sker i klimatfrågan;
      * Sverige i t.ex. erkänner stöd till icke folkvalde, självutnämnde ”presidenten” Guadio i Venezuela i stället för folkvalden Maduro.

      * att Sverige stödde statskuppen mot folkvald president i Ukraina i februari 2014, samt givit stort stöd till den därpå följande, tydligt nazisttoleranta regimen i landet.

      * att Sverige vid upprepade tillfällen stött USA-initierade och EU-initierade sanktioner i strid med FN-stadga och folkrätt.

      KANSKE SKÄL ATT VARA ÖDMJUK I VÄST I TAL OM ”DEMOKRATI”?
      —————————————————————————————————-
      Sovjetunionens fall

      Efter Andra världskriget var tillväxten i Sovjetunionen generellt större än i Väst, ofta betydligt större. Under senare delen av Breznevs tid som ledare 1964-1982 skedde en avmattning. Under 1980-1985 var tillväxten bara 1,8 %/år. Men levnadsstandaren har förbättrats avsevärt, samtidigt med en avmattning i politisk skolning och alltför litet demokrati. Detta diskuteras för övrigt ingående i Carlssons bok.

      [caption id="attachment_108948" align="aligncenter" width="576"] This file was derived from: RIAN archive 850809 General Secretary of the CPSU CC M. Gorbachev.jpg:[/caption]

      Från och med 1985 introducerade den sista sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov reformer i det sovjetiska systemet med ledorden glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering) i ett försök att få slut på en period av ekonomisk stagnation och för att öka demokratin. Viss pressfrihet infördes och val till parlamentet, lokala råd och av president skedde i fria val.

      Gorbatjov föreföll att sträva efter en slags blandekonomi, en blandning av fri marknad och av offentligt äga nyckelindustrier. I början fick han stöd av västmakternas ledare, men snart blev det klart att de förordade en snabb och brutal omstrukturering. Andra såg Gorbatjovs program mer som reformer i riktning mot kapitalism i stället för önskvärd, nödvändig demokratisering inom ramen för en socialistisk ekonomi. Detta ledde dock till uppkomsten av starka nationalistiska och separatistiska rörelser.

      Före 1991 var den sovjetiska ekonomin den näst största i världen, men under dess sista åren drabbades ekonomin av brist på varor i livsmedelsbutiker, stora budgetunderskott och stor tillväxt i penningmängden, vilket medförde inflation.

      Under 1991 ökade den den ekonomiska och politiska oron alltmer, bland annat då de baltiska republikerna lämnade unionen. Vid en folkomröstning i mars röstade en stor majoritet för att bevara Sovjetunionen som en förnyad federation. I augusti 1991 skedde ett försök till statskupp av medlemmar av Gorbatjovs regering, riktat mot Gorbatjov, och med syfte att bevara Sovjetunionen, men det medförde i stället att det kommunistiska partiet förbjöds och att Jeltsins ställning stärktes betydligt. Trots folkomröstningen upplöstes Sovjetunionen 25 december 1991 i 15 postsovjetiska stater.
      Jeltsin untitled

      Boris Jeltsin valdes till Rysslands president i juni 1991. Efter statskuppen 1991 lyckades han få parlamentet att ge honom extraordinära befogenheter att snabbt omvandla det ekonomiska systemet utan krav på godkännande i parlamentet. Under och efter Sovjetunionens sönderfall genomfördes omfattande reformer inbegripet privatiseringar och liberalisering av marknader och handel, däribland radikala förändringar i linje med den ”chockterapi” som rekommenderas av USA (inte för USA, men för andra stater i ekonomisk kris) Internationella valutafonden. Detta har skildrats av Naomi Klein, i ”Chockdoktrinen” (som jag inte heller har tillgänglig här).

      [caption id="attachment_94960" align="alignleft" width="375"] Jeffrey Sachs[/caption]

      Bland dem som stimulerade detta var den svenske ekonomen Anders Åslund, och den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som senare intagit en progressiv ståndpunkt i olika ekonomiska och politiska frågor, i motsats till Åslund.

      Detta resulterade i en väldig ekonomisk kris med 50 % minskning av både BNP och industriproduktionen mellan 1990-1995.
      Demonstration Ryssland 11120_big-754932

      Vid privatiseringen övergick kontrollen över företagen från statliga organ till personer med insiderkontakter i regeringen.
      * En grupp män utan egna tillgångar, ”oligarkerna”, kunde med stöd av pengar utifrån bli mycket rika och förde sedan enorma tillgångar som arbetats ihop av andra ut ur landet, allt med aktivt stöd av bl.a. USA:s vice finansminister Lawrence Summers, senare chefsrådgivare åt president Obama. Jeltsins egen familj blev mycket rik. Oligarker (dvs. kapitalistiska skurkar) flyttade miljarder i kontanter och tillgångar ut ur landet.
      * Försämringen av ekonomin ledde till kollaps av sociala förmåner.
      * Födelsetalet sjönk kraftigt medan dödligheten sköt i höjden.
      * Fattigdomen ökade från 1,5 % i slutet av Sovjettiden (dvs. mycket lägre än i USA och Sverige idag, men måtten torde variera) till 39-49 % i mitten av 1993.
      * 1992 konsumerade genomsnittsryssen mindre än 1991 och en tredjedel av befolkningen levde under existensminimum.
      * Under 1990-talet rådde en extrem korruption och laglöshet, kriminella gäng etablerades och alkoholism, HIV och våldsbrott sköt i höjden.

      67 % av ryssarna ansåg i en folkomröstning 1992 att arbetarkollektiv var det bästa sättet att privatisera och 79 % ansåg att full sysselsättning var en nyckelfråga. President Clinton i USA beskrev dock Jeltsin positivt som en hängiven reformator. Parlamentet presenterade våren 1993 en budget som inte uppfyllde IMF:s krav på hård åtstramning (ja bara knappt 50 % var ju fattiga), och det läckte ut att IMF skulle dra tillbaka ett utlovat stort lån.

      Uppmuntrad av USA och andra västmakter beordrade Jeltsin beordrade militären att storma parlamentsbyggnaden hösten 1993. Under en dag dödades omkring 500-3000 människor och 1000 sårades. (Uppgifterna varierar).

      Inför presidentvalet 1996 låg Jeltsin illa till, på 5:te plats, medan kommunistpartiets kandidat Zyuganov låg främst. Rysslands vallagar tillät att man spenderade maximalt motsvarande 3 miljoner US dollar på en kandidat, vilket var vad kommunistpartiet hade råd med. Men Jeltsins läger beräknas ha spenderat mellan 700 och 3000 miljoner dollar, varav en stor del kom från de nyrika skurkarna som kallas oligarker. Stora summor kom från väst. IMF garanterade ett lån på över 10 miljarder dollar till Ryssland. Under första halvåret kom alla viktiga massmedia under kontroll av oligarkerna eller staten, under kontroll av Jeltsin & Co. (Källa: Wikipedia). Valet vanns slutligen av Jeltsin med 54 % av rösterna medan kommunistpartiets kandidat fick 40 %. Så agerade Västs favorit.

      Därefter ökande fattigdom.
      Med hjälp av sina ekonomiska rådgivare och med stöd av IMF, drev Jeltsin igenom stora budgetnedskärningar och avskaffade prisreglering på baslivsmedel. När den asiatiska finanskrisen drabbade Ryssland 1998 minskade BNP än mer och landet tvingades inställa betalningarna. 1989, före de ekonomiska reformerna, levde 2 miljoner i Ryssland på mindre än 4 dollar om dagen, medan antalet i mitten av 1990-talet uppgick till 74 miljoner enligt Världsbanken och 25 % levde i akut fattigdom.
      Den synnerligen ansedda medicinska tidskriften Lancet rapporterade 2009 att dödligheten ökade och att medellivslängden minskade i de flesta post-socialistiska länder i Europa i början av 1990-talet. Man fann att massprivatiseringsprogrammen (överföring av minst 25 % av stora statligt ägda företag till den privata sektorn inom 2 år) var förenade med en ökning av dödligheten bland vuxna män med 13 %. Detta genomfördes snabbast och mest genomgripande i Ryssland, där också dödligheten ökade mest.

      Ryssland tog på sig ansvaret för att betala Sovjetunionens skulder, trots att dess befolkning bara utgjorde hälften av befolkningen i Sovjetunionen vid upplösningen. Den 31 december 1999 avgick president Jeltsin och lämnade över till den nyutnämnda premiärministern Vladimir Putin, som sedan vann presidentvalet 2000. Putin undertryckte den tjetjenska upproret. Höga oljepriser och den inledande svaga valuta följt av ökande inhemsk efterfrågan konsumtion och investeringar har hjälpt ekonomin att växa flera år i följd vilket förbättrat levnadsstandarden och ökat Rysslands inflytande på världsscenen. Medan många reformer under Putins presidentskap har kritiserats av västerländska nationer som odemokratiska,har Putins ledarskap med ordning, stabilitet och framsteg gjort honom tidvis mycket populär i Ryssland. Genom en självständig hållning visavi USA & Co, och genom sitt stöd för FN:s stadgan under Syrienkrisen har han blivit allt mer impopulär bland ledare i väst.

      Kanske är det då inte så konstigt att så många ryssar är positiva till kommunismen. Det förklarar inte varför så många i USA är kritisk till kapitalism, men kanske hänger det ihop?

      • Sovjetunionens kollaps var en besk framgång för ryska folket. Den föll av sig själv, den hade större utgifter än inkomster, satsade alla pengar på utrikes krig och offensiv militär. Den visade sig vara ekonomiskt ohållbar, och såna konstruktioner måste falla, den som håller en sån monstruös under armarna dras med i fallet. Adjö till SUKP, med miljoner lik i bagaget.

        Att det ryska folket förlorade pensioner coh improduktiva arbetstillfällen var ingen sinekur, men en resultatet av ett groteskt ekonomiskt system. Det var ingen utomstående som fällde sovjetunionen, den la krokben för sig själv. Alla dess vasallstater är tacksamma för sammanbrottet, hela östeuropa befriat.

        • Din historik stämmer inte. Den stat som sysslade på utrikeds krig var USA vars krig dödat över 25 miljoner efter Andra världskriget. Men Sovjet var den stat som i särklass mest bidrog till att besegera nazismen. Bristande tillväxt mot slutet, för litet demokrati, för stora utgifter på det militära inför USA:s omringning med kärnvapenbestyckade baser runt gränserna, samt närmast korruption och ett slags förräderi av vissa av de styrande.
          ———————————————————————
          ÅTER, NÅGOT OM SOVETUNIONENS FALL
          Sovjetunionens fall

          Efter Andra världskriget var tillväxten i Sovjetunionen generellt större än i Väst, ofta betydligt större. Under senare delen av Breznevs tid som ledare 1964-1982 skedde en avmattning. Under 1980-1985 var tillväxten bara 1,8 %/år. Men levnadsstandaren har förbättrats avsevärt, samtidigt med en avmattning i politisk skolning och alltför litet demokrati. Detta diskuteras för övrigt ingående i Carlssons bok.

          [caption id="attachment_108948" align="aligncenter" width="576"] This file was derived from: RIAN archive 850809 General Secretary of the CPSU CC M. Gorbachev.jpg:[/caption]

          Från och med 1985 introducerade den sista sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov reformer i det sovjetiska systemet med ledorden glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering) i ett försök att få slut på en period av ekonomisk stagnation och för att öka demokratin. Viss pressfrihet infördes och val till parlamentet, lokala råd och av president skedde i fria val.

          Gorbatjov föreföll att sträva efter en slags blandekonomi, en blandning av fri marknad och av offentligt äga nyckelindustrier. I början fick han stöd av västmakternas ledare, men snart blev det klart att de förordade en snabb och brutal omstrukturering. Andra såg Gorbatjovs program mer som reformer i riktning mot kapitalism i stället för önskvärd, nödvändig demokratisering inom ramen för en socialistisk ekonomi. Detta ledde dock till uppkomsten av starka nationalistiska och separatistiska rörelser.

          Före 1991 var den sovjetiska ekonomin den näst största i världen, men under dess sista åren drabbades ekonomin av brist på varor i livsmedelsbutiker, stora budgetunderskott och stor tillväxt i penningmängden, vilket medförde inflation.

          Under 1991 ökade den den ekonomiska och politiska oron alltmer, bland annat då de baltiska republikerna lämnade unionen. Vid en folkomröstning i mars röstade en stor majoritet för att bevara Sovjetunionen som en förnyad federation. I augusti 1991 skedde ett försök till statskupp av medlemmar av Gorbatjovs regering, riktat mot Gorbatjov, och med syfte att bevara Sovjetunionen, men det medförde i stället att det kommunistiska partiet förbjöds och att Jeltsins ställning stärktes betydligt. Trots folkomröstningen upplöstes Sovjetunionen 25 december 1991 i 15 postsovjetiska stater.
          Jeltsin untitled

          Boris Jeltsin valdes till Rysslands president i juni 1991. Efter statskuppen 1991 lyckades han få parlamentet att ge honom extraordinära befogenheter att snabbt omvandla det ekonomiska systemet utan krav på godkännande i parlamentet. Under och efter Sovjetunionens sönderfall genomfördes omfattande reformer inbegripet privatiseringar och liberalisering av marknader och handel, däribland radikala förändringar i linje med den ”chockterapi” som rekommenderas av USA (inte för USA, men för andra stater i ekonomisk kris) Internationella valutafonden. Detta har skildrats av Naomi Klein, i ”Chockdoktrinen” (som jag inte heller har tillgänglig här).

          [caption id="attachment_94960" align="alignleft" width="375"] Jeffrey Sachs[/caption]

          Bland dem som stimulerade detta var den svenske ekonomen Anders Åslund, och den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som senare intagit en progressiv ståndpunkt i olika ekonomiska och politiska frågor, i motsats till Åslund.

          Detta resulterade i en väldig ekonomisk kris med 50 % minskning av både BNP och industriproduktionen mellan 1990-1995.
          Demonstration Ryssland 11120_big-754932

          Vid privatiseringen övergick kontrollen över företagen från statliga organ till personer med insiderkontakter i regeringen.
          * En grupp män utan egna tillgångar, ”oligarkerna”, kunde med stöd av pengar utifrån bli mycket rika och förde sedan enorma tillgångar som arbetats ihop av andra ut ur landet, allt med aktivt stöd av bl.a. USA:s vice finansminister Lawrence Summers, senare chefsrådgivare åt president Obama. Jeltsins egen familj blev mycket rik. Oligarker (dvs. kapitalistiska skurkar) flyttade miljarder i kontanter och tillgångar ut ur landet.
          * Försämringen av ekonomin ledde till kollaps av sociala förmåner.
          * Födelsetalet sjönk kraftigt medan dödligheten sköt i höjden.
          * Fattigdomen ökade från 1,5 % i slutet av Sovjettiden (dvs. mycket lägre än i USA och Sverige idag, men måtten torde variera) till 39-49 % i mitten av 1993.
          * 1992 konsumerade genomsnittsryssen mindre än 1991 och en tredjedel av befolkningen levde under existensminimum.
          * Under 1990-talet rådde en extrem korruption och laglöshet, kriminella gäng etablerades och alkoholism, HIV och våldsbrott sköt i höjden.

          67 % av ryssarna ansåg i en folkomröstning 1992 att arbetarkollektiv var det bästa sättet att privatisera och 79 % ansåg att full sysselsättning var en nyckelfråga. President Clinton i USA beskrev dock Jeltsin positivt som en hängiven reformator. Parlamentet presenterade våren 1993 en budget som inte uppfyllde IMF:s krav på hård åtstramning (ja bara knappt 50 % var ju fattiga), och det läckte ut att IMF skulle dra tillbaka ett utlovat stort lån.

          Uppmuntrad av USA och andra västmakter beordrade Jeltsin beordrade militären att storma parlamentsbyggnaden hösten 1993. Under en dag dödades omkring 500-3000 människor och 1000 sårades. (Uppgifterna varierar).

          Inför presidentvalet 1996 låg Jeltsin illa till, på 5:te plats, medan kommunistpartiets kandidat Zyuganov låg främst. Rysslands vallagar tillät att man spenderade maximalt motsvarande 3 miljoner US dollar på en kandidat, vilket var vad kommunistpartiet hade råd med. Men Jeltsins läger beräknas ha spenderat mellan 700 och 3000 miljoner dollar, varav en stor del kom från de nyrika skurkarna som kallas oligarker. Stora summor kom från väst. IMF garanterade ett lån på över 10 miljarder dollar till Ryssland. Under första halvåret kom alla viktiga massmedia under kontroll av oligarkerna eller staten, under kontroll av Jeltsin & Co. (Källa: Wikipedia). Valet vanns slutligen av Jeltsin med 54 % av rösterna medan kommunistpartiets kandidat fick 40 %. Så agerade Västs favorit.

          Därefter ökande fattigdom.
          Med hjälp av sina ekonomiska rådgivare och med stöd av IMF, drev Jeltsin igenom stora budgetnedskärningar och avskaffade prisreglering på baslivsmedel. När den asiatiska finanskrisen drabbade Ryssland 1998 minskade BNP än mer och landet tvingades inställa betalningarna. 1989, före de ekonomiska reformerna, levde 2 miljoner i Ryssland på mindre än 4 dollar om dagen, medan antalet i mitten av 1990-talet uppgick till 74 miljoner enligt Världsbanken och 25 % levde i akut fattigdom.
          Den synnerligen ansedda medicinska tidskriften Lancet rapporterade 2009 att dödligheten ökade och att medellivslängden minskade i de flesta post-socialistiska länder i Europa i början av 1990-talet. Man fann att massprivatiseringsprogrammen (överföring av minst 25 % av stora statligt ägda företag till den privata sektorn inom 2 år) var förenade med en ökning av dödligheten bland vuxna män med 13 %. Detta genomfördes snabbast och mest genomgripande i Ryssland, där också dödligheten ökade mest.

          Ryssland tog på sig ansvaret för att betala Sovjetunionens skulder, trots att dess befolkning bara utgjorde hälften av befolkningen i Sovjetunionen vid upplösningen. Den 31 december 1999 avgick president Jeltsin och lämnade över till den nyutnämnda premiärministern Vladimir Putin, som sedan vann presidentvalet 2000. Putin undertryckte den tjetjenska upproret. Höga oljepriser och den inledande svaga valuta följt av ökande inhemsk efterfrågan konsumtion och investeringar har hjälpt ekonomin att växa flera år i följd vilket förbättrat levnadsstandarden och ökat Rysslands inflytande på världsscenen. Medan många reformer under Putins presidentskap har kritiserats av västerländska nationer som odemokratiska,har Putins ledarskap med ordning, stabilitet och framsteg gjort honom tidvis mycket populär i Ryssland. Genom en självständig hållning visavi USA & Co, och genom sitt stöd för FN:s stadgan under Syrienkrisen har han blivit allt mer impopulär bland ledare i väst.

          Kanske är det då inte så konstigt att så många ryssar är positiva till kommunismen. Det förklarar inte varför så många i USA är kritisk till kapitalism, men kanske hänger det ihop?

    • Varför får inte Ryssland säkra sina gränser? Är det bara s k västliga ”demokratier” som får rusta upp för sina anfallskrig? Det är väl för tusan USA:s anspråk på hegemoni som är det stora krigsfaran! Ännu en av dessa figurer som är så hjärntvättade av USA-propagandan att de inte längre ser vem som är skurken! Och vem idag är så bakom flötet att man fortfarande tror att Ryssland eller Kina är kommunistiskt…Hur är det möjligt att med internet till hands ha missat vad som pågår i världen som signaturen ”kommunismens ansprak”? Man blir ju mörkrädd…

    • Det heter Sydkinesiska Havet, även i Filippinerna, och har bevisligen varit en del av Kina i tusentals år. Det är mycket väl dokumenterat i skrifter, sagor, berättelser, arkeologi, kultur, skeppsloggar, DNA, handel, produkter, familje- och personnamn, ortsnamn, släktskap, osv Även namnet ”Sydkinesiska havet” är ett klart uttryck för var området traditionellt och lagligt hör hemma.

      På kinesiska heter det NanHai, Södra Havet, och det finns även BeiHai, Norra havet som ligger vid sydkusten. Där finns även en ort som heter BeiHai, ett underbart fiskeläge som jag älskar. Shanghai betyder ”övre havet”.

      Den Kinesiska kvinnan Ching Shih, (1775-1822), ledde till och med mellan 1807 till 1810 en flotta på på 400 skepp med omkring 50,000 man i Sydkinesiska Havet. Hon blev senare överste i Kinas armé. Historisk är det ingen tvekan om var det hör hemma. USA vill åt Kinas naturrikedomar och kunna blockera Kinas handel. Det är samma anledning att dom vill annektera Xinjiang, Tibet, eller Hong Kong. Girighet och makt.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here