Iran i centrum för det eurasiska puzzlet.

10
732

Återigen har en möte i regi av den ena poolen i den bilaterala värld som växer fram allt tydligare. Menar mötet i Shanghai Cooperation Organization (SCO) i mitten av juni i Bishkek, Kirgizistan. Ett viktigt möte som media knappast skriver om. Vid sökning som prenumerant finner man att Sveriges största morgontidning, DN, senast har publicerat en artikel om SCO 28 maj 2018 Irans president till toppmöte i Kina. Det blir ingen träff på “Bishek” vid sökningen. Hittar inget vid sökning på hemsidan för Sveriges Radio eller SvT på sökordet “Shanghai Cooperation Organization (SCO)”

Desto bättre att vi kan läsa en artikel från 17 juni av den kände och kunnige kommentatorn Pepe Escobar som vänligen översatts av Bertil Carlman. Tack Bertil!

Kanske är särskilt beskrivningen av den inte oproblematiska relationen mellan Iran Och Ryssland, samt av Indiens position av intresse.

Asia Times: Iran at the center of the Eurasian riddle.


 

Iran i centrum för det eurasiska puzzlet.

President Rouhani fördömde USA:s ledare Donald Trump som ”ett allvarligt hot mot stabiliteten i regionen och över hela världen” och erbjöd speciell behandling för företag inom SCO (Shanghai Cooperation Organization) som investerar i hans land.

Samtidigt som krigshökarna är i full beredskap hände något mycket speciellt vid det 19:e toppmötet för Shanghai Cooperation Organization (SCO) i mitten av juni i Bishkek, Kirgizistan.

I stort sett okänd i Väst så är SCO den främsta eurasiska politiska, ekonomiska och säkerhetsalliansen.

Den är inte ett eurasiskt NATO. Den planerar inte några mänskliga äventyr av imperialistiskt slag. Ett foto i Bishkek säger en ganska betydelsefull sak, när vi kan se Kinas Xi, Rysslands Putin, Indiens Modi och Pakistans Imran Khan tillsammans med ledarna av fyra centralasiatiska ”stan”.

Dessa ledare representerar de nuvarande åtta medlemmarna i SCO. Så tillkommer fyra observatörsstater Afghanistan, Vitryssland, Mongoliet och viktigt nog Iran – samt sex samtalspartners Armenien, Azerbajdzjan, Kambodja, Nepal, Sri Lanka och, inte minst viktigt, Turkiet.

Med säkerhet kommer SCO att utökas påtagligt under 2020, med fullt medlemskap för både Turkiet och Iran. SCO kommer då att karakteriseras av att omfatta alla viktigare deltagare i den eurasiska integrationen. Med hänsyn till dagens geopolitiska och glödande spelplan, så är det inte en tillfällighet att en viktig huvudfigur i Bishkek var ”observatörsstaten” Iran.

Irans president Hassan Rouhani spelade sina kort mästerligt. Att Rouhani talade direkt med Putin, Xi, Modi och Imran, vid samma bord, är något som bör tas på största allvar. Han fördömde USA under Trump som ”ett allvarligt hot mot stabiliteten i regionen och över hela världen”. Sedan erbjöd han diplomatiskt fördelaktig behandlig av alla bolag och företagare från medlemsstater i SCO vilka ville investera i Iran.

Regeringen Trump har hävdat – utan några påtagliga bevis – att det islamiska revolutionsgardet (IRGC), vilket Washington klassar som en ”terroristorganisation” – låg bakom attacken på två oljetankers i Omanska viken förra veckan. Allteftersom SCO-mötet utvecklades hade denna syn på saken redan kollapsat. Yutaka Katada, ordförande för det japanska transportföretaget Kokuka Sangyo, vilket äger ett av tankerskeppen sade: ”Besättningen säger att de träffades av ett flygande föremål.”

Irans försvarsminister, Javad Zarif, har anklagat Vita Huset för ”sabotagediplomati” men detta fick inte Rouhanis diplomati i Bishkek att spåra ur.

Xi var orubblig, Beijing kommer att fortsätta att utveckla sina förbindelser med Teheran ”oavsett hur situationen kommer att förändras”. Iran är en nyckelknutpunkt på Den Nya Silkesvägen, eller som den kallas Belt and Road Initiative (BRI). Det står klart för ledarskapet i Teheran att vägen framåt är full integration i det vittomfattande eurasiska ekonomiska ekologiska systemet. De europeiska länder som skrev under atomavtalet med Teheran – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – kan inte rädda Iran ekonomiskt.

BISHKEK, KYRGYZSTAN – JUNE 14: Kyrgyz President Sooronbay Jeenbekov (R) meets Prime Minister of India Narendra Modi (L) within the Council of Heads of State of Shanghai Cooperation Organization (SCO) meeting in Bishkek, Kyrgyzstan on June 14, 2019. Nezir Aliyev / Anadolu Agency

Indiens premiärminister Narendra Modi möter den kirgiziske President Sooronbay Jeenbekov, till höger, i Bishkek vid SCO mötet den 14:e juni. Bild ovan, närmast från artikeln i Asia Times.

Men sedan ställde Modi i sista minuten in ett tvåpartsmöte med Rouhani, med den ynkliga ursäkten ”planeringsproblem”. Detta är knappast ett klokt diplomatiskt drag. Indien var Irans näst största oljekund innan Trumpregeringen förkastade kärnavtalet, som kallas ”Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA)”, för mer än ett år sedan. Modi och Rouhani har diskuterat förslaget att Indien skall betala för olja från Iran med rupier, och därigenom kringgå USA-dollarn och sanktioner från USA.

Men trots detta så vägrar New Dehli, till skillnad från Beijing och Moskva, att utan villkor stöda Teheran i dess överlevnadskamp mot Trumpregeringens ekonomiska krig och de factoblokad.

Modi står inför ett påtagligt existentiellt val. Han är frestad att kanalisera sin inneboende negativa hållning mot BRI i det mistlursanrop som förs fram i den av USA hopkokade ”Indo-Pacific alliance”, som i själva verket är en inringningsmanöver mot ”Kina, Kina, Kina”, vilket Pentagons ledning öppet erkänner.

Eller så skulle han kunna gå djupare in i en SCO/RIC (Russia-India-China) allians, som fokuserar på eurasisk integration och multipolaritet.

Medveten om den kraftiga satsningen, så är den överenskomna charmoffensiven från den ledande BRICS- och SCO-duon verkställd. Putin bjöd in Modi som huvudgäst vid Eastern Economic Forum i Vladivostok i början av september. Och Xi Jinping meddelade Modi i deras tvåpartsmöte, att han syftar till ett ”närmare partnerskap” gällande investeringar och industrikapacitet för att öka farten i bygget av ”Bangladesh-China-India-Myanmar (BCIM) ekonomiska korridor”, en annan kraftsatsning inom BRI.

Å sin sida verkar Imran Khan vara väl medveten om hur Pakistan skall kunna ha nytta av att bli den yttersta eurasiska länken – eftersom Islamabad erbjuder en privilegierad inkörsport till Arabiska havet, tillsamman med Iran, som har observatörsställning inom SCO. Hamnen Gwadar vid Arabiska havet är nyckellänk i den ekonomiska korridoren Kina-Pakistan (CPEC), och mycket bättre belägen än Chabahar i Iran vilket utvecklas till nyckelnav i Indiens version av en ny minisilkesväg till Afghanistan och Central Asien.

På den ryska fronten så ger charmoffensiven gentemot Pakistan utdelning. Imran erkänner öppet att Pakistan rör sig ”närmare” Ryssland i en ”föränderlig” värld, och har entusiastiskt uttryckt intresse av att köpa stridsflygplanet Sukhoi Su-35 och attackhelikoptern Mi-35M.

Iran ligger i hjärtat av vägkartan för BRI-SCO-EAEU integreringen – grundbulten för den eurasiska integrationen. Ryssland och Kina kan inte tillåta att Iran stryps. Iran har enorma energireserver, en mycket stor inhemsk marknad, och är en stat placerad i fronten för att bekämpa komplexa nätverk för opium, vapen- och jihadist-smuggling – allt detta är viktiga bekymmer för medlemsstaterna i SCO.

Det finns inte en fråga i Sydostasien där Ryssland och Iran har motsatta intressen. Det som betyder mest för Moskva är att hindra jihadister från att flytta in i Kaukasus och Centralasien för att sätta igång attacker mot den ryska federationen; att behålla sina baser i Syrien för flyg- och sjöstridskrafter; och att fullt ut bevara handelsflödet för olja och gas.

Teheran, å sin sida, kan omöjligtvis stödja den typ av informell överenskommelse som Moskva upprättat med Tel Aviv när det gäller Syrien – där utpekade Hizbollah och IRGC-mål bombas av Israel, men aldrig ryska installationer.

Men trots detta finns det manöverutrymme för bilateral diplomati, även om det nu inte verkar vara så stort. Den högste ledaren Ayatollah Khamenei har lagt fast de nya spelreglerna; minska importen till ett minimum; sikta på mindre beroende av olje- och gasexport; minska det inhemska politiska trycket (trots allt är alla eniga om att iranier måste enas mot det dödliga hotet); och håll fast vid att Iran inte har några riktiga vänner i ur och skur, inte ens Ryssland eller Kina.

S:t Petersburg, Bishkek, Dushanbe
Iran befinner sig i belägringstillstånd. Den interna disciplinen måste prioriteras. Men det innebär inte att överge satsningen på en eurasisk integration.

Den paneurasiska sammanlänkningen blev ännu mer iögonenfallande efter vad som hände omedelbart efter mötet i Bishkek. Då ägde toppmötet (Conference on Interaction and Confidence-Building Measures in Asia (CICA) i Dushanbe, Tadzjikistan rum.

Bishkek and Dushanbe vidgade det som redan noggrant diskuterats tidigare vid mötet i St Petersburg, som jag förut rapporterat om. Putin betonade själv att alla delar bör integreras: BRI, EAEU, SCO, CICA and ASEAN.

Bishkekdeklarationen, som antogs av medlemmarna i SCO, kanske inte är något rubriksättande dokument, men det betonar säkerhetsgarantierna för avtalet om den atomvapenfria zonen i Centralasien. Det betonar också ”det oacceptabla i försök att säkra ett lands säkerhet på bekostnad av andra länders säkerhet” och fördömer ”den ensidiga och obegränsade uppbyggnaden av försvarssystem med missiler från vissa staters eller grupp av staters sida”.

Ändå är dokumentet ett pålitligt resultat av satsningen mot en multilateral, multipolär värld.

Bland 21 signerade överenskommelser, så förde SCO också fram en vägbeskrivning för den mycket viktiga kontaktgruppen rörande SCO-Afghanistan och fördjupade det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina som är nödvändigt för att dramat i Afghanistan skall avgöras av Eurasiska makter.

Och vad Putin, Xi och Modi diskuterade i detalj, privat i Bishkek, kommer att vidareutvecklas vid deras mini-BRICS-möte, kallat RIC(Ryssland-Indien-Kina) vid det kommande G20-mötet i Osaka i slutet av juni.

Samtidigt kommer USA:s militärindustriella säkerhetskomplex att även fortsättningsvis vara besatt av Ryssland som en ”återupplivad ondskefull aktör” (på Pentagonspråk) jämsides med det allomfattande ”hotet” från Kina.

USA:s flotta fortsätter att vara besatt av den asymmetriska sakkunskapen hos ”våra rivaler Ryssland, Kina och Iran” rörande ”omstridda vattenleder” från Sydkinesiska Sjön till Persiska Viken.

När de konservativa i USA ägnar sig åt ”maximumtryck” för att försöka hitta den förmodat svagaste länken i den eurasiska integrationen, vilken redan är utsatt för fullt ekonomiskt krig bland annat på grund av att den kringgår USA-dollarn, så kan ingen förutsäga hur spelplanen kommer att se ut när 2020års SCO- och BRICS-möte äger rum i Ryssland.

10 COMMENTS

  1. Krigspartiet fick inte Trump med sig denna gång även om det var nära ögat. Enligt journalisten Gareth Porter kom det behövliga ryggstödet som Trump behövde från general Dunford som uttryckte reservation för ett angrepp mot Iran. Trumps impulsivitet är dock ett konstant orosmoment.
    Det är skrämmande att se hur de mäktigaste i Europa ständigt står krigspartiet till förfogande och den europeiska allmänheten bryr sig inte. Tyskland under Merkel är alltid redo, inget företag är för galet för att hon inte skall ställa upp. I detta ytterst känsliga läge då utrikesministern Maas redan hade förklarat att det saknades bevis för att Iran angripit tankfartygen går hon och kläcker ur sig att visst, hon anser att de amerikanska bevisen är övetygande: Merkel, CIA:s språkrör i Europa.
    Tysklands långvariga delning var ett resultat av Adenauers politik men hade åtminstone den fördelen att landet hölls på mattan. Det återförenade Tyskland har bidragit till nästan samtliga kriser i Europa och Mellanöstern på ett negativt sätt, med början från Jugoslaviens sönderdelning fram till Ukraina och Syrien. Endast Irakkriget 2003 avstod Tyskland ifrån men även där hade man gått in om Merkel hade varit kansler. Merkel är inte ens en ulv i fårakläder utan en omaskerad ulv för alla som besvärar sig att titta lite närmare. – Ja och i England har vi utrikesministern Hunt som kryptiskt orerar att en förfrågan kan komma från USA att bistå dem vid ett angrepp mot Iran. En tydlig signal om intresse.
    Samtidigt surrar rykten om att USA diskuterar med talibanerna i Doha om sitt tillbakadragande. Trump vill kanske markera före valet men detta är ännu ovisst. Regeringen i Kabul har gjort sig beroende av ockupanterna (liksom Japan, Sydkorea och Tyskland) och vill helst ha dem kvar.

    Kina stöder Iran men är fortfarande beroende av den amerikanska marknaden på flera sätt. Detta leder både för Kinas som för övriga SCO-länders del att de håller igen med sitt öppna stöd och Irans situation förblir svår den närmaste framtiden.

    • Vad som är viktigt är inte att studera var vi är, utan vart vi är på väg. Dynamiken, inte den statiska bilden, utan hur den förändras. Tyngdpunkten i världen har legat i USA, vilket är 4% av världen, nu flyttas den till Asien och främst Kina. Asien är mer än 50% av världen. Det finns fortfarande ett visst beroende av USA, men det minskar stadigt, och de flesta tycks glömma att USA’s beroende av Asien, och även Afrika, är större än andra vägen. Iran, klyftigt nog och kanske inte helt frivilligt, håller på att ansluta sig till denna framträdande nya världsordning där USA inte längre är diktatorn och härskaren.

    • “..och den europeiska allmänheten bryr sig inte”. Vad vet du om det Jan? Jag hoppas i varje fall att det inte är en anklagelse mot “den europeiska allmänheten”.

  2. Jag tror inte att vitryssarna är lika russofoba som svenskarna, men argumentet faller också av den anledningen att det är vi svenskar som bestämmer vårt språk. Tänk om fransmännen kritiserar oss och säger att deras land inte är “frankernas rike” (frankerna var en tysk stam) eller norrmännen kritiserar tyskar och britter för att kalla deras land “norra vägen”.

    Orddelen “rus” minner förresten lika mycket om en “rysk” bakgrund som “ryss”.

  3. Problemet är och aldrig har varit Iran utan den rasistiska och marktjuvarnas maffia enhet israel. Alltsedan 1979 det är dessa sionister som har konsekvent drivit “förstöra Iran” agenda och mobiliserad sina uppköpta politiker i USA och andra västländer (Britannien och Frankrike t ex) för just detta öändamål. Alltsedan 1979 har sionisterna bedrivit omfattande psykologisk krigsföring och stora propaganda mot Iran. Den så hypade men ganska så banal författaren Salman Rushdie är en av de mest berömda fotsoldater i den krig mot Iran. En annan är den hon som skrev boken “inte utan min rötter” och som sedermera självklar blev en “succé” film från vem annars än Hollywood. CIA hade en budget på 400 millioner dollar för det ändamålet under 00-talet. Idag är budgeten säkert det dubbla. Allt detta just för att sionisterna vill att Iran, ett land som inte attackerat någon under 200 år, ska förintas.

    Första slutsats: om det är någon som förpestat orden i MÖ är det dessa marktjuvar/sionister och deras uppköpta västpolitiker (från presidenter till rådgivare och andra kontorsråttor av rang) plus de lömska neokonservativa ideologerna som är knutna till olika tankesmedjor (Rand, Brookings, AEI, mm)

    Andra slutsats: vill man ha fred i världen så ser man till att den enda rasistiska enheten avskaffas för gott!

    “Let’s make no mistake, all the visible key figures at the helm of the White House – are run in the back by Israel, by Netanyahu and the Chosen People he represents, those who also run Wall Street and the western world’s banking and financial system. Israel would like to see Iran in rubbles, or better, in eternal chaos, the goal that was set for Iraq, Afghanistan and that the US was and still is dreaming for Syria. This bunch of evil elite pulls the strings and hopes to soon pull just ONE string for global hegemony, under a ONE World Order.”

    https://www.globalresearch.ca/germany-vs-iran-has-germany-sold-out-to-the-devil/5681471

    • “vill man ha fred i världen så ser man till att den enda rasistiska enheten avskaffas för gott!” Vem är man?

  4. Kommentaren först publicerad på Svenskt Världspolitiskt Forum (https://www.facebook.com/groups/782645211839340/)

    Kostnad för potentiellt USA-krig med Iran? 250 dollar för oljan och en nytt Afghanistan
    Irans nedskjutning av en amerikansk militär övervaknings drone förra veckan ledde förutsägbart till ytterligare spända relationer mellan Teheran och Washington. Vad kan vara konsekvenserna av en potentiell konflikt mellan de två nationerna?
    Strax efter att Global Hawk UAV sköts upp rapporterade New York Times att amerikanska presidenten Donald Trump godkände militära attacker mot Iran, men ändrade sig.
    Låt oss börja med att säga att beslutet att inleda en militär operation mot Iran (som det här verkligen handlar om), inklusive specifik tid och plats, måste tas av en mycket liten grupp av amerikanska politiska och militära tjänstemän. Vid sådana möten kan inga läckor eventuellt ske per definition.
    Nu, låt oss ta en titt på några av detaljerna. Skillnaden mellan en “attack” och en “operation” är ganska signifikant, åtminstone när det gäller varaktighet och krafter och utrustning som är inblandade. Det vore trevligt att veta om NYT faktiskt menade ett enda luftangrepp eller en hel luftoperation.
    Nöjenligt nog rapporterade publikationen att attacken var planerad tidigt på morgonen för att minimera det potentiella antalet dödsoffer bland den iranska militären och civila. Det är värt att påpeka att USA aldrig har brytt sig om antalet offer, antingen bland militärpersonalen eller den civila befolkningen hos sina motståndare.
    Dessutom är syftet med en militär konflikt att göra så mycket skada på sin fiende som möjligt vad gäller personal, militär hårdvara och annan utrustning. Så här uppnås målen för någon väpnad konflikt. Det är naturligtvis bäst om civila förluster hålls till ett minimum, men för USA är det mer av ett sekundärt snarare än ett huvudmål.
    Amerikanska marinen och flygvapnet slår traditionellt till före gryningen med ett enda ändamål – för att undvika antiaircraft artilleri (både liten och medelstor kaliber), liksom ett antal luftförsvar med optisk spårning, skjutning mot dem. Dessutom påverkar ett tillslag i dagens mörka timmar moralen hos fiendens personal.
    Här måste vi förstå att Iran omedelbart skulle hämnas, och Teheran har inga små möjligheter för det. Det skulle med andra ord vara ett fullskaligt krig. För USA skulle det inte sluta med en kirurgisk airstrike utan konsekvenser, som i Syrien. Och USA verkar ha en väldigt vag idé om vad en militär seger över Iran skulle se ut.
    Det är ingen tvekan om att en långvarig luftkampanj från USA i hög grad kommer att undergräva Irans militära och ekonomiska potential och minska landet till liknande den i Afghanistan som fullständigt förstör dess kolväteproduktion och exportindustrier.
    Att säga hur länge en sådan kampanj skulle kunna vara, skulle vara för mycket av en vild gissning, men vi har exemplen på Operation Desert Storm 1991 när airstrikes varade i 38 dagar och Jugoslavien 1991 då bombningen fortsatte i 78 dagar. Så teoretiskt kunde USA bomba Iran för, säg 100 dagar, försvåra landets ekonomi och infrastruktur steg för steg.
    Det pris som USA skulle behöva betala för att starta en sådan militär konflikt kan dock visa sig vara för högt.
    Iran kan till exempel reagera på amerikansk aggression genom att lansera mellan- och kortare ballistiska missiler för att rikta sig mot olje- och gasfält och terminaler i Saudiarabien, Qatar, Kuwait och UAE.
    Skulle ett sådant krig verkligen inträffa, skulle insatserna vara mycket höga, så det finns all anledning att anta att Irans missiler inte bara skulle utrustas med konventionella sprängskydds spruthuvuden, utan också bära giftiga ämnen och smutsiga bomber.
    För det första bör det påpekas att även om de amerikanska underrättelsebyråernas kapacitet är nästan gränslös, förblir en hel del iranska missillanseringsplatser oupptäckta. För det andra skulle amerikanska luftförsvarssystem i Persiska viken, oavsett hur effektivt, inte skjuta ner varje iransk missil. Och till och med en handfull Teherans missiler som når kritisk infrastruktur i Persiska viken skulle vara tillräckliga för att orsaka förödelse.
    Utöver det finns det fler frågor än svar om antimissila och luftförsvarssystemens tillförlitlighet, som de persiska viken-monarkierna använde för att försvara sina kolväteterminaler och annan olje- och gasinfrastruktur.
    Om ett sådant scenario blev sant, skulle det medföra otänkbart kaos i den globala ekonomin och omedelbart driva upp oljepriset till 200-250 dollar per fat – och det är den lägsta uppskattningen. Det är dessa konsekvenser som mest sannolikt hindrar USA från att attackera Iran.
    För att lösa problemet med Iran en gång för alla skulle USA behöva montera en storskalig markoperation, där amerikanska armén invaderar landet. Amerika skulle behöva utplåna både de vanliga iranska styrkorna och det islamiska revolutionära skyddsgruppen, undanröja Irans nuvarande ledarskap och ha en militär närvaro i varje storstad för de kommande 10 till 15 åren, hålla fast kontroll över hela landet vid samma tid.
    Kan påminnas att USA misslyckades, även i Afghanistan, vilket är flera gånger mindre än Iran när det gäller både territorium och befolkning. Och nästan 18 års kamp senare, har USA uppnått nästan ingenting.
    Om dina vänner skulle vara intresserade? Dela den här historien!
    https://www.rt.com/op-ed/462647-cost-war-us-iran/

    • Kan påminnas om att USA är bra på att starta krig men inte särdeles bra på att avsluta just de krig USA startade. Lägg till att USA aldrig vunnit ett krig. Slag hare man vunnit, men aldrig ett stor krig (hit räknas inte invasion av pyttesmå länder som Grenada). Att lämna krigsskådeplatser med svansen mellan benen, som i Vietnam, Lebanon och Somalia, tillhör USAs uppblåsta renommé. USAs misslyckanden tillhör till normen.

      https://theweek.com/articles/447483/today-history-humiliating-end-vietnam-war

  5. Meyssan tycks mena att Iran bara råkar vara på “fel” ställe, världspolitiskt sett.

    https://www.voltairenet.org/article206827.html
    Washington’s wager concerning Iran
    by Thierry Meyssan
    Even more than Syria, Iran is now at the heart of the confrontation between East and West. The astounded public is witnessing Washington’s daily about-turns in what seems – mistakenly – to be an escalation towards war between the two countries. But this is not what it is about. Fortunately, the two Great Powers have demonstrated for the last 75 years that they are reasonable, and have always managed to stand down before they arrive at the point of mutual destruction.

    VOLTAIRE NETWORK | DAMASCUS (SYRIA) | 25 JUNE 2019
    DEUTSCH ΕΛΛΗΝΙΚΆ ESPAÑOL FRANÇAIS ITALIANO PORTUGUÊS РУССКИЙ TÜRKÇE عربي

  6. Hizbollahs ledare Nasrallah ger en utomordentlig analys angående varför sionisterna och dears torped USA inte kommer att starta krig mot Iran. Det är flera anledningar, varav den första är

    “the power of Iran (that prevents the possibility of a war). If there is no war, this is not due to anyone’s benevolence or generosity. If Iran was weak, the war would have taken place long ago. The (exceptional) level of hatred, resentment, plot and conspiracy of the Arab countries, the Gulf countries, the United States, Israel and the Zionists against Iran would have already lead to a war a long time ago if Iran had been weak. It is because Iran is strong and has (huge) capabilities, through its people, its armed forces, its regime, its Leader, its religious authorities and scholars, by its general situation and its specificities, and because firstly and lastly, Iran puts its trust in God, believes in Him and in His promise, because Iran is powerful, and that’s why Iran is feared by all. Iran is feared and respected. That is the first point (which explains the improbability of a war).”

    Hela analysen finns här

    http://thesaker.is/nasrallah-a-war-against-iran-would-destroy-israel-the-saud-and-us-hegemony/

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here