Jag har läst Piketty – några reflexioner

2
423

Detta är första delen av en intressant artikel av Björn Nilsson, “Björnbrum” på dennes intressanta blogg Jag har läst Piketty – några reflexioner.

Det har påståtts någonstans att Thomas Pikettys “Kapitalet i tjugoförsta århundradet” står i en massa bokhyllor men inte har lästs av så många. Den är ju ganska tjock. Jag köpte den på bokrean för några år sedan, och nu har jag läst den – inte så supernoga, men i alla fall läst och funderat litegrann.

Thoms Piketty

Först kan sägas att jämfört med mycket nationalekonomiskt mumbo-jumbo så är boken lättläst och klar i framställningen. En originell sak är att Piketty ibland använder äldre fransk och brittisk skönlitteratur för att visa på hur vissa förhållanden uppfattades på 1800-talet. Det tror jag få matematikförgiftade moderna ekonomer skulle klara av, eller ens våga göra. Om de ens läser någon skönlitteratur …

Titeln, Kapitalet, får en del att tänka på Marx tjocka volymer (som jag självfallet läst), men Pikettys har knappast det marxska djupet. Om det är en fortsättning på Marx vill jag låta vara osagt. En grundläggande tanke hos Marx om kapitalismens utveckling och fall är “lagen om profitkvotens fallande tendens”. Piketty klagar över att Marx text är oklar, och går vidare utan att ta ställning vare sig för eller emot.

Jag antar att om Marx på 1850-1860-talet hade haft tillgång till samma statistiska material som Piketty kunnat använda i nutid så hade den senares bok varit obehövlig. Och när Marx jobbade fram teorin om profitkvotens fall stödde han sig på grundliga studier av tidigare ekonomer (vilket framgår av de tre volymerna av Teorier om mervärdet, vilket visserligen inte är en textsamling som var avsedd för publicering direkt utan arbetsmaterial för Kapitalet, men som innehåller en massa intressant material.)


Marx hade dock, och Piketty har, en mycket tung bas i historiska data. Och där blir det verkligt intressant, om man nöjer sig med många intressanta observationer och data men inte kräver riktigt tunga slutsatser. Problemet är enligt Piketty….

Ja, vilket är problemet? Läs vidare i Björnbrums artikel!

2 COMMENTS

  1. “Lagen om profitkvotens fallande tendens är det viktiga”. Kanske det, men att göra tillförlitliga beräkningar är komplicerat och kan leda till felbedömningar och underskattning av kapitalismens anpassningsförmåga. Teoretiker teoretiserar, praktiker praktiserar. De sistnämnda ägnar inte en tanke åt vilka konsekvenser deras agerande får för helheten. Man kan finna många viktiga slutsatser i Marx analys, den jag skulle framhäva är att ingen i detta system påtar sig ett helhetsansvar. Aktörernas agerande i deras egenintresse leder med jämna mellanrum till kriser för helheten. I bästa fall tar den kapitalistiska staten ett ansvar för att de egna kapitalisterna kan sko sig på omvärldens bekostnad.

    Ekonomi är “learning by doing”. Det gäller att kunna balansera verksamheten på företagsnivå och reglera denna på ett sätt som gagnar helheten. En oerhört komplicerad uppgift, där den strikt reglerade sovjetiska modellen misslyckades för att man inte ville ta ibruk marknader och fri prisbildning. Den kinesiska hybriden har hittills varit mycket framgångsrik medan den nyliberala västliga modellen gått bakåt. Varför det ? Det verkar som att de styrinstrument som den kinesiska staten förfogar över är betydligt starkare och brukas utifrån andra politiska överväganden. I Väst har finansindustrin blivit den dominerande aktören, vilken kräver att statsmakterna underordnar sig dess övergripande intressen. Ekonomin har fått karaktären av ett gigantiskt casino där fokus inte ligger på medborgarnas välfärd utan finansindustrins välfärd som är en helt annan sak. De fetaste vinsterna kan skapas genom finansspel och spekulation hellre än produktion. Och skall man producera kan de bästa vinsterna skapas i verksamheter som finansieras ur statskassan, såsom rustningsindustrin, vilken ur välfärdssynpunkt är ren kapitalförstöring.

    Den grekiske ekonomen Yanis Varoufakis påpekade nyligen hur torftig den makroekononomiska lära är som lärs ut på universiteten. Denna lära kan inte heller beskriva varför den kinesiska modellen fungerar som den gör. Förutom att statsmakten har bättre styrinstrument kan även företagen verka sinsemellan på ett sätt som är obekant i väst. Förhållandet mellan samverkan och konkurrens utformas på ett annorlunda sätt. Västmakterna vill gärna hävda att Kina “fuskar” och att de måste upphöra därmed. Men det är ju ur kinesisk synvinkel hela poängen: De har utvecklat en ny modell som fungerar och ser ingen anledning till att avstå från denna. Därmed ingalunda sagt att komplikationer inte kan tillstöta och att inte där heller sociala klyftor kan tillåtas att växa och bli permanenta.

    Krisen i Väst har lett till en vanföreställning som inte är ny: Att vi har att göra med naturlagar. Så är det givetvis inte, det förstod inte bara Marx utan även Keynes. Mänsklighetens produktionsförmåga växer ständigt och det finns inga tekniska hinder till att den fortsätter att göra det. Problemen är skapade av de samhällsramar som hindrar att utvecklingen gagnar alla och att ofantliga resurser slösas på rent destruktiva verksamheter. Erfarenheten visar tyvärr att genomgripande reformer inte kommer till utan att djupa kriser tvingar till omställning.

  2. Varför “den nyliberala västliga modellen gått bakåt” vill bland annat marxistiska ekonomer som Michael Roberts direkt hänföra till vad Marx själv påpekar i samband med den fallande profitkvoten – nämligen att det är mervärdet som är målet för produktionen. Vinsten alltså. Förväntar man sig lägre vinster av produktiva investeringar än av spekulationer med “fiktivt kapital” (också ett begrepp hos Marx) så ökar naturligtvis företagens investeringar i spekulationskapital. Detta bör leda till långsammare tillväxt i den produktiva ekonomin, och att hela ekonomin blir kriskänsligare. I värsta fall (för kapitalismen) kan det utlösa den sista förgörande krisen.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here