Kan man vara på väg mot en ekologisk leninism?

12
742
Bild från Pixaby.

Denna lång artikeln Revolutionary Reflections | Moving towards an ecological Leninism (På väg mot ekoleninism) har inte bara översatts av Catarina Östlund. Hon har också gjort ett sammandrag av artikeln, och kapat omkring 2000 ord. Den är ändå lång, men diskuterar många problematiserande frågor för den samhälleligt och politiskt intresserade.

Ingress: Artikelförfattaren Gus Woody menar att med tanke på att det krävs ett systemskifte för att vi ska kunna ta itu med klimatet, så har det bara varit en tidsfråga innan vänstern skulle börja se tillbaks på Ryska revolutionen. Framförallt fyra vänstertänkare Andreas Malm, Jodi Dean och Kai Heron, samt Derek Wall har studerat Lenin i ett försök att skapa en slags ekoleninism, som ett komplement till den sk ekomarxismen.

Ekologisk leninism innebär i slutändan att det blir möjligt för oss att bygga vidare på ekomarxisters analyser, de som handlar om metabolism och liknande redogörelser för kapitalism, och att ägna oss åt att organisera oss för revolutionär förändring.

Gus Woody granskar de fyra författarnas senaste publikationer och frågar sig om denna vändning till Lenin pekar på en väg framåt för organisering för att stoppa klimatkatastrofen, han lägger märke till att de har sett olika saker hos Lenin.
Han menar att det finns mycket kvar att utveckla om ekoleninism ska växa till ett tydligt förhållningssätt som kan användas för att bemästra ett planetariskt sammanbrott.

Hans artikel syftar till reflektera över flera frågor som kan utgöra en slags grundval för ekologisk leninism: staten, partiet och rörelserna, imperialismen och den leninistiska materialismens filosofiska innehåll.


Sammanfattning av Gus Woodys artikel:

STATEN OCH PARTIET

Dean och Heron ((Jodi Dean, prof i politisk teori, USA, och Kai Heron forskare i politisk teori etc England)) koncentrerar ekologisk leninism på partibyggande och att ta över statsmakten. Men Dean och Heron använder det för att lägga fram hur betydelsefullt det är att gripa statsmakten som ett uppifrån och neråt centraliserat svar på klimatförändringarna.

De försöker reda ut de motsägelser som finns i de olika förslagen om Green New Deal (GND). I allmänhet syftar dessa till att statliga investeringar ska lösgöra de nationella ekonomierna för utfasning av fossila bränslen och en omfördelningspolitik. Dean och Heron undersöker dessa planer på båda sidor av Atlanten, och poängterar att många GND:s fortfarande vägrar att förstatliga de industrier som är nödvändiga för storskalig utfasning av fossila bränslen. Dessutom pekar de på att många är inställda att behålla en nationell tillväxtpolitik, som är inriktad på att skapa nya industrier som ska ge nya arbetstillfällen, och att GND bortser från att deras förslag verkar kräva fortsatt utsugning av den globala majoriteten. Många GND-organisatörer är medvetna om dessa motsägelser men de visar en attityd av kritiskt stöd, ex när Sanders- och Corbyn-rörelserna försökte gå till val på GND-plattformar

Dean och Heron anser att vi måste organisera oss för revolutionär socialism, samtidigt som vi erkänner det nödvändiga i att ta kontroll över staten, för att kunna fasa ut fossila bränslen. Eller som de formulerar det” – att ” rensa bort politikens reformistiska innehåll från dess revolutionära form”.
De anser att GND:s föreställning om att staten kan användas för att slutgiltigt ta itu med den globala utsläppskrisen, måste ta ett revolutionärt språng som för den bort från dess ofta begränsade politiska innehåll.

Det finns mycket att invända mot deras utläggning. Framför allt pekar de på statens betydelse med ett utdrag ur en text av Lenin, där han säger att “apparaten inte bör och inte får krossas”, men deras tolkning av Lenins argument mot att förstöra staten är en allvarlig missuppfattning.
Apparaten som Lenin talar om, är den särskilda “redovisningsapparaten” i form av den statliga banken och liknande organ.

Trots nyttan av detta marginella citat, återstår fortfarande frågan om att krossa resten av statsapparaten och hur man ska ersätta den. I Deans och Herons artikel saknas utredandet av den svåra uppgiften att ersätta den borgerliga staten med proletariatets demokratiska diktatur, även om författarna verkligen tror på att det måste göras.

Dilemmat med ekologisk leninism är – hur besvarar vi klimatförändringarnas behov av snabba förändringar med behovet att samtidigt krossa staten och ersätta den med ett organ för arbetarkontroll?

KRIGSKOMMUNISM

Andreas Malm (humanekolog, klimataktivist) inriktar sig på Krigskommunismens period i Sovjetunionen på 20-talet samt den tidiga bolsjevikregeringens kamp för att etablera sig.
Då ansattes bolsjevikerna av både imperialistiska makter och storkapitalet, samtidigt som de måste lösa problemet med att ställa om produktionen. I dag kommer alla försök att avvärja klimatförändringarna att kräva kamp mot fossilkapitalister och imperialistiska stater som är angelägna om att få släppa ut föroreningar, liksom kamp för att överta kontrollen över produktionen.
I “Corona, Climate, Chronic Emergency” identifierar Malm tre principer för ekologisk leninism som ett politiskt projekt:

“Göra om symtomkrisen till en orsakskris “. Helt enkelt på samma sätt som bolsjevikerna försökte göra det imperialistiska första världskriget till en allmän kris för kapitalismen, kräver ekologisk leninism i dag att klimatets akuta nödsituationer och zoonotiska sjukdomar förvandlas till en allmän kris för det kapitalistiska systemet. Eftersom symptomen eskalerar måste vi snabbt bygga för ett revolutionärt värnande av liv.

“Skyndsamhet som största dygd”. Vi känner alla till de 12 år vi hade på oss för två år sedan att förhindra den klimatkatastrof som IPCC:s 1,5 graders-prognos förutsåg. Om atmosfären är som ett badkar som snabbt fylls med koldioxid som kommer att finnas kvar där om det inte tas bort, inser ekologiska leninister hur brådskande det är att minska och i slutändan nå negativa utsläpp. Det kräver revolutionärer som förstår att varje sekund räknas i kampen mot barbariet.

I samma anda som Dean och Hero, hävdar Malm att den sista principen om ekologisk leninism, består i “att vrida staten i denna riktning” och vända samhället bort från katastrof mot direkt offentlig kontroll. Avgörande är att hans linje om detta inte ligger i linje med progressiva GND-förslag, om en mer optimistisk vision eller “överflödskommunism /luxury Communims/”.

Idén om krigskommunism, återspeglar istället den bolsjevikiska statens försök att leda en omvandling av det ryska samhället, samtidigt som den stod öga mot öga med krig, hungersnöd och bränslebrist, den typ av förfärliga omständigheter som varje ekologisk leninistisk regering skulle ställas inför.
Men Malm förkastar den leninistiska doktrinen om att riva och ersätta staten helt och hållet. Med hans ord – “allt vi behöver arbeta med är den förhatliga borgerliga staten, tjudrad som den alltid är vid marknadsekonomins kretslopp.” Malm verkar djupt skeptisk till möjligheten att bilda alternativa maktinstitutioner…..

Malm försöker äta sin “Leninkaka” och samtidigt ha den kvar: han argumenterar för att ekologisk leninism bör höja spontana rörelsers medvetenhet och dirigera dem mot drivkrafterna för klimatförändringarna, samtidigt som han undviker att verkligen diskutera hur man ska närma sig leninistisk organisering och hur man ska bilda arbetarklassmakt som kan konkurrera med staten. Malm går i fällan att skapa en tudelning mellan att vänta på revolution och att agera inom befintliga samhällsrörelser för att utöva påtryckningar mot den borgerliga staten. Det är uteslutet att arbetarklassen ska medverka genom att sätta sitt agerande..
Det är en leninism utan 1917-års revolution, som fokuserar på den bolsjevikiska regeringens svårigheter under inbördeskriget och på Lenins insatser under första världskriget. Det har mycket litet att säga om hur man kan bygga rörelser som kan ingripa i revolutionära situationer och välta över dem mot revolutionära resultat.

Malm talar sällan i sin bok om arbetarklassens roll i kampen, han verkar pessimistisk om bildandet av en arbetarklassmakt som skulle kunna besegra staten och lägga grunden för ett leninistiskt projekt.
Slutligen om klimatleninisterna ska kunna motiveras att krossa och ersätta den borgerliga staten, måste man analysera hur den befintliga arbetarklassen och bonderörelser kan organisera sig för att bygga de nödvändiga institutioner som krävs för en situation med tudelad makt (of dual power). Frågan är hur dessa organ ska byggas samtidigt som man mobiliserar för maximala klimatåtgärder i nuet. Malms i övrigt engagerande arbete kräver att dessa insikter konkretiseras i ett program för ekologisk leninism som lämpar sig för vår tid.

BYGGANDET AV BASEN

Derek Walls (brittisk politiker, fd medlem i Green Party of England and Wales)
publikationer om Lenin och miljörörelsen kan tyckas fylla denna lucka i Malms arbete. I sin senaste “Climate Strike” och andra publikationer är strategiskt leninistiskt tänkande centralt. I synnerhet nödvändigheten av att bygga baser med arbetarklassmakt som ses som väsentliga förutsättningar för dubbelmakt- Walls är en Lenin i praktiken; hur leninismen föreslår att revolutionärer bör organisera sig här och nu.
I “Climate Strike” argumenterar Wall för att koncentrera sig på att bygga gräsrotsinstitutioner som gör det möjligt för grupper av arbetare att slå sig samman– hyresgästföreningar, självständiga lokala livsmedelsgrupper med mera. Mot Dean och Herons behov av ett parti, kontra Malms behov av att agera snabbt, argumenterar Wall för ett långsamt byggande av arbetarklassmakt.

Det finns inga genvägar till revolution, och Wall hävdar detta till bristningsgräns. Walls ekoleninism är inriktad på att skapa kollektiv som kan motsätta sig kapitalismen och staten, samt anpassa sig till klimatförändringarnas effekter. Låt oss ta hyresgäster som organiserar sig som ett exempel på denna “basbyggnad”. Genom att organisera hyresgäster skapar det en ny form av arbetarklassmakt som kan motstå hyresvärdar samt skapa en kärna av individer som har vuxit i både militans och organisationsförmåga.

I och med att dessa institutioner växer bygger de förhoppningsvis inte bara en bas av revolutionärer från arbetarklassen, utan skapar också utrymmen där arbetarklassen kan samlas för att diskutera hur klimatförändringar och kapitalismen påverkar deras bostäder. Den idealiska situationen är att det långvariga arbetet med att bygga dessa institutioner lägger grunden för arbetarklassen att växla till det tillstånd som krävs för ett leninistiskt projekt. Wall avvisar sålunda det binära mellan revolution i dag eller det folkliga trycket på reformistiska institutioner, och argumenterar för det konstanta behovet att bygga för revolution.

Det finns fortfarande mycket arbete kvar att göra med just denna aspekt av ekologisk leninism, inte minst eftersom Wall ofta insisterar på att tillämpa den hos det gröna parti han har för ögonen, trots klassammansättning bland partiets anhängare, och dess vägran att identifiera arbetarklassens egen rörelse som ett verktyg för revolutionär förändring. Wall misslyckas dessutom att specificera i vilket sammanhang denna strategi skulle kunna användas. Det resulterar i en tänjbarhet i begreppet basbyggande, som kan bli en bromskloss för alla former av samhällsorganisation.

En strategi som är inriktad på basbyggande riskerar att bli en ny form av ekonomi, som Lenin kanske kunde ha uttryckt det. En lämplig balans måste skapas, men Walls ingripande är avgörande för att peka på bristen på institutioner här i Storbritannien, som åtminstone skulle kunna betraktas som baser för arbetarklassmakt.

TRE NYANSER AV EKOLOGISK LENINISM

Dean och Heron betonar partiet och staten, Malm är för snabbhet och kamp under svåra förhållanden, Wall för varaktig strategisk organisering.

Var och en har brister, men alla bidrar till en användbar utveckling av – eller en spricka i — ekologisk teori och praktik. Om leninism är ett försök att omsätta teorin i praktiken, måste samma sak gälla för dess ekologiska variant. Ekologisk leninism måste vara mer än en teoretisk utvidgning av den ekologisk marxism, den måste ange de metoder som en revolutionär ekosocialistisk rörelse måste anta. Avgörande är också att man engagerar sig i befintliga rörelser, eftersom det inte finns någon bekväm skrivbordsleninism.

Att krossa glasmontern över Lenins döda kropp, damma av honom och doppa honom i grön färg räcker knappast. Om vi inte bara ska bygga leninism, utan ett ekologiskt program som syftar till att ta itu med klimatkrisen, måste en syntes uppnås mellan Lenins tankar och andra relevanta tänkare om marxism och ekologi. De delar jag har diskuterat här ovanför öppnar upp för konstruktionen av ett sådant programs många aspekter. Malm, Dean och Heron, och Wall har berett väg för oss, på den kan vi kan röra oss framåt.

För att börja utveckla en allsidig uppfattning om ekologisk leninism, för att bygga vidare på dessa författares utmärkta ingripanden, vill jag föreslå flera områden av Lenins tankar som kan vara värda att tolka på nytt på nytt ur en ekologisk synpunkt – staten, förhållandet mellan rörelse, arbetare och parti, det centrala i imperialismen, och i vidare bemärkelse slutligen större intresse för natur- och vetenskapsfilosofin.

Utarbetandet och utvecklingen av ekologisk marxism på dessa områden kan utgöra grunden för en revolutionär ekosocialistisk rörelse, och den bör verkligen inte överlåtas till bara en enda författare.

1.STATEN
Ett sekel efter “Staten och Revolutionen” är den kapitalistiska stat som Lenin talade om annorlunda på många sätt. Under 1900-talet kunde länder som Storbritannien se en enorm ökning av statligt ägande och tillhandahållande av tjänster som NHS (National Health Service). Omvänt har många nationer sedan 1970-talet sett en fortsatt ökning av privatisering, med “offentliga-privata partnerskap” mellan företag och staten, som nådde sin sjuka maxpunkt i Storbritannien med vänskapskorruption när viktiga coronaviruskontrakt outsourcades till konservativa parlamentsledamöters vänner och familjer.
Dessutom har uppkomsten av globala leveranskedjor och nya internationella organ som kapitalistiska stater kan interagera genom, skapat en värld där dessa blir alltmer intrasslade och medberoende, det här innebär utmaningar för alla revolutionära teorier som syftar till att påverka globalt. Därför är det bråttom att analysera de moderna kapitalistiska staternas klasskaraktär och identifiera var och hur den revolutionära arbetarklassen bäst kan organisera sig mot den.
En ekoleninistisk teori om staten är brådskande. Främst den punkt som både GND-förespråkare och de leninistiska författarna redan har diskuterat –att statsapparaten har stor potential att användas som ett instrument för snabb utfasning av fossila bränslen. Det finns många som har skrivit om det här (se huvudartikeln)

Det är mycket viktigt att förstå att staten är en produkt av oförenliga klassmotsättningar. Vilken form ska den proletära kontrollen ta? Ekologisk leninism kräver att man fokuserar på övergångsstadiet – proletariatets diktatur, den som Lenin sade, “kommer att skapa demokrati för folket, för majoriteten, tillsammans med det nödvändiga undertryckandet av minoriteten”.
Under perioden av snabb utfasning av fossila bränslen som ekologisk leninism syftar till, står vi inför det dubbla problemet med att skapa kontroll över samhället och svårigheten i att se till att fossila kapitalkrafter inte ska kunna utöva inflytande. När det gäller den första, att utveckla den proletära demokratin finns det mycket den leninistiska traditionen måste lära sig av bolsjevikernas försök…… att flytta miljö-ismen bort från den liberala uppfattningen om ” klimatförsamlingar” mot klimatråd och arbetarråd.

Här är orsaken till att Walls och andra marxisters arbeten med basbyggande är avgörande, eftersom de på allvar talar om att bygga organ för arbetarkontroll. Ekologisk leninism innebär slutligen att man lär sig av tidigare revolutioners misstag, när det gäller att ta ansvaret över, och montera ned den borgerliga staten, genom praktiska och teoretiska skildringar av moderna kamper där vi kan se arbetarkontroll växa fram.

När det gäller den andra frågan om förtryck måste socialister inse att om en revolutionär rörelse tar statsmakten, utan fortsatt internationell mobilisering, kommer alla insatser för minskade koldioxidutsläpp att möta nya fiender från den globala kapitalismen – IMF, Världsbanken osv. Att studera hur dessa institutioner har mobiliserats mot socialistiska och socialdemokratiska stater är avgörande, eftersom dessa organ, förutom imperialistiska arméer och regeringar, kommer att attackera alla ekoleninistiska regeringar.

Internationell ekosocialistisk solidaritet är avgörande, eftersom repression från fiender till revolutionär ekosocialism riskerar att göra en ekoleninistisk regering till en ö i ett fientligt hav. I denna situation kan behovet av stabilitet under övergångsperioden leda till att leninisterna inte bara undertrycker sina utsugare, utan också alla vänsterelement som kräver mer av regeringen och blir en orm som äter sin egen svans. Kort sagt, en angelägen fråga är, hur förebygger man stark autarki (självförsörjning som är oberoende av export och import) samtidigt som regeringar bygger för global ekosocialistisk revolution?
Till slut kommer det att bli betydelsefullt för revolutionära socialister att effektivt dra en gräns för en ekoleninistisk förståelse av staten och att de kompromissande inom den bredare miljörörelsen måste vinnas över till den revolutionära saken.

Erfarenheten visar att möjligheten att via val få till stånd klimatåtgärder inom borgerliga statliga institutioner är utestängd, och det här kräver en uppgörelse med statens klasskaraktär. Med tanke på behovet av Malms ”snabbhet som en största dygd” måste leninisterna bygga vidare på dessa erfarenheter för att börja utveckla sitt eget programs konfrontation med det odjur som är statsapparaten.

2.PARTIET; RÖRELSEN OCH OMBUDET

Precis som Lenin i “Vad bör göras?” pekar på behovet av att marxisterna organiserar sig för att se till att den ekonomiska kampen inte ses som underordnad behovet av att organisera och agitera för revolutionär socialism, är det inte idag tillräckligt att bara hoppas på en ökande radikalism bland dem som för en ekologisk kamp. Endast genom försök att agitera och organisera oss som en grupp revolutionära socialister kan denna kamp omvandlas till konfrontation med fossilt kapital. Men om vi förkastar läsningen av Lenin som partibyggare, som många samtida ekosocialister gör, var kommer det att innebära för oss?

Här finns ett akut behov för leninistiska ekologer att kritiskt engagera sig i de organisatoriska misstag som har gjorts av grupper som har samlats under bolsjevikernas fana under det långa århundradet sedan 1917. Med ett århundrade där de centralistiska aspekterna av den demokratiska centralismen har utövats alltför brutalt, nu är det mer än någonsin tid för en kamratlig men disciplinerad utveckling i en revolutionär socialistisk organisation.

“Utmaningen är alltså varken att återskapa det förflutnas revolutionära rörelser eller att helt revidera deras historia, utan att ta till vara på den funktionella sanningen i deras uppdrag som kan användas i den kommande kampen.”

Precis som Pariskommunen var lärorik för Marx och Lenin, bör moderna ekologiska leninister reflektera över organiseringen av revolutionen och staten det finns många “ekologiska regeringar” som försöker utvecklas i dag, och de bör användas för att inspirera och utveckla samtida leninism.

Med hänsyn tagen till hur snabbt uppror kan flamma upp, och ökad social förändring, visar sig svårigheten med hur en organisation förhåller sig till arbetarklassens spontana handlingar och andra sociala formeringar. Vad som har förhindrat analyser av liknande frågor är den starka tendensen att miljöaktivister är obekväma med att använda en klassanalys när de föreslår nyckelpersoner för en revolutionär rörelse.
Med tanke på att arbetarklassen och bönderna 1917 skiljer sig från arbetarklassen och bönderna 2020 bör de inte skrämma leninisterna, det bör inspirera till dem till vidareutveckling av marxistiskt tänkande och program. Idag har vi traditioner av rasrelaterad kapitalism, teorin om social reproduktion osv för att förklara och identifiera revolutionär potential i hela den globala arbetarklassen. Detta öppnar nya möjligheter att ingripa, agitera och bilda former av solidaritet för att organisera en global revolutionär rörelse. Ekologisk kamp ger en möjlighet att omformulera allianser mellan bönder, arbetare, försvarare av markrättigheter (land-defenders), studenter och andra exploaterade folk, vilket skapar nya vägar för att analysera och förändra balansen mellan de klasskrafter som krävs för en revolutionär situation.

Att förändra detta motstånd mot vissa delar av det fossila bränslets infrastrukturer till ett totalt och internationellt motstånd mot fossilkapitalism är avgörande. Det senaste lärorika arbetet på detta område har gjorts av Arboledas (sociolog, Santigao de Chile) vars studier av Chiles gruvförsörjningskedjor pekar på framväxten av en revolutionär potential hos bönder som proletariseras av gruvdrift, rasdiskriminerade som arbetar med utvinning och ställs inför outsourcing och bredare rörelser för urinvånarnas självständighet.

Revolutionära organisationer och revolutionära ombud kan inte ge några enkla svar på frågorna som leninister av olika slag har engagerat sig i, under de senaste hundra åren med blandade resultat. Men i stället för att förkasta frågorna, eller falla tillbaks på det gamla ropet från “partiet” måste eko-leninister arbeta sig igenom motsägelserna i att organisera sig i en värld som blir allt mer uppvärmd, med tyngden av att ha gjort tusen misslyckade projekt på axlarna. Den kanske bästa sammanfattningen av detta har gjorts av Mohandesi“Jag föreslår att vi tänker på “partiet” som en organisation bland andra, en som definieras av dess klart uttalade funktion, som den som förenar olika sociala krafter, binder samman kamp över tiden och underlättar det kollektiva projektet att bygga socialism bortom staten.”

3.IMPERIALISM

Den kanske största parallellen mellan Lenins tänkande och behovet av den moderna ekologiska marxismen är imperialismen. Lenins “Imperialismen, som kapitalismens högsta stadium” redogör för de imperialistiska staterna och analyserar effektivt orsaker och motsägelserna i deras dödsprojekt – första världskriget. I dag bör analyserna av modern imperialism att syfta till att göra samma sak, att vända den ekologiska imperialismens kanoner mot globalt fossilt kapital.

Och återigen, på samma sätt som formen för den kapitalistiska staten har förändrats sedan 1917, så har också imperialismens framträdande och form förändrats. Imperialismen som nationella militära expansionshandlingar för att komma åt resurser, har förbundits med en rad metoder som säkrar den globala kapitalismens gränsöverskridande utnyttjande av resurser. I synnerhet har de sätt som internationella organ som Världsbanken och IMF förstärker och intensifierar utvinningen i kärnperiferin studerats utförligt av marxistiska geografer och ekologer. Dessa insikter måste inlemmas i såväl miljöaktivisters och socialisters analyser.

Samtidigt har vi marxister och revolutionärer varit tvungna att utvidga vårt tänkande inför imperialistiska projekt under årens lopp. Precis som Lenin påpekade, hur kapitalismen i början av 1900-talet inte kunde analyseras utan en redogörelse för finanskapital och imperialism, är all ekosocialism intellektuellt bankrutt utan en redogörelse för hur globalt fossilt kapital och klimatsammanbrott är beroende av resursimperialism.

Flera har skrivit om att vi inte kan förklara klimatkrisen utan att reda ut det koloniala projektet att flytta fram frontlinjer för utvidgning och utsugning. Efter ett sekel av antikolonial kamp och med idéer som har inspirerats av marxister, finns det ingen ursäkt för moderna ekosocialister att inte fokusera och bygga vidare på dessa erfarenheter i analyser om klimatsammanbrottet. I och med att konflikter om vissa resurser, territorier och tekniker uppstår överallt i en värld som blir allt varmare, kan vi också förvänta oss nya former av klimatimperialism, som kommer att utmana en ekosocialistisk vänster. Vi ser antydningar till det i anspråken på att skicka europeiska arméer till Amazonas för att förhindra att det brinner, eller i den alltmer komplexa geopolitiken för litiumbrytning för batterier och annan förnybar teknik.

Att hämta inspiration från Lenin och se till att man tar hänsyn till modern imperialism är centralt för att förklara miljösammanbrott, det kommer att förhindra att socialister, särskilt i den globala norra delen, kapitulerar för en imperialistisk miljöpolitik. Annars kan ekologiska regimer ostört fortsätta med sin våldsamma utvinning i hela världen. Det blir fallet med Green New Deal i många avseenden, som kanske talar om den spännande potentialen med batterier och elektriska övergångar, men talar lite om det globala imperiets fortsatta utvinning genom våld och utsugning av sällsynta mineraler i den globala södern.

Detta kan kräva engagemang i de kniviga frågorna om nerväxt och klimatskulder, som alltför många så kallade ekosocialister avvisar som halmgubbeargument. Visst finns det inom den varierade litteraturen om nerväxt en viss utopisk hetluft, men man uppmärksammar också dess kopplingar till avkolonisering och antiimperialism.

Global ekosocialistisk solidaritet kommer att kräva omfattande program för reparation och återställande av de skador som kärnnationerna orsakar i periferin. Fältet ligger öppet för att utveckla en ekoleninistisk nerväxt, dvs en grundläggande omorganisering av kärnländernas produktion och utvinning som driver förstörelsen i kärnan, mot omsvängning av kärn-periferins metaboliska flöde.
En sådan politik gör det möjligt att binda samman revolutionärer i kärnan med dem i periferin, de förenas i åtagandet att avsluta politiken för nationell tillväxt och dess ofta oundvikliga utvinning.

4.VETENSKAP, NATUR, OCH EKOLENINSMENS GRUNDVALAR

En sista fråga är den om de bredare sätten att närma sig frågor som “natur” och “vetenskap” inom ekoleninism. I sitt omfattande filosofiska arbete “Materialismen och empiriokriticismen” försökte Lenin trots allt skissa på en strategi för att hantera vetenskap och liknande filosofiska spörsmål så att de överensstämde med marxismen.
Det var delvis en skarp tillrättavisning av rivaler som Bogdanov (vetenskapsman, fysiker, fd bolsjevik), och arbetet blev också fundamentalt för frågor om vetenskap och filosofi i Sovjetunionen, en betydelsefull fråga som gav marxism-leninismen statusen av “vetenskaplig socialism”. Samtidigt lade Lenins “Filosofiska anteckningsböcker” fram en mer omfattande tolkning och ett vidare och mer nyanserat närmande till frågor om dialektik, natur, och vetenskap, vars utveckling bör vara centrala i ekoleninism.

Medan marxister har pendlat fram och tillbaka om just dessa historiska infallsvinklar, har det skett en betydande utveckling av kritiska filosofier om naturen och vetenskapen under 1900-talet. Historier om naturens och vetenskapens sociala konstruktion har exploderat på scenen, och hur dessa kategorier inordnas i processer som leder till dominans som patriarkat, rasism och kolonialism.

När nya upptäckter i vetenskapliga frågor uppstod under 1900-talet, så hade också nyanserna i de officiella redogörelserna av leninistisk filosofi behövt utvecklas.
Kvantmekanik, geoteknik, bioteknik – alla dessa stör tolkningar av vetenskap och natur, vilket utgör ett problem för en vetenskaplig ekosocialism. Lenins inriktning på dialektik och hans “Filosofiska anteckningsböcker”, kanske kan erbjuda, med tanke på deras traditionella motsatsförhållande till “Empirio-monism”, utrymme att ruta in dessa nya upptäckter i ett leninistisk perspektiv.

I och med klimatförändringarnas frammarsch tvingas en ekoleninism att på allvar brottas med dessa frågor om vetenskap, natur och den bredare sociala ontologin (Läran om det varande, gällande hur världen eller tingen är beskaffade och vilka deras väsensbetingade drag är, Wikipedia) . Även om detta kan tyckas vara en distraktion i jämförelse med ovanstående frågor, skulle jag föreslå raka motsatsen. I frågor om ekologi har en tudelning dykt upp mellan teknikoptimistiska och teknikkritiska skolor när det gäller begränsning och anpassning.
Låt mig teckna en grövre bild: Den ena sidan fokuserar på en vision om ekomodernism, där tekniken ger en potential till lyx och en omstrukturering av produktionen mot förlösande och grönare horisonter. Den andra antar ett bredare förkastande av teknikens potential och argumenterar i stället för nödvändigheten av en kraftig nerväxt eller i vissa fall primitivism.

Nu är det karikatyrer, men en bra ekoleninistisk teori måste kunna hålla kurs mellan dessa två poler och förkasta deras fundamentalt förfelade antaganden. I stället för att fokusera på vetenskapens nödvändighet eller problem och dess förhållande till naturen bör ekoleninism återgå till frågor om vetenskapens och naturens sociala relationer. Tekniken är i sig, varken befriande eller förtryckande, utan det är de sociala relationerna mellan dess produktion och implementerande som avgör dess sociala effekt. Kort sagt, ekoleninism bör, samtidigt som man antar någon form av kritisk realism, i linje med empirio-monismen som i sina huvuddrag fokuserar p�� hur kapitalismen, utvecklar och utnyttjar vetenskapsformer och naturen på sätt som är till nackdel för mänskligheten.

Att utgå från Lenin här, trots de många exceptionella tänkare som har kommit sedan dess, är avgörande just för att Lenin försökte förse marxismen med en bredare filosofisk grund som skulle kunna komplettera den kampen. En ekoleninism behöver en underbyggnad som inte bara kan förklara vetenskapens och naturens historiska utveckling, utan som ledigt kan peka ut en riktning i den nuvarande kampen.

Hittills har debatter om ekomarxismens filosofiska fundament fokuserat på hämmande frågor som dualism och metabolism. Skottsalvor, som inte förtjänar att upprepas, avlossas mellan forskare inom detta område, de är en distraktion när det gäller själva essensen av en ekologisk marxistisk världsbild. I slutändan måste svaret vara att utforma en historisk och dialektisk materialism som införlivar de tänkares insikter som har pekat på ras- och genusperspektivet i kapitalism när det gäller att konstruera vissa vetenskaper, tekniker och former.

Slutsats

”Tre stadierna” av ekosocialistisk tänkande. Enkelt uttryckt,det första förkastade aspekter av marxismen, och kompletterade det med grön teori. Det andra såg Marx komma tillbaks: utforskandet av hans ekologiska tankar om den metaboliska teorin. Slutligen pekar den tredje vågen på dem som tillämpar metabolisk teori och dess insikter i specifika situationer och landvinningar, samt frigörandet av metabolism.

Om vi ska ta Marx avhandling om Feuerbach på allvar, ‘Filosofer har hitintills bara tolkat världen på många olika sätt; men det gäller att förändra den”, då måste vi använda teorin om metabolism i praktiken. Att kunna förklara särskilda ekologiska problem genom marxistisk metabolisk teori kräver fortfarande resonemang om hur man bygger en allvarlig revolutionär kraft. Metabolisk teori kan peka på noder, punkter och flöden i metabolismen där proletariatet kan ingripa, men det berättar lite om hur vi kommer dit. För att uttrycka det grovt kvarstår frågan om Vad bör göras?
Jag föreslår att övergången blir en ekoleninism. Den fjärde vågen av ekomarxism. En som talar om att sträva efter att ta makten, handla snabbt för att ta itu med klimatkrisen och göra det som revolutionärer. Vad som tidigare sagts är korta dopp i Pandoras ask, som öppnades med termen ekoleninism. Men för att sammanfatta de möjliga vägbeskrivningarna:
Vad är en ekoleninistisk förståelse för och inställning till den kapitalistiska staten?
Hur ser proletariatets ekologiska diktatur ut?
Vilken är ekoleninismens organisatoriska form? Vilka strategiska prioriteringar och program har antagits av ett sådant organ med massrörelser för ögonen? ‘

Vilken är den ekoleninistiska uppfattningen om modern imperialism? Hur bidrar denna analys till utveckling av en global ekologisk revolution?

Vilken är själva grunden för ekoleninismens världsbild? Hur närmar sig ekoleninism den gordiska knuten mellan “naturen” och “vetenskapen“ på sätt som främjar övergången till ett ekologiskt samhälle?

Slutligen tråden som löper igenom alla ovanstående frågor. Hur kan ekoleninism lära sig av tidigare misslyckande och framgångar av leninistiska analyser och projekt? Hur försöker ekologisk leninism på allvar att uppnå en syntes mellan traditionell leninism, världens föränderliga karaktär och insikterna i dessa frågor sedan Lenins död?

Det är möjligt att varje ekologisk leninism, om den kan besvara ovanstående frågor och bygger vidare på erfarenheterna från de 100 år som gått sedan krigskommunismen, inte skulle gå att känna igen för bolsjevikerna. Den här kanske är till det bättre. Men projektet att omsätta ekologisk marxism i praktiken, att bygga en ekologisk rörelse som går från att ta itu med specifika symptom till en revolutionär strategi, kan lika gärna börja med Lenin.


 

12 COMMENTS

  1. “Kan man vara på väg mot en ekologisk leninism?”

    Absolut inte.
    Låt (kommunist)spöket stanna kvar i garderoben.
    För progressiva rörelser är det endast nya vägar som fungerar.
    De konservativa skulle ha betydligt lättare för sig om de haft nya vägar att erbjuda.
    Men du är inte ensam.
    Jag såg tidigare idag förre socialdemokratiske utrikesministern Margot Wallström backar från den progressiva queer-rörelsen.
    Jag tror inte det går att blunda för generationsperspektivet.

    https://samtiden.nu/2021/05/margot-wallstrom-attackerar-partiets-queerteori-det-finns-biologiska-kon/

    Jag föreställer mig det blir en “light” version av woke-rörelsen som blir vinnaren.
    Det är någonstans där i politikens mittfåra som formar den politiska överbyggnaden i det demokratiska samhället.

  2. Det är bara förvillade revolutionärer som hakar på brittiska kungahusets, Davosmötets och västvärldens mäktigaste centralbankers GND och Great Reset där bankerna åter skall räddas från en ny spekulationskollaps med biljarder dollar in i finanssystemet. Det är synd om kommunister som tar på sig skuld för den imperiepolitiken. Själv sa Lenin helt riktigt att socialism är elektrifiering av hela landet.
    Se hur FN:s klimatsamordnare, fd chef för Engelska centralbanken, Mike Carney avslöjar hela klimatkompensationssystemet som medvetet ondskefullt och folkmordiskt. Afrika skall leverera 90 % av världens klimatkompensation och de rika länderna skall konsumera 90 % av dem. Afrika skall därmed byta bort sin rätt till hopp om ekonomisk utveckling och bra liv. Sedan skall de övervakas av en ny imperieordning att aldrig komma loss ur denna orättvisa fattigdom.
    https://schillerinstitute.com/blog/2021/05/19/mark-carney-africa-will-get-rich-with-carbon-offsets-by-rejecting-development/
    Mer i rapporten och videorna på https://larouchepub.com/special_report/2021/green-new-deal/index.html

  3. Sverige har ingenting att kompensera. Civilisationens koldioxidutsläpp är i paritet med skogens koldioxidkonsumtion. Att tjattande revolutionärer ur mellanskikten använder vilken terminologi som helst för att ta sig till maktens grytor kände redan Orwell till.

    • Dagens revolutionärer ur mellanskikten?
      Ja, bättre än så kan det inte uttryckas.
      Men berätta för mig vilken “klass” dom vänder sig till för det kan jag inte förstå.

      Koldioxiddebatten är lika intressant som genial.
      Väcka en global social rörelse ur ingenting som finns bland oss hela tiden.
      Thoralf Alfsson undrade på sin blogg för en tid sedan om världen går under om tio år om vi inte slutar köra bil på fossila bränslen och slutar åka flygplan?
      Fast jag som är rädd för alla farligheter blir förstås lika rädd om en för mig harmlös gas som koldioxid hotar förgöra hela världen.
      Mycket tror jag det saken handlar om.
      Möjligheten för en liten elit att få kontrollen över den stora massan.
      Jag ser det inte helt avlägset gamla tider då prästerskapet använde precis samma metod.
      Folk lyssnade. Då som nu.

    • Sverige är inte alls klimatneutralt. Målet är att Sveriges klimatpåverkande utsläpp ska vara nettonoll år 2045 enligt det klimatpolitiska ramverket. Bilismen och beteendestörningar är nog de svåraste nötterna att knäcka, svenskarna vill inte ändra på något och staten vill ständigt h mer pengar.

  4. “Den officiella svenska klimatrapporteringen har under de senaste åren visat att upptaget av koldioxid i brukad skog är omkring 42–44 miljoner ton. Till det ska läggas det ökade förrådet i träprodukter – omkring 7 miljoner ton CO2 per år”
    länk: https://bioenergitidningen.se/skogsbransle/skogens-klimatnytta-nara-dubbelt-sa-stor-som-alla-svenska-utslapp-av-klimatgaser

    “År 2019 uppgick Sveriges utsläpp av växthusgaser till 51 miljoner ton koldioxidekvivalenter”
    länk https://www.ekonomifakta.se/fakta/miljo/utslapp-i-sverige/vaxthusgaser/

    44+7=51. Svensk skogs årliga koldioxidbindning motsvarar svenska koldioxidutsläpp. 51 ut, 51 in. Netto noll.

    Det här är intolerabla uppgifter för svensk klimatvänster, som genast försöker hitta undanflykter i form av vad andra länder släpper ut när de tillverkar saker vi importerar. Men vi har inte nått dit att andra lyder våra miljöpartister, som fö aktivt saboterar grunden för de låga svenska utsläppen; den miljövänliga och säkra kärnkraften.

  5. Fakta om koldioxidutsläpp är inte precis mitt intresseområde men jag läste nu på Naturvårdsverkets hemsida några faktagrunder. Avrundar lite för enkelhetens skull.

    Sveriges koldioxidutsläpp har minskat en knapp tredjedel sedan 1990.
    Staten menar minskningstakten är för liten.

    En tredjedel av koldioxidutsläppen kommer från industrin.
    Enskilt mest från järn- och stålindustri (koleldade ugnar?)
    Samt från oljeraffinaderier.

    Den andra tredjedelen från transportsektorn, bilar, lastbilar, flyg m.m.

    Den sista tredjedelen övrigt, men mest jordbruket.

    Jag tror det är mot den här bakgrunden man måste beakta de politiska turerna mot utbyggnaden av oljeraffinaderiet på västkusten.
    Likaså statens försök till en mer klimatneutral energianvändning vid järn- och stålindustrin.

    Det senare är typisk vänsterpolitik från Socialdemokraterna och Miljöpartiet men i den saken har de mitt fulla stöd och största förtroende.

    Jag tycker vi ska vara rädda om planeten likaså ej heller utsätta kommande generationer för stora faror med farligt kärnavfall gömt långt ner i jorden.
    Snälla, säg mig hur man ska varna mänskligheten på jorden för något om 100000 år?
    De kanske inte ens förstår språk och bilder vi använder idag.

    • Ingen kommer att gräva ner det s.k “avfallet” då den mesta energin finns kvar och kan användas i nya typer av reaktorer som utvecklas utomlands! Det är alltså bättre att Sverige säljer sitt “avfall” och tjänar pengar samtidigt slippper man kostnaden för onödig förvaring! Det som är lågaktivt avfall som handskar, verktyg, kläder m.m är inte alls farligt någon längre tid och behöver heller inte grävas ner!

    • Om det skall ske förändring måste beteendet av människorna ändras, och det är nästan omöjligt i Sverige. Lagar, regler, själva samhällssystemet, och statens enorma aptit för pengar måste förändras, och det är omöjligt att genomföra under nuvarande situation. Staten kräver ständig mer pengar för att genomföra sin ideologi, senast kläder och plast, och nu fastighetsskatt. Innevånarna kräver 2.5 ton lyxbilar som går 150 Km/t i 50 mil, som gör det värre. Hur skulle det vara att avskaffa trängselskatten för alla endast-el bilar under 500Kg och ge dom fri parkering, kanske minska priset på lokalresor med en faktor 20 så folk använder den. Osv.

  6. Kärnkraften bör utvecklas just för att förbruka det bränsle som ligger på lager för att begravas. Våra reaktorer är jämngamla med Volvo 140, visserligen upphottade, men de nyttjar inte bränslet fullt ut. Den generation av dugliga socialdemokrater och industrialister som byggde kärnkraften har redan fattat beslutet åt oss, det gäller nu att se framåt och göra sig av med atomsoporna på ett sätt som levererar ström.

    Staten menar ingenting, men det gör de miljöpartister som ockuperat den, och försöker dölja sig i skenbar objektivitet.

    Redan den svenska skogens koldioxidkonsumtion täcker alltså upp för vår koldioxidproduktion. Vi är i princip i jämvikt.

    • Problemet just nu är att det passar inte ideologin för de (icke)folkvalda beslutsfattare vi har. Den svenska skogens koldioxidkonsumtion täcker inte upp för vår koldioxidproduktion, vilket man siktar på ska hända 2045.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here