Litet om den ekonomiska krisen och förslag på ”lösningar” av Kajsa Ekis Ekman och andra

Peter Sundborg berikar då och då Clarté-bloggen med mycket bra artiklar. Kajsa Ekis Ekman och den ekonomiska krisen Jag publicerar nedan ett utdrag ur artikeln med författarens tillåtelse. Läs gärna hela artikeln!

Nu är det annorlunda. Kriser, som den vi idag är i början på, är med största sannolikhet inkalkylerade hos finanskapitalet, Riksbanken och regeringen. Staten är inte längre kapitalets hjälpgumma. Staten har fått en ny roll. Staten och finanskapitalet befinner sig i ett intimt samarbete. Staten ska vara finanskapitalets stabila bro över till nästa konjunkturuppgång. Under överfarten ska så lite profit som möjligt gå till spillo.

Vilken typ av kris är det?
Kajsa Ekis Ekman i skriver i en ledare i ETC (Luften går ur kapitalismen) att krisen är orsakad av en extern faktor. Jag förmodar att hon menar att den är orsakad av coronavirusets verkningar. Hon förnekar att det skulle vara en kapitalismens kris. Jag hävdar dock att krisen i allra högsta grad är orsakad av interna faktorer. Coronavirusets verkningar har fördjupat och påskyndat krisen, men inte orsakat den.
Coronavirusets verkningar har fördjupat och påskyndat krisen, men inte orsakat den. En viktig orsak till krisen är den spekulationsekonomi som byggts upp under ett antal decennier.

Lån och bubblor.

Omkring 20 procent av bankernas utlåning går till fastighetsspekulation. Branschen har haft en extrem lönsamhet. 2016 hade fastighetsbranschen en lönsamhet på 19,2 procent medan tillverkningsindustrin hade en lönsamhet på 2,9 procent och handeln en lönsamhet på 2,7 procent. En annan bubbla som riskerar att spricka är bolånebubblan. Ungefär 50 procent av bankernas utlåning går till bostadslån. De förmögenheter i form av villor och bostadsrätter som löntagarna sitter på kommer att visa sig bestå av väldigt mycket luft. Lånen däremot är inte luft, de ska betalas tillbaka till bankerna.

Vilken slags kris är det?
Dagens kris är sannolikt också en överproduktionskris, vilken går tillbaka på motsättningen mellan arbete och kapital där kapitalet vill sänka lönerna så mycket som möjligt. Och utan pengar ingen konsumtion.

Ekis Ekmans artikel har som rubrik ”Luften går ur kapitalismen”, vilket är en felaktig beskrivning. Luften går ur de bubblor som skapats. Men finanskapitalets män och kvinnor är inte så korkade att de inte inser att bubblor spricker och kriser utlöses med jämna mellanrum. Frågan är istället hur krisen ska hanteras så att skadorna på kapitalet blir så små som möjligt. Och det är här staten, med sina krispaket kommer in i bilden. När krisen är över och statens är skuldsatt upp över öronen är det de vanliga löntagarna som får betala i form av nedskärningar av den offentliga sektorn och massavskedanden.

Kajsa Ekis Ekman hävdar också att arbetarklassen, nu när kapitalet blöder, har chansen att flytta fram sina positioner. Det är inte omöjligt. Men vilka är utgångspunkterna? Vi måste inse att arbetarklassen i Sverige befinner sig i en mycket dålig situation och den kommer inte att förändras på grund av en tillfällig konjunkturkris. Det krävs år och decennier att bygga upp en arbetarrörelse.

Den historisk erfarenheten visar att välfärdssamhället bara kan byggas på en ökande löneandel på profitens bekostnad och omfattande strejkkamp. Den ökande löneandelen är en värdeökning till arbetarklassens förmån som baserar sig på den reella värdeökningen, det vill säga den som uppstår i produktionen. Den ökande löneandelen är en någorlunda bestående värdeökning. Det var på grund av detta Karl Marx så hårt betonade vikten av arbetarklassens fackliga lönekamp.

Under åren 1942-1947 fördes en omfattande strejkkamp i Sverige. Detta resulterade en brant stigande löneandel under 1950-talet. På detta byggdes välfärdssamhället. Men från och med slutet av 1970-talet har löneandelen stadigt sjunkit i Sverige.

Klasskamp, illusioner och vägar ur krisen.

Att påstå att man kan återskapa välfärdssamhället enbart med statlig omfördelningspolitik, vilket Reformisterna, Västerpartiet och Göran Greider gör, är avancerat illusionsmakeri. Ensidig inriktning på en statlig omfördelningspolitik är en återvändsgränd om löneandelen samtidigt sjunker och arbetarklassens strejkkamp befinner sig på noll.

Vänstern tycks tro att vi har befunnit oss i någon slags stiltje i klasskampen där slaget gäller statens politik. Men det finns ingen stiltje i klasskampen. Antingen tar arbetarklassen kamp för sina intressen och då ökar löneandelen på profitens bekostnad. Eller också är kapitalet på offensiv och då ökar profiten på lönernas bekostnad.

Och det är det senare vi ser idag. Kapitalet är på offensiv, arbetarklassen är till största del passiv; löneandelen sjunker, arbetsförhållanden och arbetsmiljön försämras, stressen på arbetsplatserna ökar, arbetslagstiftningen urholkas, nyliberala reformer införs.

Det är inte omöjligt att arbetarklassen kan stärka sina positioner under en lång krisperiod. Men det är ju bland annat beroende av hur vänster och inte minst den fackliga rörelsen agerar. ”Att kamma hem reformer” tror jag dock kan ske först efter många års kamp.

För arbetarklassens del handlar det nu framför allt om en försvarskamp; att undvika ännu större försämringar, att se till så att inte löntagarna blir de stora förlorarna i krisen, att ta kamp för välfärden överallt där den riskerar att skäras ner och försämras, att kämpa för löneökningar på profitens bekostnad. Att vända kampen från defensiv till offensiv är ett långsiktigt arbete. Har vänstern insett det?