Mänskliga Rättigheter i den verkliga världen: Korta avsnitt i Propagandafrågan

4
697

Andi Olluri, som nyligen inlett universitetsstudier har skickat mig en mycket lång och mycket intressant och värdefull artikel, som jag föredrar att dela upp i två artiklar. Notera den omfattande notapparaten. Sista fetade, kursiverade är avslutningen på artikeln. Föredrar att även publicera den här.

Andi Olluri

Mänskliga Rättigheter I Den Verkliga Världen: Korta Avsnitt i Propagandafrågan

En svensk manual, skriven för historiker i krig och propaganda, förklarade 1941 att det så länge det funnits nationer, har funnits en specialiserad klass människor vars verksamhet består av att övertyga en befolknings om statens goda sak. Uppgiften hos “skarorna av lärda publicister”, förklarar den, är att “rättfärdiga uppdragsgivande krigsherrars gärningar.”[1]

Men redan innan denna publicerades, hade PR-industrin insett att ett demokratisk samhälle inte kan styras och hållas på mattan med en batong. Den fasen har vi redan passerat. Däremot kvarstår behovet av att ha en undersåtlig befolkning, och dessutom insågs att man genom att skapa “nödvändiga illusioner” kunde kontrollera “den förvirrade skocken”. Man lärde sig dessa läxor, och drog därför i den svenska studien slutsatsen att “den enskildes personliga mottaglighet för propaganda” i “ett demokratiskt styrt land” var “tydligen avgörande” för denna kontroll.[2]

Christian Günther. Bild i Arbetet.

Under andra Världskriget utvecklades detta nödvändiga indoktrineringssystem till en tidigare knappast skådad grad av sofistikering och effektivitet, för att därmed underlätta att den svenska statens lojalitet till dess tyska “storebror” inte stördes. Den svenska staten betraktade det “som en självklar sak, att tidningspressen” skulle “iaktta full lojalitet”, vilket var något man var säker om att de skulle notera strikt eftersom “pressmännens ansvarskänsla” gentemot “riket” var “en självklar sak”.[3] Detta till trots, var Utrikesminister Christian Günther mycket orolig: han grubblade över hur “man skulle kunna få informationsväsendet organiserat i en för pressen mer tilltalande form och under en ledning som kunde vinna tidningarnas förtroende.”

Ett sätt var givetvis att inleda en imponerande kampanj av tidningskonfiskering och censur – varför statliga organ ägnade sig åt detta i flera år. Men, insåg Günther tillsammans med de specialiserade kretsarna, det medförde besväret av att inte ha samma styrka som den typ av kontroll man åstadkommer genom “ett frivilligt kontrollsystem under pressens egen medverkan” vilket skapade ett enastående “organ för självdisciplin” som utförde mycket av regeringens ideologiska slit.[5]

Som var väntat, gav detta “organ för självdisciplin” goda resultat: långtidsdiplomaten Sven Grafström noterade när kriget pågick att det förekom en och annan “konfiskering” av uppstudsiga tidningar, ”men det hör faktiskt […] inte till regeln utan undantagen.”[6] Det fanns däremot en liten grupp bland de intellektuella som inte accepterade den officiella dogman.

En av dåtidens ledande tidningsmän, Torgny Segerstedt, förklarade att “det som icke förses med munkavle och icke tyglas är den propaganda […] vars egen press är de makthavandes språkrör”, och han fortsatte med att bittert fördöma den typ av allmänt rådande “ohederlig propaganda” som intelligentian förde “till allmänheten”.[7] Detta skrev han till och med innan Publicistklubbens diskussion februari 1940, där den ledande tidnings- och politikermannen Ivar Österström lovade att “vi tidningsfolk vilja ju å andra sidan icke undandraga oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima statsvårdande intressen.”

Torgny Segerstedt

Alltså är det inte konstigt alls att Publicistklubben tillsammans med Journalistföreningen, vilka skulle “giva regeringen” precis vad de önskade, hösten samma år bojkottade och “hånade” Författarförbundets inbjudning till ett opinionsmöte mot censurlagarna; de hade inte ägnat sig åt “rätt bruk av pressfriheten”, som Pressnämnden förklarade.[8] Inte desto mindre valde personer såsom Vilhelm Moberg – som anmärkte cynismen i att den “som framför sin åsikt om regeringens neutralitetspolitik” blir kallad för “en hantlangare för utländska intressen”[9] – eller Tor Bonnier, som fruktade “att lojaliteten mot regeringen skulle övergå i ren underdånighet”[10], och Zeth Höglund att följa sina samveten. Höglund noterade att:

”Med undantag av några enstaka tidningar, som ännu upprätthåller sin självständighet, finns icke längre någon fri press i detta land. I kommunala frågor, om teater och sport är ordet ännu fritt. Utrikespolitiken är däremot tabu. Steg för steg har den svenska pressen snöpts och likriktats i detta hänseende”.[11]

Som var ödet för många dissidenter, blev han sparkad från sin tidning och avvisad bland “respekterad akademisk kultur”. Trots ett magert motstånd mot den svenska utrikespolitiken bland intelligentian, hade Utrikesminister Günther inga “större farhågor för framtiden än den svenska pressens” potential att göra den tyske “storebrodern” arg. Det vore dessutom “underligt”, förklarade den ledande chefredaktören Allan Vougt som efter kriget blev socialdemokratisk försvarsminister, “om demokratien icke skulle utspy” kritikerna “ur sin mun, gripen av äckel över en människotyp så förnedrad till de oskäligaste kräkens nivå, en sådan mänsklig varietet av slemdjuren som väl världen aldrig har skådat.”[12]

Bilden är alltså klar: ett politiskt system som med tvång kunde manipulera pressen för att främja sin politiska linje. Däremot blev denna form av kontroll till en särskild grad överflödig, då man insåg att den intellektuella klassen själva var disponerade för att verka som ett “organ för självdisciplin”. Nå, det var då. Vi har tagit oss förbi den fas då man kan banka till en knotande dissident med en klubba, censurera dennes tidning, eller vägra att tidningarna som skrivs får transporteras till hushållen etc.

Men den intellektuella och artikulerade klassens generella funktion, “att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima statsvårdande intressen”, kvarstår. Detta är den självklara kontinuiteten sedan Andra världskriget: den självpåtagna lydnaden utefter statlig propaganda i kritiska frågor råder nu lika väl som då – skillnaden består endast i att ingen statlig våld får, eller behöver, användas numera.

Alltså kan vi ställa en hypotes: i utrikespolitiska frågor kommer journalister, akademiker, respekterade intellektuella överlag, att till överväldigande del anpassa sig till den “officiella statliga linjen”.[13]

För att överhuvudtaget skriva seriöst om detta, bör man utgå från en osofistikerad metodik som ger intressanta och, tror jag, tillförlitliga svar nog för en “pilotstudie” som den här. I att visa hur, för att citera akademikerkretsarna, “den kognitiva klassen” har lyckats lösa Günthers problem i dagens samhälle, måste vi nämna exempel och jämföra hur dessa frågor behandlas i kontrast till andra frågor.[14] Det är därför helt naturligt att särskilda frågor och exempel inte kommer med i urvalet, men jag presenterar de som verkar vara mest relevanta.

Exempelvis uteblir en seriös diskussion kring svensk pro-amerikansk ideologi och politik. Jag kommer alltså inte djupare analysera exempelvis att Sverige, sedan 1940- och 1950-talen har varit “neutrala på vår sida”, som President Eisenhower förklarade och som ledande svenska och amerikanska försvarsplanerare livligt diskuterade.[15] Eller att man gick från att då uttryckligen varna om, som bland många andra ledande gestalter Östen Undén gjorde i ett hemligt möte 1949, att sanningen om Sverige-USA-relationen inte fick “föras ut över torgen”,[16] till att Sverige och intelligentian helt öppet accepterat denna varma förbindelse till den grad att USA:s ambassadör för knappt ett år sedan informerade pressen om att Sverige och USA “på försvars- och säkerhetsområdet […] aldrig varit starkare” än nu, samt att “Sverige är en närmare partner till Nato än vad till och med några av våra Natoallierade är.”[17] Dessa och andra exempel är ämnen som är intressanta och har oss något att säga, men de förändrar hursomhelst inte den schematiska bilden. Detsamma gäller seriösa avvikelser – vilka man nästan kan betrakta som “statiska slumpfel”, eftersom de är så få till att börja med.

Vad angår den “officiella linjen” – statens dogma om dess moraliska utrikespolitiska mål, dess ädla värden etc. – så finns det knappast något nytt att säga om just vår stat. Bilden av den utrikespolitik som nu förs kan sägas ha uttryckts redan tidigt i ett riksdagsprotokoll under Löfvenregeringens tidiga styre. Nämligen: att vi nu följer “en tradition att vara tydliga med och lägga väldigt stor vikt vid internationell efterlevnad av universella mänskliga rättigheter, till exempel FN:s konvention om mänskliga rättigheter.” Någonting som borde vara en konsekvens av detta, naturligt nog, är att vi inte i våra utrikesaffärer handlar i konflikt med dessa härliga mål. Men om det inte skulle vara fallet, kan vi förvänta oss att “den fria pressen” i sitt “uppdrag” att “granska makten och spegla verkligheten” kommer låt oss veta att detta sker.[18]

Om Sveriges sanktioner.

Några av de mest upplysande källorna man kan vända sig till för att se huruvida intelligentian uppfyller sitt “uppdrag” är genom att granska dess kommentarer över Sveriges digra sanktionsprogram. Målet med sanktionerna är, förklarar regeringen, att främja “mänskliga rättigheter” och “demokratiska principer”. “Sanktioner är avsedda”, fortsätter de, “att vara […] föremål för regelbunden översyn i ljuset av utvecklingen.”[19] På ett helt oavsiktligt sätt har de rätt: sanktionerna är skrupulöst granskade av ledande granskande grupper; problemet är, däremot, att resultaten av denna “uppsyn” inte spelar någon roll bland de styrande svenska kretsarna.

Så när exempelvis fyra av FN:s ledande utredare i mänskliga rättigheter, augusti 2021, bittert fördömde bland andra Sverige för att vi bryter mot flera av världens människorättsstadgor med våra sanktioner, och bönar om att “bestraffningen av oskyldiga civila måste få ett slut”, väcktes inga reaktioner i pressen. Det hjälpte med andra ord inte att experterna varnade om att:

Många människor runtom i världen blir förvägrade rättigheten till utveckling – både deras länders ekonomiska utveckling och deras personliga utveckling – till följd av unilaterala tvingande åtgärder […] Sanktioner gör det svårare för hela befolkningar att hålla sig hälsosamma, och förhindrar transporteringen av varor som krävs för ekonomisk utveckling, och resulterar i slöseri av naturliga resurser, underminerar miljömässig hållbarhet.[20]

Vad Alena Douhan, en av experterna i uttalandet, gjorde, var praktiskt taget att upprepa ett uttalande från förra året, då hon informerade världsledarna om att “sanktioner orsakar lidande och död i länder såsom Kuba, Iran, Sudan, Syrien, Venezuela och Jemen” och att “sanktioner som genomdrevs i de mänskliga rättigheternas namn, faktiskt dödar folk och berövar dem av deras fundamentala rättigheter”.[21] Southern African Development Community noterade några månader senare att den huvudsakliga effekten inte resulterade i mycket mer än “förbrytelser mot vår (Förenta Nationernas) Stadga, och går stick i stäv med den multilaterala andan”.[22]

Dessa är endast några få exempel på tekniska utredningar om sanktioner, som alla varnar om samma sak. Därför står det klart att vilken seriösa läsare av regeringsprogrammet som helst måste läsa det med hälsosam skepticism. Med dess nuvarande formulering är den inte mycket mer än vulgär propaganda, vilket till och med försvarskretsarna erkänner. Av detta skäl kan man läsa i en rapport påkallad av Försvarsmakten, skriven av Totalförsvarets Forskningsinstitut, att de motiv med vilka Sverige bedriver utrikespolitik (“Undén-Palmelinjen”, som den kallas bland liberala analytiker) har gett “svensk utrikespolitik en air av rättrådighet och moralisk upphöjdhet.” Men de är snabba med att uppmärksamma om denna “moraliska fasad” och att “varje diskussion om svenska säkerhetsintressen” som går “bortom ytfenomen” riskerar “att komma in på mycket minerad mark, och undertryck[s] därför.”[23] För att då göra oss av med denna “moraliska fasad”, kan vi avfärda statens förmenta avsikt att främja demokrati och mänskliga rättigheter med sanktionerna, eftersom till och med den tyngst fördömande formen av “översyn” spelar lika mycket roll för deras beslutsfattande som det gjorde för sovjeterna i Prag när människorättsrapporterna började strömma in.

Kanske det mest intressanta är att se vilka länder som omfattas av sanktionsprogrammet, och inte. Länderna vi väljer att designera som officiell fiende råkar sammanfalla med en viss supermakts, och omfattar inte de värsta människorättskränkarna, såsom Filippinerna och Saudiarabien. Ta exempelvis Syrien, som finns med på listan och är bland de hårdast drabbade av våra sanktioner. Effekt? En människorättsstudie från FN noterar att:

Sanktioner mot Syrien.

Sanktionerna strider mot det syriska folkets rättigheter, vilkas land har förstörts av nästan 10 års pågående konflikt […] Konflikten och våldet har redan haft en direkt ödesdiger påverkan på syriska folkets förmåga att realisera deras fundamentala rättigheter, med påtagligt skadade hus, sjukvårdsanläggningar, skolor och andra anläggningar […] Jag är oroad över att sanktionerna som applicerats […] kan förvärra den redan trängande humanitära situationen i Syrien […] och därmed öka risken av att det syriska folket rättigheter bryts […] vad som oroar mig i synnerhet är att [sanktionerna] går på i ullstrumporna över mänskliga rättigheter, inklusive syriska folkets rätt till boende, hälsa och en adekvat levnadsstandard. [Väst] bör inte hindra återuppbyggnaden av sjukhus.[24]

Jag tvivlar starkt på att statsplanerarna inte känner till dessa fakta. De nämns ständigt i människorättsrapporter och geopolitiska analyser. Det gäller däremot inte agendasättande massmedia, där bland annat en stor sammanställning och granskning av västs sanktionsystem informerar om att “målet [med sanktioner] är att göra det omöjligt eller extremt svårt för Syrien att ägna sig åt normal handel”, liksom de övriga rapporterna är så gott som omöjliga att hitta.[25] Inte desto mindre är det onödigt att gå igenom de otaliga människorättsrapporterna som i kusliga detaljer pratar om enorm inflation, brist på medicin och så vidare. All denna granskning blir överflödig, när vi vet att en av dem främsta arkitekterna av hela sanktionprogramet av Väst och Sverige, Anthony Blinken, öppet förklarar att vi inte har “förändrat vårt ställningstagande i att trotsa återuppbyggning av Syrien tills det råder oåterkallelig” förändring: nämligen att vi får den diktator vi önskar ha på tronen.[26]

Antony Blinken. Bild Wikipedia.

Om standardfrasen kring “subversiv”, “liberal” och “granskande” media stämmer, är det mycket underligt att inga kommentarer om dessa fakta ens kan nämnas i media. Snarare: tystnad, och fullständig underordning till, och idisslande av, den officiella statsdoktrinen om våra goda syften. Det är däremot, som jag hittills gjort, orättvist att framställa intelligentians inställning till våra sanktioner som komplett tystnad; debatt förekommer. Men det är inom lustiga gränser – så snäva att man praktiskt taget måste använda sig av förstoringsglas för att hitta båda ändarna – debatten pågår för fullt.

På ena sidan, bland duvorna i Dagens Nyheter, har man hängivet upptäckt att “De mänskliga rättigheterna har förblivit grundval för de sanktioner Väst fortsätter tillgripa” mot de officiella fienderna.[27] På den andra sidan jämrar sig hökarna från en ledande svensk tankesmedja indignerat att vi inte bör agera “inkrementellt utan snarare slå till hårt med tidiga, massiva sanktioner” mot de vi inte tycker om. Man fortsätter med att ropa högt om att vi måste “tillämpa dem [sanktioner] med samma färdighet som Pentagon använder militär makt […] Slå till hårt och tidigt med full kraft”. Trots denna ilska, kan de hursomhelst hålla med om att “alla sanktionerna är lovvärda”, eftersom den enda gången man i detta fall ställer sig upp mot den ofelbara staten är när den inte är strider mot internationell rätt tillräckligt.[28]

Inte desto mindre kan man argumentera att den svenska “kognitiva klassens” och statens undfallenhet gentemot en stormakt och överseende med sina brott skedde under hot av våld under Andra världskriget. Till vilken grad detta, som historisk eller etisk fråga, kan godkännas, ser jag inget skäl till att ta ställning till. Vad som däremot inte kan diskuteras, är den moraliska deprivation i att samma effekt då, har åstadkommits idag under inga hot alls.

Noter

[1] Holm, Torsten, Kriget Och Kulturutvecklingen, J. A. Lindblads Förlag (1941), s.135.
[2] Ibidem, s.138. Om tidig PR-industri, se e.g. Lippmann, Walter, Public Opinion, (1921). För kommentarer och analys, se exempelvis Carey, Alex, Taking The Risk Out Of Democracy: Corporate Propaganda Versus Freedom And Liberty, University of Illinois Press (1996).
[3] Statens Informationsstyrelse, Pressen Och Beredskapen: Några Upplysningar Och Påpekanden Med Anledning Av Det Aktuella Läget, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B. (1940), s.4.
[4] Funcke, Nils, Tryckfriheten Under Tryck: Ordets Män Och Statsmakterna, Carlssons (1996), s.112. För mer om censurskap, riktat överväldigande mot tidningar som publicerade kritiskt innehåll om Axelmakterna, se s.65-76 et seq.
[5] Ibidem, s.113-114ff. För ytterligare om statlig kontroll över media, se Flyghed, Janne, Rättsstat I Kris: Spioneri Och Sabotage I Sverige Under Andra Världskriget, Federativs (1992), kap. 3.
[6] Linder, Jan, Andra Världskriget Och Sverige : Historia Och Mytbildning, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (2002), s.161.
[7] Segerstedt, Torgny, När Stormen Klarar Sikten: Artiklar 1933-1945, Gullers (1980), s.73.
[8] Boëthius, Maria-Pia, Heder Och Samvete: Sverige Och Andra Världskriget, Ordfront (2001), s.73, 142-143ff. Ett särskilt fall av lydnad gentemot statlig makt är intressant att notera. Aktivisten Albert Jensen fick sin tidning tidning Arbetaren beslagtagen 22 gånger 1940-1943. Det räckte däremot inte till, och han blev inkallad till ett möte med Dagens Nyheters chefredaktör, Sten Dehlgren, som dessutom var chef för Pressrådet och Pressnämnden. Dehlgren “började förebrå mig [Jensen] för att ha skrivit så ofördelaktigt om tyskarna. Jag hade för första gången kommit över en uppgift om att tyskarna gasade ihjäl judar.” En annan funktionär från Pressnämnden förklarade att källorna till klagandet dessutom sträckte sig utöver docila journalister och den svenska staten: “Ingen dag gick utan att Axelmakterna klagade. Det gick inte en dag utan att det fanns flera klagomål på Segerstedt, Ture Nerman och Albert Jensen.” Se Lund, Arwid, Albert Jensen Och Revolutionen: Syndikalismens Revolutionära Idéer 1900-1950, Federativs (2001), s.159. För ytterligare diskussion, se Tydén, Mattias & Svanberg, Ivan, Sverige Och Förintelsen: Debatt Och Dokument Om Europas Judar 1933-1946, Arena (1997).
[9] Ibidem, s.59.
[10] Ibidem, s.74.
[11] För citat och diskussion, se Global Politics, Olluri, Andi, “Svensk Intelligentia Och Utrikespolitik”, 24 juli, 2021.
[12] Boethiüs, op. cit., s.185.
[13] Vid det här laget har en del dokumentation redan publicerats där den makt-pressen-symbiosen i Sverige påvisats. Se Olluri, op. cit. För övrigt utelämnar jag principiellt perioden 1945-1991. För mycket upplysande diskussion, se Holmström, Mikael, Den Dolda Alliansen: Sveriges Hemliga NATO-Förbindelser, Atlantis (2011). I en viktig artikel i DN av Lars Forsell, återgiven i Vietnam I Svensk Pressdebatt sommaren 1965, Prisma (1965), s.7-9, beskrev han situationen mitt under Kalla kriget:

Den – för att använda ett amerikanskt ord – “meekness” som utmärker svenska regeringens och den svenska pressens reaktioner när det gäller politiska övergrepp från amerikanskt håll har alltid förvånat mig […] Den svenska pressens – inte minst Dagens Nyheter – engagemang i Amerika kan i mångas ögon likna mest ett beroende.

[14] SvD (Kultur-bilaga), Irenius, Lisa, “Festen Kan Vara Slut För Akademikerna”, 19 september, 2021, s.1.
[15] Holmström, op. cit., s.127.
[16] Ibidem, s.100.
[17] Se min “Liberal! Fosterlandet Räknar Med Dig, Bevara Alla Dina Krafter Åt Det!” i Global Politics, 18 januari, 2021.
[18] Riksdagsprotokoll 2014/15:76. För fler kommentarer om pressens självpåtagna “uppdrag”, se Olluri (juli, 2021), op. cit.
[19] Regeringen, “Sanktioner”.
[20] United Nations Human Rights Office Of The High Commissioner, “Unilateral Sanctions Impinge On Right To Development”, 11 augusti, 2021.
[21] Ibidem, “UN Experts: Sanctions Proving Deadly During COVID Pandemic, Humanitarian Exemptions Not Working”, 7 augusti, 2020.
[22] Southern African Development Community, “Statement By His Excellency Filipe Jacinto Nyusi, President Of The Republic Of Mozambique, Calling For The Lifting Of All Sanctions Imposed On The Republic Of Zimbabwe 25 October 2020”, 24 oktober, 2020.
[23] FOI MEMO (FOI Memo 5470), “Nationella Intressen Och Sverige”, 17 november, 2015, s.6-7.
[24] Olluri (24 juli, 2021), op. cit.
[25] Sterling, Rick et. al., We Don’t Deserve This: The Impact And Consequences Of US Sanctions, September 2021, s.22. World Food Programme varnade dessutom om “massvält eller en ytterligare massflykt”. De fick gehör i de specialiserade utrikespolitiska tidskrifterna, där f.d. Obamaämbetsmannen Steve Simon och akademikern Joshua Landis förklarade att sanktionerna:

ytterligare utarmar det syrianska folket, sätter stopp för försök till rekonstruktion, och stryper ekonomin som underhåller en desperat befolkning under Syriens växande humanitära och folksvårdsliga kriser.

Se föregående fotnot.
[26] Antiwar, DeCamp, Dave, “Blinken: US Policy Is To ‘Oppose The Reconstruction Of Syria’, 13 oktober, 2021. En nära parallell är Iran och sanktionsprogrammet, vilket jag ej av praktiska skäl diskuterar här. Se min “Iran – Västs Hackkyckling” i Global Politics, 30 mars, 2021.
[27] DN, Swartz, Richard, “Skylla På Väst Är En Vinnande Taktik För Putin – Tills Det Inte Är Det Längre”, 4 maj, 2021.
[28] Frivärld, Åslund, Anders, “On The New Sanctions On Belarus”, 11 augusti, 2021. Cf. The Hill, Åslund, Anders, “A ‘Shock And Awe’ Approach To Economic Sanctions, 14 august, 2021. Cf. fotnot 29.

Föregående artikelPeter Hultqvist vill minska yttrandefriheten – får kritik av pressombudsmannen
Nästa artikelSvidande fiasko för USA:s planerade kupp mot Kuba 15 november.

4 KOMMENTARER

  1. Underbart att få läsa en intressant artikel inom mitt favoritområde media.

    Jag skulle, om Anders R så tillåter (I annat fall får han kasta denna kommentar), vilja klistra in dels ett citat i ämnet av Torgny Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt-Wiberg taget ur boken ´Massmedia som informationshinder´ utgiven 1989. På den tiden förekom det allvarlig och seriös mediekritik syftande till ökat demokratiskt inflytande. Idag finns ingen mediekritik. Idag skrivs böcker vars budskap är att vi ska lita blint på mainstreammedia och misstro allt som skrivs i alternativa medier, på bloggar och sociala medier. I vilket fall; så här skriver Ingrid Segerstedt-Wiberg:

    ”Tankar kring en middagsbjudning
    … på många tidningar finns en anonym representant för Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. I och för sig kan det tänkas vara befogat att där ha en representant för nämnden. Men åtminstone för mig var det något av en chock att upptäcka att på den tidning, där jag arbetade, fanns bland ledarskribenterna en medarbetare, som utan att vi andra blivit informerade om representerade psykförsvaret. Han hade alltså ett hemligt uppdrag när han under sken av objektivitet kommenterade säkerhets- och utrikespolitiska problem.”

    Detta med politiska officerare, för att dra paralleller till Sovjet, inom Svenska medier är vare sig nytt eller avskaffat. Ingrid Segerstedt-Wibergs adept Dennis Töllborg skriver ett kapitel om dessa inom media verksamma politiska officerer i sin kandidatuppsats ´Svartlistning – Yrkesförbud i Sverige´ publicerad 1979:

    ”KAPITEL 9 — Den svenska pressen

    Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar påbörjade sitt arbete 1954. BN är central myndighet för den psykologiska försvarsberedskapen och skall i denna sin egenskap leda och samordna planläggningen av detta försvar. Uppgiften fullgörs bl a genom att man studerar svensk opinionsutveckling samt utarbetar förslag till anvisningar om vad som av säkerhetsskäl ej bör publiceras i krig (SFS 1967: 562).

    Regeringen avgör frågan om nämndens sammansättning efter förslag av bl a ÖB, SR och TT. Inga kommunister sitter med i nämnden.

    Enligt instruktionerna skall BN huvudsakligen fungera som opinionstyrande organ under krig. Redan i fredstid är dock BN »intrimmat och inriktat på en rad av de informationsuppgifter som statens upplysningscentral skall bedriva i krig.» 1) »Intrimningen» sker genom Övningar , exempelvis av typ Operation Jonas 1971. Förutsättningarna under denna övning var bl a att Sovjetunionen anföll Sverige, att anfallet förberetts genom psykologisk krigföring i Sverige av »försvarsnegativa och USA-fientliga» grupper, att vänstern ställde sig på Sovjetunionens sida och att en kommunistisk journalist avslöjades som spion. 2) Jag har inte för avsikt att ytterligare fördjupa mig i BN, men jag har ansett det nödvändigt att ge en allmän bild av organisationen och dess karaktär, eftersom den spelar en avgörande roll vad det gäller den svenska pressens lojala maktanvändning. Så gott som hela den svenska borgerliga och socialdemokratiska pressen är på något sätt representerad i nämnden.

    Den svenska pressens lojala maktanvändning tar sig två uttryck; i första hand försöker man tiga ihjäl saker och ting, 3) i andra hand går man till gemensam kraftig attack mot den eller de kritiska samtidigt som man vägrar låta publicera genmälen. Den enskilda journalisten har inte så mycket att säga till om — vinklingen och nedtystningen sköts av redaktionschefen, ansvarige utgivaren eller i sista hand av ägaren . »Det är sällan frågan om öppen censur, men man lär sig snart vad det lönar sig att skriva om» förklarar en Expressenjournalist i tidningen VI. 4)

    Som exempel på pressens lojala maktanvändning kan nämnas hur man teg ihjäl Haijby-affären under 50-talet och hur pressen under samma decennium genomgående återgav en version av den s k Catalina-affären som man visste var felaktig. 5) IB-affären lyckades man aldrig tiga ihjäl eftersom en »illojal tidning» (FiB/Kulturfront) som spreds på gator och torg framhärdade med att komma med allt fler graverande avslöjanden. Dåvarande ÖB, Stig Synnergren, lyckades dock tysta Sveriges största tidning, Expressen (»som behövs om sanningen skall fram»), genom att personligen besöka redaktionen 6) och förklara för vice chefredaktör Olle Petrini (ledamot (f d ?) i BN 7) att man från försvarsstabens sida väntade sig att Expressen »höll igen», ett agerande som Petrini karakteriserade som »rakryggat av ÖB». 8) Efter ÖB:s besök övergick Expressen därför till att kritisera tidningar som behandlat IB-affären på sina nyhetssidor 9) och kunde som tack för detta inkassera ett stycke förhandstips om SÄPO: s 38 punkter som återgavs i FöU 1973:25. En dag före försvarsutskottets betänkande blev offentligt kunde man därför på braskande löpsedlar avslöja att palestinaaktivister planerat bomba judiska barnhem, något som (liksom så gott som alla punkter i SÄPO: s bilaga till betänkandet) var ren och skär lögn. 10) Men det sålde. Här kom alltså den kraftiga attacken mot IB-avslöjarna och deras sympatisörer (en attack som följdes upp av övriga tidningar, bl a Kvällsposten och GT som under IB-affären censurerat sig själva) och som ett led i denna dementerades aldrig de falska uppgifterna — genmälen tilläts ej!

    Den svenska pressens lojala maktanvändning framträder som synes mycket tydligt i IB-affären. För den som eventuellt vill fördjupa sig i denna fråga rekommenderar jag att läsa »Propagandaministeriet», s 124-138 eller än bättre, — en genomgång av den samlade pressdebatten i denna fråga. 11)

    Fotnötter:
    1) BN: s ordförande Olle Svensson i Folk och Försvars skriftserie nr 6/70
    2) Mer att läsa om operation Jonas finns för den intresserade bl a i »Propagandaministeriet», s 56 f f och i JO. s ämbetsberättelse 1972 s 11-120
    3) som när exempelvis inte vare sig Aftonbladet, Expressen, GP, KVP eller SvD den 20 oktober ens har med en notis om att JK dagen innan förklarat att SÄPO olagligt lagrat personuppgifter. Saknades det måhända utrymme, eller saknades nyhetsvärdet ? (Aftonbladet hade den 21 oktober en liten notis på ledarsidan!)
    4) VI nr 11/78, s 11
    5) tidningen SE hävdar än idag, mot bättre vetande, denna version. (Se tidningens jubileumsnummer).
    6) den 3 maj 1973
    7) Propagandaministeriet, s 51
    8) IB och hotet mot vår säkerhet, s 9
    9) 730926
    10) Se »SÄPO:s 38 lögner».
    11) Denna finns samlad hos FIB/Kulturfront, Herkulesgatan 11, Stockholm.”

    Nu arbetar vår regering på att sjösätta ytterligare en myndighet för att styra våra åsikter och komma tillrätta med spridandet av obekväma fakta. Trots att jag har funderat på frågan i många år har jag ännu inte kommit på hur man ska motverka mediernas anti-demokratiska hållning och få dem att bli demokratiska. För detta krävs enligt statsvetarnestorn Robert A Dahl, ur ¨Demokratin och dess antagonister´ utgiven 2002:
    ”För att kunna uttrycka sina önskemål bör varje medborgare ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen (inom den tidsram som tvånget att fatta beslut i frågan medger).”

    ”Det som är bra för en människa eller ligger i hennes intresse är det som hon skulle välja om hon hade maximal förståelse av vilka erfarenheter detta val och dess mest relevanta alternativ skulle leda till.”

    Våra medier ha alltså lång väg att gå för att uppnå sitt självpåtagna/påstådda demokratiska uppdrag.

  2. Andi Olluri har åstadkommit en mycket läsvärd artikel, och då har vi bara läst hälften av den.
    Ibland framförs av t ex en del historiker att förhållandena under Andra världskriget (2VK) var exceptionella. Inte sällan anförs den klassiska sentensen: Krigets första offer är sanningen. Framhållandet av situationen som undantag under kriget döljer dock det faktum att 2VK sömlöst övergick i det Kalla kriget. Ökänt är Churchills förfrågan till brittiska generalstaben, under den slutliga framryckningen i Frankrike, om man inte samtidigt kunde slå de sovjetiska styrkorna. Militärledningen förklarade att det var uteslutet. Samme Churchill span vidare på temat när han proklamerade det Kalla Kriget i sitt tak 1946 i Fulton, USA. Och Sverige ställde snabbt in sig i USA-ledet, som Andi Olluri klargör. Två exempel kan ytterligare belysa detta: Signalspaningen, bl a med flyg i Östersjön, riktat mot Sovjet, och embargopolitiken vad gällde t ex elektronik mot Sovjet och Östeuropa. Den senare är väl dokumenterad i en dr-avhandling av Gunnar Adler Karlsson. Och under det Nya kalla kriget, med start efter 1990, gäller samma, svenska förhållningssätt som under det gamla kalla kriget. Andi Olluri bygger väl under detta med exemplen på följsamhet, för att inte tala om kryperi för Hegemonens förödande sanktionspolitik.

  3. Noam Chomsky skriver i boken Skurkstater:

    Skurkstater med inrikes frihet – och USA är avancerat i det avseendet – måste förlita sig på de bildade klassernas villighet att producera beröm och att tolerera eller förneka fruktansvärda brott.

    Detsamma kan sägas om Europa, inklusive det förrymda bihanget Israel.

  4. Tack Andi för gott klargörande av ett trassligt och ibland ogripbart tema. Eller rör temat i verkligheten ett nationellt politiskt propagandastycke i sig?

    Lite cyniskt kan man också fråga sig, eller oss alla egentligen: ”vilka bryr sig om mänskliga rättigheter i (just) Sverige”? Tänk efter. Vilka drar en lans för dem helt utan röst hos oss? Gör Washington det?

    Temat mänskliga rättigheter verkar ju också lika cyniskt vara viktigast i just ANDRA länder och specifikt VISSA ANDRA länder: gärna Iran och Ryssland, aldrig Saudiarabien, Polen eller -gud förbjude- att ens nämna Ukraina i just det sammanhanget.

    Otto von Bismarck yttrade välkänt en gång, dessutom innan de båda världskrigen som då rörde först geografiska förhållanden till kontrarevolutionära motiv:

    ”Aldrig ljugs det så mycket som inför ett val, under ett krig och efter en jakt”.

    Vilka svenska politiker bryr sig om de mänskliga rättigheterna i just Sverige? Den frågan blir svårare att ens få ett svar på även med lång betänketid. Svenska staten är nämligen en ökänt mycket hård motståndare att möta för den enskilde i Domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Där ger nämligen aldrig svenska staten vare sig upp eller med sig. Svaret är alltid nej på precis alla frågor.

    Vem tar upp de mänskliga rättigheterna i de kollapsade amerikanska sönderbombade projekten i Irak och Afghanistan -idag? Gör Washington det? Skriver Atlantic Council om dem? Bryr sig och engagerar sig Nato om hur deras sönderbombade kund Libyen och dess civilsamhälle mår idag?

    Mänskliga rättigheter tycks alltid vara viktigast INNAN och INFÖR amerikanska bombkampanjer -men aldrig efter. Är det då humanistisk cynism eller möglande samveten?

    För Irak och Afghanistan har de mänskliga rättigheterna redan passerat bäst-före-datumet. Folk får klara sig bäst de kan och inte kan bland de amerikanska bombernas ruiner. Först mänskliga rättigheter, sedan bomber. Aldrig är ordningen den omvända. Först ska vietnameserna har frihet, men sen blir det ändå lite lördagsskoj för bombplutonen, trots allt.

    Fast Washington tror fortfarande och ännu att man kan bomba och hota fram frihet och mänskliga rättigheter i vissa länder. Sverige springer efter och nosar noga efter husse, alltid i det imperiala hundkopplet.

    Men är det inte snarast just dessa Radio-Free-Europe och förlaget Det Bästas kampanjeliknande korståg som faktiskt passerat bäst-före-datum?

    Utrikespolitik i allmänhet i världen kommer i nästkommande epok att återgå till det historiska stadiet att röra geografi, och inte längre röra sig om det klassiska amerikanska koloniala ”vita mannens börda” att missionera ut det amerikanska politiska systemet, varhelst i världen.

    Detta system har nämligen självt dysfunktionellt gått i baklås på amerikansk hemmaplan, och har förvandlat Amerika självt till den gamla västvärldens mest instabila nation.

    Så politiker i det gamla väst och denna eviga faiblesse för ”mänskliga rättigheterna” (det vill säga innan bombningarna, då) kanske måste fråga sig i samma och nästa andetag: vilka länder vill ha anarkistiskt kaos och dysfunktionella amerikanska strukturer?

    För det är nämligen det som är sanningen efter valet, kriget och jakten(bombningarna). För det är nämligen själva Facit: över de senaste trettio årens amerikanska misslyckade ”hegemoni”.

    Ingen frågar sig nämligen längre hur de mänskliga rättigheternas deklaration själv, från Paris i augusti 1789, mår.

    Bara cynismen mår ännu bra och har hälsan. Den frodas och spirar alltid i samvetsmöglet, upp bland stjärnbanerens standar.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here