Faran av fri debatt i ett demokratiskt samhälle: Ukraina vid jubileumsmånaden

10
1503

 

Detta är ett smakprov från ett avsnitt i 20-årige Andi Olluris bok ”Bortom Ukraina. Svensk ideologi och praktik i det nya kalla kriget” som kommer inom kort. Den är på knappt 200 sidor samt ytterligare några tiotal sidor med referenser. Boken är unik och inleds med en positiv recension av Göran Thernborn. Jag har i viss mån bidragit till tillkomsten boken genom att för något år sedan uppmana Andi att skriva en slags uppföljare till Göran Palms klassiker ”Indoktrineringen i Sverige”.

Andi Olluri har berikat Globalpolitics.se med flera artiklar som man kan söka här.

 

 

 

 

 

 

__________________________________________________________________

Faran av fri debatt i ett demokratiskt samhälle: Ukraina vid jubileumsmånaden

I ett totalitärt samhälle är det främsta verktyget för kontroll av den främsta fienden, den inhemska befolkningen, tvångsmedel och våld. I fria samhällen, såsom vårt, kvarstår samma behov av kontroll mot den främsta fienden, men åstadkoms med ett annorlunda och förmodligen långt mer effektivt medel: hjärntvätt, tankekontroll och propaganda.

Detta gäller alla demokratiska samhällen, men i Sverige har konsten förfinats och är dessutom en gammal folkkär tradition. Som idag gentemot vår amerikanska dirigent, underkastade sig Sverige under 30- och 40-talen Hitlers Tyskland så länge det verkade som att vår Mästare var på frammarsch (vilket tog ett abrupt slut när Hitlers utsikter inte längre var särskilt ljusa, varpå vi vände praktiskt taget över en natt till att bli entusiastiska amerikanister). De svenska “pressmännens ansvarskänsla” ledde journalister till att “iaktta full lojalitet” gentemot statens propagandamaskin, som regeringsdokument från 1940 påpekade. Den Fria pressen lyckades åstadkomma “ett frivilligt kontrollsystem under pressens egen medverkan” (utrikesminister Christian Günther), “ett organ för självdisciplin” (Statens Informationsstyrelse, dåtidens statens propagandaorgan, med medverkande pressmän).

Christian Günther

Detta är naturligt nog ingenting som lärs ut i skolorna, universiteten eller andra institutioner för indoktrinering, och därför tycks ingen kunna dra paralleller mellan dagens situation och dåtiden – en makalös prestation av propagandasystemet.

Volontär totalitarianism

 I februari skrev jag en text om Ukrainakriget, publicerad i Global Politics (1). I den recenserade jag händelserna fram till i början av februari i år. Den generella Partilinjen i media censurerade sedan februari 2022 till februari 2023 det faktum att diplomatiska resolutioner framlagda innan och efter krigets början, funnits med goda utsikter till en resolution av konflikten mellan Ryssland och Väst, och att vi aktivt och medvetet saboterat detta. Likaså att man i interna och militära kretsar mer eller mindre öppet tillstår att Ukraina hänsynslöst används som kanonmat – massivt dokumenterat. För den som är minimalt bekant med hur västerländsk agitprop fungerar, är det ingen förvåning att förståelsen om dessa fakta religiöst motverkas i Fri press.

Låt oss återvända till utvecklingen i Ukraina. Den noggranne läsaren av internationell press kunde läsa, av The Guardians krigs- och militäranalytiker Dan Sabbagh, att kriget nu nått en utnötningskaraktär inför en eventuell enorm våroffensiv från Ryssland:

Det är såklart möjligt att Ryssland helt enkelt bevarar sin svindlande arsenal av missiler för jubileet av invasionen. Oleksii Reznikov, Ukrainas försvarsminister, varnade i Paris för en rysk storoffensiv omkring då med. Men en del av dessa påståenden är såklart politiska, då Ukraina fortsätter sin aldrig sinande lobbyingkampanj för västerländska vapen.(2)

Försvarsminister Reznikov

Det är inte precis en hemlighet varför. I slutet av januari rapporterade tyska underrättelsemyndigheter att Ukraina förlorar soldater i “tresiffriga mängder” (Der Spiegel), och ukrainska militära specialstyrkor vid fronten informerade att man “erfar enorma förluster … Vad är poängen? … Ingen förstår varför så många behöver dö” (Wall Street Journal).(3) Till och med de mest hökaktiga av propagandatidningar (säg, The Daily Telegraph) varnade att Ukraina och Väst “måste förbereda sig för hemska angrepp”, “Vladimir Putin är på väg att genomföra chockerande landvinningar”. “Trots upprepade optimistiska rapporter om att Ryssland börjar få slut på artillerigranater” är “Putins krigsarsenaler omfattande, och hans fabriker jobbar på övertid dygnet runt för att producera dem”. Oavsett vad som händer, “kan båda sidor ha erfarit uppemot 120 000 man i förluster redan – knappast en triumf för Ukraina”. “Vi måste förbereda oss för omfattande ryska framryckningar inom de kommande veckorna”.(4) På motsvarande sätt rapporterade Dan Sabbagh i 25:e februari att “I verkligheten kommer det krävas många fler” ukrainska “offensiver ifall Ukraina skall återerövra all rysk-ockuperat territorium”. “Risken är att till och med detta är alltför optimistiskt, men det är ändå strategin västerländska politiker pumpar ut till allmänheten”. Sabbagh nämnde inte vilken roll Fri press spelat i detta, men det är enkelt nog att lista ut.(5) Den före detta polska Armékommendören Waldemar Skrzypczak förklarade inför polsk media att Ryssland avsåg ockupera hela Donbas för att annektera Ukrainas industriella tillgångar och därmed tvinga landet till underkastelse genom att strypa landets ekonomi. “Tyvärr lär Ryssland få sin vilja igenom, eftersom de nu accelererar sitt övergrepp”.(6)

Sant, de enhälliga jubelparaderna här hemma är visserligen nästan obeskrivligt entusiastiska om Västs framgångsrika kamp mot Mörker och Autokrati. Men vid sidan av propagandaskrålet kan den fanatiske läsaren läsa att “Den offentliga retoriken maskerar privata tvivel bland ämbetsmän och politiker i Storbritannien, Frankrike och Tyskland om att Ukraina kommer kunna driva ut ryssarna från östra Ukraina och Krim”, som WSJ påpekar i en rapport från 25:e februari. Rapporten citerar en högt uppsatt fransk ämbetsman som noterar: “Vi upprepar ständigt att Ryssland inte får vinna, men vad innebär det? Ifall kriget fortsätter tillräckligt länge med denna intensitet, kommer Ukrainas förluster bli outhärdliga”, och “ingen tror på att ukrainarna kommer kunna återta Krim”. Dessutom påpekade den före detta NATO-chef och nuvarande tjeckiska presidenten Petr Pavel vid Münchens Försvarskonferens, att “Vi kan hamna i en situation i vilket befrielsen av Ukrainas territorium medför förluster av liv som är ohållbart för dess samhälle”, och “Vi lär finnas en punkt i vilket vi måste fundera på” diplomati. Översatt från nyspråk: den punkten har redan passerats sedan länge, men order från högre ort kräver att det inte diskuteras.(7) Elitbusiness-press påpekade att “de i Washington”, eller i dess satelliter, såsom i Rosenbad, “som tror att Ryssland kommer sjappa i Ukraina, eller att Moskva inte kommer eskalera till den punkt i vilket västerländska alternativ blir oacceptabla – den personen är idiotisk”, som Forbes uttryckte saken. Amerikanska medier rapporterar att “genomsnittslivslängden” för de soldater som hamnar “på frontlinjen är omkring fyra timmar”. Att ukrainare dör i massor i processen av att vi kallblodigt utför våra strategiska mål är en absolut oväsentlighet hos västerländska politikerkretsar och media, och det kan historia inte vittna tydligare om.(8)

Alla dessa förutsägelser må stämma eller inte stämma – i enlighet med tidigare försök att förutspå krigets förlopp. Men notera att det är i stort sett vid sidan av poängen. Poängen är att vi alla, särskilt de intellektuella klasserna, är så djupt indoktrinerade att den mest självklara lösningen inte kan tänkas på: diplomati – ett extremt talande faktum om hur vi fungerar. Som konsekvens, fortsätter massutrotningen av ukrainska och ryska liv i total onödan när det kunde ha förebyggts vid varje steg av vägen, mestadels i tysthet. Detta faktum kommer glömmas och förvrängs när kriget är över, av design. Förmodligen skedde detta effektivt innan kriget ens började, snarare.

För att vara mer precis: den diplomatiska möjligheten, som Väst aktivt saboterat gång efter gång, har nämnts i media. Nämligen, möjligheten har nämnts genom att hånas, förvrängas och förvandlas till ett otänkbart ämne för seriös diskussion i Fri press – i en hjälpande hand till regeringens Myndighet för Psykologiskt försvar. Detta har inte varit endast en egenskap av den “allmänna debatten” om kriget i Ukraina, utan snarare ett definierande signum, såsom omfattande tidigare mediaanalys noggrant illustrerar (men som såklart aldrig når en allmän läsekrets). Vi kan lära oss en del om oss själva genom att ta en titt på hur detta förändrats de senaste månaderna: det vill säga, noll.(9)

Naftali Bennet. Bild i Times of Israel.

Till exempel deklarerade Naftali Bennett, den förre premiärministern av israel, i februari att sabotaget av fredsförhandlingarna som pågick två veckor efter invasionen – förhandlingar som innebar “en god möjlighet till fred” ifall Väst “inte hade hindrat det” – “var koordinerat med Storbritannien, Frankrike och USA”.(10) Det rapporterades i stort sett inte, och betraktades annars som irrelevant; inte en skråma tilldelades den mäktiga ideologiska Partilinjen. Likaså har samma öde för de tidigare försöken till diplomati inte presenterats för befolkningen, vare sig de i december 2021, mars och april 2022, eller Rysslands propositioner om kärnvapenförhandlingar i sommaren av 2022, och så vidare. Media håller sig därmed till spelreglerna

Således kunde Fri press rapportera som fakta, oavsett fakta, att “Väst måste inse att Ryssland inte har några tankar på fred”, som GP:s Adam Cwejman noterade i februari 2023. Lägg märke till att det är en order, som också följs lojalt av Cwejman och hans kollegor inom propagandasystemet.(11) Det illustrerar hur pass mycket västerländska eliter fruktar diplomati för att lösa den konflikt de medvetet stakade ut vägen för, att propagandamaskinens falsifiering av de ovannämnda diplomatiska möjligheterna och bakgrunden till kriget ännu falsifieras och censureras dagligen. Låt oss ta en titt, återigen med ett urval av publikationer i februari 2023, ett år efter invasionen.

En liten skara journalister verkar ha insett att världen inte skapades för ett år sedan, och att historia innan 2022 faktiskt finns – men endast rätt, kurerad historia, förstås. Därför kunde GP:s långtidsexpert om utrikespolitiska frågor, Jan Höglund, skriva att det nuvarande kriget egentligen “började för snart nio år sedan med den ryska annekteringen av Krim och separatisternas uppror”, och att “13 000 dött i kriget” (varav över 80% i Donbas, enligt FN-underrättelser, ett faktum som också mysteriöst saknas i västerländsk journalistik).(12) Som vanligt var det enda som skedde då, ingenting mer, såsom en västerländskt internt dokumenterad kupp och ett blodigt krig mot den östra inhemska befolkningen som inte ville separera från Ukraina (enligt ukrainska opinionsstudier – det vill säga “separatisterna”, i västerländskt Nyspråk). Den av Höglund upprepade Heliga och orubbliga doktrin om händelserna i 2014 har nu tragglats så många gånger att det blivit Dogm, som per automatik inte kräver bevisföring, vilket gör att de som lätt faller för bedrägeri blint tror på den sagan – nämligen, de med god universitetsutbildning, deltagare av samhällsdebatten, elitintellektuella, pressen och så vidare. Det är därför naturligt att exempelvis Bengt G. Nilsson, en av landets mest respekterade konfliktanalytiker och journalister, i sin analys över “östra Ukraina 2014”, alltså Donbas, anmärker att “den ryska invasionen skedde i förklädnad” (Axcess). Det är ett påstående han visste bättre än att försöka belägga, vilket är en frihet som åtnjuts av i stort sätt alla i respektabel press och akademi.(13)

Visst är det illa nog, men det går ofta längre än så. För att omöjliggöra minsta möjliga rationella diskussion om verkligheten, har den Fria pressen nitiskt försökt skapa en retuscherad version av historia som säger att västerländsk media till och med var prorysk i och med Ukrainahändelserna i 2014. Avsikten samt resultatet av detta är, förstås, att sätta ribban för acceptabla absurditeter och lögner ännu lägre, en stor succé. Därför kan Per Enerud, tidigare ambassadörsverksam i Moskva och ledande svensk “Rysslandskännare”, beklaga att en betydlig andel av svensk media “talade med förståelse för den ryska … annekteringen av Krim 2014”. Det publicerades utan att någon reagerade på påståendet, vilket minsann är en seriös Orwelliansk triumf.(14)

Mig veterligen finns endast en systematisk akademisk studie som granskar svensk media och dess (propaganda)rapportering kring händelserna i Ukraina i 2014, nämligen ett examensarbete publicerat av Linnéuniversitetet i 2014. Den är praktiskt taget helt okänd i landet. På motsvarande sätt misstänker jag att en rysk avhandling om rysk medierapportering om händelserna i Ukraina förblir totalt okänd bland ryssar. Den fann att “svenska mediers framställning av Ryssland förblir negativ, uniform och oemotsagd”, och “den negativa inställningen till, och gestaltningen av, Ryssland verkar ha blivit ett tankesätt som vi tar för givet och som vi lätt förväxlar med neutral information eller objektiv fakta” – ett irrelevant faktum, givet medias samhälleliga roll. “Gestaltningen av Ryssland är genomgående negativ och genomgående ensidig”, och de egentliga fakta om Västs inblandning i kuppen 2014 censureras, vilket inte är mycket av en överraskning. Men nu diskuterar jag återigen verkligheten, ett bedrövligt störmoment för Eneruds och hans kollegors uppdrag av att tjäna Makt och Mästarnas favoriserade sagor.(15)

Peter Hultqvist. Bild:Regeringen.

Likaså har helhjärtade försök att falsifiera Rysslands diplomatiska dokument från 17:e december 2021, och att framställa dessa som ett brutalt ultimatum  – en västerländsk favoritsyssla – utökats, vilket däremot inte kan sägas om försökens originalitet eller trovärdighet. Därför formulerade en ledartext i DN dokumenten som “oacceptabla krav på Nato, som i princip skulle lämna sina medlemmar i Östeuropa oskyddade”.(16) De förra socialdemokratiska ministrarna Peter Hultqvist och Morgan Johansson nämnde dokumenten i en gemensam debattext för SvD, i vilken de förklarar att kriget är “en djup värderingsmässig konflikt där demokrati ställs mot auktoritärt styre eller diktatur” som sporadiskt försöker “krossa Ukraina som en demokratisk och fri stat”; “Värderingsgrunden mellan den ryska regimen” – alltså “samma … som Peter den store och Josef Stalin” – “och demokratierna i väst är vitt skilda”. Den enda anledningen de två använder den fåniga frasen är just precis eftersom “värderingrunden” inte är det, såsom våra värden illustreras genom vår aggression mot Jemen, Irak, Palestina, Kuba, Afghanistan och många andra ställen. Hursomhelst, enligt Hultqvist och Johansson  “förnekas” suveränas stater “i dessa krav från 17 december 2021 rätten att göra sina egna säkerhetspolitiska val”. Avgörande nog, citerar varken dessa eller någon annan i pressen som skrivit om dokumenten aldrig innehållet för att underbygga sina förvrängningar och lögner, vilket i sig är avslöjande nog. Men det är irrelevant, eftersom det inte behövs när man specialiserar sig i ideologisk krigföring för statens syften.(17) En vecka tidigare i samma tidning uttryckte, förresten, ordförande för Socialdemokraternas säkerhetsgrupp partiets bittra kritik mot M-regeringen: “Dessutom är Sverige redan en del av det här kriget – det är olyckligt att statsministern ännu inte insett detta”.(18)

Så har generellt “oppositionen” (främst S) och “duvorna” kritiserat “hökarna” – att högern och hökarna inte är entusiastiska eller effektiva nog i att militarisera Sverige. Det är vad som kallas “allmän debatt” i ett djupt avpolitiserat och indoktrinerat land som vårt. Man måste ha ett förstoringsglas för att se att det finns något som skiljer de två sidorna åt, och detta är långt ifrån att vara det enda ämnet i vilket rådande konsensus är praktiskt taget 100%.

Visst har retoriken om Västs kosmiska kamp mot Mörker och Ondska varit lika storvulen som patetisk, men sannerligen tas den på allvar – i välutbildade segment av Väst, måste tilläggas. Inte i resten av tredje världen, däremot, där den kulturella, moraliska och intellektuella nivån ännu inte lyckats nå i närheten så bottenlågt som i här på hemmaplan. Resten av världen betraktar konflikten i Ukraina som vilken annan som helst, exempelvis såsom de faktiskt oprovocerade anfallskrig vi regelbundet utfört och utför, informerade en omfattande opinionsundersökning utförd av European Council of Foreign Relations. Analytiker noterade: “För Europa är detta ett exceptionellt krig. För andra delar av världen är detta bara ett krig bland resten … Trots ett år av blodigt krig är bilden av Ryssland inte särskilt skadad utanför västvärlden”. Detta är en av många orsaker till varför svensken är så pass skyddad och isolerad i sin bubbla från omvärldens opinion.(19)

Utan att förvåna någon, var responsen därför i stort sett densamma när Kinas Utrikesdepartement på ettårsdagen publicerade en punktlista vars syfte var att fastställa ett ramverk för en förhandlad fred mellan Ukraina och Ryssland. DN:s Kinakorrespondent Marianne Björklund förklarade: Kina “säger sig ha en plan för fred i Ukraina. Det är mest spel för gallerierna som ska tackla det ökad misstroendet för Kina”. Dokumentet är en bluff, förklarar Björklund, eftersom “Förutsättningarna för att landet kan mäkla fred är små”. Hade hon haft ett intresse av att veta varför, hade inga svårigheter uppstått: nämligen att Väst uttryckligen och medvetet saboterat försöken för att därmed kunna uppfylla Ukrainas roll som underordnad kanonmat, såsom massiv dokumentation visar, vilket hennes tidning vägrar rapportera.(20)

Kinas dokument, som bland annat krävde “Respekterandet av alla länders suveränitet” och “Upprättandet av diplomatiska förhandlingar”, gjorde sig oönskat av västerlänningar av många anledningar. En av dessa är att punkt 10 krävde att “unilaterala sanktioner som inte godkänts av FN:s säkerhetsråd” upphävs. Att man skulle föreslå för oss att lyda under FN och internationell lag orsakade helvetisk ilska. Amerikansk press, liksom dess kulturellt fullt koloniserade efterapare i Sverige, fördömde därför “Kinas gambit för Ukrainafred” samt Kinas “kritik mot ‘unilaterala sanktioner’, som innebär sanktioner … västerländska nationer infört utan FN:s godkännande” (WSJ). Uttalandet är ganska talande, och illustrerar tydlig attityden gentemot internationell lag bland laglösa terrorstater.(21)

När man begrundar hur den västerländska ideologiska apparaten använts för att kuva främst ukrainare, och sedan de inhemska befolkningarna, inser man snabbt att litet förändrats sedan kriget började, och dessförinnan. Effekterna är dramatiska. Vi är så djupt indoktrinerade, förstås, att vi inte kan inse detta; banala truismer som står oss mitt framför nästan är bokstavligen otänkbara. Foreign Affairs publicerade en symptomatisk artikel som belyser ämnet rätt väl:

Innan Ryssland angrep Ukraina var det inget stort mysterium att det ryska samhället var fogligt, bättre på medlöperi och att undvika ansvar än att aktivt protestera … [det ryska samhället är] baserat på idén om en likgiltig allmänhet, i vilket politiska frågor överlämnas till de mäktiga i samhället … Denna ordning passade invånarna och staten finfint. Det ryska samhället är konstruerat för passivitet  … Istället för att aktivt protestera, försökte de som trotsade Putin distansera sig själva från hans styre, om än endast på ett psykologiskt och känslomässigt plan … De flesta ryssar har frikänt sig från ansvar om något som inte angår de personligen.(22)

Putin från presskonferens.

När fienden syndar har vi inga svårigheter att vältaligt fördöma dem, och att med kristallklar skärpa diskriminera mellan deras många olika synder – det är faktiskt vår specialitet, vad vi lever för. Man skulle kunna säga att intellektuellas historiska roll i samhället varit att skydda sig själva och sina mästare från att behöva tillämpa elementär moral och ansvar på sig själva, och se sig i spegeln. Förövarna i Amerikas och Europas huvudstäder är så mäktiga att de enkelt kan undgå avslöjande och ansvarsutkrävande, för att inte tala om att betala skadestånd till de tiotals miljoner runt om i världen som är offer för vår hänsynslösa terror och vrede. Vad media gör är att försäkra att vi medborgare i demokratiska samhällen inte får reda på det ansvar som vilar på oss för de otaliga liv vi har på våra samveten, och att vi inte agerar på denna kännedom. Återigen: vi inser detta utan problem när vi fördömer officiella fiender, men aldrig, inte under några omständigheter, när det gäller oss själva.

Anna-Lena Lauren Bild på Twitter.

Den svenska kommissarieklassen har varit generös med att producera pinsamt fåniga söndagspredikningar om att “Putins makt framför allt vilar på [den ryska] befolkningens passivitet. Alldeles för många lät bli protestera”, för att citera DN:s Anna-Lena Laurén. Fånigt, eftersom hon är lika befogad att läxa upp andra om deras passivitet som en rysk propagandist är att läxa sina västerländska kloner för deras spektakulära medlöperi i massterror, inte endast “passivitet”. Åtminstone kan den ryska propagandisten hänvisa till verklig rädsla för att utsättas för statsrepresallier ifall denne avviker från partilinjen för sin lydnad, det kan inte Laurén och de övriga svenska jingoistiska tjänarna av staten, så jag försöker alltså på intet sätt jämställa den totala moraliska och intellektuella korruptionen hos en rysk och svensk propagandist.(23)

Alltså har ett konsensus skapats vars obeveklighet förmodligen aldrig kan återskapas ens av de mest sofistikerade totalitära propagandasystemen. Även detta hyllas, rätt öppet också. Nämligen, “det viktigaste är att i den viktigaste frågan är de viktigaste partierna överens” (DN:s Erik Helmerson), och dessutom den fria pressen, kan man tillägga.(24) Vi kan således beskriva situationen genom att låna Aftonbladets Wolfgang Hanssons entusiastiska jubel: att “I dessa dagar råder närmast halleluljastämning” i Väst över propagandans spektakulära prestationer.

Med en krävd illusion om händelseförloppen skapad, kan Hansson därför skriva, utan vidare kommentar, att “Möjligheterna till fred eller fredsförhandlingar … är mikroskopiska”:

Väst var för naivt och undfallande … hur stoppar man en ledare [Putin] med ett tydligt mål som är beredd att kriga till vilket pris som helst … [Svensk rapportering visar] hur ostoppbar Putin är … västledarna är fast övertygade att de kan få honom att ändra sig med rationella argument … Precis som de försökte göra månaderna innan Putin lät invadera Ukraina … Så man måste fråga sig vad västvärlden kunde ha gjort annorlunda för att stoppa honom?(25)

En bra början hade varit att inte aktivt, planerat och explicit avfärda alla diplomatiska propositioner Ryssland anförde, och att inte sabotera de ömsesidiga fredsförhandlingar Ryssland och Ukraina etablerade när kriget inleddes, liksom att inte massivt militarisera intill Rysslands gränser samtidigt som man förberedde sig för “fight i den verkliga världen” (NATO). Som bekant, råkar vartenda påstående Hansson anför utan minsta jota bevis stå i diametral motsats till vad som faktiskt är fallet, vilket är ett krav som ankommer varje västerländsk Kreml-style propagandist i sin rapportering.

Nästan utan undantag har den djupt indoktrinerade svenska intelligentian (liksom övriga européisk press och akademi) med vördnad hyllat Washingtons gudalika kvalitéer, förmodligen med mer entusiasm än vad de forna sovjetstaterna gjorde om Moskva. De få gånger svensk press inte blint upprepar Washingtonpropaganda, bjuder man förstås in amerikanska propagandister för att göra det åt sig. Således intervjuade DI:s Karin Wolodarski både Anne Appelbaum och Ian Bremmer, två av USA:s ledande hökar och elitintellektuella, i vilket Appelbaum förklarade att “Inget tyder på att” Ryssland skulle vara “villig att förhandla”, och hon “har blivit glatt överraskad av enigheten i Europa än så länge”. I egenskap av kolonialt underordnad och lyrisk över att ha smekts av våra dirigenter, kände sig Wolodarski inte nödgad till att ställa några grundliga frågor.(26)

“Det enda sättet att säkra freden i Europa är att ge ukrainarna bästa möjliga förutsättningar att fortsätta slåss”, anmärkte DN. Ledarredaktionen är säker på detta, eftersom den “polskamerikanska historikern Anne Applebaum” sade så till svensk TV, så då var den frågan avklarad.(27)

 Ett år efter krigets början har den krävda versionen av verkligheten upprätthållits med imponerande pliktskyldighet, och Ukraina använts på precis det sätt en rationell person skulle förvänta sig att en mångårig marionett används sina överordnade, som till varje pris uppnår sina strategiska mål.

 

Referenser

    1. Se min text i Global Politics, 18 nov. 2021, för referenser.

Mänskliga Rättigheter i den verkliga världen: Korta avsnitt i Propagandafrågan

  1. The Guardian, Dan Sabbagh, 4 feb. 2023.
  2. Der Spiegel, 20 jan. 2023; WSJ, Ann Simmons & Laurence Norman, 3 feb. 2023.
  3. The Daily Telegraph, Richard Kemp, 8 feb. 2023.
  4. The Guardian, Dan Sabbagh, 25 feb. 2023.
  5. New Cold War, Dmitrij Kovalevich, 3 feb. 2023.
  6. WSJ, Sabrina Siddiqui et al., 25 feb. 2023.
  7. Forbes, Loren Thompson, 13 feb. 2023; ABC News, Guy Davies & Patrick Reevell, 20 feb. 2023.
  8. Se till exempel fotnot 1, eller mina texter i Global Politics sedan februari 2022.
  9. Proletären, Marcus Jönsson, nr. 8, 2023, s. 14.
  10. GP, Adam Cwejman, 5 feb. 2023.
  11. GP, Jan Höglund, 4 feb. 2023. Höglund påpekar dessutom att Minsk II inte “ledde någonstans”. Lydig som han är inför Statens heliga lära, är han noggrann med att inte förklara för läsaren varför.
  12. Axess Magasin, Bengt G. Nilsson, nr. 1, 2023, s. 83.
  13. SvD, Per Enerud, 16 feb. 2023.
  14. Charlotta Bosson & Antonia Trollmåne, “Sverige behöver inte oroa sig än” – En studie om hur Ryssland gestaltas i svenska medier, Linnéuniversitetet, VT2014.
  15. DN, Ledarredaktionen, 22 feb. 2023.
  16. SvD, Peter Hultqvist & Morgan Johansson, 22 feb. 2023.
  17. SvD, Petter Martinsson, 14 feb. 2023.
  18. DN, Pia Gripenberg, 23 feb. 2023.
  19. DN, Marianne Björklund, 23 feb. 2023.
  20. WSJ, Ledarredaktionen, 25 feb. 2023; Ministry of Foreign Affairs of the People’s Republic of China, “China’s Position on the Political Settlement of the Ukraine Crisis”, 24 feb. 2023.
  21. Foreign Affairs, Joshua Yaffa, 23 feb. 2023.
  22. DN, Anna-Lena Laurén, 14 dec. 2023.
  23. DN, Erik Helmerson, 16 feb. 2023.
  24. Aftonbladet, Wolfgang Hansson, 26 feb. 2023; 25 feb. 2023.
  25. DI, Karin Grundberg Wolodarski, 27 feb. 2023.
  26. DN, Ledarredaktionen, 26 feb. 2023.

 

 

 

 

 

 

 

 

Föregående artikel70 år sedan Stalin dog. Vem var Stalin?
Nästa artikelAlliansfrihet för svenskt självbestämmande
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

10 KOMMENTARER

  1. Keps av och stort tack för LÄSVÄRD och TÄNKVÄRD betraktelse – Global Politics.

    Med tacksamma hälsningar
    Mats Lagerman

      • @Anders Romelsjö (red) 6 mars, 2023 At 09:41
        Att någon är svensk och bor i Sverige betyder inte att personen kan tillräckligt med engelska för att klara att göra en korrekt översättning. Snarare tvärt om.

        • I princip är det riktigt. Men den beläste unge författaren förstår engelska bra enligt min erfarenhet. Konkret kritik av t.ex. felaktig översättningar välkomnas här på GP.

    • Texten är klurig. Man måste hänga med mellan kommateringarna, ty han har sprängfyllt den med fakta. Som han dessutom ger referenser till.
      Imponerande arbete!

      • @Rose Lennström 6 mars, 2023 At 13:51
        Imponerade arbeta att klippa och klistra mängder med material. Själv skulle jag föredra korta analyser med en kärna av fakta, men det är bara jag förstås.

  2. Stort tack! En fröjd att läsa och begrunda hur indoktrineringen pågår i vår så kallade demokrati.Ser fram emot boken.

  3. Mycket värdefull artikel tycker jag.
    Jag hörde igår en äldre rysk kvinna som intervjuades på gatan i Moskva av 1420 och som uttryckte att Västvärlden utövar påtryckningar om demokrati men förmår inte leva upp till villkoren själva.

    Jag tycker jag känner igen det där.
    Att inte leva som man lär.
    Eller som fadern befallde sin son:
    – Du ska göra som jag säger och inte som jag gör !!!!

    Demokrati är förljugna löften för att behålla Västvärldens privilegier som försvaras med lock, pock samt brutal aggression.

    Men om nu Asiens länder m.fl. går samman kan denna imperialistiska och koloniala anda från historisk tid vara förbi.

    Låt Asiens fredliga länder segra.
    Jag tycker hela världen är värd det 🙂

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here