Vem var Stalin?

62
1345
Det fanns en förbluffande god personkemi mellan Josef Stalin och Winston Churchill. I bakgrunden skymtar den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman.. Bild från artikel på Knut Lindelöfs blogg.

Detta är en återpublicering av en aktuell artikel som publicerades för precis ett år sedan. Ja för 75 år sedan besegrades naxi-Tyskland, allra främst av Sovjetunionen, som leddes av en av världens mest kritiserade och demoniserade politiker – Josef Stalin.


Vem var Josef Stalin?

För något år sedanläste jag ut den mycket ambitiösa och värdefulla boken “Resa in i det okända – Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten” (Proletärkultur) av Anders Carlsson, före detta ordförande för Kommunistiska Partiet. Boken har massor av referenser och källhällvisningar. Det finns mycket att lyfta fram och diskutera för socialister och andra politiskt intresserade. Jag väljer dock nu att lyfta fram ett utdrag av Stalinkännaren Anders Persson, som publicerades på Knut Lindelöfs blogg redan i slutet av mars. Hela artikeln finns på
Stalin som politiker. Godhjärtad och faderlig?

* Själv minns jag som 8-åring Stalins död 5 mars 1953. Vår dagstidning Norrländska Socialdemokraten hade nämligen de största rubriker jag sett på en tidning. Vem han var visste jag nog inte så noga. Hade just börjat läsa böcker, hack i häl på min 31 månader yngre syster som lärde sig läsa före mig!

* Diskuterar då inte Anders Carlsson utrensningarna och Gulag i boken? Jo, det gör han ingående. Men det får behandlas i annan artikel. Och han diskuterar främst olika problem och brister i Sovjetunionen. Och menar att Stalin inte deltog mycket i det politiska arbetet under sina sista år.

* Är nu “sista ordet sagt” om Stalin? Kan inte tänka mig det. Vill själv gärna veta mer om det ena och det andra. Men boken kan rekommenderas för alla som är intresserade av politik och historia!

* Om nu Putin och andra av USA:s motståndare är demoniserad av USA & Co, så gällde nog detta än mer Stalin, förutom under några få år medan Sovjet bar huvudbördan i kampen mot och segern över nazismen.

Anders Carlsson med sin bok


Stalin som politiker: “Godhjärtad och faderlig”?

(Utdrag ur Anders Perssons artikel).
Anders Carlssons bok om Sovjetunionens historia, Resa in i det okända – oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (Proletärkultur), är en tegelsten på 730 sidor. Att ens försöka skriva en sådan bok skulle jag kalla “mission impossible” – men jag tycker ändå att Carlsson har lyckats!

Revisionistisk historieskrivning
Bokens styrka är att den, genom att i stor utsträckning i mycket grundar sig på den så kallade “revisionistiska” skola som vänder ryggen både åt den traditionella sovjetiska mytologin och den västerländska anti-kommunismen. Företrädare för den “revisionistiska” riktningen ser inte bara till det politiska spelet i toppen utan också till sociala rörelser och institutionella konflikter i sovjetsamhället, en forskning som har blottlagt nya och dittills outforskade utvecklingsfaktorer.

Det finns massor av avsnitt i Carlssons bok som jag skulle vilja lyfta fram och debattera, men låt mig ta ett av de mest förtjänstfulla partierna, kapitel 10, där han diskuterar Josef Stalin som politisk person.

“Bilden av ´envåldshärskaren´ Stalin är definitivt överdriven. Som de flesta andra politiska ledare i historien hade Stalin att hantera en uppsjö av disparata och ibland motstridiga intressen och han fick långtifrån alltid som han ville. Han tvingades jämka och kompromissa, han tvingades backa och han led inte sällan nederlag i politiska kamper…”

Den gängse bilden av Stalin beskriver honom som hänsynslös, bedräglig, hemlighetsfull, manipulativ, paranoid och maktgalen. En pendang till denna nidbild är personkultens gudabild, som beskriver Stalin som alltigenom genial och allvetande, som en övermänniska utan fel och brister.

Sedan de sovjetiska arkiven öppnats framträder – enligt Carlsson – dessbättre en mer nyanserad bild, som motsäger såväl demoniseringen som gudabilden och som gör det möjligt att förstå Stalins komplexa roll och ställning i sovjetsystemet.

Den lyssnande Stalin
Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus.

Omslaget till den “revisionistiska” samlingsvolymen Stalin – A New History.

Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra.

Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan):

”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50).

cmp3.10.3.3Lq4 0xad6b4f35

Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild:

”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner. Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.)

Kommentar:Boken skrev flera år efter Stalins död, då Chrustjov demoniserat Stalin.

Apropå Georgij Zjukov skall sägas att hans biograf Geoffrey Roberts instämmer med Getty vad gäller Stalins förmåga att arbeta i grupp:

”Enligt mångas förmenande var Stalins sätt att styra sina generaler lika viktiga i sammanhanget som den enskilda generalens talang, skicklighet och bedrifter. Genom att använda sin ledarstil och auktoritet för att hålla samman en grupp starka och ofta tvistande personligheter lockade han fram deras bästa egenskaper som individer i ett kollektiv och krävde lojalitetsband som höll i vått och torrt”. Roberts, Geoffrey: Stalins general Georgij Zjukov. Historiska media, Lund 2012, sid 340.

En liknande bild ges av Andrej Gromyko, som arbetade nära Stalin under de internationella konferenserna i slutet av andra världskriget och som senare var utrikesminister 1957–85:

”Vad var mest slående med Stalin vid första anblicken? I varje situation lade man först märke till att han var en tänkande man. Jag har aldrig hört honom säga något som inte var relevant för den fråga som diskuterades. Han tyckte inte om inledningar, långa meningar eller mångordiga tal. Å andra sidan var han tålmodig med människor som på grund av bristande utbildning hade svårt att uttryck sina tankar klart. … Han talade tyst, ibland nästan mumlande. Hans tal hade en originell stil. Hans tänkande bestod av exakt formulerade idéer på ett högt plan.… I sitt beteende var Stalin alltid korrekt. Det var aldrig någon familjär förtrogenhet eller klappar på axeln. . . . Även när han var arg, vilket jag sett, överskred han aldrig några gränser och han svor knappt” (Andrei Gromyko: Memories. Hutchinson, 1989, sid 99-101).

Inom politbyrån hade Stalin framförallt en sammanhållande och medlande roll, där hans förmåga att lyssna, jämka och ena var hans styrka. Ledarskapet var fortsatt med nödvändighet kollektivt. Påståendet om en ”personlig diktatur” motsägs, enligt Carlsson (s. 250) alltså av tillgängliga fakta.

Det fanns en förbluffande god personkemi mellan Josef Stalin och Winston Churchill. I bakgrunden skymtar den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman.. Bild från artikel på Knut Lindelöfs blogg.

 

 

 

* Pärlan i min samling är den svenske stjärndiplomaten Gunnar Hägglöfs memoarbok “Fredens vägar 1945-50” från 1973. Där återger han (s. 51) den rapport han i september 1946 skickade från ambassaden i Moskva till UD i Stockholm:

“Utlänningar, som under kriget deltagit i interallierade konferenser och även eljest [= i övrigt] haft tillfälle att se Stalin i arbete, framhåller gärna att han ogärna fattar mera vittgående beslut utan att ha diskuterat frågorna inom politbyrån. […] Stalin skulle alltså inte vara en diktator, som kommenderar sina rådgivare, utan tvärtom en man, som med rådgivarnas hjälp resonerat sig fram till sina diktat.”

Två år senare hamnade Hägglöf på en lunch hos premiärministern Clement Attle på 10 Downing Street. På hans högra sida satt ingen mindre än Winston Churchill. En bra bit in på lunchen började han tala om Stalin, vilken han betecknade som “en utomordentligt betydande man”:


Vad man än tycker om Stalins politik måste man förundra sig över att han stod ut, att han fysiskt och psykiskt orkade med att i tre decennier stå i spetsen för, inte bara världens största land utan också ett av de mer kaotiska.
Bild i Knut Lindelöfs artikel.

“Churchill betonade att Stalin enligt hans uppfattning fick ta stor hänsyn till politbyrån. Det hade under kriget flera gånger hänt att Churchill och Stalin kommit fram till ett samförstånd, men att Stalin morgonen därpå förklarade att politbyrån inte lämnade sitt godkännande.”

62 COMMENTS

    • Vem vill tro på en amerikansk producerad propaganda video?
      Visst kan man titta på bilderna, men knappast sammanblanda det med filmens kommentarer.
      Vem som helst kan producera en historia med bilder eller filmklipp, för att någon i nästa ögonblick kan producera en helt annan historia med samma bilder/filmklipp. Detta är ju klassisk “fejknews” eller att bygga upp en konspirationshistoria. Ungefär som påståenden om “kemtrail” på tuben eller HAARP-tramset på “tuben” eller varför inte alla efterhands-konstuerade befängda konspirationshistorier om VTC där.
      Folk måste vara galna som slukar allt med hull och hår

  1. Det finns många saker som är kända hos Stalin.

    1 misshandlad av fadern, precis som Hitler, det gav emotionella skador.
    2 hans hustru begick självmord.
    3 han skrev under tusentals dödsdomar per dygn under 30talet.
    4 han vägrade tro rapporterna om nazisternas angrepp 1941 i flera dagar.
    5 hans sista kampanj var mot “kosmopoliterna”, dvs judarna.

    Han lyssnade säkert på folk, och alla ledare sitter i sammanträde jämt.

    • 1. Vad de amerikanska historikerna visat är att Stalin knappast misshandlades av sin fader och inte fick några emotionella skador.
      2. Ja hans fru begick självmord. Kanske bipolär sjukdom.
      3. Vad har du för källor till dödsdomarna. Utrensningarna under Jezjov spårade ur. Skulle pågå i 4 månader, blev 15 månader. Ett mörkt kapitel i Sovjetunionens hisoria. Klart är att Stalin och politbyrån inte hade god kontroll över läget. Man kan skriva under dödsdomar på olika sätt. T.ex. genom krig, där USA:s krig och krigsstöd detta millennium dödat omkring 3 miljoner, sanktionerna mot Venezuela 40 000.
      4. Stalin överraskades av Hitlertysklands angrepp bla. av det skälet att han inte kunde tro att Hitler var så korkad att han gav upp en förmånlig allians med Sovjetunionen som tillät honom att föra krig mot Storbritannien. Att han inte skulle ha trott på nazisternas angrepp “i flera dagar” faller på sin egen orimlighet eftersom den tyske Moskvaambassadören Friedrich Werner von der Schulenburg briefade Molotov redan under morgontimmarna 22 juni 1941!
      Loggboken från hans kontor visade att Stalin direkt hade upprepade möten genast efter anfallet med militärer och nära medarbetare.
      5. Sovjetunionens förhållande till den judiska minoriteten efter 1948 har alltid beskrivits utan att göra klart att Sovjetunionen 1948 gått i bräschen för att trygga Israels tillblivelse både politiskt, diplomatiskt och militärt (se även Anders Perssons stora artikel i Dagens Nyheter 23 december 1990).

      Alla ledare sitter inte lika mycket i sammanträden. Bör nämnas då han i propagandan ej sällan beskrivits som envåldshärskare, som underförstått inte behöver sitta så ofta i sammanträden.

      -Mitt svar blev ganska kort, bl.a. då jag inte har med mig boken här i Frankrike, där jag är nu.

      • “Stalin överraskades av Hitlertysklands angrepp bla. av det skälet att han inte kunde tro att Hitler var så korkad att han gav upp en förmånlig allians med Sovjetunionen som tillät honom att föra krig mot Storbritannien.”
        Tror inte på att Stalin var överraskad av anfallet eftersom sovjetiska spioner i Tyskland och Japan varnat för angreppet med datum och allt. Att han inte förde fram trupper mot gränsen trots all information om ett förestående angrepp är i mitt tycke ett av historiens smartaste militärtaktiska drag. Effekten var att 1.Hitler inte kunde bryta pakten pga påstådda sovjetisk provokationer.
        2. de tyska trupperna lurades in djupt in i Sovjetunionen med illusionen att Röda Armen var svagare än man trott
        3. samtidigt hade all viktig industri redan tidigare flyttat långt österut, vilket är ytterligare en indikation på att Stalin var väl förberedd.
        Stalin var en beläst man och kunde sin historia och visste att både Karl XII och Napoleon gått på samma nit. Frågan är om inte Saadam Hussein som var omvittnat fascinerad av Stalin försökte göra om Stalin-tricket. USAs armè lyckades ta sig till Bagdad på rekordtid nästan utan att möta motstånd men blev sedan fast i Irak under snart 30 år.

        • Det var knappast okänt för Stalin att Tyskland dragit samman stora trupper vid östgränsen och Stalin fick även rapporter från agenter om tidpunkten för angreppet såsom Sven skriver, men dessa varningar ignorerades. Jag har läst någonstans att anledningen till att Stalin inte satte trupperna i beredskap var att han var rädd för att provocera Hitler. Han hoppades därigenom kunna uppskjuta kriget så länge som möjligt. En märklig idé!

          Det är emellertid helt uppenbart att Stalin och Sovjetunion togs på sängen av angreppet. Större delen av Sovjetunionens flygvapen utplånades redan första natten. Planen förstördes på marken innan de ens hunnit lyfta. Inte heller marktrupperna hade någon höjd beredskap. Början på kriget var en enorm katastrof för Sovjetunionen, och berodde i hög grad på att man inte tagit alla de varningar som kom på allvar.

          Ageranden som detta går emellertid som en röd tråd genom Stalintiden i Sovjetunionen. Stalin litade mer på sin “revolutionära instinkt”, dvs sina fördomar, än på hårda fakta. I utrensningarna var materiella bevis av föga värde. Istället var det Stalins och andra ledares misstankar om konspirationer och sabotage som var det väsentliga. “Bevisen” skaffade sen hemliga polisen fram i förhörsrummen genom att pressa fram erkännanden. På så sätt konstruerades en inbillad bild av verkligheten som i stora stycken var helt felaktig. Att så var fallet framgår med önskad tydlighet i Gettys m.fl. moderna Sovjetforskares böcker. Anders Carlsson har läst dem, men vill ändå inte acceptera detta. Istället framställer han Stalin som den socialistiske riddaren som för en ensam kamp mot alla byråkrater och konspiratörer.

          • Jodå, frågorna är många men skriver man som du måste man som männen bakom Barbarossa-planen fortsätta att tro att Sovjetunionen skulle besegras på några månader. De finska trupperna, Hitlers järnnäve i norr, skulle komma hem till höstskörden för då skulle allt vara över. Det trodde man på fullt allvar. Varför blev det inte så, det är väl den stora frågan och inte det ständiga ältandet om Stalins instinkter. Något som Churchill inte heller skulle ha skrivit under på, Stalin var en pragmatiker som gjorde felbedömningar men lärde sig av misstagen.
            Varför vann inte Hitler kriget om Stalin var så totalkorkad ? Bara några förbiseenden från Hitlers sida kan inte förklara detta.

            Sluta gräva i den amerikanska propagandasörjan och visa rysk forskning mer respekt. Det är rörande hur man ömmar sig om Stalins offer men inte bryr sig ett dugg om de miljoner som Hitlertyskland mördade. Det verkar fortfarande vara oklart vem som var angriparen. I Litauen under krigets första dagar inleddes en massutrotning av judar i detta land där Vilnius var ett av Europas judiska kulturcentra. I Litauen mördades fler judar relativt sett än i något annat land, runt 90 procent. Ryssarna själva var de som mest blev lidande för Stalins övergrepp och är därför även bäst placerade att reda ut dessa.

        • Sovjetunionen hade likafullt sina styrkor för långt fram. Hitlers Blitzkrieg var ju oerhört framgångsrikt i början och kanske över 2 miljoner röda-armesoldater togs tillfånga fram tills november 1941.
          Andelen soldater som gav upp lär ha varit oerhört mycket större i Röda armen än i någon annan jämförbar arme, vilket indikerar att stridsviljan knappast var på topp.

          Varför Stalin agerade som han gjorde är väl inte helt klart, men grova misstag verkar han ha begått iallafall.

          • Jag saknar mina böcker och källor då jag är utomlands. Tyskarna fann snart att Röda armén bjöd hårt motstånd även om den pressades tillbaka. Varifrån siffran 2 miljoner kommer vet jag inte. Källa?

            Sovejtkännaren Anders Persson skriver idag i sin tionde artikel om Stalin om det åtminstone sedan början av 1930-talet väntade kriget mot Sovjetunionen.

            “En blick framåt
            Om och när jag kommer tillbaka till 30-talets Sovjetunion är det kanske med följande arbetshypoteser:
            1 De brutala skeendena i Sovjetunionen under 30-talet kan svårligen motiveras med att skapandet av ett socialistiskt samhälle har varit huvudsaken. Att skapa ett socialistiskt samhälle var nödvändigt för att göra Sovjetunionen starkt inför ett kommande krig. Det kommande kriget, som skulle handla om överlevnad av Sovjetunionens folk motiverade de brutala besluten.
            2 För att skapa styrka måste landets industrialiseras så fort som möjligt. Det krävde bl a att landsbygdsbefolkningen till stora delar flyttade in till städerna och började arbeta i industrin, framför allt den tunga industrin.
            3 Den minskande jordbruksbefolkningen skulle uppvägas av en ökande mekanisering, och därmed effektivisering av jordbruket. Skördetröskor och traktorer måste ersätta manuellt arbete och transporter med hjälp av oxar och hästar.
            4 Utvecklingen och produktionen av traktorer gick hand i hand med utvecklingen och produktionen av stridsvagnar. Lennart Samuelsons “Tankograd” är en utmärkt bok i ämnet. Genom att motsätta sig lantbrukets mekanisering motsatte sig bönderna också möjligheterna att skapa ett effektivt försvar.
            5 Böndernas motstånd brukar alltid förklaras med att de var emot gemensamt ägande, “socialism”. De drivande i motståndet var de självägande bönderna, “kulakerna”. Men detta är inte hela sanningen. Det var inte alls självklart att den vanlige bonden skulle oreserverat välkomna skördetröskor och traktorer. De gjorde jobbet lättare, men bröt en månghundraårig kultur där oxen och hästen var mer eller mindre omhuldade familjemedlemmar. Dessutom var de tidiga traktorerna och skördetröskorna maskinella monster som förde oväsen och spydde rök och olja. Böndernas självmordsaktiga motstånd kan bara förklaras med att de slogs för att bevara sin identitet, på samma sätt som konservativa i alla tider: hellre dö i min gamla roll än leva i en ny. Stalin som politiker. Avsnitt tio.

          • Källorna är dels olika Tv serier om WWII, som t.ex serien Battlefield från något som heter Polygram video international och olika böcker, t.ex. Bokoramas serie om WWII och “Slaget vid Kursk” av Fransson/Zetterling.
            Dessa källor är utan tvekan västliga och kan vara påverkade av propaganda. Dom är dock ganska samstämmiga om att dom jättelika kniptångsmanövrar som Wehrmacht gjorde i början av Barbarossa inbringade jättelika skaror av krigsfångar.
            Enbart inringningarna vid Kiev och Vjasma/Brjansk skall ha resulterat i över 1,2 miljoner fångar.
            Jag har inte heller sett dessa uppgifter ifrågasatta någonstans, vilket i och för sig inte behöver betyda något.
            Sovjetisk litteratur däremot, som t.ex. Zjukovs memoarer är vad jag minns mycket sparsamma med uppgifter om dom egna förlusterna.
            Exakta siffror är säkert omöjliga att få fram dock.

  2. Historikern Geoffrey Roberts som nämns i artikeln har tillsammans med sin kollega Martin Folly precis utkommit med en ny bok: Churchill and Stalin.
    Finland som haft en komplicerad historia med sin stora granne hade under krigstiden två ledare som inte var anfäktade av den gängse russofobin: Mannerheim och Paasikivi. En mycket enkel men grundläggande anledning till detta faktum var att de talade ryska och inte bara det, de hade vistats i Ryssland, var bekanta med samhället och dess seder och bruk. Mannerheim talade förmodligen bättre ryska än finska. Svenskan var hans eget språk men han utbildades och lade grunden till sin militära karriär i tsarens armé.
    Dessa två herrar förordade en kompromiss med Ryssland 1939 som skulle ha tillmötesgått de sovjetiska kraven om gränsjustering och artilleribas för skydd av Finska viken.
    Paasikivi skriver utförligt om sina möten med Stalin både under förhandlingarna hösten 1939 och från sin tid som ambassadör 1940-41. Den bild han ger är en saklig och väl insatt person som försöker sitt yttersta för att få Finland att fatta det prekära läget. Paasikivi bör ha träffat Stalin några tiotal gånger under dessa år. När Paasikivi tar avsked av Stalin 1941 säger denne att Paasikivi inte är omtyckt i Helsingfors. “Väl underrättad är han”, reflekterar Paasikivi. Och när en amerikansk diplomat 1943 undrar om Paasikivi inte borde bli president för att rädda landet svarar denne att det inte är så dags ännu: han betraktas som alltför ryskvänlig. Närmast bekant blev Paasikivi dock med Molotov eftersom dessa två fick uppdraget att reglera Moskvafredens bestämmelser. Paasikivi bör ha suttit minst hundratalet timmar vid förhandlingsbordet tillsammans med Molotov. En ledare som lärde känna ryssarna och därför kunde skapa ett stabilt grannförhållande som hans eget parti, samlingspartiet, helst inte vill påminnas om, de hyllar den russofobe krigspolitikern Ryti.

  3. Kommunisten Josef Stalin fick sitt välförtjänta eftermäle.
    Förmodligen för all framtid eller åtminstone tills dess hans person är bortglömd av alla. Undrar hur många generationer till det tar? Två, tre, fyra fem eller tio?

  4. Rotschild, Rockefeller, engelska, franska och tyska industrimagnater hatade Sovjetunionen och dess ledare.
    Sovjetunionen, som genom sin existens berövade dem det områdets råvaror och profiten från dem. Deras propagandaorgan, dagstidningar, film, radio, hatböcker gjorde Stalin till ett monster. Sovjetunionen till ett hot.
    En heltäckande propagandavåg (enorm) som “vänstern” helt tagit till sig. En skrämmande brist på kunskap. De är totalt blinda och kan inte analysera kapitalägarna och deras förmåga att genom sin heltäckande lögnpropaganda förvrida verkligheten. “Vänstern” har helt anammat demoniseringen av Sovjet, av Stalin. Och anammade även Crusjtjovs “reformering” av Sovjet. – Sextiotalet. Och där började vänsterns förfall och söndervittring.
    Ulla Johansson

    • @Ulla Johansson
      Det allra mest intressanta är att “vänstern” ständigt länkar till media och social media som kontrolleras helt av kapitalägarna och deras heltäckande lögnpropaganda.

      Den riktiga “vänstern” kan heller aldrig valsamverka mot 4%-spärren. Jag undrar ofta om det verkligen är en riktig och seriös “vänster” eller en samling höger-agenter, eller kompletta pundhuvuden, som har kontrollen.

  5. Allting kan man sälja med mördande reklam, heter det i visan av Ulf Peder Olrog. När jag bodde i England värvade SKY parabolkunder med hjälp av Josef Stalin.

  6. Varje verk i den omfattande litteraturen om Stalin och kriget har sin teori. Några av teorierna kan numera avfärdas, t.ex
    1. att Stalin fick en depression och gömde sig på sin datja under 2 veckor efter Tysklands angrepp
    2. att Stalin blev överraskad av anfallet är också mindre troligt eftersom
    a. hela den ekonomiska politiken sedan kollektiviseringen av jordbruket delvis motiverades av ett väntat angrepp
    b.Kominterns folkfronts-politik mot fascismen sedan 1935
    c. förflyttningen av viktig industri österut
    d. rapporter från spioner om ett förestående angrepp
    Att Stalin skulle ha illusioner om Hitler pga den kortvariga icke-angreppspakten efter augusti 1939 verkar inte så troligt med tanke på att hela politiken under minst 11 år varit inriktad på att bygga upp försvarsförmågan. Stalin kan inte heller vara okunnig om Hitlers drömmar om att skaffa sig Lebensraum österut på de slaviska “undermänniskornas” bekostnad medan de ariska engelsmännen sågs som strategiska allierade.
    Stalin å sin sidan försökte få till stånd en anti-fascistisk pakt ända tills den 15 augusti 1939, när de försöken ignorerades undertecknades Molotov- Ribbentrop- pakten redan en vecka senare. Att Stalin skulle ha skapat sig illusioner om Tyskland under en vecka är inte heller så troligt.
    Att Stalin gjorde missbedömningar är givet, men man får inte glömma att Hitler gjorde den största missbedömningen. På det har vi facit, Hitler förlorade kriget trots sin överlägsna militära styrka! Sen fanns det givetvis faktorer i Stalins politik som både stärkte och försvagade försvarsförmågan. Den snabba industrialiseringen och kollektiviseringen både stärkte och försvagade. Hungersnöden som t.ex följde i Ukraina ledde till att Hitler fick stöd från en del av den ukrainska befolkningen. Utrensningen av höga militärer ledde till försvagning men också möjligtvis till eliminerande av en 5e-kolonn.

  7. Jag upprepar delvis det jag sade ovan då nackdelen med kommentarsfunktionen till en föregående kommentar leder till att den ligger längre upp och kanske inte blir läst. Speciellt med en kul bild som denna där SkyTV för en gångs skull träffat rätt: Kan någon föreställa sig att de skulle ha satt Hitler dit i stället ? Aldrig.
    Ett tunnelseende har skapats i debatten genom den propaganda som oavbrutet bedrivits i Väst. En rysk-amerikansk forskare som på 90-talet utredde Stalins utrensningar efter att arkiven öppnats skrev att han inte kunde publicera sina resultat eftersom det skulle leda till att han utfrystes ur hela sin sociala gemenskap i USA och riskerade mista sitt jobb. Ingen skulle acceptera hans rön eftersom de så markant avvek från vad den propaganda som maskerats som forskning dittills hävdat.

    Vad gäller kriget hade ledande strateger både i Tyskland och utanför räknat ut att kriget skulle vara över på några månader. Detta är den stora obesvarade frågan och inte den varför Stalin föreföll oförberedd. Hur kunde den supersmarta tyska generalskåren som inte bestod av förblindade nazister hamna så fel ? Ja, några tvivlare fanns säkert, men det var en allmän åsikt att Ryssland skulle falla som ett korthus. Och britterna hade ju vid det laget paddlat hem hals över huvud och fransmännen vek sig som en vallmo i stormen. Ryssland måste väl vara ännu svagare eller hur ? Varför kom inte de finska mannarna hem till höstskörden 1941 utan löpte skräckslagna hemåt genom de karelska skogarna 1944 då de ännu inte velat fatta realiteterna ? Finlands senare president Paasikivi skrev på senhösten 1941, citerad ur minnet, “Sovjetunionens stridsförmåga har överraskat tyskarna men inte mig. Jag skulle nog ha kunnat tala om för dem att den var stark”. Paasikivi hade bott i Moskva 1940-41.
    Korthuset med stridsovilliga soldater stod kvar och efter fyra år tågade dessa in i Berlin och på vägen dit satte de fräs på USA och Storbritannien som plötsligt fattade att de kunde befria inte bara hela Tyskland utan även Frankrike. Så kan det gå.
    Men efter kriget början propagandans kvarnar mala. Skillnaden mellan angripare och angripen suddades ut. Problemet blev inte de tyska militärgeniernas fiasko utan den fumlige Stalin och hans karaktärssvagheter o.s.v. Vad gäller frågan om bristen på förberedelser lär gälla att brister fanns men de berodde på krigets karaktär som var unik. Man trodde sig ha byggt tiilräckligt starka fästen för att möta det inledande angreppet men gjort en underskattning. Vad gäller tajmingen hade Stalin utgått från att västfrontskriget skulle avslutas, han underskattade Tysklands vilja att spela hasard och bedriva krig på fler fronter.

    • Vad gäller Finland så var det ju inte 1944 utan 1939/40 som var avgörande för bedömningen om Röda armens slagkraft. Då blev Röda armen snarast förödmjukad i Finland och sannolikt fick det Hitler att tro att Sovjetunionen skulle falla som ett korthus.

      Jag har sett uppgifter på att flera av Hitlers generaler var starkt emot operation Barbarossa, iallafall så länge England förblev obesegrat och risken för ett tvåfrontskrig var överhängande.

      Annektionen av Polen och Baltikum lär också ha lett till att stora delar av Röda armen lämnade den befästa Stalinlinjen och fattade posto allt för långt fram. Zjukov skall ha protesterat mot detta men fick ge sig. Utfallet blev som vi vet katastrofalt och Sovjetunionen var nog bara en hårsmån, eller kanske en vargavinter från att förlora kriget 1941/42.

      Man får inte heller glömma att Stalin rensat ut nästa hela befälskåren 1939 och att Röda armen vid det tyska anfallet till stor del leddes av orutinerade nybörjare.
      Den store pansarstrategen Tuchatjevskij som avrättades samma dag som sin rättegång hade troligen behövts i det läget.
      Enligt Anders Carlssons bok “Resa in i det okända” finns det stöd för att det verkligen förelåg en konspiration mot Stalin i officerskåren, där just Tuchatjevskij var inblandad, men efter vad som ser ut som rena skenrättegångar 1936 så var det nog inte så konstigt. Kanske hade Sovjetunionen rentav mått bättre av om den hade lyckats.

      Mycket av det som hände i Sovjetunionen förtjänar säkert att omvärderas och massor av högermyter att avslöjas, men vi skall nog inte ge oss in i något slags upprättande av Stalin som ledare. Det tror jag inte han förtjänar.
      Det mest seriösa jag läst om detta är dock Anders Carlssons bok och jag rekommenderar alla intresserade att läsa den.

      • En detalj ur minnet, med reservation för minnesfel. Enligt Anders Carlsson återanställdes omkring 1/3 av drygt 30 000 utrensade officerare.

        Anders Carlssons bok och andra böcker av seriösa forskare om Stalin och Sovjetunionen ska behandlas lika seriöst som andra historiska böcker förstås. Docent Lennart Samuelson är en duktig och seriös forskare från Sverige. Hans uppgifter om antalet dödsoffer ligger nära Anders Carlssons siffror.

        Carlsson menar att Stalin och politbyrån förlorade kontrollen över utrensningarna, åtminstone delvis. NKVD har en tid möjlighet att självt utfärda dödsdomar-

        • Ja det låter mycket sannolikt att bilden av Stalin som den stålhårde ledaren som styrde och kunde allt är kraftigt överdriven. Från båda håll dessutom.
          Samma förlag som gav ut Anders Carlssons bok gav också ut en bok som hette just “J.V. Stalin – bolsjevikernas stålhårde ledare” år 1972.
          Jag hittar den inte i hyllan, men jag minns den som en beskrivning av Stalin som en gudomlig allvetande figur. Det var en svensk översättning av en sovjetisk bok, sannolikt utgiven under personkultens värsta år.

          Jag finner Carlssons bild av Stalin som kanske den mest trovärdiga hittills.

          • Instämmer. Den förra boken var en överdrivet positiv propagandabild om Stalin, som speglade dåtida uppfattningar inom KFML-r.

      • Det jag skrev är inte något försök till återupprättande av Stalin som ledare men saken är tyvärr den att de flesta i väst ältar gamla myter. Fakta är ointressanta eftersom de stör den kära propagandaskapelsen. Ryssarna som utsattes för det hela bör lämnas förbehållet att moralisera och i sinom tid kommer någon form av balanserat omdöme att skapas från deras sida. Personer i väst borde syssla mer med kalla fakta.
        Churchill var sannerligen inte fri från missgärningar från sin tid både som kolonial administratör och krigsledare under kriget. Men om honom skriver man hur han gullade med katten i sängen innan han inledde arbetet. Inga moraliska brister där inte.
        Konservative politikern Paasikivi, som faktitiskt blev bekant med personen, ger en sakligare bild än senare europeiska vänsterpersoner, nog är det märkligt.
        Hur kunde det vara möjligt att t.o.m. Churchill kom att uppskatta honom ? Läs Geoffrey Roberts och Martin Follys nya bok Churchill and Stalin, just utkommen.

        Det som borde intressera Väst var att Stalin var synnerligen ordhållig och stod fast vid vad som överenskommits. Vilket inte kan påstås om de två övriga stora som förmodligen avsiktligt dröjde med den andra fronten och satte in denna närmast för att inte tappa ansiktet om Sovjetunionen hade behövts även för att befria Paris och inte bara Berlin. Och när Stalin lovade USA att jaga japanerna från asiatiska fastlandet gjorde hans armé just det, utan att någon atombomb hade behövts.

    • Bolsjevikernas och Sovjetunionens insatser i krigen är förvisso imponerande och värda all beundran. Hela tiden var man inställd på att nya krig skulle komma och denna medvetenhet styrde i hög grad industrialiseringsprocessen. Nya fabriker placerades långt från gränserna och de förbereddes för att lätt kunna ställa om till militär produktion. Lennart Samuelsson behandlar exempelvis detta i ”Röd koloss på larvfötter”. Bolsjevikerna lyckades bra i krig. Det tror jag nästan alla som läser denna blogg är överens om.

      Däremot lyckades Bolsjevikerna inte bygga socialismen, eller ens ett bra land att leva i, under fredliga förhållanden. Varför man misslyckades med detta anser jag vara den intressanta frågan. Anders Carlsson diskuterar detta, men med sina stalinistiska skygglappar. Inställningen att partiet alltid har rätt lägger lock på all diskussion. Terrorn som vapen må ha varit effektiv och nödvändig under inbördeskriget, men att under fredliga förhållanden fortsätta med summariska fängslanden och avrättningar måste ha varit väldigt destruktivt och demoraliserande. Frågan om hur en socialistisk demokrati ska utformas har knappast ens rests. I den mån man hade val i Sovjetunionen fanns det aldrig mer än en kandidat att välja på. Det kan inte ens kallas för val.

      Resultatet av Bolsjevikernas resa in i det okända blev tyvärr total kollaps, inte genom nederlag i krig utan genom nederlag i fred. Anledningen till detta tål verkligen att diskuteras.

      • Instämmer. Fast nu var det Stalin som skulle debatteras och kapplöpningen mot klockan som började på slutet av 20-talet har knappast ens nämnts. Hur skulle en alternativ liberal rysk regering ha klarat utmaningen. För det var ju inte Stalins mustasch Hitler var ute efter utan de ryska naturrikedomarna. På hästryggen med sablarna dragna hade de ridit mot tyska stridsvagnar.

        I debatten om socialismens svaga utveckling försöker man backa bandet och hitta någon förrädare som avvek från den rätta vägen. Utan att på minsta sätt ringakta all fientlighet och alla restriktioner som riktade från ett ekonomiskt mycket starkare Väst bör man ställa sig frågan om den ekonomiska modellen. Kina har löst frågan på sitt sätt men det har inte fått godkäntstämpel av västsocialister som gärna vill agera certifierande myndighet. Fanns och finns det en medelväg att slå in på och hur kan den tänkas se ut ?
        För det första bör man beakta att omvärlden är fortsatt stark och fientlig. Inte heller Kinas val har varit fritt i den meningen. Kina har tvingats arbeta under samma restriktioner, nämligen att komma i kapp så snabbt som möjligt, annars går det galet. Och då har man satsat på statskapitalism i en omfattning som förståsigpåare i väst anser har strypt socialismen.
        En modern ekonomi är ett nätverk bestående av miljarder maskor. De enskilda delarna i detta nätverk bör ha en omfattande autonomi för att kunna blomstra. Samtidigt borde det råda en bred enighet om allmänna mål som samhället strävar emot. En komplicerad och långsiktig process. Sovjetunionens svaga punkt var oviljan till förnyelse och den överdrivna försiktigheten och kontrollbehovet. Företagen saknade det handlingsutrymme som hade behövts för att främja produktivitetsutvecklingen.
        Det är för tidigt att säga huruvida Kina kan fortsätta på en väg där även tillräckliga reformer kan äga rum eller om projektet leder till nya former av kriser. Det sägs att den kinesiska traditionen bjuder att tänka hundra år framåt. En överdrift måhända, men Boeing har för den som läst flygingenjörers spalter nyligen erbjudit ett sorgligt exempel hur det går för kvartalskapitalismen, när blicken är paniskt inställd på nästa kvartalsbokslut där siffrorna måste behaga “marknaden”.

        • Den ekonomiska ‘modellen’ var socialism, Jan Nybonda. En ‘modern’ ekonomi – ska det vara kapitalism? Anser du att Kina bygger socialism genom kapitalism?

          Kina har inte alls arbetat under samma restriktioner som vad Sovjetunionen gjorde. Sovjetunionen (och övriga ‘östblocket’ inklusive Kuba) arbetade under hårda amerikanska och västliga sanktioner, samma sanktioner som du och ni andra anser bär skulden för Venezuelas urusla ekonomi.
          Mycket kan man säga om Sven Andersson men han är i alla fall konsekvent.
          Och Sovjetunionen var socialistiskt, även om författarna – Klas Eklund och Per Reichard – till den här långa boken sammanfattar den sovjetiska ekonomin, analyserar till någonting mellanting mellan socialism och kapitalism. De ansåg att det inte var socialism men det var inte kapitalism heller.
          http://www.marxistarkiv.se/sovjet/sovjets_karaktar/ar_sovjet_kapitalistiskt.pdf
          Mycket bra för de som vill fördjupa sig ännu längre i den sovjetiska ekonomin än vad Anders Carlsson gör. Boken blev mycket omtalad i vänsterkretsar när den gavs ut.
          Klas Eklund övergav förresten på 80- 90-talet vänstern för den socialdemokratiska högern, och om jag mins rätt så var han en av personerna bakom Kjell-Olof Feldt.

          • Kina bygger varken socialism eller kapitalism, man bygger pragmatism, och det fungerar.

        • ”Kina har löst frågan på sitt sätt”, men det är nästan unikt att väst förstår hur. Man har helt dumpat kommunismen. Kommunism fungerar så att all makt centraliseras, resurser koncentreras till denna centralmakt, som fördelar dom som dom finner bäst, och huvudsakligen till de som är lojala. Staten blir alltså en mellanhand för allt (Sverige?). Kinas system bygger på att dela med sig, direkt – utan staten som mellanhand. Som exempel, när den stora jordbävningen inträffade i Wènchuān var det inga statliga insatser tog tog plats. Man organiserade istället så en region i östra Kina fick direktansvar för en region i väst. Dom samarbetade direkt. Intressant nog har Kina inte alls arbetat på att komma ikapp, man har arbetat på att bygga och utveckla. Kina har inte satsat på statskapitalism, utan i motsats på att distribuera makt och kontroll så lågt i systemet som möjligt. Glöm inte att Kina består av hundratals olika folk, språk och kulturer, och ett sätt passar inte alls. Det var just problemet med kommunismen, den krävde uniformitet. Var nod i det nuvarande nätverket har alltså en omfattande autonomi och det är just därför det blomstrar. Relationerna mellan dessa noder bygger på Guanxi. Förtroende och goda relationer och samarbete. https://en.wikipedia.org/wiki/Guanxi Kommunismen, liksom det amerikanska kapitalistsystemet, bygger helt på dominans och kontroll från en punkt. Det är inte för tidigt att säga huruvida Kina kan fortsätta på en väg där även tillräckliga reformer kan äga rum, Kinas hela system bygger på att lösa kriser och skapa nya former. Det är just det som är styrkan. Systemet inte bara tillåter utan kräver ständiga förändringar och förnyelse. ”när blicken är paniskt inställd på nästa kvartalsbokslut där siffrorna måste behaga “marknaden””. Sant, men inte bara Kina utan varenda individ i Kina har lyset på in i tre generationer framöver. Som exempel. Jag känner en familj som köpte två nya hem, ett till dottern, ett till barnbarnen, och det innan dottern ens hade nått giftasålder. Så tänker kineserna.

      • Bengt Håkansson.
        Då får jag ställa frågan – vad byggde Sovjetunionen då om det inte var socialism? Kapitalism?

        Det var en folkomröstning runt 1990-talets början där folket i många sovjetiska republiker (dock var det republiker som bojkottade valet) som röstade för socialismen med ett stort procentantal, mellan 70 till 80 procent ville ha kvar socialismen.
        Och det var ingen ekonomisk kollaps. Ett ekonomiskt system kan inte kollapsa om det inte äger rum ett politiskt beslut eller en kontrarevolution.
        Här är Mikael Parenti om Sovjetunionen. Eller anser du att även han har skygglappar?
        https://www.youtube.com/watch?v=05tz0V9IBi0&t=120s

        • Du har absolut rätt, en klar majoritet i Sovjet ville ha kvar socialismen, stora grupper vill fortfarande återinföra den. Socialismen är storartad, fantastisk, ingen ska behöva anstränga sig, alla skall vara lika (värde), allt skall utjämnas och likställas, den late och oduglige ska ha lika bra som den flitige och duglige, allt man behöver göra är att plundra de som har och dela ut till de lojala. Problemet i Sverige just nu är att Sverige är färdigplundrat. Det finns inget mer att ta. Socialismen är utmärkt, tills andras pengar tar slut.

          • Socialismen är slut då det inte finns mer att suga ut. Vad kommer hända med Kuba då regime change i Venezuela är klart?

          • Det är en nidbild av socialismen och Sovjetunionen du målar upp. Definitionen på socialism är: Från var och en efter förmåga. Till var och en efter arbetsinsats. Socialism innebär alltså inte att alla ska tjäna lika mycket, att den late ska tjäna lika mycket som den flitige inom ett visst yrke. Sovjetunionen var inte ett land, där alla hade det lika bra eller lika dåligt, där full utjämning rådde. Däremot var varje medborgare garanterad en grundtrygghet, att få sina basala behov tillgodosedda, och det är en god sak. Så är inte fallet i dagens Sverige, där det är lätt att falla igenom det grovmaskiga skyddsnätet. Vad är då kommunism, om man med kommunism menar ett samhällssystem? Det är, enligt definitionen, ett statslöst, penninglöst och klasslöst samhälle, där följande gäller: Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov. Något sådant samhälle har vi ännu inte sett någonstans. Men inte ens under kommunismen kommer alla att ha exakt lika mycket, eftersom våra behov är olika. Den typ av samhälle du beskriver, med total utjämning, känner jag inte igen, vare sig i Sverige eller någon annanstans i världen. I de flesta länder i världen har man ett fåtal multimiljardärer i toppen och alltför många hemlösa i botten. Ett sådant samhälle saknar i mina ögon all legitimitet.

      • Du, Bengt Håkansson och Jan Nybonda instämmer – säger att Sovjetunionen inte var ett bra land att leva i. Så varför tycket 66 procent av befolkningen annorlunda i dagens Ryssland?
        http://www.idcommunism.com/2018/12/66-percent-of-russians-regret-soviet-unions-dissolution.html

        Jag undrar, Bengt Håkansson – har du någonsin bott i Sovjetunionen (eftersom du nu kan påstå något så säkert)? Eller är ditt påstående endast en upprepning av vad den borgerliga pressen ideligen under flera decennium har förmedlat, och gör så fortfarande?

        • Fel, Kerstin, jag har inte påstått att Sovjetunionen inte var ett bra land att leva i. Problemet blev den stagnerande ekonomiska utvecklingen. Här mellan er och Sovjetunionen hade vi ett mycket livligare utbyte med dem. Liksom dina partikamrater ringaktar dagens Ryssland ringaktade Sverige inte bara Sovjetunionen utan även landets människor. Fel båda gångerna.

          Till skillnad från er har ryssarna lärt sig att acceptera sin historia och ser den alltmer som en kontinuitet. De som byggde Sovjetunionen var uppfostrade i Tsarryssland och dagens ledare är uppfostrade i Sovjetunionen. Sådant sätter sina spår, det finns en kontinuitet trots att de yttre förutsättningarna förändras dramatiskt. Tydlig är kontinuiteten inom utrikespolitiken och hade det inte varit för det ekonomiska kaoset på 90-talet hade avbräcket varit ännu mindre.

          • Jan, du skrev att du instämmer med Bengt Håkanssons bedömning av Sovjetunionen. Så vad menar du?

            Varken jag eller SKP ringaktar det ryska folket. Men jag protesterar er tystnad när det gäller kapitalismen i Ryssland och i Kina. När det gäller kapitalismen i USA, EU, Sverige, etc är ni mer på hugget.
            Jag gillar även det irländska folket. Men för den skull ställer jag mig inte på kapitalisternas sida på Irland – som ni gör när det gäller Ryssland. Fine Gael, Fionna Faul (ursäkta stavningen), Sinn Fein och med flera som exploatera sitt eget folk både mot det inhemska och det utländska kapitalet. De har sålt ut sitt folk till kapitalet. Så har även kapitalet i Ryssland (och Kina) gjort, särskilt det inhemska. Ni blundar för hur ryska kapitalister exploaterar och plundrar det ryska folket. Så vem av oss ringaktar det ryska folket när ni håller inne med kritiken att arbetarklassen i Ryssland inte får ut sina löner, eller när den kapitalistiska och borgerliga ryska regeringen höjer pensionen, etc? Ni stödjer det stödja kapitalet mot det ryska folket.
            Läs länken från idcommunism i ovan kommentar.
            Ni anser att det ryska eller kinesiska kapitalet är mer humanare än andra nationers kapital. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har gjort en liknande bedömning men tvärtom. De anser att det amerikanska kapitalet är bättre än det ryska.
            Men det finns inga kapitalistiska varianter som är bättre än några andra. De är lika exploaterande som alla andra.

            Jag tänker inte ställa mig på någon nations oligarks sida, så att de kan exploatera sina egna och andra nationers arbetare och folk på min bekostnad. Men det gör ni – ställer er på landets oligarker mot landets människor.

            Om man jämför det ‘ekonomiska kaoset’ på 90-talet – som förresten Jeffrey Sachs utarbetade en chock terapi, Naomi Kleins analys – och kaoset som Jeltsin stod för så var det inget kaos. Det var USA – OCH KAPTIALET I SOVJETUNIOEN (Jeltsin, Putin och med flera) – som genomförde kontrarevolutionen. Och ni ställer alltså er på denna sida – de som gjorde en kupp mot folket vilja – och inte på det ryska folkets sida.

        • Jag har bott i Sovjet. Jag kan vittna om att socialistiska Sovjet var ett drömland att bo i, speciellt om du är lat och inte vill anstränga dig, så rent pragmatiskt, folk blev klyftiga och allt fler anslöt sig till den lata gruppen, säker inkomst, ingen behov av att anstränga sig, det mesta garanterat, mycket gratis, inget behov av att betala för sig. Sverige av idag känns ganska lika det tillståndet.

      • Bengt.
        Fast i början av kriget lyckades bolsjevikerna mycket dåligt och deras soldater gav upp i massomfattning.

        Frågan om varför bolsjevikerna inte lyckades bygga en bra socialism i fredstid kan nog inte kopplas loss från krigen utan att det blir fel.
        Redan 1918 invaderade 12 kapitalistiska länder Sovjetunionen och stödde dom vita generalerna. Redan då dog massor av Sovjetunionens avancerade arbetarklass. Sedan kom Barbarossa som ödelade stora delar av landet och tog död på resten av den avancerade arbetarklassen. Sedan kom kalla kriget, med en kapprustning som Sovjetunionens ekonomi inte klarade av.
        Det var dom materiella förutsättningarna som socialismen måste hantera för att komma framåt.

        Det fanns helt enkelt ingen erfaren och organiserad arbetarkader kvar att stödja sig på efter inbördeskriget och WWII. Kommunistpartiet blev istället tvunget att axla den rollen och naturligtvis frodades byråkratin och pampväldet i brist på fungerande kontroll underifrån.
        Stalin verkar ha sett det problemet, men dom krafter han släppte lös var svåra att kontrollera och stora överdrifter förekom. När Stalin sedan dog verkar det ha varit rena motorvägen för nomenklaturan och sedan gick det som det gick.

        Sedan hittade jag med några passusar i Carlssons bok som jag var tveksam till, men några “stalinistiska skygglappar” vill jag verkligen inte kalla dom.
        Bilden av Stalin i hans bok känns snarare uppfriskande nyanserad och inte minst lärorik.

  8. Så vem var Stalin? Ledare på ryska heter Vozhd, på italienska Duce och på tyska Führer. I övrigt fanns det många likheter mellan de tre ledarna under senare delen av 30-talet. Alla hade de en ekonomi som i viktiga delar var statligt ägd, alla tre hade för sin tid relativt avancerade sociala välfärdprogram, samtliga var nationalister och fiender till klasskampen (i Stalins fall i och med konstitution 1936 då alla fientliga klasser sades vara utplånade), var och en var diktator i respektive land och representerade var och en en styrande klass som man kan diskutera namnet på men som inte var det arbetande folket (trotskister benämnde det en sorts klasslös byråkrati i Sovjet medan maoister på sin tid kallade det en statskapitalistisk borgarklass, åtminstone efter 1956).
    Som nationalist fick Stalin stort erkännande pga sin roll i kampen mot Hitler-tyskland, i Ryssland hyllades han dels av kommunister dels av de extrema högernationalisterna bland annat slavofilerna som ansåg att han var den tsar som äntligen förenat alla slaver i ett rike och bland en del av nazistvänstern t.ex Joseph Goebells (som hade sina rötter i falangen kring Gregor Strasser) som t.om föreslog en union mellan Sovjet och Tyskland (Hitler lär ha blivit rasande eftersom NSDAP skulle riskera att bli utan stöd från det tyska näringslivet om sådan ideer blev kända).
    Stalin var troligen inte samma person 1917 som 1936 som 1953. Under 1917 var han en av de få bolsjevik-ledarna som hade erfarenhet av klasskampen inifrån Ryssland och tvekade länge innan han stödde den i elfte timmen inreste Lenins förordande av en omedelbar revolution. Ganska snart fick han administrera den revolution han varit tveksam till att inleda och som minst sagt var i uppförsbacke. Efter 1936 så existerade inte längre klasskampen eftersom alla fientliga klasser var utplånade, så all fientlig verksamhet mot Sovjetstaten kunde bara bero på antingen utländsk infiltrering eller mentalsjukdom. Under Moskvaprocesserna dömdes så vitt jag vet ingen för sina avvikande ideer utan för att vara agenter för brittisk, amerikansk, tysk och japansk imperialism (ofta samtidigt).
    Orsaken till att Stalins livsverk slutligen havererade 1991 är en annan diskussion som förs här på tråden. Kerstin menar verkar det som att det beror på imperialismens sanktioner. Jag menar att imperialismens natur är känd för alla som vågar sig på en revolution och bör inte komma som någon överraskning. Kan man anklaga imperialismen för att vara imperialister? Revolutionärer måste därför på förhand ha en ekonomisk modell som gör det möjligt att överleva i en fientlig omgivning. Annars är det ganska meningslöst att inleda en revolution med allt lidande och all uppoffring det innebär för det arbetande folket. Jag tror att en socialism som via en utvidgad demokrati styrs av det arbetande folket, med samhällsägda nyckelindustrier kombinerat med privatägda delar inom t.ex servicenäringar och jordbruk kan vara en stark ekonomi. Men man måste också vara pragmatiker om man skall överleva i en fientlig omgivning. Man kan inte samtidigt skicka väpnad trupp till sina grannländer för att störta regimer och samtidigt ha goda handelsförbindelser med samma grannar. Det är ett klassiskt problem för alla revolutioner. Jag tror att revolutioner bäst sprids genom sitt positiva exempel.

    • Möjligen publicerar jag en artikel om kapitalismens införande uppifrån. Du har annan bild av Stalin än t.ex. Carlsson.

    • Sven. Jag tror jag har ställt dig frågan i en tidigare kommentar om du är för att nationer skall vara självförsörjande, men du har inte velat svara på den. Så nu ställer jag den igen.

      Kanske var det fel, naivt, av Sovjetunionen att tro på något gott om imperialistiska nationer. Det eftersom, precis som zebrans ränder aldrig går ur, imperialismen är som den är. Emellertid hade Sovjetunionen, i a f efter Stalin, en stor förhoppning på ett samarbete med ömse respekt med kapitalistiska länder. Bra relationer var viktiga för dem. Särskilt när det gällde krig och fred.
      USA och Väst bedrog dom emellertid hela tiden, för att inte tala maoisternas svek och därmed hjälpte de USA-imperialismen. Särskilt när det gällde Afghanistan 1979! Vad var det Brzezinski sa – ‘att locka ryssarna till att anfalla’ och att ‘Afghanistan skulle bli Sovjetunionens Vietnam’? En fälla där s k vissa ur vänstern gick USAs ärenden. Var det inte så att maoisterna ville skapa en antisovjetisk front mot Sovjetunionen i mitten av 70-talet?
      Ibland är det svårt att sprida revolutioner med positiva exempel – när man har hela världens propaganda (inklusive KFML/SKP och Kina) emot sig. Att sprida revolutioner kan mycket lätt bli ‘att man blandar sig in i andras länders angelägenheter’ eller ‘sprida terror’ i andra länder. Jag kommer mycket väl ihåg den västliga propagandan mot Sovjetunionen på 60- och 70-talet när västliga massmedier anklagade Sovjetunionen för att sprida propaganda och att hjärntvätta ungdomar till att begå attentat. Positiva exempel görs till negativa exempel i kapitalistiska medier.

  9. Jag tror att vår syn skiljer sig utan att ha läst Carlssons bok. Har däremot säkert slukat kanske ett hundratal volymer av och om Stalin under c:a 50 år. Den som kanske gjorde mig till stalinist en gång var nog min historielärarinna. Hon lärde mig först allt om den ryska livegenskapen under tsaren sedan lärde hon mig hur hemsk Stalin var som tog livet att godsägarna. Min unga hjärna hade förstått tillräckligt mycket av matematikens mysterier för att inse att 1+ 1 = 2, så min omedelbara reaktion var att den där Stalin verkar ha varit en bra karl. En ledare som tar livet av slavägare lyckades aldrig chocka mig. Då hade jag ingen aning om att han var minst lika duktig på att ha ihjäl kommunister. Det har varit en lång besvärlig resa där min barnsliga känslomässiga fascination för Stalin fått kämpa mot ett mer rationellt jag som vill försöka förstå varför nästan alla socialistiska experiment hitills havererat.

    • Du bör nog läsa bl.a. även Carlssons och Samuelsons böcker gällande Stalins insatser för att ha ihjäl kommunister. Min gamla hjärna säger mig att en hel del bör utredas ytterligare.

  10. Kerstin: “Jag tror jag har ställt dig frågan i en tidigare kommentar om du är för att nationer skall vara självförsörjande, men du har inte velat svara på den. Så nu ställer jag den igen.”
    Det beror på. Sovjet med 1/7 av jordens yta och senare mycket mer när det fanns ett socialistiskt läger bestående av bl.a Sovjet, Östeuropa och Kina hade en viss möjlighet till en hög grad av själförsöjning. Ett mer eller mindre isolerat karibiskt örike har inte den möjligheten. Som tur är så är varken kapitalismen eller imperialismen monolitiska enheter utan motsättningen mellan kapitalister och mellan imperialister är mer regel än undantag. Om Kuba bara får 8% av sin import från USA (medan det normala vore mkt mer med tanke på att det bara tar någon timme att färdas med båt till USA) så finns det nästan 190 andra länder att handla med, länder som i många fall fullständigt skiter i USAs sanktioner. Det är kanske inte heller en bra idè att byta sitt beroende av USA mot ett lika stort beroende av Sovjet eller Venezuela. Riskspridning är nödvändigt i en turbulent värld. Men till syvende och sist, vill man ha handel med andra länder måste man ha något att sälja.

  11. Väldigt intressant artikel, och innehållet stämmer mycket väl med mina egna insikter i vad som pågick under dessa tider och den synnerligen förfalska propagandabild som förmedlades till Sverige, både när det gäller personer och länderna. Efter kriget, en era jag själv växte upp i, framställdes alltid Sovjet och det då besegrade Tyskland som elakheten själv och deras ledare som ondskan själv. Amerikanarna var de vita riddarna som hade räddat värden undan nazismen och skulle nu rädda världen från den andra ondskan, kommunismen. Allt var svart eller vitt, utan några detaljer eller nyanser. USA’s krigsförbrytelser och Sovjets insatser doldes eller slätades över. Vad som skrämmer är att den propagandan försätter intensivt ännu idag. Kanalerna är amerikanska media och dess svenska bihang, MSM och statliga SVT/SR, samt organisationer som Amnesty, Human Rights, eller Gatestone. Man försöker stoppa all alternativ information som kommer via Facebook eller liknande kanaler, och kritiker dras inför rätta på löpande band. Länder som Ryssland och Kina baktalas och smutskastas. Det är en utveckling vi helt enkelt måste motarbeta.

  12. Som så mycket om denna tid så är den officiella sanktionerade västerländska bilden av Stalin falsk.
    Svaret på frågan vem var Stalin blir då det få man utgräva på nytt.

    • Högst beklagligt, men det är väldigt mycket av historien som är mycket grovt förfalskat, och den förfalskning pågår än idag. Svenska MSM och statliga SVT/SR, vilka bara är förlängningar på USA’s massiva propagandamaskin, formligen pumpar ut falska nyheter dagligen. Speciellt gäller det de delar av välden som USA systematiskt vill svartmåla, alltså länder som Venezuela, Kuba, Iran, Ryssland och Kina. Samtidigt försöker man intensivt att stänga ner alla alternativa kanaler, och man systematiskt förföljer alla som uttrycker avvikande åsikter eller framför av USA icke önskade fakta. Historieskrivningen runt just WW2 är fasansfullt förvanskad och förljugen. Något som helt har strukits ur historieboken är till exempel amerikanska krigsförbrytelser.

    • Hur beskrivs det militära angreppet på Nyupprättade Sovjetunionen av olika imperialister i väst?

  13. För mig och förmodligen de flesta ryssar är både Stalin och Sovjetunionen döda.
    Varför inte låta dem vila i frid?
    Kan inte tänka mig någon av dem lär återuppstå.
    Båda är historia av samma princip som Sveriges gamla krigarkungar samt Sveriges dito stormaktstid.

    • @arbetarklass

      När kapitalister i decennier har demoniserat Stalin varför ska man då inte få rätta till historien i minst några decennier? …särskilt eftersom han och hans folk, som påstods vara så väldigt underlägsna det “utvalda” herrefolket, stoppade detta dumgiriga herrefolk och deras globalistkapitalism i några decennier.

      Nu är vi där igen. Att glömma eller förvränga historien är inte i vårt intresse, men att lära av den.

  14. “propaganda som maskerats som forskning” (Jan Nybondas 9 maj, 2019 At 19:04 )
    Är man inte insatt eller särskilt motiverat till att gräva djupt i ett ämne är man ett mycket lätt offer för just “propaganda som maskerats som forskning”.
    Där spelar populärvetenskapliga tidskrifter en mycket stor roll just därför att de vänder till den nyfikne men (ämnes)okunnig allmänheten.

    Uppenbar goja är lätt att bortse ifrån men om man hoppar från en artikel om fjärilar till en annan om kraftverk och avslutar med en redogörelse om tandfyllnadens historia löper man en stor risk för att bli lurad på någon punkt.
    Jag har läst vid något tillfälle att den bildade allmänheten är den som är lättast att grundlura.
    Det är inte så konstigt som det först låter.
    Är man nyfiken på det mesta i kunskapsväg finns inte en chans att verkligen fördjupa sig vid sidan om sitt ämne eller sin hobby. Man väljer alltså att förlita sig till några få skribenters påståenden (man skall ju också jobba ihop till sitt levebröd, och det minskar urvalet drastiskt, med mindre att man aldrig äter eller sover), helst några som står högt i kurs inom den egna kotteriet. Det blir rundgång i ekokammaren.

    Vad gäller ledarkulter har jag för mig att man inom vänster har för lätt att underskatta flockens begär efter en ledargestalt. Det må vara en bagge eller en tupp men de rörelsen som har låtsats avskaffa ledarrollen har ofta gått på en nit och blivit i praktiken diktaturer, precis som alla flummiga sekter som man varnade för.

    Någon behövdes som ställföreträdande ledargestalt, som nationsbärande levande myt. Sovjetunionens Wilhelm Tell blev Stalin, och han tillskrevs vad som han behövde tillskrivas för att det skulle funka. Det blev en ganska vidrig personkult, som han skulle få lov att stå ut med vad han själv än tyckte. Aleksej Stachanov å sin sida fick spela hjälte i en kolgruva i lika löjliga propagandafilmer.
    Det funkade: Sovjetunionen vann andra världskriget, mot alla odds.

    Det gick betydligt sämre till för Gorby, som bl.a. inte hade vett att lägga band på Egor Ligachev /Jegor Ligatjov (inga träffar på svenska om honom), när han apade efter USAs katastrofal modell under sin anti-alkoholkampanj, och som skördade ett maffiavälde, vilket kunde förväntas av andras tidigare erfarenheter. Jfr.
    ‘Dry Law’ Turns 35: Lessons Learned From Gorbachev’s Anti-Alcohol Campaign
    19:09 GMT 06.05.2020 (updated 11:14 GMT 07.05.2020) https://sptnkne.ws/CrEH by Ilya Tsukanov

    I nutid plockades Vladimir Putin fram som den ledargestalt som Ryssland behövde för att resa sig. Han gör sig bra i TV. Framtida historiker kommer troligen att ta kål på diverse myter om hans verksamhetstid. Nu är det däremot propaganda – för eller emot – som gäller.

    Det finns en sak som får mig att tänka på 30-40-talet, fast i modern tappning, vad gäller V. Putin: machobiten i propagandan.
    Mussolini-Stalin-tidens muskelmän må inte längre så staty på affischer, på torgen och i parker har det troligen aldrig funnits så många pojkar och män som svettas på gym i hopp om att bättra på figuren.
    “Vlad” lirar judo och ishockey, osv. (Photoshop fick däremot ta hand om valkarna när N. Sarközy plåtades skjortlös i en eka för Paris-Match.)

    Ryssland må ha påverkats av Hollywoods estetik och av jänkarnas privatisering av offentliga personer samt avsakralisering av ämbetsmänen, det var ändå trettiotalets machokropp som flyttade symbolisk in i ämbetslivet när Putin ersatte fyllevraket Jeltsin. Stakhanov togs in i Kremln medan patriarkfiguren – en del av Stalins ämbetsplikter – återlämnades till kyrkan (som fått sin egendom tillbaka). På sätt och vis var kyrkans återkomst en sekularisering av statsmakten, och därmed också en eftergift till de andra religiösa samfund.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here