DN rapporterade igår:
”Det franska främlingsfientliga och EU-kritiska partiet Nationell samling, tidigare Nationella fronten, har för första gången gått om president Emmanuel Macrons La république en marche (LREM) i en opinionsmätning inför valet till Europaparlamentet nästa år.
I en ny mätning från opinionsinstitutet Ifop säger 19 procent av väljarna att de tänker rösta på LREM, jämfört med 20 procent i augusti. Tjugoen procent uppger att de tänker lägga sin röst på Nationell samling, som låg på 17 procent i den förra mätningen. TT-Reuters” DN: Le Pens parti går om Macron.
TT-Reuters skriver:
”Om man medtar sju procent för den oberoende Nicolas Dupont-Aignan och en procent vardera för “Frexit” partier som leds av Le Pens förre medarbetare Florian Philippot och Francois Asselineau så fick partier som är motståndare till EU och ute till höger 30 %, jämfört med 25 % i slutet av augusti.” French far-right overtakes Macron in EU parliament election poll.
Något om Putins popularitet och valet i Ryssland.
Nedan visas att Macron har stöd av 26 % av befolkningen. I USA tycker 39 % att Trump gör ett bra jobb enligt radionyheterna 5/11. Dessa siffror medför i övrigt inga reaktioner i etablerad press. Som jämförelse kan nämnas att Anna-Lena Laurén i DN stort slår upp att Putin ”endast” har stöd av 66 % av befolkningen i Ryssland. DN: Stödet för Putin rekordlågt. Detta uppges bero på en impopulär pensionsreform som höjt pensionsåldern för män till 65 år och för kvinnor till 60 år. Laurén skriver ”Putin har ingen konkurrens i Ryssland, eftersom han inte tillåter fria val.” Valen i Ryssland är i viktiga avseenden av högre kvalitet och mer demokratiska än t.ex. de i USA. I Ryssland fanns 7 kandidater till presidentvalet, något färre än i USA. Den valde presidentens legitimitet beror bl.a. på valdeltagandet. I presidentvalet i Ryssland fick Putin ungefär 76 % av rösterna vid ett valdeltagande på 67 %, dvs 51 % av de röstberättigades röster.
Nu över till Macrons situation!
Nedan återges av en artikel av Pål Steigan, som jag översatt och förkortat något. Frankrike: Sju av tio har inte förtroende för Macron.
Frankrike: Sju av tio har inte förtroende för Macron
Enligt de senaste undersökningarna av Kantar Sofres för Le Figaro har Macron stöd av 26 procent, medan 71 procent (nästan tre gånger fler) saknar förtroende för honom. Le Figaro. I juni 2017 var förtroendesiffran 57 procent och misstroendesiffran var 36 procent. Det är vanligt att franska presidenter förlorar förtroendet ganska snabbt, men det är bara hans föregångare, som hamnat sämre. Vid denna tid efter det att han blev vald gav bara 21 procent honom sitt förtroende. Macrons karriär är väldigt speciell. Han kom från ingenting och lyckades på några få månader riva de tidigare stora Socialistpartiet och bli kandidat för att besegra Marine Le Pen.
Finanskapitalets man
Macron är en tidigare bankman som gjorde en blixtkarriär i bankhuset Rothschild innan han gjorde en liknande politisk snabbkarriär. Han är utbildad vid det franska elituniversitetet ENA, École nationale d’administration, som är en utbildningsväg för franska toppolitiker, toppledare och byråkrater.
Han blev ekonom i Manuel Valls regering (Socialistpartiet). Där blev han snabbt avskydd av arbetarrörelsen för sin loi Macron (2015) som syftar till att drastiskt minska antalet offentliga tjänster och ersätta dem med privata. Och för att upphäva arbetsbegränsningar i kollektivavtal. Även i det mycket borgerliga socialistpartiet blev detta en hård match, och lagen måste tvingas genom parlamentet genom dekret. Tusentals arbetare demonstrerade mot denna arbetarfientliga lag.
En ”rörelse” av tunn luft
Makrons anhängare bildade en partliknande ”rörelse” som tog honom till makten. Det heter På Marche! (eller La République en March) och vad den stod för var ganska diffust. Vem var ”Les Jeunes avec Macron” som härrörde från samma tunna luft? De presenterade sig som ung och dynamisk. Den franska pressen kallade dem ”européer”, och flera journalister frågade varifrån de kom. Det var mycket Facebook och sociala medier och lite riktigt folkrörelse.
Socialt var det toppledare och top-intellektuella som var de viktigaste väljargrupperna för Macron. Bland arbetarna hade han bara 9% stöd. Hans kampanj skapades av en byrå som heter Steele och Holt, och den är allt annat än transparent. Av dess LinkedIn-profilen är att de helt och fullt är en del av den inre kretsen av finansiella tillgångar.
Endast 15 procent av de röstberättigade stödde Macron
La République en Marche (LREM) fick majoritet vann parlamentsvalet i Frankrike, och presidenten kom att kunna styra Frankrike nästan som en kung. Segern var överlägsen, men LREM fick endast 7,3 miljoner röster av 47,6 miljoner röstberättigade, bara 15%. Ändå säkrade de minst 350 platser eller 60% majoritet i nationalförsamlingen.
Ingen makt för sitt stora projekt
Macrons stora dröm, på uppdrag av sina huvudmän, har varit att skapa ett federalt Europa med Tyskland och Frankrike i spetsen. Därför behövde han ett nära samarbete med Angela Merkel, men nu har hon också förlorat sin glans och är på väg ut ur tysk politik. Så impopulär som han är hemma och utan allierade, är Macron inte längre i kraft för detta projekt. Det betyder inte nödvändigtvis att han har gett upp. Makrons lojalitet är inte för väljarna, utan för den finansiella kapital som skapade honom.
De är ALLA finanskapitalets kandidater! Det kvittar om det är extremhögern eller högern – eller för den delen liberalerna – de är alla för kapitalism och är finanskapitalets män. Putin och Bolsonaro och alla andra är finanskapitalets män. Så att föredra den ena kandidaten mot den andra är mycket märkligt för en socialist.
”The true left – wether in Brazil, Venezuela, Britain or the US – does not sontrol the police or the military, the financial sector, the oil industries, the arms manufacturers, or the corperate media. It was these very industries and instutions that smoothed the pats to Power for Bolsonaro in Brazil, Viktor Orban in Hungary, and Trump in US.”
https://www.counterpunch.org/2018/11/02/bolsonaro-a-monster-engineered-by-our-media/
(en utmärkt artikel som alla ska läsa)
Vi ska inte skotta vägen för de högerextrema krafterna, Anders.
Du har förstås rätt i att dessa alla är förespråkare för kapitalism. Jag rapporterar om en mycket intressant opinionsundersökning.
För oss som anser att vi befinner oss på vänsterkanten borde frågan om hur ett högerpopulistiskt och reaktionärt nationalistiskt parti som Sverigedemokraterna (SD) kan ha framgång leda till eftertanke. Varför har detta parti framgång medan den alternativa vänstern i vid mening i bästa fall trampar vatten?
Den grundläggande förklaringen till att SD erhöll drygt 17 % av rösterna i valet 2018 är nedmonteringen av välfärden, privatiseringar och den ökande ojämlikhen till följd av sänkta skatter som främst gynnat de mest välbeställda tillsammans med bidrag, RUT, ROT och ränteavdrag, som främst gynnat just de mest välbeställda. Man kan inte sticka under stol med att den ökade invandringen har skapat problem i välfärden. När de etablerade partierna förnekat dessa problem har detta tacksamt och skickligt utnyttjats av SD. I allmänhet finns det hos de flesta människor en försiktighet mot det som är nytt och främmande. SD har utgått från denna sunda inställning och i viss mån lyckats peka ut invandrare som den huvudsakliga orsaken till de problem som vanligt folk brottas med. Ytterligare en förklaring till att SD har gått framåt är att partiet skickligt utnyttjar att de allra de mäniskor upplever att de inte har något att säga till om i samhället. SD har lyckats göra sig talesman för den lilla människan mot eliterna. De etablerade partierna har spelat bollen rakt i famnen på SD då man stämplat partiet som fascistiskt och nazistiskt. Att sakligt bemöta SD är svårare för då måste man börja kritisera den politik man själv har drivit.
Lika beklämmande är att nästan 60 % av väljarna röstade på något av de fem öppet borgerliga partier; L, C, M, KD eller SD.
Inför höstens val hade vi en socialdemokrati som närmast kan liknas vid de tidiga moderaterna från 1970-talet. Ett Vänsterparti som lite god vilja kan kvala in som socialdemokratisk höger från samma tidsperiod. Miljöpartiet har sålt sin själ i utbyte mot några statsrådsposter och är ännu mera flum än tidigare. Dessutom uppfattas dessa tre partier med rätta tillsammans med Alliansen som ansvariga för tillståndet i Sverige.
Merparten av den utomparlamentariska vänstern draperar sig i olika lenininistiska dräkter och blir därmed helt ointressanta för vanligt folk.
Det ryska finanskapitalets man Vladimir Putin satt igår i presskonferens i Moskva med Kubas nye president. Bägge var på strålande humör och Rysslands president räknade upp alla de områden som Ryssland kommer att medverka i för Kubas utveckling. Energiproduktion som kärnenergi och oljeprospektering. Förnyande av Kubas infrastruktur, däribland järnvägarna. Gemensam tillverkning av läkemedel, restaurering av gamla Havanna, kulturellt samarbete, ökad turism som redan är betydande, fler kubanska studenter till Ryssland mm. Ryssland skall också hjälpa till att stärka det kubanska försvaret genom betydande materielleveranser.
Visst är det anmärkningsvärt hur olika finanskapitalets man i Moskva ser på det socialistiska Kuba jämfört med raden av kollegor, manliga och kvinnliga, i Washington. Och vice versa. När reste Kubas president senast till Washington för konstruktiva samtal. För Kuba verkar det trots allt existera en liten skillnad, varav det nu kan komma sig.
Jan Nybonda.
Det ryska finanskapitalets man Putin lånade Kuba uppemot 50 miljoner dollar för att köpa RYSKA militära hårdvaror! Så Rysslands finanskapital går inte lottlösa i den här affären. Tvärtom. Här ser man hur den kapitalistiska staten (här Ryssland) alltid ställer sig på sitt eget finanskapitalets sida.
https://www.reuters.com/article/us-russia-cuba/russia-close-to-granting-cuba-38-million-euro-loan-to-buy-arms-idUSKCN1N71I7
Om igen – Ryssland är kapitalistiskt. Inte socialistiskt.
Kuba knyter sig an till det kapitalistiska Ryssland med lån som medborgarna på Kuba får betala i slutändan. Kapitalismen utnyttjar dom svaga, dom som inte har något.
Så Ryssland gör inte det här gratis om du tror det, Jan.
När Sovjetunionen fanns var det mer utbytesvaror länderna emellan. Kuba fick olja, Sovjetunionen socker. Sovjetunionen gav Kuba (och andra länder som Vietnam) dessutom finansiellt stöd (inga lån alls). Utbildningen var troligtvis gratis för människor från Kuba och andra länder.
Om du tror att det ryska finanskapitalet betalar utbildningen för kubaner tror du fel. Det får sannolikt kubanerna själva göra.
Jan Nybonda,
Här är vad Sovjetunionen gjorde för Vietnam (lite längre ner p sidan), och jämför detta med Putins Lån (lån måste alltid betalas av plus ränta, Sovjetunionen gav ekonomisk hjälp).
https://en.wikipedia.org/wiki/Foreign_aid_to_Vietnam
Men är det då inte bra att Ryssland hjälper Kuba när få eller ingen annan gör det?
På samma sätt som att det är bra att Kina hjälper Venezuela.
Kina och Ryssland är väl idag, till skillnad från USA, långt mindre aggressiva i sina
ansträngningar att utveckla sin kapitalistiska handel.
Kenneth Eriksson,
Ryssland hjälper inte Kuba. Kuba får lån som de sedan måste betala av – med ränta!
https://www.foxnews.com/world/russia-loans-cuba-50m-to-buy-russian-military-equipment-as-cuban-leader-set-to-meet-putin
Kina hjälper inte Venezuela. Venezuela får lån av Kina som de sedan måste betala av – med ränta! Precis som Sydafrika och andra länder.
Både Ryssland och Kina är imperialistiska och är på god väg att bli mer aggressiva i sina ansträngningar att utveckla sin kapitalistiska handel. Än så länge är USA långt före. Men som sagt – både Ryssland och Kina är på god väg …
Kenneth Eriksson,
Kina hjälper inte Venezuela.
https://www.cbc.ca/news/politics/venezuela-china-beijing-maduro-economy-support-1.4824112
Moralpredikan kommer inte att trolla fram socialism. Just nu är utsikterna inte särskilt goda för socialistiska utspel, men finansindustrins nya äventyr kan föra med sig oväntade problem och utmaningar. Ser man världen i binära termer, svart eller vit, förmår man knappast ens motverka det som faktiskt kunde motverkas, som kommersialiseringen av vården och skolan. Sverige har lyckats med konststycket att få till det konstigaste skolsystemet i hela Europa.
Den kubanska statsledningen vänder sig till dem som är beredda att både respektera och hjälpa dem. Vem skulle annars erbjuda dem modern teknologi för försvaret ? EU ? Snarare då någon från planeten Mars. Dagens Ryssland är självt underkastat ekonomisk krigföring och måste beakta kostnaderna för den hjälp man erbjuder. Detta var en av bristerna som försatte Sovjetunionen i ekonomiska trångmål. Man var tidvis så generösa att man inte beaktade kostnaderna för egen räkning som senare gjorde sig påminda. Rysslands insats för att bevara Syrien som stat lär knappast synas i resultaträkningen som någon vinstpost på väldigt länge. Det gäller att tänka framåt, 50 år eller så.
Finanskapitalet har ett trumf på hand. De äger fulmedia och de sänker intelligensen på populationen stadigt och medvetet medelst inskränkningar i barnens utbildning, med hjälp av betygsstress och frånvaron av ämnen som psykologi, filosofi och vetenskaplig metod, vilket givetvis gör barnen lättpåverkade av konfliktskapande propaganda.
Jag vet inte hur stor påverkan är i IQ-punkter, men vissa forskare rapporterar om ett samband mellan flour i tandkräm och ADHD-liknande symptom hos de barn som föds av kvinnor som använder detta. https://www.sciencedaily.com/releases/2018/10/181010132343.htm
Kan man inte koncentrera sig sjunker naturligtvis IQ och förmågan att analysera, vilket öppnar upp för propagandister att fylla deras huvuden med vilseledning och lögner.
hej kerstin jag håller med dej om att alla presidenter är utsugande kapitalister, https://www.theguardian.com/world/2014/jul/10/russia-writes-off-cuban-debt karn måste gått på droger den dagen
Ervin,
Man kan inte låna sig ut ur en kris. Det vet Grekland och Irland mycket väl. Nu är det det grekiska och irländska folket som får betala för att få har blivit rika. The Celtic Tiger var en bluff på lånade pengar.
Här är Kubas förklaring till sin skuld (med anledning av din länk).
https://www.reuters.com/article/cuba-debt-idUSL4N18V01G
Grundfrågan i denna tråd borde vara att förklara varför högerpopulister som Trump, Le Pen, Åkesson med flera går framåt medan vänstern går bakåt. Efter att ha gjort den läxan borde uppgiften var att formulera en alternativ politik till högerpopulismen.
I stället handlar mycket om Rysslands uselhet och Sovjetunionens förträfflighet. Dettta glädjer utan tvekan högerpopulisterna. Var och en är givetvis fri att föra den diskussion hen finner relevant.
Jag har nog i hastigheten släppt fram litet för mycket av sådant som ligger vid sidan av ämnet.
Det är nog bättre att släppa fram för mycket än för lite. Däremot kan du som moderator påpeka vad tråden handlar om och därigenom styra upp debatten.
Försöker arbeta så. Här finns en gråzon och man kan associera åt olika håll.
Hur skulle debatten om Rysslands uselhet kunna glädja världens högerpopulism? Jag skulle nog snarare säga tvärtom. Om vi istället förde en debatt om den nationalkonservativa Putin och vad han har åstadkommit för att förtrycka dom ryska arbetarna så skulle den debatten inte glädjas av högerpopulismen.
Högerpopulismen gillar sådana artiklar som Anders Romelsjö brukar skriva. Högerpopulister över hela världen gillar Putin och vad han gör. Men de gillar inte kritik av den nationalkonservativa Putin. Den lika nationalkonservativa Pat Buchanan gillar artiklar som talar varmt för Putin och det kapitalistiska Ryssland. men han gillar inte artiklar som talar väl om Sovjetunionens förträfflighet.
Det var inte någon tillfällighet eller ett misstag som den nationalkonservativa Putin gratulerade den nationalkonservativa Bolsonaro till att ha vunnit presidentvalet i Brasilien. Lika barn leka bäst, allt medan vissa som inte vill vara utanför försöker allt de kan för att komma med i leken.
Nu är du verkligen ute i perifering med ditt favorittema om Putin i denna artikel om Frankrike. Som du upprepat i hundratals kommentarer på Jinge.se.
Du har ingen aning om vad ”högerpopulister” tycker om mina artiklar (och inte jag heller). Jag har i artiklar främst på Jinge.se kritiserat svenska högerpopulismen i SD.
Du tycks inte förstås att presidenten i kapitalistiska Ryssland kan föra en utrikespolitik som vanligen är väl förenlig med FN-stadga, mot USA:s krigiska, krigshotande brutala (3 milj döda i Mellanöstern) folkrättsvidriga politik.
Bonsonaro mottogs gratulationer från sannolikt (nästan) alla statschefer i världen.
Debatten om Rysslands politik kan lämpligen fortsätta då det är ämnet för bloggartikeln.
Den amerikanske statsvetaren Gilbert Doctorow, ytterst balanserad, inte radikal varken hitåt eller ditåt, påpekade nyligen i en artikel att högerpopulisterna och vänstern i Tyskland bytt plats, åtminstone vad gäller avspänningspolitiken sådan den formulerades av bl.a. Willy Brandt. Samma gäller i Frankrike. Man kan inte som brukligt är lägga alla högerpopulister i samma korg. Det är en milsvid skillnad mellan Trump och flera européer, samtidigt som de värsta européerna, bl.a. de finska, inte alls utsätts för kritik då de blivit konfrontationspolitikens fanbärare.
Den gemensamma nämnaren verkar inte vara högerpopulisterna som sådana utan vänsterns omfattning av nyliberalismen i alla dess former, men framför allt den ekonomiska politiken. När vänstern inte längre bryr sig om den ekonomiska politikens konsekvenser utan tvärtom ställer sig bakom de nyliberala dogmerna, då öppnas fältet för populister av varierande slag. Hittills har bara få av dessa tvingats visa färg genom att bedriva politik i regeringsansvar, men om jag uppfattat det rätt har de i Ungern lyckats bättre än många grannländer i sin ekonomiska politik.
Vänstern ligger i stabil dvala. Inte ens i de fall att en duglig ledare som Sahra Wagenknecht i Tyskland skulle finnas att tillgå vet de bättre än att på alla sätt att lägga krokben för henne.
Apropå avspänningspolitikens kris, se Stephen F. Cohen intervjuas av Sophie Shevarnadzhe på RT.com, Sophie & Co. Cohen har varit med sedan sjuttiotalet, hemma i USA viker han inte sig för någon, en riktig Grand Old Man.
[…] Källa: Marin Le Pen populärare än Macron i Frankrike! – Global Politics […]