I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Jag återpublicerade nyligen en annan artikel i fråga. Forskare som backar upp kritiserade Martin Kragh – vanhedrar de kanske seriös forskning?Även om diskussionen om just Martin Kragh inte är aktuell är en diskussion av bilden av Ryssland inte bara intressant utan mycket viktig då den har betydelse för landets säkerhetspolitik.
Den hårda kritik som redovisats från flera håll mot docent Martin Kraghs arbete är samtidigt en kritik mot de som stödjer honom, och särskilt mot de forskare som backar upp honom.
Här kommer mer.
* Den hittills mest omfattande kritiska granskningen av Martin Kraghs arbete har troligen gjorts av forskarna Jesper Enbom och Erik Lindenius i Mediegranskarna som är experter inom media och kommunikation. Deras granskning är inget mindre än en akademisk sågning av metod, genomförande, källor och slutsatser.
Ulrika Hedman vid institutionen för Journalistik, medier och kommunikation, Göteborg, har också riktat skarp kritik mot rapporten: ” Utifrån den teori, den bakgrund, den metod och det empiriska material som artikelförfattarna redovisar i sin artikel går det inte att dra de slutsatser som görs. Så enkelt – och så skrämmande – är det. ” och ”Att artikeln alls publicerats får mig också att fundera på tidskriften Journal of Strategic Studies och om den kan betraktas som seriös.”
* Wikipedia skriver ”I samband med att rapporten ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case” (författad av forskaren Martin Kragh och journalisten Stefan Åsberg på uppdrag av Utrikespolitiska Institutet) presenterades vid Folk och Försvars årliga konferens i Sälen i januari 2017, fick Mediespanarna bredare uppmärksamhet. Spanarnas hårda kritik av rapportens vetenskapliga värde i poddavsnitten #262 Desinformation och #263 Mer desinformation var årets mest nedladdade.” Wikipedia
Jan Scherman, f.d. vd för TV4, skrev i Aftonbladet angående Folk och Försvars konferens i Sälen där rapporten presenterades 2017: ”Samma sak gäller den så kallade analys som forskare från Utrikespolitiska institutet, UI, nu offentliggjort till massiv spridning i medier. Den rapporten påminner i sin logik om McCarthyismens jakt på påstådda kommunister i USA på 1950-talet. Den som i något sammanhang framfört något avvikande gick just främmande makts ärenden. Insinuationer om vilka man umgicks med lades till beviskedjan om samröre med dåtida Sovjetunionen.”
Detta är utdrag ur en artikel som skildrar en anmälan till Uppsala universitet av Kraghs artikel, vilket följdes av ett mycket kritiskt utlåtande. Anmälan av Uppsala universitet och Utrikespolitiska Institutet för bristande kvalitét i forskning (Kraghs & Åsbergs artikel)
Åsa Linderborg har en mycket kraftig kritik av Martin Kragh och av DN:s artiklar om Ryssland. Martin Kragh är ett demokratiskt problem.
Hon skriver bland annat:
* Vissa saker är omöjliga att prata om i Sverige. Eller närmare bestämt: Ingenting rör upp så mycket känslor och repression som konträra texter om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
Ett aktuellt exempel är Mattias Göranssons och Johannes Wahlströms granskning av Dagens Nyheters rapportering av det ryska hotet (Aftonbladet 7 feb). De visar hur tidningen ser ryska farkoster och spioner överallt, och hur de anklagar både ryssar som svenskar för att vara Putins nyttiga idioter.
* Alla uppfattade att Martin Kraghs rapport kom från Utrikespolitiska institutet, men UI tog avstånd och menade att Kragh skrivit den på eget bevåg. Kragh själv har bara mumlat om rapportens tillblivelse och finansiering.
Mina egna källor från UI säger att Kragh inte kunde ta till sig den massiva kritiken han fick på det seminarium där texten lades fram. Han saknade helt enkelt vetenskaplig kompetens för att alls förstå vad kollegorna menade.
* Kraghs rapport kom ut i alla fall och anmäldes följdriktigt för forskningsfusk. En av dem som anmälde var Tom Andersson, före detta senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Han gjorde det dels för att det vetenskapliga hantverket hade iögonfallande brister. Och dels för att det, som han skriver, finns betydande ”demokratirisker med en forskare som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet”.
Rapporten rönte stor kritik av de forskare som hade till uppgift att granska den, men frikändes ändå – om än med den syrligaste motivering man kan tänka sig: ”… svagheterna (i Kraghs artikel) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren”. Med andra ord: Uppsala universitet ansåg att artikeln var så undermålig att den inte kunde kallas för forskning och därför heller inte fällas för forskningsfusk. Det var ju också ett sätt att rädda ansiktet på en kollega.
När Kragh ombads svara för sitt svaga case i Medierna i P1 fortsatte han framföra sina grova anklagelser mot enskilda. Och när Journalisten ställde kritiska frågor om rapporten, bortförklarade han sin rapport med att han varit febersjuk.
Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten är tydligen ointressant. Han står nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.
* Meningen med Integrity Initiative, såsom skandalen beskrivs i Storbritannien – för det är ju vad det här är: en skandal – är att skapa ett nätverkskluster bestående av journalister, experter och andra inflytelserika personer runt om i Europa och USA. Detta nätverk ska i hemlighet samarbeta i kampen mot rysk desinformation. Sådan finns det mer än gott om, men till det som betecknas som rysk propaganda hör alltså även Natokritisk opinionsbildning. Nätverket har försänkningar i Norge, Spanien, Frankrike, Grekland, Italien, Holland, Litauen, Serbien och Montenegro. Och Norden, där Martin Kragh nämns som koordinator.
* Svenska demokrater borde vara förbannade över Integrity Initiatives verksamhet, men bara vi som är Nato-kritiker reagerar. Det är oftast så med yttrande- och pressfriheten; man rider bara ut till försvar om inskränkningarna drabbar dem man själv sympatiserar med. Det är därför liberalerna inte hör hur falskt deras röster skorrar, när de upprörs över Trumps attacker mot medierna och Orbáns universitetspolitik. Det som sker hemma på den egna bakgården tiger man om eller försvarar som nödvändigt.
I Norge ser de på sådana här saker på ett annat sätt. Atlantic Council, som är en neokonservativ tankesmedja knuten till NATO och sponsrad av en rad olika intressen, däribland diverse gulfstater, den amerikanska vapenindustrin och även svenska UD, släppte härförleden rapporten Kremlin’s Troja Horses 3.0. Den har stora likheter med Kraghs beryktade alster, både vad gäller vetenskaplig otillförlitlighet och McCarthyism. Norska medier nagelfor rapporten och kunde utan pardon dra ner brallorna på Atlantic Council.
En som klandrade rapporten som ett angrepp på den fria opinionsbildningen var Kåre Willoch, tidigare partiledare för Høyre.
* Stämmer uppgifterna i rapporten har Stefan Löfven ett riktigt allvarligt problem. Har han verkligen bildat regering med ett parti som är en av ”Kremls tentakler” i väst?
Om detta med Kåre Willoch och rapporten Kremlin’s Troja Horses 3.0.
Mycket på skämt, delvis på allvar.
Skillnaden mellan Norge och Sverige är att norrmännen vet vad det bedyder att vara ockuperad av främmande makt medan svenskarna aldrig har, på riktigt, smällt att stormakten blev av (förenklat) med Finland och Baltikum till Ryssland samt av Pommern till nuvarande Polen och Tyskland (delvis via Danmark). Ända in i sjuttiotalet var monarkens titel ju fortfarande ”Sveriges, Götes och Vendes konung”, på latin ”Sueorum, Gothorum et Vandalorum Rex”.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_besittningar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_kolonier
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_slavhandel
Sverige är mycket bra på att känna hur exportvinden (tänk ”voyage-järn” och kanoner) blåser, förutom att en stor andel av dåvarande befolkningen deltog i koloniseringen av Nordamerika; därför svansar Sverige efter Förenta Staterna.
Den vinden håller dock på att mojna och man har börjat höras talas om opiumkrigen.
Amerikanskt engelska må fortfarande vara kapitalismens officiellt liturgiskt språk, mangaungarna har börjat att plugga kinesiska utöver japanska, i stället för spanska. (Franska och tyska som B-språk faller i glömska i Sverges skolor. Ryska lärs nästan bara blott av de militära tolkarna.)
Den dag när andlen rupier blir störst i 100 SDR och en vaishya är chef för IMF, den dagen kommer däremot Sverige att lovorda kastsystemet, titta på Bollywood-serier och bygga templar åt heliga råttor. (Det är råttans år i år, dock i Kina.)
Instämmer i kritiken mot Kragh och mot dom delar av etablissemanget som i vanlig ordning försvarar eller tiger om eländet.
Men när man jämför med McCarthy blir det mer komplicerat.
För kommunistinfiltrationen var verklig.
Det är bara det att den var inte endast styrd från Moskva som McCarthy trodde.
Både kommunismens spridande överhuvudtaget och dess infiltration i väst var understött av väst. Speciellt av britterna och deras många allierade på hög nivå i Usa.
Detta dubbelspel var en väsentlig del av eliternas metod och eftersom hela det politiska spektrum undviker att befatta sig med saken finns det små möjligheter att komma åt makteliten.
Dom vet att om man bedriver dubbelspel så nöjer sig oppositionen med att se ytan och beskylla dom mer observanta för att vara konspirationsteoretiker.