Nato utvidgar och planerar för nya aggressioner

5
976
NATO-styrkor i Europa - Foto från NATO-video: NATO.int
NATO-styrkor i Europa – Foto från NATO-video: NATO.int

 

Denna innehållsrika artikel av Geir Heim i Norge Nato 2030 har översatts av Rolf Nilsson.

En viktig uppdatering för alla som är intresserade av Nato.

Citat nedan är från Natos strategirapport om inte annat anges. Betoning och understrykning är min (Geir Heims). Här är den ursprungliga länken

Nato arbetar med ett nytt strategiskt koncept. Den 25 november presenterade en så kallad “reflektionsgrupp” en rapport på 67 sidor “NATO 2030: tillsammans för ett nytt område“. Rapporten är upplysande och inte minst skrämmande – sett ur ett fredsperspektiv.

Rapporten är ett ordrikt försök att förklara Natos berättigande, och motiveringen att “bli starkare”, betona “den politiska dimensionen”, bli mer globalt orienterad och stärka Nato-gemenskapen. Som bakgrund hänvisar det till globala förändringar och nya hot.

NATO 2030″ är uppenbarligen inte ett neutralt dokument. Det är ett partsinlägg, men också på många sätt mycket ytligt i sin beskrivning av verkligheten och förståelsen av förändringar som sker. Det kan nästan verka patetiskt och har en touch av skolstil. Dokumentet kan knappast kallas ett analysdokument, men gör ett antal påståenden som passar in i Natos självbild. Ändå är det viktigt att titta närmare på vad som faktiskt sägs, utifrån allvaret av de konsekvenser och rekommendationer som beskrivs.

Natos diskussioner följer av geopolitiska förändringar, förändringar i maktförhållanden, pop-ups av interna meningsskiljaktigheter och behovet av att säkerställa disciplin inom sina egna led. Det är uppenbart att dokumentet är ett intressebaserat dokument för att motivera Natos “relevans” och dess framtida existens. En av de mest skrämmande sakerna är, att den med sin självutnämnda och självförstärkande legitimering, kan bidra till att öka spänningarna och bli en organisation som i stor utsträckning invecklar sig i krig.

Dokumentet visar otvetydigt att Nato inte är en ”försvarsallians” utan ett verktyg i en maktkamp. Maktkampen präglas av fraser om försvaret av västerländska demokratiska värden, rättsstatsprincipen och dess självdefinierade viktiga internationella ordning. Det skapas en bild av att “ordningen” och värdegemenskapen hotas av “systemiska rivaler“. Med betoning på den “politiska dimensionen” och verktygen för att uppnå den, växer ett fastare institutionaliserat maktinstrument fram, vilket också får en mer överstatlig karaktär än tidigare.

På många sätt döljs konturerna av ett starkare monster med flera tentakler som kan sätta världen i brand.

Låt oss dissekera innehållet ytterligare. Det finns anledning till en varning. Det här är allvarliga saker!

Natos: generalsekreterare Jens Stoltenberg och USA:s president Donald Trump. Bild: Vita huset.

Kartan är ritad med en maktpolitisk utgångspunkt

Natos generalsekreterare (en offensiv Jens Stoltenberg) begärde rekommendationer inom tre områden:

  • “Stärka allierad enhet”
  • “Stärka Nato”
  • “Stärka Natos politiska dimension”

Det tecknas en bild av hur man skall uppnå detta. Beskrivningen av varför, har karaktären av en schablonfras, som faktiskt inte innehåller något nytt, och har som mål att göra så att terrängen motsvarar kartan. De åtgärder som föreslås är ändå av en mycket allvarlig karaktär.

Natos terrängbeskrivning

Världssituationen kännetecknas av instabilitet mellan stormakter. Ekonomisk och politisk utveckling, internationella relationer mellan människor och länder, finansiella och kapitalregimer förändras, och användningen av teknik förändrar sociala strukturer och interaktion. Fördelning av makt och tidigare “ordningsregler” utmanas. I denna situation är Nato uppenbarligen en part i maktspelet och en försvarare av ’’old time religion”. De presenterar sig själva som viktiga i en kamp mellan det ’onda och det goda’.

I en situation där det blir mer synligt att den gamla ordningen varken är så stabil som önskvärt (oroligheter i sina egna led och att man utmanas av konkurrenter), eller så stark och hegemonisk som önskvärt (tecken på en multipolär värld), så hävdar Nato revir och intensifierar sin ideologiska kampanj till stöd för sina militära äventyr. Det manas till politisk sammanhållning och försvar av ’de västliga värdena’.

Det är nästan ironiskt att Natos ideologiska kampanj äger rum i en tid då västs liberalistiska frihetsideal, demokrati och internationell rätt, blir alltmer avslöjat som täckmantel för egen maktutövning. Med två penndrag bryter USA mot folkrätten och erkänner Israels olagliga ockupation och “ger” Västsahara till Marocko. Nya avtal i Mellanöstern handlar om att befästa auktoritära diktaturer med inköp och typ av vapen som viktiga ingredienser. Nato-medlemmar som Turkiet och Ungern är väl heller inte riktigt kända som de största försvararna av demokrati – för att uttrycka sig milt. Från och med den 1 januari 2021 har Turkiet övertagit befälet över Natos ’Very High Readiness Joint Task Force’ (VJTF). Detta händer samtidigt som journalisten Can Dündar har dömts till 27 års fängelse i Turkiet för “spionage och terroristaktiviteter”. Innehållet i domen är att journalisten avslöjade Turkiets vapenexport till ‘islamistiska’ rebeller (läs terrorister) i Syrien 2015.

All politisk retorik förenklar. Berättelserna om oss och de andra är inte tomma ord, de innehåller riktlinjer för praktisk politik. De andra framställs som så farliga och annorlunda mot oss, att de verkar utgöra ett existentiellt hot – samtidigt blir “vi” själva till de rena, goda och defensiva.

Citaten ovan är från Julie Wilhelmsens (NUPI; Norsk Utenrikspolitisk Institutt) träffande beskrivning i Morgenbladet den 22 oktober.

Minda Holm (NUPI), är inne på något av samma sak i Klassekampen den 2 juni. “Identiteten hos liberala stater har både historiskt och nu byggts upp genom att stigmatisera andra stater.”

Det är i denna bilden som Natos historiebeskrivning, hotbilder och förståelse av terrängen måste förstås.

För att bibehålla sin maktposition i en fönderlig värld måste bilden av fienden högljutt utbasuneras

Den globala rivaliteten är verklig. En uppdatering av fiendebilden härstammar från förändringar som pågår, men har samtidigt ett tydligt maktpolitiskt syfte.

Natos grundläggande syfte är tydligare idag än det har varit under årtionden.” (ur rapporten ”NATO 2030”).

Strategirapporten börjar med att förhärliga Natos egen historia – som makthavare traditionellt gör. Detta görs i nästan religiösa termer. “Nato står som historiens mest framgångsrika allians.” Ingen ödmjukhet där inte. Framgång för vem? För miljontals flyktingar, krig, interventioner och brott mot internationell lag?

Javisst har Nato varit en framgång för utövandet av makt och kontroll. Rapporten säger också rakt ut att Nato vann det “kalla kriget”. Man kan starkt betvivla att Sovjetunionens kollaps var resultatet av USA:s / Natos “seger”, men de utnyttjade åtminstone ,chansen med sin offensiv mot öst efteråt. Det är betecknande hur strategirapporten omtalar detta:

I linje med Alliansens roll, representerade denna östra utvidgning både slutet på det geopolitiska vakuumet i Östeuropa, som hade varit en viktig källa till tidigare konflikter, och återinkorporeringen av tidigare ’fångenskapsnder’ i det demokratiska väst.”

“Återinkorporering i det demokratiska väst” var svaret på tidigare löften om att Nato inte skulle expandera österut i kölvattnet av Sovjetunionens kollaps och Berlinmurens fall.

Natos självförhärligande framgångsbild av fred kan också med rätta betecknas som “falsk”. Både mot bakgrund av historien och SIPRis (Stockholm International Peace Research Institute) senaste uppdatering att världen inte har haft ett så stort antal väpnade konflikter som idag (om än små) sedan 1945.

När den lysande bilden nu börjar krackelera och USA / NATO möter motstånd och inre oroligheter, måste bilden av fienden uppdateras och “NATO måste anpassa sig”. Samma sak hände efter Sovjetunionens kollaps. Hotet från öst ersattes så småningom med Natos ’out-of-area’-aktioner och kampen mot terrorister (definierat i dess bild). Detta kompletteras nu med nya hot från när- och fjärran östern.

Den idag uppdaterade fiendebilden är en fortsättning på vad som har framkommit i uttalanden från Natos toppmöten de senaste åren. Hotbilden sammanfattas nu mer i sin helhet för att formellt upptas i Natos så kallade “strategiska koncept”.

Vi lever “i en värld av systemiska utmaningar och växande hot” är mantrat. Fiendebilden bygger på det faktum att Ryssland nästan har uppstått från de döda och att Kina, i linje med sin ekonomiska tillväxt, visar musklerna. Ekonomisk och politisk konkurrens är insvept i en ideologisk slöja av kamp mellan den fria (västerländska) världen och auktoritära styrelseskick. Detta omtalas inte som småsaker, utan som systemiska rivaler.

Nato står inför “systemisk rivalitet, ett ihållande aggressivt Ryssland, framväxten av Kina och EDT (användning av störande elektronisk teknik [intressant länk om detta här och här ö.a.]) .. samtidigt som det står inför ökade transnationella hot och risker.

Det är kontroll det handlar om! “Auktoritära regimer som växer sig starka och hotar det demokratiska USA:s hegemoni” (John Bolton).

Falska och verkliga hot

Vad som är hot beror uppenbarligen på vem som talar och hot för vem.

  • För folk och nationer som utsätts för övergrepp och tryck från en stormakt – USA / Nato, Ryssland / Kina eller andra – blir angriparen ett hot
  • Det faktum att Ryssland markerar styrka och att Kina växer och blir en ekonomisk och mer synlig aktör och konkurrent kan naturligtvis också ses som ett hot mot USA:s och allierades konkurrenskraft, hegemoni och kontroll – även om makteliter överdriver fiendebilden av internmedicinska skä Då blir en förändring i maktförhållanden i sig självt definierat som “aggression”. Från bådas/allas sidor kan då militär verksamhet sedan betraktas som “säkerhets-” och försvarspolitiska tilltag – inte för människor (även om de försöker få oss att tro det), utan för deras makt och kontroll.

Ryssland och Kina kan framstå som fiender – för maktcentra i USA och dess allierade. Dessa är fiender i ett maktspel mellan konkurrenter. Trots att de alla har något att dölja, är Natos hotbild först och främst ett uttryck för en stormaktsrivalitet och kamp om makteliters internationella ordning. Detta sker också mot bakgrund av det faktum att Europa försvagas ekonomiskt och upplever sprickor i politisk enhet. Leden måste slutas.

Natos svar och åtgärder kommer inte att vara ett försvar för folk och fred. Tvärtom blir stormakternas rivalitet – med militär upprustning, handelskrig och medföljande ideologiska och politiska kampanjer – ett överordnat hot mot folk och nationer, med ökande risk för krig.

Natos strategi mot 2030 utgör en allvarlig grund för oro och är farlig. Den ideologiska och militära offensiv som kommer till uttryck – även i media i allmänhet – kan ge varningar om att vi lever i en förkrigstid. Vi matas dagligen med nya spionanklagelser, tekniska attacker och dataläckage riktade mot ”fiendehåll”. Vi har väl inte levt i fredliga tider tidigare, men eskaleringen och den ökade spänningen bygger upp till större konfrontationer – i en tid då kärnvapen ingår mer direkt i en krigsstrategi. Vi lever i skrämmande tider!

Viktiga och farliga punkter i Natos strategi

Natos strategi mot 2030 kräver på flera områden ett kvalitativt språng i maktkoncentration och konfrontationslinjen. Detta är ingen liten sak. Nedan visas några smakprov, men det här är bara ett urval av en lång lista. I flera sammanhang nedan talar citaten för sig själva.

Legitimering av Nato

Oenigheter och olika åsikter har uppstått, också bland Nato-medlemmarna, om sammanhållningen och nyttan av ”Det nordatlantiska samarbetet”. Nu måste leden slutas. Då måste fiende- och hotbilden uppdateras och “kommuniceras”.

En återkommande punkt är att det är ett mål i sig, att visa Natos relevans.

Reflektionsgruppens vision för Nato 2030 är en allians som definieras av vitalitet, användbarhet, relevans och uthållighet. I slutet av decenniet, oavsett strategisk miljö.”

Natos politiska dimension måste anpassas för att bibehålla och stärka dess effektivitet, samt för att kerställa dess relevans för alla allierade. För detta ändamål erbjuder denna rapport 138 rekommendationer »

Betänk den faktiska betydelsen av att en militärallians baserar sin strategi på att säkerställa sin egen relevans. Militärmakt med vapen blir ett mål i sig. Pratade någon om en försvarsallians?

Att definiera sin egen relevans kan ses som en desperat och defensiv strategi – i tider av tvivel och tro. Men som helhet, som den presenteras i strategin, är det både ett ideologiskt enande försök och ett sätt att propagera för offensiva åtgärder.

Strategidokument säger öppet att Nato måste ”visavärde” för medlemsländerna, och att det är ett mål att hitta anledningar för att få länder att se positivt på Nato.

Nato som religion

I stället för att fokusera på multilateralt och icke-exkluderande samarbete (som FN …) betonas Natos egenvärde som ett lands främsta beskyddare.

Om det ska ske vitalitet och tillväxt i konceptet för den Atlantiska gemenskapen, måste Nato genom sina medlemsregeringar visa att denna internationella organisation har något speciellt att erbjuda sina medlemmar, som inte är tillgängligt för dem i FN eller andra internationella organisationer.

Stärka den “politiska dimensionen”

Detta involverar flera element:

  • Politisk överenskommelse läggs som en starkare förutsättning för militarism
  • Nato skall spela en större politisk roll – regionalt och internationellt
  • Nato-länderna skall i större utsträckning samordna sin utrikespolitik och bli mer globalt orienterade
  • Nato skall lägga en starkare politisk grund för samarbete med EU och gentemot olika multilaterala organisationer

Ökad politisering är första prioritet

Frågan om hur Nato bör närma sig denna uppgift att stärka den politiska sammanhållningen och konvergensen för utmaningarna i en ny era, är huvudtemat i denna rapport. Ett centralt uttalande är att oavsett hur utmanande det kan vara att uppnå, behöver Nato kritisk politisk konvergens i första ordningens frågor, eftersom den stora omfattningen av hot, och i synnerhet den samtidigt geopolitiska och ideologiska utmaningen från Ryssland och Kina, har konsekvenser för allas vår vår säkerhet och vårt välstånd. I en sådan miljö är Natos politiska ansvar och möjlighet verkligen enormt – att förbli den plattform som Alliansen organiserar sig på i en tid med verkligt globala utmaningar. Ett sådant Nato skulle fortsätta att inte bara utgöra ett skydd för kärnområdet, utan en källa till stabilitet i en instabil värld.

Med Natos offensiva medlemsrekrytering har fler politiska splittringar uppstått i alliansen. De måste sluta leden. Det betonas nu att politisk enighet är en förutsättning för militär effektivitet. Detta är också en bakgrund för ökad tonvikt på den “politiska dimensionen”.

Ökad politisering återspeglar också motsättningar mellan Europa och USA. Det visas både i att:

Vissa européer är oroliga över att USA vänder sig inåt – eller att dess engagemang för deras kontinent kommer att minska,r det fokuserar på Indo-Stillahavsområdet.

och

Vissa amerikaner är oroliga för att européer ska undvika ansvaret för det gemensamma försvaret – eller till och med följa en väg för autonomi,ett sätt som splittrar alliansen. Inom Nato har det uppstått splittring och representativ demokrati utmanas. På många sätt kan alliansen sägas vara enorm i militär styrka; men den är långt ifrån okänslig för sådan politisk turbulens.

Så bakgrunden för ökad politisering är tydlig på flera sätt. Förutom konkurrensen mellan USA och EU – när det gäller handelspolitik, teknik och ekonomi / beskattning, har USA:s intressen i större utsträckning flyttats från Europa till Asien. Detta innebär att innehållet i transatlantiska relationer i allt högre grad handlar om världen utanför Europa. Detta innebär att det nu ses som viktigare hur EU ser på andra internationella frågor, där USA har starka intressen.

Detta innebär att de transatlantiska förbindelserna måste ses i större utsträckning mot bakgrund av den globala rivaliteten mellan USA och Kina. Kina måste konsolideras politiskt som en gemensam europeisk fiende och Nato måste bidra till det.

En del av politiseringen är att närmare band eftersträvas mellan Nato och EU. Detta syftar naturligtvis också till att bromsa den europeiska autonomin.

Nato och EU bör sträva efter att stärka förtroende och förståelse på högsta nivå.” Nato bör välkomna EU: s ansträngningar för en starkare europeisk försvarsförmåga, i den utsträckning denna stärker Nato, bidrar till en rättvis transatlantisk fördelning av bördorna och fullt ut involverar icke-EU-allierade. Pågående europeiska insatser bör användas bättre för att öka andelen europeiska allierade till stöd för Natos kapacitetsmål.

Svär trohet

Betoningen av Natos politiska dimension visas i ett antal konkreta förslag. Ett förslag är att medlemsstaterna ska upprepa trohetseden.

Att upprätthålla politisk sammanhållning och enhet måste vara en otvetydig prioritering för alla allierade. Allierade på båda sidor av Atlanten måste bekräfta sin förpliktelse till Nato som den viktigaste institutionen för försvaret av det euro-atlantiska området. Allierade bör förbinda sig till en uppförandekod för att följa andan, liksom bokstaven, i Nordatlantfördraget. Allierade bör upprätthålla och uppfylla överenskomna krav på fördelning av bördor. Nato bör återupprätta sin kärnidentitet, som en allians rotad i demokratins principer, och allierade bör överväga att inrätta en spetskompetens för demokratisk motståndskraft som är dedikerad till att stödja enskilda allierade, på deras begäran, för att stärka Social motståndskraft för att motstå inblandning från fientliga externa aktörer i deras demokratiska institutioners och processers funktion.”

Förpliktiga sig till att iaktta “en uppförandekod”. Här måste det upprätthållas disciplin. Det är också skrämmande att det öppnar upp för inblandning i vissa länders ”institutioner och processer”. Det här är egentligen inget nytt, men formuleringar om detta, öppet i en strategi, kan innebära att tumskruven dras åt.

Även så kallade ‘partnerländer’ måste vara disciplinerade

Nato bör beskriva en global plan för bättre användning av partnerskap, för att främja Natos strategiska intressen. Den bör övergå från det nuvarande efterfrågestyrda närmandet, till ett intressebaserat närmande, och överväga att tillhandahålla ett mer stabilt och förutsägbart flöde av resurser för partnerskapsaktiviteter.

Och tänk globalt – mer ’out-of-area’. En central punkt i strategirapporten är att Nato måste formulera en “global plan” för hur partnerskap i olika regioner ska användas för att främja Natos strategiska intressen. Eftersom Nato definierar fiender globalt, läggs en politisk och ideologisk grund för att Nato ska vara en allians för global krigföring.

 

Även om Natofördraget ursprungligen hade klausuler om försvaret av gemensamma värderingar, kan ökad politisering faktiskt undergräva en grundläggande förutsättning för att se Nato som en försvarsallians för oberoende och autonoma stater. För vad är artikel 5 (alla för en) värd om politisk oenighet inte ger en fullständig säkerhetsgaranti?

Nato som ett institutionellt överstatligt organ

Hittills har Nato på ett sätt varit en allians baserad på enhällighet och nationella oberoende beslut om militärt deltagande och “åtaganden”. Även om den nya strategin fortfaNyligen har NATO, genom uttalanden och förslag från generalsekreteraren, i allt högre grad intagit en tydlig politisk roll. I en sådan situation har interna meningsskiljaktigheter också vuxit som ett självdefinierat, säkerhetsmässigt problem för alliansen. rande har vissa formuleringar om nationell självständighet, finns det flera åtgärder som pekar i en överstatlig riktning.

Allierade måste bekräfta att Nordatlantiska rådet (NATO) har en roll att spela som ett verkligt forum för samråd om viktiga strategiska och politiska frågor. Allierade bör sträva efter att hålla den nationella politiken i linje med den politiska linje som utvecklats i Nato.

Detta är ett osminkat försök att fastställa riktlinjer för nationell utrikespolitik. Det skall sättas Nato-stämpel på (all) utrikespolitik.

Och det finns mycket mer av samma sort:

Att tillåta tvister i frågor som ärNato-externa” för att påverka alliansens effektivitet, kan orsaka allvarliga skador på Alliansen. För att upprätthålla enighet och stärka kollektiv handling framöver, måste allierade ständigt bekräfta och visa, genom handlingar sål som ord, sina förpliktelser för Alliansens politiska identitet och strategiska mål.

Alliansen skulle ha nytta av att anta ett långsiktigt perspektiv och anamma Natos vision från tidigare decennier – som ett förebyggande verktyg för att forma sin miljö, snarare än att i första hand vara ett instrument för att hantera kriser,r de redan har brutit ut. Denna pro-aktiva mentalitet bör genomsyra hur allierade tänker för att stärka Natos politiska roll, sammanhållning och enhet, samt samråd och beslutsfattande under det kommande decenniet.

.. Betydande förbättringar kan uppnås genom att stärka Nato som ett forum som behandlar de viktigaste strategiska frågorna som allierade står inför. Den noterar det akuta behovet, i en tid av växande systemisk rivalitet, för att Alliansen ska vara mindre reaktiv och mer framträdande i sin inställning och i debatten om den strategiska horisonten, och noterar vidare fördelarna med politiskt samråd bland allierade, även i de fall där Nato ännu inte är operativt för det aktuella syftet.”

Sådana överstatliga riktlinjer ska inte bara gälla i allmänhet utan också i förhållande till fiendebilder och i konkreta sammanhang:

Nato fruktar att vissa länder kommer att “återgå till ’business as usual’” gentemot Ryssland. Det sägs därför att: “Natos enighet om Ryssland är den djupaste symbolen för politisk sammanhållning. Natos allierade måste följa gemensamma (Nato) riktlinjer när de formulerar säkerhets- och försvarsrelaterade frågor nationell nivå gentemot Ryssland

Observera att det finns planer på en ovillkorlig ökning av sanktionerna mot Ryssland:

Alliansen bör överväga ett dynamiskt steg för att öka kostnaderna för rysk aggression – t.ex. samordning för att skärpa istället för att bara förnya sanktionerna.

Natos tentakler kommer också att förankras utanför Natos egna institutioner.

r det gäller politisk struktur, bemanning och resurser behöver Nato en stark politisk dimension för att matcha militär anpassning” “Nato bör inrätta ett centrum för högre utbildning för att odla framtida talanger utanför Nato

Nato beklagar att länder går sina egna vägar. Nato som varumärke måste stärkas

De (vissa länder) har inte heller prioriterat proaktiv och konsekvent kommunikation till stöd för Alliansens mål. Mot hotet från stater och icke-statliga aktörer, som använder aggressiv taktik under tröskeln för konventionella styrkor, för att utmana och undergräva Alliansens värderingar och enhet, måste Nato se till att länderna är medvetna om och i stånd att förhindra och svara med objektiv och faktisk information.

Ett nyckelelement kommer att vara att Nato bibehåller ett starkt och tydligt varumärke (brand) för att ge enhetlighet och ändamålsenhet till de många undermärkena. Detta kommer att tjäna syftet att öka allmänhetens erkännande, kunskap om och stöd för Alliansen.

Rena ord för pengarna – Nato-länderna måste tala med en röst och ha ordning i leden

Enskilda länder måste ”avstå från politiskt motiverad blockering som inbegriper frågor utanför Nato; (Refrain from politically motivated blockage involving matters external to NATO;)

Politiska avvikelser inom Nato är farliga eftersom de gör det möjligt för externa aktörer, och särskilt Ryssland och Kina, att utnyttja skillnader mellan allierade

Nato bör upprätta en praxis för konsultation inom Alliansen före möten med andra internationella organisationer. Gruppen noterar det värde som de allierade lägger i att tala med en röst om globala frågor. Det kräver samråd inom de områden som beskrivs i Nordatlantfördraget före, eller informellt i utkanten av, möten i t.ex. FN, G-20 och andra forum.

Någon som tror att Norge kommer att ha en oberoende röst i FN: s säkerhetsråd med en sådan NATO-strategi ..

Kärnvapenstrategin ligger fast – motstånd skall stoppas

rnvapen har varit en kritisk pelare i Natos kollektiva försvar alltsedan starten. Dessutom spelar kärnvapnens delningssystem en viktig roll i sammankopplingen av alliansen och bör förbli en av de viktigaste komponenterna i säkerhetsgarantier och odelbarheten av kerhet i hela det euro-atlantiska området … det är av avgörande betydelse att upprätthålla en effektiv förmåga till rnvapenavskräckning.

Observera att Nato här betonar “allt-i-ett” när det gäller kärnvapen – som ett “delningssystem”. I praktiken innebär detta att Nato inte bara är förvarare av befintliga kärnvapen utan lägger nya atom-ägg i nya medlemsländer och partners.

Allierade bör också komma ihåg sin ståndpunkt om fördraget om förbud mot kärnvapen (förbudsfördraget), mligen att det aldrig kommer att bidra till praktisk nedrustning och inte heller påverka internationell rätt.

Detta är dryg kost och talar för sig självt, men behovet av att uttrycka så kallad ”återkallelse (recall)” beror förmodligen också på att de märker motståndet och uppslutningen för ett förbud mot kärnvapen inpå kroppen.

Nato borde bättre kommunicera nyckelrollen för sin kärnfysiska avskräckningspolitik, för att säkerställa de allierades säkerhet och deras befolkningar och dela sina värderingar och principer för att effektivt motverka fientliga insatser för att undergräva denna viktiga politik. NATO måste systematiskt nå ut till och försöka informera expertsamhället och det civila samhället.

Tillåter militär handling utan fullt stöd

Nato bör stärka åtgärderna för att säkerställa att beslut blir genomförda och inte urvattnas. Nato bör skapa en mer strukturerad mekanism för att stödja upprättandet av koalitioner i befintliga alliansstrukturer och bör undersöka sätt att begränsa beslutsfattande vid kriser.” För att hantera den ökande förekomst av blockader i enskilda länder, som involverar externa bilaterala tvister, bör den överväga att höja tröskeln för sådana blockader till ministernivå.

Vi har sett att ett eller flera tidigare Nato-länder har deltagit i krig som en del av så kallade ”de villigas koalition” – ofta ledda av USA. Mer utrymme kommer nu att skapas för flera direkta Natoledda koalitioner, även där vissa länder reserverar sig. En struktur för mer frekvent krigföring.

NATO-styrkor i Europa - Foto från NATO-video: NATO.int
NATO-styrkor i Europa – Foto från NATO-video: NATO.int

Utökar hotbilden och stridsarenan

Natos hotbild förändras ständigt. Förutom att beteckna länder och regeringar som fiender, som är förknippade med militär verksamhet, läggs tyngdpunkten fortfarande på ”kampen mot terrorism” (egen definition av terrorister). Den här gången betonas också hot mot infrastrukturen och begränsningar till följd av teknik och ekonomiska och handelsmässiga förhållanden.

Det är väldokumenterat att handels- och ekonomiska förhållanden kan användas i maktpolitiska spel, oavsett formell styrning i säljar/köparländer. Det är också väldokumenterat att övervakning och “cyberbrott” sker tvärs över politisk vänskap – ref  USA: s övervakning av nätverk och datatrafik.

Det är helt uppenbart att digitalisering och tekniska beroenden är en arena för maktkamp idag. På samma sätt som tidigare strider om transportvägar och resurser.

Nato är bekymrat över att enskilda länders val av teknik “försvagar interoperabiliteten och potentiellt stimulerar beroendet av rivaliserande stater. Nato måste öka takten och omfattningen av sitt politiska fokus på detta område om det verkligen vill motverka hot och skörda frukterna av ny teknik” ..NATO har en viktig roll att spela för att främja utvecklingen av en gemensam strategi, baserad på en alliansövergripande bedömning av EDT-hot ». (EDT är användningen av störande elektronisk teknik)

Verkligheten är att ländernas oberoende val av tekniska lösningar och handelspartners definieras som vanliga hot endast om leveranserna inte kommer från “vänner” och allierade. Detta innebär att dessa hot sätts i perspektiv av stormakters rivalitet – och handlar inte om säkerhet, trygghet och oberoende.

Oro för trafik och energiförändringar betonas nu också mer direkt. I ett rivalitetsperspektiv finns det en viss logik i detta. Vad Natos strategi gör är att lyfta dessa områden till sin övergripande hotbild i den ideologiska kampen om värderingar. Och detta definieras som globala transnationella hot. Detta sammanfaller med att definiera världens (kommande) största ekonomi (Kina) som ett hot, eftersom de inte är som oss och inte delar våra ‘värderingar’.

Nato säger att de skall betona regional (transatlantisk) operativitet, men tänka globalt. Men den bredare hotbilden öppnar för globala operationer. Att globala och gränsöverskridande förhållanden kan ha en regional effekt kan motivera det mesta. En bild med transnationella hot passar också mycket bra in i målet att säkra internationell kontroll för sitt styrsystem och “USA: s hegemoni”.

I detta sammanhang varnas det också för olika former av påverkan, desinformation och propaganda. Andra länder hotar “västliga demokratiska institutioner och processer” – stridsarenan expanderar. Området för säkerhet utvidgas – från territoriellt militärt försvar – till kontroll över det civila samhället och “värderingar”.

Gränsen mellan civila och stridande blir oskarp genom användning av fullmakter och privata militära företag, desinformation och undergrävande verksamhet. Allt detta, och aktiviteten hos hybrid-terroristorganisationer, syftar till att försvaga och splittra allierade inifrån, genom att undergräva samhälle, enhet och vårt sätt att leva. Således har NATO varit tvungen att spendera mer och mer tid på att utveckla politiska och opolitiska verktyg för att motverka hybridaktiviteter, såsom nya tillvägagångssätt för attribution (bestämning av upphovsman/gärningsman ö.a.), avskräckande inom hybriddomänen och hantering av desinformation

Beskrivningen av situationen i citatet ovan passar mycket bra med USA:s och Natos egna aktiviteter. (ref Terje Alnes artikel: Obs: Krig pågår – Spartakus.no – https://spartakus.no/2021/01/02/obs-krig-pagar/)

Nato måste stärka sin motståndskraft mot så kallade sammansatta hot, heter det. Detta innebär ännu mer samarbete med det civila samhället, näringslivet och privata aktörer.

Nato bör utvidga samarbetet med den privata sektorn, bortom” klassiska “partners i försvarsindustrin, och inkludera ett partnerskap för mentorskap och utbildning med utvalda teknikföretag, som syftar till att importera djupare teknisk kunskap till organisationen. Att bygga nya partnerskap i Nato med den privata sektorn, akademin och icke-statliga organisationer, kommer att göra det möjligt för Alliansen att öka medvetenheten, dela data och använda kreativ erfarenhet och kunskap.

Det militärindustriella komplexet kommer troligen att se goda affärsmöjligheter i framtiden.

Nato kommer att “stärka social motståndskraft för att motstå inblandning från fientliga externa aktörer i deras demokratiska institutioners och processers funktion“. Poängen är, att det är Nato som lägger sina premisser och makt att definiera, till grund för detta.

Målet skall vara att föra Natos civila och militära kapacitet samman i ett sammanhängande ramverk. Nato bör fortsätta att stödja allierade i deras ansträngningar för att öka motståndskraften i sina nationella samhällen och robust social trygghet. Allt detta bör omfatta: – desinformation, politiska åtgärder, involvera partners .. »

Vi kan förvänta oss ytterligare NATO-fiering och utvidgning av den Nato-norska ordboken.

En utökad och sammansatt hotbild används också som en motivering för politisk samling och tryck på de enskilda länderna.

Detta ger ett starkare fokus på Natos centrala politiska uppgift idag: att konsolidera den transatlantiska alliansen för en era av strategisk samtidighet, där många sammankopplade hot möter Alliansen samtidigt. En sådan miljö skulle kräva att Nato bygger vidare på de ökade politiska samråden som har ägt rum i Alliansen de senaste åren, för att göra Nordatlantiska rådet till det unika och väsentliga forumet för samråd om viktiga strategiska frågor, inklusive större nationell säkerhetsutveckling, gemensam status för hot, gemensam säkerhet och nationella operationalitets – eller kapacitetsrelaterade beslut – som påverkar Alliansen och dess medlemmar.

Nato som systemadministratör

När Nato antar att Väst / USA står inför en “systemisk” rival och utmanare, visar det ganska bra vad Nato egentligen är. NATO är systemadministratör!

En systemadministratör är något mycket annorlunda än en försvarspolitisk militärallians. Genom historien har olika länder ingått militära allianser för att försvara sina territorier från inkräktare. Dessa är konkreta allianser i specifika situationer mot specifika angripare. Vad Nato gör är att lägga grunden för en permanent – “bestående” allians. De institutionaliserar sin maktapparat mot ett brett spektrum av globala och transnationella ”fiender”. Man lägger inte fingrarna emellan för att definiera målet – en internationell ”ordning” – baserad på deras system, makt, kontroll och (önskan om) hegemoni. Detta händer i en situation där världen kräver gemensamma icke-exkluderande lösningar (ref hälsa och miljö).

Inom ett demokratiskt och folkrättsligt ramverk är det upp till folket själva att besluta om och eventuellt byta system. Vissa system kan bli föråldrade. Det är en egen diskussion. Men situationen idag är att vi lever i en värld av skillnader. Detta gäller olikheter i styrning, politiska och ekonomiska mekanismer och olika grader av rättigheter, friheter, kontroll och övervakning.

Detta kan vara problematiskt (riktigt kritiskt), eftersom det finns ett stort behov av gemensamma lösningar. Men tills världen har blivit en bättre plats för alla, har människor och stater etablerat interaktions-mekanismer och kommunikationslösningar, internationella avtal och konventioner. Dessa är exakt baserade på rätten till olikheter, oberoende och suveränitet, och samtidigt vikten av samexistens tvärs över olikheterna.

Även om världen kräver nya globala gemensamma lösningar finns det också ett akut behov av samarbete och interoperabilitet inom vissa gränser.

Interoperabilitet är en funktion, vilken innebär att systemens gränssnitt är utformade för att fungera med andra system. Detta är motsatsen till vad Nato gör. På många sätt är Nato just ett hot mot solidaritet och samexistens. Som bäst blir Natos maktapparat ett hot mot båda enskilda länder och en solidarisk internationell ordning, baserad på internationell rätt och mänskliga rättigheter (detta har också visats i praktiken). De sätter sig själva i en roll jämsides med FN och icke-exkluderande internationella organisationer, men är något helt annat.

I Nato-norska ordböcker, liksom i media- och regeringsdokument, betraktas FN och Nato också som nästan jämställda multilaterala organisationer. Detta är inte bara en fråga för språkrådet, utan en del av en ideologisk maktpolitisk retorik.

Natos roll som internationell systemadministratör har inget att göra med ländernas rätt till försvar – den är ett verktyg för en stormakt och systemadministratör i en maktkamp, vilken utgör just ett hot mot folk och nationer.

Natos koncept om styrka och maktpolitik, liksom hot-retorik, lägger grunden för en allmän militarisering. Att blanda ‘systemhantering’ med försvaret av land, frihet och oberoende, är inte bara till för att blanda samman korten, utan det bidrar till en principiell legitimering av krigföring. Med det undergräver Nato folkrättsliga principer, trots sin egen förvillande beteckning som “fredsbevarande”.

Rollen som ‘systemansvarig’ möjliggör också ökat fokus på ‘inre fiender’ – något som Natos historia visar har hänt tidigare.

Det är inte Natos hot som skrämmer, utan Natos egen strategi

Transnationella hot och en komplex hotbild används som Natos egen förklaring till Natos interna problem:

Medan Nato stod inför ett stort hot under det kalla kriget och ingen jämbördig konkurrent fanns i den omedelbara efterdyningen av det kalla kriget, står Nato idag inför två systemiska rivaler, det bestående hotet om terrorism, instabilitet längs Natos södra periferi, ett dramatiskt fönderligt teknologiskt landskap , många besvärliga, icke-statliga, hot, och konstgjorda sål som naturliga faror. Medan dessa hot bekräftar Natos bestående syften, deras mångfald och den olika vikt som allierade fäster vid varandra, blir processen att nå enighet om prioriteringar allt svårare. Utöver detta har det ibland varit spänningar och skillnader i förhållande till underliggande värderingar, vilket bidrar till ansträngda relationer mellan allierade.

Det kan finnas visst hopp om att Natos enhet faktiskt har verkliga skäl att spricka upp. Men en freds- och antikrigsrörelse är beroende av att avslöja Natos krigsretorik, för att motstå en ökande inriktning mot ett nytt storkrig.

 

5 COMMENTS

  1. Tack Rolf för denna fantastiska översättningsinsats, och naturligtvis tack originalförfattaren Geir Heim för analysen. Det är mycket att begrunda. Hade jag varit en gammeldags Windowsdator skulle jag förlamats av ‘Blue Screen’. Även inom det militärstrategiska området har vi som samhälle drabbats av NATO-blå förlamning. Det föreligger behov av kortsiktig ‘omstart’ och långsiktigt ny programvara. Och vad sägs om att ersätta hårdvaran med ett mjukare fredsministerium.

  2. Stater är dåligt.
    NATO är en föreningar stater.
    Gör matten själva och se om resultatet blir positivt eller negativt.

  3. Med andra ord, nazisterna metoder med propaganda i repris. Vi ser det nästan dagligen även i svenska statligt finansierade och styrda media. Förra gången lyssnade och trodde folk på propagandan, vi hoppas det blir annorlunda denna gång. Allt låter väldigt likt förspelet till andra historiska händelser, som Hitlers anfall på polen 1939. Verkligheten tycks dra åt ett annat håll med de facto växande och alltmer starka allianser i andra delar av världen, och sönderfallet av USA hegemonin. USA hegemonin och USAs NATO börjar alltmer likna förspelet till romarrikets fall. Fundamental militär strategi säger att man skall angripa en fiende där den är svagast. Samtidigt har vi just sett hur en grupp med många medlemmar fällde en spekulerande hedgefond i USA. USA svaga punkt är deras ekonomi, vanskötsel, övertro på sin egen makt, och det är här stöten kan sättas in för att fälla den amerikanska avsedda globala militärdiktaturen. Om några miljarder människor drar år andra hållet faller USA diktaturen och dess hegemoni. Mata inte besten, svält ut den, sluta använda bestens maktmedel som Zoom, Facebook, Twitter, osv. Bemöt intensivt bestens propaganda genom statligt finansierade och styrda media. Glöm inte att miljarder myror är starkare än en aggressiv buffel.

  4. MOSKVA, 10 februari – RIA Novosti.
    Ryska parlamentariker fördömer Kievs uppmaning att använda luftrummet över Krim för Natos luftoperationer. Tidigare föreslog den ukrainska infrastrukturministern Vladislav Krykliy under förhandlingarna med Alliansens biträdande generalsekreterare för försvarspolitik och planering Patrick Turner att använda det så kallade Simferopol Flight Information District för transport av trupper, utrustning och last.
    Kiev hänvisar till detta område himlen över Kherson-regionen, Krimhalvön och hela den centrala delen av Svarta havet.
    Senator Volodymyr Dzhabarov anser att Ukraina försöker frigöra en militär konflikt mellan Ryssland och Nato med sina uttalanden. Han pekade på den utopiska karaktären av Krikliyas förslag och noterade att Nordatlantiska alliansen inte riskerar sina egna styrkor för Ukraina.

    Statsduman kommenterade också på den ukrainska förslag. Biträdande chef för försvarskommittén Yuriy Shvytkin noterade de ukrainska myndigheternas bristande oberoende i utrikespolitiken.
    “Detta bevisar återigen att Ukraina är en amerikansk handlangare. Naturligtvis kommer sådana uttalanden inte att ignoreras. Rysslands militära potential, dess styrkor och resurser i detta område räcker för att avvärja fiendens aggression, de kommer att bryta tänderna , Sade Shvytkin.

    Biträdande Mikhail Sheremet noterade att sådana uttalanden från Kiev är överraskande och påminde om att Natos flygplan för flygningar i Krimens luftrum måste begära tillstånd från Ryssland.
    Inga Nato-flygplan kommer att flyga över Krim. Ryska federationens väpnade styrkor kommer att säkerställa fullständig okränkbarhet av ryska gränser och territorium. Varken Nato- eller Ukrainas flygplan kommer att flyga över Krim utan vår vetskap och tillstånd,” sa han.
    Suppleanten varnade också Kiev-myndigheterna mot provocerande uttalanden mot en annan stat.
    “Det är dags för myndigheterna i Kiev att sluta öppna sin mun för utländska territorier. För sådana fria uttalanden om ryska territorier bör sanktioner tillämpas.
    Västra länder bör inse att de behöver vara vänner med Ryssland och inte värma upp temperaturen, annars allt kunde hamna dåligt, avslutade Sheremet .
    Nyligen talade Ukrainas premiärminister Denis Shmygal under ett möte med Alliansens generalsekreterare Jens Stoltenberg om Kievs arbete med Natos samarbete i Svarta havet. Flera gemensamma övningar kommer att äga rum i år, inklusive de sammanhängande manövrerna i Odessa.

    Verkhovna Rada avstod Ukrainas icke-anpassade status i december 2014. I juni 2016 identifierades anslutningen till Nato som ett av landets utrikespolitiska mål. Även i februari 2019 fastställdes Ukrainas kurs mot europeisk integration och anslutning till alliansen i konstitutionen. Således är Ukraina den sjätte staten i status som Nato-partner med utökad kapacitet efter Australien , Finland , Georgien , Jordanien och Sverige . Denna status infördes 2014 och är avsedd att utveckla djupare, specialiserade bilaterala relationer.
    https://ria.ru/20210210/nato-1596892510.html

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here