Netanyahus formskiftande ”Slutspel” – Det är inget nytt påhitt, utan en återgång till tidigare sionistisk strategi

1
494
USA:s vicepresident är känd för positiv uppfattning av Isarels president, palestiniernas bödel.

Av Alastair Crooke 22 januari. Du kan söka på andra artiklar av honom på https://www.globalpolitics.se/?s=Alistair+Crooke

Otydligheten beträffande etablerat och avgränsat utrymme har successivt trängt in från militären till den israeliska politiska sfären, skriver Alastair Crooke.

Alistair Crooke

Översättning: Rolf Nilsson.

____________________

Israeli Prime Minister Ariel Sharon speaks during a news conference in his offices on Nov. 21, 2005, in Jerusalem. Sharon announced his split from his right-wing Likud party to form a new political party, Kadima. He was on the way to re-election in 2006 when he suffered a stroke and fell into a coma from which he never awoke.

Den avlidne Ariel Sharon, en israelisk militär och politisk ledare, anförtrodde en gång till sin nära vän Uri Dan att ”araberna aldrig på riktigt hade accepterat Israels närvaro … och därför var en tvåstatslösning inte möjlig – och inte heller ens önskvärd.

I dessa tvås medvetande – liksom för de flesta israeler idag – finns den ”gordiska knuten” som sitter i hjärtat av sionismen: Hur man upprätthåller olika rättigheter över en fysisk terräng som inkluderar en stor palestinsk befolkning.

Israeliska ledare trodde att i Sharons okonventionella synsätt på ”rumslig tvetydighet”, var Israel nära att utveckla en lösning på gåtan hur att hantera olika rättigheter inom en sionistisk majoritetsstat, som inkluderar betydande minoriteter. Palestinier, trodde många israeler (tills nyligen), var framgångsrikt inneslutna i ett tvärstrimmigt (dvs. omväxlande judiskt och palestinskt men inte gemensamt och integrerat, ö.a.) politiskt och fysiskt utrymme – och hade till och med ”försvunnit” från betydelse – tills Hamas, den 7 oktober, sprängde isär hela det utarbetade paradigmet.

Denna händelse har utlöst en utbredd och existentiell rädsla för att det sionistiska projektet eventuellt skulle kunna implodera, om dess sionistiska exceptionella grundval skulle förkastas av ett brett motstånd som är redo att ta frågan till krig.

Den amerikanska journalisten Steve Inskeeps senaste inläggIsraels brist på strategi är strategin – sätter fokus på den skenbara paradoxen: att medan Netanyahu är väldigt tydlig med det han inte vill, förblir han samtidigt envist ogenomskinlig om vad han vill som en framtid för palestinier som lever på en delad terräng.

För dem som tror att fred i Mellanöstern kan (eller borde) vara Netanyahus mål, framstår denna genomskinlighet som ett allvarligt ”fel” för att lösa Gaza-krisen. Men om Netanyahu (uppbackad av sitt kabinett och en majoritet av israelerna) inte erbjuder någon strategi för fred med palestinierna, så kanske dess utelämnande inte är ”en bugg”, utan är dess egenskap.

För att förstå den underliggande oxymoronen (En oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga, ö.a.) måste du förstå varför Ariel Sharon och Uri Dan ”sa vad de sa”, och förstå hur Sharons militära erfarenhet från kriget 1973 effektivt har format hela det palestinska paradigmet. 2011 skrev jag ett stycke i Foreign Policy som postulerade att Sharons föreställning om palestinsk permanent otydlighet var – och har varit – sionisternas principsvar på hur man kan kringgå paradoxen som är inneboende i sionismen. Trettio år senare döljer det sig fortfarande i alla Netanyahus (och israeliska ledare över det politiska spektrumet) senaste uttalanden.

Även så sent som 2008 förklarade utrikesminister (och advokat), Tzipi Livni, varför ”Israels enda svar (på frågan om hur man upprätthåller sionismen) var att hålla statens gränser odefinierade – samtidigt som man håller fast vid knappa vatten- och markresurser – lämnar palestinier i ett tillstånd av permanent osäkerhet, beroende av israelisk välvilja”.

Och jag noterade i ett separat stycke:

”Livni sa att hon ville att Israel skulle vara en sionistisk stat baserad på Lagen Om Återvändande (till Israel för alla judar världen runt, ö.a.) och öppen för alla judar. Men att säkra en sådan stat i ett land med mycket begränsat territorium – innebär att mark och vatten måste hållas under judisk kontroll, med olika rättigheter för judar och icke-judar – rättigheter som påverkar allt, från bostäder och tillgång till mark, till jobb, subventioner, äktenskap och migration”.

En tvåstatslösning löste därför inte problemet med hur man upprätthåller sionismen; snarare förvärrade den det. Det oundvikliga kravet på fullständiga och lika rättigheter för palestinier skulle innebära slutet för judiska ”särskilda rättigheter” och för sionismen själv, hävdade Livni – ett hot som de flesta sionister instämmer i.

Sharons svar på denna ultimata paradox var dock annorlunda:

Sharon hade en alternativ plan för att hantera en stor icke-judisk ”ut-grupp”, fysiskt närvarande i en sionistisk stat med differentierade rättigheter. Sharons alternativ gick ut på att omintetgöra en tvåstatslösning inom fasta gränser.

Detta antydde ett helt annat tänkande, i motsats till vad som länge har antagits av det internationella samsynen, det vill säga: att en tvåstatslösning så småningom skulle uppstå – vad som än händer – eftersom det låg i Israels yttersta demografiska intresse att det borde.

Rötterna till Sharons ”alternativ” låg i hans radikalt oortodoxa militära tänkande om hur man skulle försvara det då ockuperade Sinai från den egyptiska armén under kriget med Egypten 1973.

1973 års israelisk-arabiska krigsresultat bekräftade Sharons doktrin om ett nätverksförsvar baserad på en matris av förhöjda starka punkter spridda över hela djupet av Sinai – ett ramverk som fungerade som en utökad rumslig ”fälla” som gav israeler en hög nivå av rörlighet, medan man förlamade fienden som fångas i dess matris av sammankopplade starka punkter.

(Om läsaren lägger märke till likheten i tillvägagångssättet med de israeliska strategiska platserna för bosättningarnas ”starka punkter” spridda över Västbanken idag, är det ingen slump!).

Sharon föreställde sig djupet av Västbanken i sin helhet som en omfattande, genomsläpplig och tillfällig ”gräns”. Detta tillvägagångssätt skulle alltså kunna bortse från varje tunt pennstreck, ritat för att beteckna någon politisk gräns. Detta ramverk var avsett att lämna palestinier i ett tillstånd av permanent osäkerhet, fångade i en matris av sammankopplade bosättningar och föremål för israelisk militär intervention efter Israels eget gottfinnande.

1982 upprättade Sharon sin ”H”-plansmatris av starka bosättningar för Västbanken som skulle spegla Sinai-strategin. Denna defensiva strategi hade emellertid också effekten att genomsyra ”bosättar-sionismen” med nytt syfte och legitimitet.

Framgången med denna strategi omvandlades således från att vara en väsentligen militär defensiv struktur (för att förlama palestinierna inom en matris av IDF-styrkor) till att därefter bli grunden för att hantera palestinierna mer brett. Det innebar med åren att bli mer repressivt, mer orättvist och förbittrat. Och i slutändan sådde det apartheid tvåstatslösningen.

När Ariel Sharon ”drog” ut yttersta kanterna av Israels gränslinje och ”släppte” dem på båda sidor om Västbanken, sa han faktiskt att bosättarna på Västbanken är den rumsligt utsträckta gränslinjen för territoriet före 1967, som ungefär som han hade sträckt ut Israels gräns genom matrisernas starka fästen i Sinai.

Detta var just poängen med hans vision: Det spelar ingen roll om Israel är landet före 1967 eller efter 1967 – alla gränser var flytande och skiftande i form, enligt hans uppfattning. Sharons utsträckta, elastiska, genomträngliga, matrisfällas ”gräns” påbörjade alltså processen – i den militära sfären – att sudda ut distinktionerna mellan en politisk insida och utsida. Detta, tillsammans med Sharons koncept om ”respekterat” utrymme, blev den etablerade israeliska militärdoktrinen.

”Vi vill konfrontera det tvärstrimmiga utrymmet av traditionell, gammaldags militär praktik med mjukhet som tillåter rörelse genom rymden och en som passerar alla gränser och barriärer utan hinder. Istället för att innehålla och organisera våra styrkor i enlighet med befintliga gränser, vill vi röra oss genom dem, noterade en högre israelisk officer 2006.

Avgörande är att otydligheten beträffande etablerat och avgränsat utrymme gradvis har trängt in från militären till den israeliska politiska sfären. Dessutom har principen att göra otydligt det som är inne med det som är utanför utvidgats till det politiska och juridiska rummet i de ockuperade palestinska områdena. Det har tillåtit utformningen av ett tvåskiktat utrymme, som utsätter israeliska judar och palestinska araber för olika matriser för rörlighet och administrativ behandling.

Differentierat rättsligt och administrativt utrymme befäste därmed också den sionistiska politiska principen om olika politiska rättigheter. Detta tvådelade system ger palestinskt politiskt utanförskap, men upprätthåller palestinskt beroende och laglig inkludering under den israeliska kontrollapparaten. Systemet är i grunden ett suveränt undantag som filosofer som Carl Schmitt och Giorgio Agamben har tagit upp.

Snabbspola framåt till idag: När du väl tydliggör att det överordnade målet är att upprätthålla sionismen, ter sig allt som Netanyahu gör vettigt.

Problemets kärna är oförändrad: den inneboende motsägelsen i en exceptionell sionistisk stat som inbegriper en betydande icke-judisk utanför-grupp utan rättigheter – vare sig den hålls i Gazas inhägnade getto eller i en Västbankens ”bosättar-fort-matris” – har blivit ohållbar.

När väl Ariel Sharons fördelnings-”system” bryter samman (som det gjorde den 7 oktober), ställer föreställningar som Blinkens ”dagen efter”-förslag för Gaza tvivel om det sionistiska projektets livskraft i sig. Enkelt uttryckt kommer sionismen att behöva omformuleraseller överges.

Så kommer också västvärldens politiska svar att behöva ses över. Välmenande plattityder om en tvåstats-”lösning” kommer år för sent. För mycket vatten har runnit under broarna. Snarare kan västvärlden börja överväga konsekvenserna av nederlag för dem som har anammat en enda sida i denna konflikt. Det är mer än bara Israel i Gaza som står framför skranket i Haag, mycket annat är det också (ur den globala Syds perspektiv).

Kan denna israeliska ”uteslutande inkludering” verkligen ha bestått? Det sharonitiska teknospatiala politiska systemet, trots sitt anspråk på filosofisk legitimitet, är trots allt inte mer än en utveckling av det paradigm som förknippas med en viktig sionistisk strateg, Vladimir Jabotinsky: d.v.s. ett annat sätt att få palestinierna att ”försvinna”.

Och om den palestinska utanförgruppen inte kan fås att ”försvinna” av teknospatiala konstruktioner, skulle det inte vara förvånande om logiken i situationen var att leda Netanyahu och hans regering tillbaka till Sharons ursprungliga strategi med radikal respektlöshet för militärt utrymme och politiska gränser – att överraska och skapa en utökad rumslig fälla för palestinierna (ungefär som Sharon gjorde med den egyptiska armén ).

”Israel är det judiska folkets stat”, underströk Livni 2008 – och betonade det sionistiska ”slutresultatet” – ”och jag skulle vilja betona att innebörden av ”dess folk” är det judiska folket, med Jerusalem den förenade och odelade huvudstaden för Israel och för det judiska folket i 3007 år”.

Föregående artikelBokbål i tiden: Yttrandefrihet trycks undan?
Nästa artikelAuschwitz- minnesdag – och andra förintelser utan minnesdag!
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Allt tyder på att sionismen och därmed apartheid israel är på väg att implodera. Ekonomi är körd i botten (folkmordet kostar 260 miljoner dollar varje dag). Konkurs företag i massor. Nada tillväxt. Djupa social klyftor och osämjor (inget håller barnamördarnas enhet ihop längre) – 600,000 (10% av marktjuvarna) har redan lämnat apartheid israel och farit dit de kröp ifrån. Det falska ”oövervinnerliga” renommét har visat sig vara bott en blöjarmé som lidit stora förluster mot Palestinska befrielsefronter (Qassam, Qudus, mm). Blir det krig mot säg Hizbollah eller rent av Iran så är apartheid israel lika som död och begravd. Världen vill inget annat än just detta! Död åt sionismen! Implodera och försvinn för gott – allra helst idag!!!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here