Överlevnad i Kina och Indien – en jämförelse

2
527
Folkmängd i olika länder. Bild: Artikeln i Synapze.

Denna viktiga artikel Överlevnad i Kina och Indien – en jämförelse har skrivits av Lars Drake och publicerats först på Synapze. Jag har en kort avslutande kommentar.


Överlevnad i Kina och Indien – en jämförelse

Under de senaste åren har konflikten mellan USA och Kina skärpts. Propaganda eller ensidiga beskrivningar från svenska politiker, journalister och debattörer som regelmässigt försvarar USA har kommit som ett brev på posten. Syftet för USA-entusiasterna tycks vara att demonisera. Mycket handlar om dagsaktuella frågor, men historiska skeenden i Kina har också utnyttjats i argumentationen. En fråga som gång på gång dyker upp i debatter är den svält som drabbade Kina under Det Stora Språnget åren runt 1960.

Det hävdas att det dog 20 miljoner människor eller att det till och med dog 45 miljoner. Dessa uppgifter används för att svartmåla den utvecklingsprocess som pågick från 1949 och flera decennier framåt. Det är ingen tvekan om att svälten under några år runt 1960 var ett svårt slag för befolkningen i Kina. En avgörande fråga är om antalet döda bör jämföras med hur det var åren direkt före eller med åren i början på 50-talet innan villkoren för människor hade förbättrats i Kina. I det senare fallet blir det i stort sett ingen överdödlighet och i det förra rör det sig om nivåer kring 14 miljoner. Antalet födda minskade mer än antalet döda ökade under 1960 och 1961. Det innebär att förändring i folkmängden inte kan användas för att ta reda på hur många som dog av svält de aktuella åren.

Allvarliga fel begicks av den politiska ledningen i Kina. Frågan är dock vad som skedde och hur befolkningsmängden utvecklades från 1949/50 och framåt och även hur förväntad livslängd förändrades i Kina under flera decennier. Den utvecklingen kan jämföras med utvecklingen i ett annat land med mycket stor befolkning, Indien, som också blev självständigt under slutet av 1940-talet.

Det råder ingen tvekan om att genomsnittlig livslängd under flera årtionden varit längre i Kina än i Indien. I genomsnitt levde människor i Kina drygt nio år längre än i Indien under perioden 1950-2010. De som bodde i Indien förlorade oerhört många levnadsår jämfört med hur det skulle varit om de haft samma förbättring av livslängden som i Kina.

Beräkningar grundade på befolkningsstatistik för Kina och Indien visar att under åren 1950-2010 förlorades fem miljarder levnadsår i Indien eller 85 miljoner per år. Statistiken finns att ladda ner från FNs hemsida och beräkningarna finns redovisade i denna artikel.

Det råder heller ingen tvekan om att det var olikheterna i politik som var huvudorsak till skillnaderna. Andelen extremt fattiga var och är större i Indien. Otillräckliga insatser mot kastsystemet och den skeva förmögenhetsfördelningen är viktiga faktorer för det.

Det Stora Språnget som gav ett allvarligt bakslag i Kina berodde till en betydande del på en snabb kollektivisering av jordbruket. Svält förekom även i Sovjetunionen under tidigt 1930-tal som en följd av bl.a. en snabb kollektivisering av jordbruket. Systemskifte åt motsatt håll gav upphov till flera miljoner dödsfall på 1990-talet när Sovjetunionen upplöstes och marknad blev huvudinstrument i landet, trots att det landet inte var ens i närheten av den fattigdom som fanns i Kina och Indien på 50- och 60-talen. Det borde inte förvåna någon att det uppstår stora problem med samhällsekonomisk effektivitet när ett system avvecklas innan något nytt börjat fungera.

När det gäller den moraliska aspekten. Vem är ansvarig om folk dör i stor mängd när det hade varit möjligt att undvika? De satsningar som gjordes i Det Stora Språnget i Kina hade till syfte att förändra villkoren till det bättre och landet var hotat av USA, så en snabb modernisering var påkallad. Politiken var dock forcerad. Ledningen i Kina borde ha gjort mer och snabbare när misslyckandet blev uppenbart, men satsningen i sig bör inte ses som en fråga om moral. Politiken som bedrevs under fler årtionden medförde förbättringar på flera plan för landets befolkning.

Den moraliska frågan är mycket större och mer allmän än det som hände i Kina runt 1960. Den högre dödligheten i Indien som var en följd av dåliga politiska beslut, eller snarare brist på bra sådana, är en stor moralisk fråga som diskuteras alltför lite. Olika typer av politik medför en rad avsedda och icke avsedda effekter. Mänskligheten har under lång tid haft kapacitet att producera och omfördela livsmedel för att föda hela världens befolkning, åtminstone sedan början på 1900-talet. Nästan lika länge har förmågan att bota sjukdomar som dödar miljontals människor varje år i fattiga länder funnits. Om inte ett land förmår att skapa förutsättningar för befolkningens överlevnad borde andra länder, främst sådana som har vänskapliga relationer och bedriver handel med de drabbade länderna bidra. Om det inte görs bör det fördömas.

Sovjetunionen bidrog med en hel del hjälp till Kina efter 1949, men det landet var till stora delar sönderbombat och ännu inte helt uppbyggt efter andra världskriget så kapaciteten var begränsad.

Det har dött hundratals miljoner människor under de senaste decennierna i främst Afrika och Indien som skulle ha kunnat överleva med en bättre politik eller stöd från andra länder. De länder som i första hand har ett ansvar för att inte ha gjort mer är världens rika länder. De tidigare europeiska kolonialmakterna har ett särskilt ansvar eftersom de bidragit till de förhållanden som råder i många fattiga länder. USA har också ett särskilt ansvar eftersom det landet har stött statskupper i, bombat och invaderat flera länder och därigenom hindrat en utveckling som skulle ha förbättrat livsvillkoren i berörda länder, utöver att många dött i anslutning till dessa insatser.

Beräkningar och källor finns i denna artikel på Synapze Synapze (Slut på artikeln).

Kort kommentar av redaktören:

Jag påminner om en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch år 2012

“Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky

Mao Zedong noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.

Vidare, Kina hade skäl att uppleva mycket allvarligt hot från USA i slutet av 1950-talet, en orsak till experimentet med “Det stora språnget” för att utveckla och inleda en industrialisering runtom i landet.USA planerade att döda minst 600 miljoner människor i kärnvapenkrig, med angrepp på Kina och Sovjetunionen.

Föregående artikelDet är det här de kallar för kapitalism. Del 1.
Nästa artikelStöd Uppropet: Regeringen måste signera och riksdagen ratificera FN:s kärnvapenförbud!

2 KOMMENTARER

  1. Kina har utrotat extrem fattigdom på landsbygden. Försöker man googla om detta faktum möts man av en störtflod av ifrågasättande av västs regimmedia. Saken är uppenbart känslig. Global Times säger emellertid detta:

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here