Problemet med antirasism på statens och kapitalets premisser

22
1143
Licens Shutterstock

Denna viktiga artikel har skrivits av Pål SteiganProblemet med antirasism på statens och kapitalets premisser


Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på listan över världens rikaste personer.

De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som North Face, Dockers, Levi’s och Honda. Och det kommer säkert flera. PepsiCos högsta ledare Ramon Laguarta lovade att bolaget vill ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i Financial Times: ”Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.” Miljardärsklubben World Economic Forum har skapat nätsidor och initiativ för att ”bekämpa systematisk rasism” och råd om hur multinationella företag kan bekämpa rasismen.

Alla de stora bolagen i USA stöder Black Lives Matter, och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi noterat Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.
Redaktören: Från nordiskt håll delar bla. SJ, Lego och Oatley.

Detta gör att vi åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer till det.

Statlig anti-rasism under senare tid

Enligt Store norske leksikon (SNL) kan rasism definieras sålunda:

Rasism är i snäv betydelse uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller religion.
Redaktör Romelsjö. “Rasism definieras i allmänhet som system av föreställningar, tro och ageranden som baseras på en världsbild eller ideologi där människan anses kunna delas upp i raser. Skillnaden mellan raserna anses som medfödda eller oföränderliga[2], och att dessa raserna kan rangordnas i en hierarki baserat på kvaliteten i rasernas olika särdrag.[3]” Rasism.

SNL skriver att den moderna rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga. När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur – och behandlade dem därefter. …

Föreställningen om ”raser” förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I Sverige upprättades 1922 Statens institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska institutet, SIFR) i Uppsala. Det bytte namn först 1958.

Idag finns inga vetenskapare som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns. De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara bra?

När ”antirasism” blir demonutdrivning

I essäsamlingen Crises of the Republic från 1972 varnar den judiska filosofen Hannah Arendt för att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.

Hannah Arendt_1975 (69 år) Av Okänd – American Memory, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=74309725

Hon skriver: ”När alla är skyldiga är ingen skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan kollektiv oskuld och kollektiv skuld. ‘Alla vita är skyldiga’ är inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt utlopp, en flykt från verkligheten.”

Den statsfinansierade antirasismen i Norge har från början varit moraliserande och helt utan förbindelse till klasskampen varken i Norge eller internationellt. Den har stått i alla läroplaner i samhällslära i två-tre årtionden. Den inspirerades av den franska organisationen SOS Racisme som upprättades 1984. I Frankrike var bakgrunden undertryckandet av invandrare från de tidigare franska kolonierna i Nord- och Västafrika.

Grundarna kom från trotskiströrelsen och från Parti Socialiste (PS). Bernard-Henri Lévy [känd krigshetsare mot bl.a. Libyen, ö.a.] hävdar att han fanns bland grundarna. Harlem Désir, som var den förste ordföranden i SOS Racisme (1984-1992) var representant för PS i Europaparlamentet från 1999 till 2014 och partiets generalsekreterare från 2012 till 2014. Gérard Filoche som var en annan av grundarna, var trotskist och gick över till PS på 90-talet. En tredje av grundarna var Marc Ladreit de Lacharrière som tillhörde den franska adeln, och från 1989 till 1993 satt han i ledningen för Bilderberg-gruppen. Han blev sedan administratör för överklassklubben Le Siècle som består av mäktigt folk från näringsliv, medier och politik.

Med den bakgrunden är det inte så märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.

Och när man inte kan gå till rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den enskilde, eventuellt en arvsynd som vidhäftar alla vita, som Arendt varnar för.

Under samma period hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda ”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig importerad arbetskraft.

Arbete mot kapital eller ”rasism mot antirasism”

Marxister hävdar att de viktigaste motsättningarna idag är arbete mot kapital och imperialismen mot världens folk. Med ett sådant tänkande kan man också bekämpa rasismen, men man kommer att sätta in den i ett klassperspektiv.
En ”antirasistisk” monopolkapitalist kommer först och främst att vara monopolkapitalist, en av dem som arbetarklassen behöver samla sig till kamp emot. En ”rasistisk” arbetare kommer att vara en av de våra som har några felaktiga uppfattningar som vi måste hjälpa honom att bli av med. Det kan bara ske i gemensam klasskamp med arbetarna från kolonierna, så att fördomarna bryts ned genom gemensam kamp. Det kommer en marxist att kalla att skilja mellan motsättningar mellan folket och fienden och motsättningar i folket.

Men om däremot ”rasism mot antirasism” är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den ”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och den ”rasistiske” arbetaren en fiende som måste bekämpas.

Skuldkomplexet

Hanna Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning, och hon kallade den alltså ”omvänd rasism”. Samma var Frantz Fanon inne på när han avvisade den tankegången.

”Mitt svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras’ förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda … Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.

Fanon avvisade alltså att det skulle finnas någon form av ”vit arvssynd”. Det finns uppenbart något religiöst över woke-tankegången. Den liknar tidigare tiders djävulsutdrivande, och vi får det nu demonstrerat när hela partiledningen i det Demokratiska partiet i USA knäböjer – förmodligen för att bekänna sin skuld för den ”systematiska rasismen”. Det är något grundläggande protestantiskt, något lutherskt eller kalvinistiskt över denna tankegången.

Nedlåtande hållning till Afrika

[Steigan refererar ett samtal i Maputo med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …

Pål Steigan

“Vi önskar inte u-hjälp” sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.”

Folk som Patrice Lumumba i Kongo, Kwame Nkrumah i Ghana eller Thomas Sankara i Burkina Faso … önskade att skapa ett förenat och frigjort Afrika som kunde utnyttja sina egna rikedomar till afrikanernas bästa och inte vara prisgivna till imperialismen på något sätt. Detsamma stod Moammar Gaddafi för. Han önskade att Afrikanska Unionen (AU) skulle bli något mer än bara ett afrikanskt forum, och arbetade för att skapa en afrikansk gulddinar som ersättning för dollar eller CFA-francen.

Mot denna befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till 1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom ett skifte.

Detta skifte kan tidsättas till 1985-1986. Genom Band Aid och Live Aid användes popidoler till att sälja idéer som ”Do they know it’s Christmas time at all” (varför de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna) och ”Let’s start giving!” (Så fint, så blir miljardärerna de snällaste av oss alla, samtidigt som de blir rika på att plundra Afrika.) Antiimperialismen blev ersatt av välgörenhet, och massorna av radikal ungdom kunde fortsätta att känna sig bra, snälla och empatiska som de var, samtidigt som de blev enrollerade i en rakt igenom kolonialistisk tankegång. Borta var befrielsetanken. Borta var tanken om afrikanen som subjekt. Åter var afrikanen reducerad till objekt, som tacksam mottagare av våra milda gåvor. Men européerna och amerikanerna fick sin ”progressiva” feel-good-imperialism.

Det ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode antirasisten” tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.

Etiopiens första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga statsöverhuvud, Sahle-Work Zewde, sa i en intervju med den tyska tidningen Bild att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till att utvandra. Det skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar kvar i hemlandet:

”Det är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”

Detta är ord som de självutnämnda antirasisterna aldrig tar till sig, dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir ihålig – och i värsta fall falsk.

Den rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]… Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella att sälja svarta afrikaner som slavar.

Detta bär ”antirasisterna” i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem till ansvar för det.
Redaktör Romelsjö: Samma kritik kan riktas kan riktas mot den svenska Reinfeldt-regeringen och samtligan svenska riksdagspartier som stödde de folkrättsvidriga bombningarna.

Den norska staten använder varje år miljarder till invandring och åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande av statens politik. … Nu har också miljardärerna i finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.

En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från filantropiska stiftelser.

22 COMMENTS

  1. Antirasismen är som det mesta i dagens politik, en symbolpolitik utan substans. Jag tycker nog att klassperspektivet i detta sammanhang är något påklistrat. Läs noga avsnittet om Afrika som är det bästa i artikeln. Det handlar om att fortsätta exploateringen bakom putsade kulisser och det drabbar hela kontinenten, även deras kapitalägare och andra företagare. Och även klasser låter sig korrumperas, det skedde över hela Västeuropa när rofferiet var så produktivt att det fanns gott om smulor att slänga åt de lägre skikten.

    Å andra sidan har Afrika börjat göra betydande framsteg. Det kan man själv lätt erfara även om de stora medierna sällan berättar om detta. De visar helst misärpornografi, det gillar både antirasisterna och Västs ledarskikt. I mindre skala har svarta från USA upptäckt Afrika och börjat flytta dit. En yngre man från Chicago boende i Ghana skrattade åt sina bekanta hemifrån som avslutade konversationen med “stay safe”. Från Chicago där ett dussintal personer skjuts ihjäl varje veckoslut och hundratalet skottskadas. Drogade människovrak liggande på gatorna: det är u-landet USA.

    Det ligger en video på YouTube där Ghanas president förklarar för den bredvid stående Emmanuel Macron att Afrika har tänkt börja stå på egna ben och behöver inga allmosor. Macron ser ut som skolgrabben vars hund ätit hemläxan.

    De stora mediernas drev mot Kina och Ryssland liksom regeringarnas krig mot länderna i Mellanöstern innehåller flera element, men ett av dem är omisskännligt rasismen. För antirasismen gäller i bästa fall endast på individnivå. Mot nationer är det som förr, en infernalisk och utstuderad hatpropagnada som överträffar det värsta en SD-anhängare kan vräka ur sig.

      • Sex röda hjärtan.
        När jag var liten pågick en hippievåg. Jag tror den kom från USA.
        Typiska ord i den rörelsen var Love and Peace men trenden förknippades också med knark och droger. Men jag tror min syster klarade sig från det. Lite karaktär har hon allt.
        Hippierörelsen var en rörelse som verkligen lockade till gemenskap bland ungdomar.
        Woodstock tror jag en träff hette någonstans.

        Min syster som är äldre förstod det där bättre då och jag minns att bland hennes kompisar då fanns någon läderkonstnär med egen butik och verkstad där han skar ut figurer och formgav. Killen lite äldre än barn och ungdom var inte svensk. Från Latinamerika skulle jag gissa idag. Det kom många flyktingar från Chile då tror jag.
        Min syster fick ett peacemärke av honom utskuret ur läder. Liten lagom storlek.
        Jag ville ha ett likadant men fick ett jättestort istället som jag inte ville ha. Det såg ju bara dumt ut att hänga om halsen. Märket finns säkert kvar här någonstans. I en låda eller hänger på en spik.
        Med den rörelsen kom också typisk musik som ungdomar lyssnade på. Den musiken finns fortfarande kvar på Youtube för den som vill lyssna och minnas.

  2. Dagens rasistiska antirasism påminner mest om rödgardisternas terror mot vanliga medborgare under kulturrevolutionen. Postmodernismens orwellianska nyspråk letar sig in överallt, för att hindra tankeverksamhet utanför åsiktskorridoren.

  3. Man kan ju närma sig tanken på olika sätt att alla inom Homo Sapiens Sapiens är av samma ras och bör ha samma värde. Om kapitalismen avvisar rasismen tycker jag det är bra precis som att jag tyckte det var bra när delar av världens borgarklass vände sig mot Vietnamkriget. Är syftet med artikeln att misstänkliggöra anti-rasismen? För övrigt innehåller artikeln mängder av fel t.ex när man förlöjligar Band Aid för deras insamling till svältdöden i Etiopien med orden:
    “Genom Band Aid och Live Aid användes popidoler till att sälja idéer som ”Do they know it’s Christmas time at all” (varför de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna)”
    Faktum är att Etiopien varit kristet sedan 300-talet och omfattar 63% av befolkningen. De firar jul precis som i Sverige (fastän den 7 januari). Under svälten på 80-talet dog 1,2 miljoner. Värst drabbade var Tigrayprovinsen där över 90% är kristna samtidigt som den övervägande delen stödde det då marxist-leninistiska TPLF. Jag vet inte om Pål Steigan mottagit protester från TPLF där de deklarerar sig som motståndare mot det bistånd i form av mat som skickades till Tigray? I så fall hade det varit intressant om han kunde berätta. Allt tyder emellertid på motsatsen. TPLFs egen biståndsorganisation Relief Society of Tigray (REST) tog emot mängder av internationellt bistånd som användes till mikroprojekt inom jordbruket och som var ett viktigt stöd för den guerillakamp som så småningom ledde till seger.

    • Pål Steigan vill sätta in rasism i ett klassperspektiv “Och när man inte kan gå till rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den enskilde”

      “En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen.”

  4. Det verkar som den politiska vänstern bara vill se västerländsk, europeisk, ‘vit’ eller ‘kapitalets’ rasism.
    När rasismen kommer från annat håll blundar vänstern, bortförklarar eller låtsas inte om den.
    Jag kan inte sluta förundras över det här självhatet mot vår egen traditionella kultur.
    Det verkar som vänsterfolk i västerlandet inte vill ha den och istället vill iståndsätta någon form av självutplåning och förändra västerlandets kultur i grunden.
    Det är närmast de delarna som jag vill förklara som den nya och mycket omfattande “identitetsvänstern”.
    Kan vänstern få arbetarna med sig på något sådant?
    Nä, jag tror knappast det. I varje fall inte genom någon gemensam och kollektiv uppfattning liknande Socialdemokratin tillsammans med fackföreningsrörelsen.
    Istället tror jag det kommer bli strid och motsättningar och solidaritet över samhällets grupper slagen i spillror. Första tecknet jag ser är en avfolkad svensk kyrka. Vad ska det bli med den?
    En institution för giftermål och begravningar? Oavsett sexuell läggning samt religiös härkomst.
    Vi vet hur det gick för England med Brexit och inflytandet från det nya konservativa och postsovjetiska Östeuropa har vi bara sett början på än.

    https://samtiden.nu/2020/07/ar-kina-det-nya-nazityskland/

  5. Klasse, vad som är fullständigt klart är att den internationella arbetarklassen inte kommer att enas under Dick Erixon och hans Samtiden. Med hans historia av stöd åt 2003 års invasion av Irak, Bush Doktrinen och John (ISIS) McCain’s presidentkandidatur och Tea Party rörelsen så är det väl tur.

    • Det är väl ungefär vad jag påstod. Jag har inte glömt att vänstern och fackföreningar, socialdemokrati m.m. fortfarande finns som en stor påverkanskraft. Inte minst i vårt land Sverige.
      Själva saken var strid och motsättningar som gör att ovan nämnda fråntagits sin tidigare dominerande ställning.
      Fråga dig själv istället vad vänstern borde göra åt det.
      Själv betraktar jag vänstern oförmögen att bemästra förlusten av sin tidigare karaktär och ambitioner med en “gammeldags” klasskamp som bas.
      Det är just där den nya identitetsvänstern kommer in om den förmår utgöra någon utmanande kraft till konservatismen och socialkonservatismen som är den nya utmanaren i Sverige. Europeisk och föralldel generellt politiken i västvärlden givetvis inklusive USA.

      Som jämförelse vill jag ta vår klasskampsikon Åsa Linderborg från Aftonbladet kultur som jag nu börjar förstå helt enkelt gav upp den kampen. Hon om någon borde väl känna gensvaret från läsekretsen?
      Tidens dynamik gjorde den helt enkelt inte längre möjlig.
      Tiderna förändras och vi med dem.

  6. I sanning löjligt käbbel. I min värld finns kategorier av en mängd slag. Dessa behöver inte bli rangordnade – bara olika. Beteckningen NEGER är för mig inte på något sätt nedsättande. Ordet har väl aldrig varit det i Sverige. För det är väl svenska språket vi talar om? Eller ska amerikaengelska säregenheter censurera oss? Neger är okej. SVART däremot är i Svenskan klart nedsättande. Vi har ju svartjobb, svart marknad, svartsjuka svart magi m.m.
    Ytterst handlar dessa fåniga ordstrider om vem som har tolkningsföreträde, talaren eller lyssnaren
    Jag påstår att det ALLTID är den som använder ordet som vet dess innebörd. Innebörden kan ju lyssnaren inte veta, bara ana. De flesta som blir “kränkta” misstolkar gärna ordet då det sägs av folk av fel sort. Detta, att tolka ett ord som nedsättande, utan att ta reda på sändarens innebörd, anser jag vara en kränkning. Man är som lyssnare kort sagt skyldig att förstå, innan man reagerar.

    Vad är det för dumheter att påstå att jag kränker en neger då jag kallar ett ovanligt gott bakverk för negerboll? Hur tänker man då?
    En person som påstår att det är nedsättande att använda ordet eskimå för eskimå – vad tycker en sån om eskimåer? Egentligen!

    Om igen: Att kategorisera är INTE samma som att rangordna.
    Jag älskar att se hur människosläktet utvecklats till olika raser på olika platser på vår Jord. Dessa underbara synliga och osynliga skillnader – ska vi inte få gilla dem? Ska det inte finnas ord för dem som bär dem? Ska de inte tillåtas vara olika, även i språket?

    • Forskare menar att det inte finns olika människoraser “… samtida forskning har visat att på ett genetiskt plan finns det inga tydliga uppdelningar i olika raser, varför begreppet ur ett taxonomiskt perspektiv inte har någon relevans.[1][2][3] Inom antropologin råder konsensus om att det inte finns människoraser, och man anser att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor är rent ovetenskapligt.” (Wikipedia)

      • Det finns olika folkgrupper och nationaliteter. Dock ej svenskar. Enligt nuvarande praxis blir vem som helst svensk genom medborgarskap. Även en afrikan med helt annorlunda utseende.
        Alla “svenskar” är invandrare enligt förra statsministern Fredrik Reinfeldt.
        Någon “ursvensk” finns alltså inte och har aldrig funnits.
        Men när vi kommer till det stora landet Kina blir det problem.
        Kan en svensk bli kines i Kina?
        Eller kan en kines bli en svensk i Sverige?
        Det senare motiverar jag med att det stora landet Kina inte riktigt är accepterat av det officiella Sverige.

        • I många länder förutom Sverige finns betydande etniska minoriteter. Kina har 56 etniska grupper…

          • Och dom behandlas likvärdigt?
            I ett land med styrt med kommunistregim.
            Du vill gärna hänföra rasism till fri marknad eller som ni här gärna kallar “kapitalism”.
            Jag tror frågan om rasism är mer komplex än så.
            Rasism har snarare med människan att göra.
            Men ni kommunister vill ju “omforma” människan.
            En tämligen befängd idé tror jag.
            Förmodligen dödfödd och dömd att misslyckas.
            Senare svenska regeringar har gjort så gott de förmått.
            Resultatet är väl så där…
            Någon succé och vunnen seger bland folket har jag ännu inte sett.
            Resultatet är väl snarare en splittrad samhällskultur.
            Svaret kanske ligger i framtida generationer.
            Hur de anpassats till viljan att “förändra samhället” och faktiskt därmed människan.

          • Kapitalismen har verkligen omformat människan, från feodalismens bonde- och aristokratmänniskor till dagens.

  7. “Rasismen” är universell, ingen specifik etnisk grupp bär “rasismen”, alla gör det. Anklagelsen om “rasism” är därmed meningslös. Alla har stamtillhörighet, alla är “rasister”.

    Vår ras heter homo sapiens, men ser olika ut beroende på evolutionens urval. Svarta med skydd mot sol vid ekvatorn, vita utan hinder för solstrålning vid polcirkeln. Samma ras. Som bruna, vita eller svarta kossor.

  8. Märkligt… Ska olikheterna i stället kallas människosorter, människoarter, människovariationer eller vad? Alla kan ju se olikheterna. Ska vi låtsas att de inte finns? Tror man att skillnaderna då försvinner?
    Finns det inga hundraser heller? Där kanske det inte heller finns några “tydliga uppdelningar i olika raser” på ett genetiskt plan.
    Vad är det för fel i att vara olika??? Den här förnekelsen av våra underbara mänskliga flockvariationer är riktigt otäck..

  9. Jag tror att vi utan risk kan kalla samer för lappar, romer för zigenare, inuiter för eskimåer, resande för tattare, svarta för negrer, svennar för svenskar o s v. Det är ju bara alternativa ord för exakt samma sak och därför helt onödiga. Att de är generationsspecifika är intressant. Kan denna iver att smutskasta tidigare generation vara uttryck för senpubertalt trots?

  10. Alldeles nyss lyssnade jag på P1 då en ung kvinna berättade hur hon forskat i sin härkomst. hon hade i barndomen hört att de kom av invandrade valloner, “arbetarnas adel” sades det. Efter lite forskning fann hos att hon hade flera tattare och zigenare i släkten, vilket gladde henna storligen. Att få kännedom om sina “byggstenar” är värde för många, då de söker sina rötter och gör släkttavlor. Detta är väl ett utslag av genuin rasism, den som bara är genetisk.
    Rasismen, med den genetiska betydelsen, ligger väl till grund för samernas särställning i fråga om rättigheter att idka renskötsel. Kan någon annan bli bli same? Eller ens renskötare?
    Zigenarna har under århundraden bevarat sin identitet genom att inte assimileras med sin omgivning. För att lyckas med sådant måste man redan som barn förstå att den egna flocken är den enda som är bra och denna aristokratiska självbild är omvittnad och det största hindret för enskilda individer att lämna sin rasidentitet. Vi andra kallas Gajo.
    Även judarna har en rasidentitet som främst är genetisk. Riktiga judar är Abrahams ättlingar som utvalts av den främste (n.b. inte ende) guden i himlen. De ska besitta Jorden och kan med bibelns stöd hävda att den judiska identiteten ärvs på mödernet till 7:e led. Vi andra kallas Gojim.
    Vårt kungahus har privilegier som kräver rätt gener och har sina rötter i ett rasistiskt tänkande, likt kennelklubbens.
    Rasismen frodas. Men vi ska låtsas bekämpa den. Med att undvika dess ord.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here