Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan (ovan) vänder sig till väst
En artikel 23 september av M.K Bhadrakumar
https://www.indianpunchline.com/russia-scrambles-as-eu-surges-in-caucasus/
Armenien ifrågasätter inte längre att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan. Utsikterna till en fredlig lösning av en regional konflikt borde vara goda nyheter, men detta är en oerhört komplex situation med en yttre miljö där ett brutalt krig rasar utan något slut i sikte, och huvudpersonerna har motstridiga intressen.
En lösning på konflikten i Nagorno-Karabach som leder till fred och försoning kan öppna vägen för Armeniens (och Azerbajdzjans) inträde i EU och Nato inom en överskådlig framtid. De armeniska lobbyorganisationerna i europeiska huvudstäder och Washington har stort politiskt inflytande. Oljerika Azerbajdzjan siktar på den europeiska marknaden.
Med detta sagt kommer Ryssland att motsätta sig EU:s och NATO:s expansion i Transkaukasien, en mycket strategisk geografisk region på gränsen mellan Östeuropa och Västasien, som sträcker sig över de södra Kaukasusbergen och överbryggar Svarta havet och Kaspiska havet. Armenien har en militärallians med Ryssland, men premiärminister Nikol Pashinyan har i allt högre grad vädjat till väst, inklusive EU.
Tidigare i år inrättade EU ett civilt uppdrag i Armenien som svar på en begäran från Jerevan, inklusive operationer vid flera punkter längs gränsen till Azerbajdzjan. Samtidigt undertecknade EU också ett gasleveransavtal med Baku (huvudstaden i Azerbajdzjan, se här, ö.a.) förra året. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hyllade Azerbajdzjan som en ”avgörande partner” för att mildra Europas energikris.
EU:s strategiska intresse är att Armenien och Azerbajdzjan minimerar det ryska inflytandet i Transkaukasien. Med så många mäktiga geopolitiska aktörer inblandade i Kaukasusregionen är situationen känslig. Den spanska staden Granada är platsen att bevaka, där nära 50 europeiska länder om två veckor väntas för samtal i European Political Community format – inklusive Armenien och Azerbajdzjan.
Ryssland kommer att frukta för säkerheten och stabiliteten i sina muslimska republiker i Kaukasus om västlig underrättelsetjänst etablerar sig i denna instabila region med en våldsam historia. Det är ingen hemlighet att USA underblåste Moskvas två tjetjenska krig (1994-2000.)
USA och EU har dragit fördel av att Ryssland är upptaget i Ukraina och har på ett aggressivt sätt tagit sig in i Svartahavsområdet och Kaukasus. Armenien är en lågt hängande frukt. 2018 års färgrevolution (”sammetsrevolutionen”) var ett tillfälle för Armenien att anpassa sin utrikespolitik i europeisk riktning utan någon uttalad krigisk antirysk eller uttalad provästlig geopolitisk inriktning.
Europa förstod den geopolitiska potentialen med mycket större förutseende än Ryssland. Moskva betalar i dag ett högt pris för sin självbelåtenhet. I Pashinyan har Moskva en ”frände” som låtsades vara dess vän och som uppenbarligen var lyhörd, samtidigt som han väntade på att få ta sitt land ur den ryska inflytelsesfären. Det tillfället kom när Rysslands särskilda militära operation inleddes i Ukraina förra året.
Den armeniska diasporan i Frankrike var uppmärksam på Pashinyans skickliga manövrer och president Emmanuel Macron var villig att ge en hjälpande hand. Bidenadministrationen och EU var inte långt efter. Pashinyans beslut att frikoppla Armenien från Nagorno-Karabach har västs tysta godkännande och är det första nödvändiga steget på vägen mot det atlantiska systemet.
Det kommer dock att bli en krokig väg och Ryssland kan göra det till en svår resa. Pashinyan är en tuff och slug karaktär. Den knepigaste delen kommer att bli hans manövrer för att ta Armenien ur CSTO (se här, ö.a.) och stänga den ryska basen i Gyumri (se här och här, ö.a.).
Moskva har förstått helheten i NATO:s plan att utöka sin närvaro i Kaukasus och därifrån väta sina fötter i Kaspiska havet och ta ett språng in på de centralasiatiska stäpperna.
Genombrott i Centralasien
Tidigare i veckan gjorde USA ett diplomatiskt genombrott med det konstituerande presidentmötet för det så kallade C5+1-ledarforumet – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan och USA – under ledning av president Joe Biden i anslutning till FN:s generalförsamling i New York i tisdags.
Biden kallade det ”ett historiskt ögonblick” för deras samarbete ”som grundas i vårt gemensamma engagemang för suveränitet, oberoende och territoriell integritet” – en indirekt hänvisning till USA:s agenda för att minska den ryska dominansen i regionen. Enligt USA:s bedömning känner de före detta sovjetiska regionala huvudstäderna oro över att Rysslands militära intervention i Ukraina skapar ett dåligt prejudikat, eftersom alla centralasiatiska länder har etniskt ryska befolkningsgrupper.
Biden diskuterade samarbete mot terrorism, regionala ekonomiska förbindelser, en ny affärsplattform ”för att komplettera vårt diplomatiska engagemang och bättre koppla samman våra privata sektorer”, och framför allt ”potentialen för en ny dialog om kritiska mineraler för att stärka vår energisäkerhet och leveranskedjor under kommande år.”
Enligt Vita huset diskuterade de sex presidenterna ”en rad frågor, inklusive säkerhet, handel och investeringar, regional anslutning, behovet av att respektera alla nationers suveränitet och territoriella integritet samt pågående reformer för att förbättra styrningen och rättsstatsprincipen”. Det underströks att Biden ”välkomnade sina motparters syn på hur våra länder kan arbeta tillsammans för att ytterligare stärka de centralasiatiska ländernas suveränitet, motståndskraft och välstånd, samtidigt som de mänskliga rättigheterna främjas”.
I meddelandet nämns tre initiativ: USAID kommer att sammankalla en C5+1 Regional Connectivity Ministerial i Centralasien i oktober ”för att diskutera konkreta åtgärder”; lansering av en C5+1 Critical Minerals Dialogue ”för att utveckla Centralasiens stora mineraltillgångar och främja säkerheten för kritiska mineraler”; och USA:s stöd till investeringar för att utveckla en transkaspisk handelsväg (så kallad ”Middle Corridor”) genom Partnership for Global Infrastructure and Investment (ett samarbete mellan Group of Seven för att finansiera infrastrukturprojekt i utvecklingsländer).
På ett parallellt spår inbjöds märkligt nog Azerbajdzjans president Ilham Aliyev som ”hedersgäst” till det senaste centralasiatiska toppmötet i Dushanbe den 14-15 september. Detta är första gången som det forum som kallas det rådgivande mötet mellan statscheferna i Centralasien har bjudit in en ledare utanför Centralasien till sin årliga konklav. Regionalismen är verkligen på frammarsch på stäpperna mot bakgrund av den geopolitiska chocken efter Rysslands invasion av Ukraina, som nu håller på att nå en utnötningsdimension.
Den mellersta korridoren är tänkt att länka samman Kinas och EU:s nätverk för godstransporter med container på järnväg genom ekonomierna i Centralasien, Kaukasus, Turkiet och Östeuropa via färjeterminalerna vid Kaspiska havet och Svarta havet, förbi ryskt territorium.
Den tektoniska förändringen i Kaukasus geopolitik framgick av president Putins möte på onsdagen med den besökande kinesiske utrikesministern Wang Yi i Sankt Petersburg samt under samtalen i Teheran mellan den besökande ryske försvarsministern Sergei Shoigu och de iranska militärtjänstemännen. Detta ämne kommer säkerligen att diskuteras mellan Putin och Xi Jinping och under hans kommande besök i Kina nästa månad.
Det finns en intressegemenskap mellan Ryssland och Iran när det gäller det strategiska nav som Kaspiska havet utgör och som USA förnekar. Men det oljerika Azerbajdzjan är en ambivalent partner för Moskva, medan Teheran har en besvärlig relation med Baku. Det är fullt tänkbart att EU och USA kommer att främja ett armeniskt-azeriskt närmande (vilket Turkiet också främjar av egna skäl).
Utsikterna till en långsiktig västlig närvaro i de kaspiska och centralasiatiska regionerna via Svarta havet och Kaukasus utgör en stor utmaning för den ryska diplomatin. Paradoxen är att medan västvärlden misslyckades med att besegra Ryssland i Ukrainakriget, håller den på att ta över Rysslands ”nära utland” i en inringningsbåge.
Hur långt Kina är villigt att gå tillsammans med Ryssland i denna geopolitiska strid återstår att se. USA och EU väljer taktfullt att inte direkt utmana de kinesiska intressena. Faktum är att Kina till och med kan ha användning för den föreslagna USA-stödda transkaspiska transportkorridoren – Kazakstans Sidenväg.
Herregud, jag mår illa, överallt provokationer mot fredliga länder och såklart vet vi här på Globals, de flesta tror jag, vilka otäckingar ligger bakom den brottsligheten. Rysslands denazifiering av Ukraina är inte avslutad ännu!
Det som byggs upp i Öst, raseras av Väst. ”De armeniska lobbyorganisationerna i europeiska huvudstäder och Washington har stort politiskt inflytande. Oljerika Azerbajdzjan siktar på den europeiska marknaden.”
Västvärstingar utan den minsta känslan för allt levande här på jorden har lyckats manipulera varenda liten ”skit” i Väst att föredra identitetspolitik, istället för medveten enighet i kampen för fred och överlevnad, klasskamp. Kämpa för en värld att älska och lära av varandras kulturella olikheter, berikas av kunskaper i harmoni…där hot uteblir av härskarklassen.
Fascistiska Ukraina mot Ryssland
Fascistiska Israel mot Palestina,
Fascistiska Filippinerna mot Kina,
Fascistiska EU:s framfart i ?!
alla uppbackade av fascistiska USA.
×××
Kina: uppmanar återigen Filippinerna att uppmärksamma Kinas oro och sluta provocera och orsaka problem till sjöss
China News Network 2023-10-09 22:26:22 413 000
China News Service, Peking, 9 oktober (Reporter Li Jingze) Talesmannen för det kinesiska utrikesministeriet svarade på reportrars frågor om Ren’ai Reef-frågan den 9:e. Talesmannen påpekade att Kina återigen uppmanar Filippinerna att uppmärksamma Kinas oro, stoppa provokationer och problem till havs, stoppa oprovocerade attacker och förtal och undvika att skada freden och stabiliteten i Sydkinesiska havet och skada länders gemensamma intressen. i regionen.
En reporter frågade: Den 7 oktober uttalade en talesman för Filippinernas väpnade styrkor att Kinas anspråk på att ha obestridlig suveränitet över ”Västra Filippinska havet” är kontroversiellt. Kinas ”grundlösa” påståenden och dess handlingar i ”Västra Filippinska havet” är oansvariga. Vad är Kinas kommentar?
I detta avseende uppgav talespersonen att den senaste serien av åtgärder som vidtagits av Filippinerna på Ren’ai Reef allvarligt har kränkt Kinas territoriella suveränitet, och Kina har gjort stränga framställningar till Filippinerna vid många tillfällen. Kina skulle vilja upprepa följande punkter:
1. Ren’ai Reef har alltid varit kinesiskt territorium. Ren’ai Reef är en oskiljaktig och viktig del av Kinas Nanshaöar i termer av geografi, ekonomi, politik och historia. Detta har blivit en bred konsensus i det internationella samfundet och överensstämmer till fullo med bestämmelserna i FN:s konvention om lagen om lagar. havet på öarna.. Kina har obestridlig suveränitet över Nanshaöarna, inklusive Second Thomas Shoal, och dess angränsande vatten. Detta har bildats och etablerats under en långvarig historisk process och är i enlighet med internationell rätt, inklusive FN:s stadga.
2. Andra Thomas Shoal har aldrig varit filippinskt territorium. Filippinernas territoriella räckvidd styrs av 1898 års spansk-amerikanska fredsavtal (Parisfördraget), 1900 års spansk-amerikanska fördrag om överträdelsen av de avlägsna öarna i Filippinerna (Washingtonfördraget) och 1930 års fördrag om Avgränsning av det brittiska norra territoriet. Enligt gränsfördraget mellan Borneo och USA:s Filippinerna ligger Spratlyöarna, inklusive Second Thomas Shoal, inte alls inom filippinskt territorium. Filippinernas anspråk på suveränitet över Second Thomas Shoal med motiveringen att det ligger nära filippinskt territorium har absolut ingen rättslig grund.
3. Den så kallade domen i skiljemålet i Sydkinesiska havet är olaglig och ogiltig. Skiljeförfarandet i Sydkinesiska havet som inletts av Filippinerna involverar direkt frågor om territoriell suveränitet och maritim avgränsning. Territoriella frågor faller inte inom ramen för FN:s havsrättskonvention. Samtidigt har den kinesiska regeringen uteslutit frågor som maritim avgränsning från all internationell rättslig eller skiljedomsjurisdiktion i enlighet med artikel 298 i konventionen 2006. Filippinernas ensidiga inledande av skiljeförfarandet i Sydkinesiska havet bryter mot bestämmelserna i konventionen. Skiljedomstolen bröt mot principen om ”statssamtycke”, överskred sin jurisdiktion och gjorde ett brott mot lagen.Den som meddelats är olaglig, ogiltig och har ingen bindande kraft. Baserat på ovan nämnda dom hävdar Filippinerna att Second Thomas Shoal tillhör Filippinernas exklusiva ekonomiska zon och kontinentalsockel, vilket är juridiskt ohållbart.
4. Filippinerna skickade krigsfartyg för att ”sitta på stranden” på Ren’ai Reef, vilket allvarligt kränkte Kinas territoriella suveränitet. I maj 1999 skickade Filippinerna tanklandningsfartyget nr 57 för att illegalt ”sitta på stranden” på Ren’ai Reef. Kina lämnade omedelbart stränga representationer och krävde att Filippinerna omedelbart bogserade bort krigsfartyget. Filippinerna har upprepade gånger lovat att bogsera bort krigsfartyget så snart som möjligt. Men 24 år har gått, och det filippinska krigsfartyget är fortfarande ”strandat” på plats. Kina kan inte acceptera Filippinernas upprepade kränkningar av sina åtaganden och kränkningar av Kinas territoriella suveränitet.Filippinerna har ansvaret att bogsera bort krigsfartyget ”som sitter på stranden”.
5. Ansvaret för den nuvarande sjöfartssituationen ligger helt och hållet på Filippinerna. Filippinerna har under en tid ignorerat Kinas goda vilja och uppriktighet och har kontinuerligt skickat officiella fartyg och krigsfartyg till vattnen intill Ren’ai Reef i ett försök att transportera byggmaterial för storskaliga reparationer och förstärkningar av illegala ”strandande” krigsfartyg och uppnå permanent ockupation av Ren’ai Reef. . Filippinernas drag kränkte allvarligt Kinas territoriella suveränitet och maritima rättigheter och intressen, bröt mot internationell lag och deklarationen om parternas uppförande i Sydkinesiska havet och undergrävde regional fred och stabilitet.
Talespersonen sa att Kina återigen uppmanar Filippinerna att uppmärksamma Kinas oro, stoppa provokation och problem till havs, stoppa oprovocerade attacker och förtal och undvika att skada freden och stabiliteten i Sydkinesiska havet och skada de gemensamma intressena för länder i regionen. Kina kommer att fortsätta att vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med inhemska och internationella lagar för att bestämt skydda Kinas territoriella suveränitet och maritima rättigheter och intressen.
Ansvarig redaktör: Song Yusheng
Situationens framsteg i Ryssland och Ukraina: Ryssland kritiserade USA för att ignorera den palestinsk-israeliska frågan men skapar en konfrontation mellan Ryssland och Ukraina.
Finns inget att må illa över, bara att inse hur läget ligger. Det finns en konstellation som väägrar ge upp sitt ”,historiska arv,”. Det ”arvet” ”säger” att; de har rätt..till allt ägande på jorden, och aalla andra ska va underdåniga..dom.. Tänk det..det finns en kombogrupp som anser att de har ’rätt’ att äga hela världen, med allt vad det innebär. Det är sekternas sekt, Punkt.
pz, när man har förmågan att inse hur läget är, då blir en illamående, en oberörd kanske inte.
Jag förstår dig. Mitt illamående tar sig uttryck i vrede. Vrede över vetskapen att telaviv i 75 år försökt utrota Palestinierna, samtidigt som de haft allt stöd av sin förljugenhetspress vilken med alla medel dolt varje övergrepp de begått. Tillsammans med deras giftmordskampanj, ledd av gates, mot världsbefolkningen är genocidet på Palestinierna tidernas värsta brott. Och nu vill de ha sitt 3e världskrig, som frimuraren’ albert pike ’förutspådde’
Av vrede kan en bli sjukligt illamående, speciellt när vreden omfamnat en i över
50 år
Nej inte jag, jag blir bara vred
För en god beskrivning gällande öarna i Sydkinesiska sjön, rekommenderas Henry Malms artikel ”Kobbar och skär blir slagträn i Kinahetsen” i Marxistiskt Forum nr 4, 1979.
Jag söker men får inte fram Henry Malms artikel, däremot annat intressant. Du kanske kan ta fram artikeln och dela den, det skulle glädja mig.
Marxistiskt Forum fanns under perioden 1965-1987. Större delen av den tiden var tidskriften SKP/KFML:s teoretiska organ. Länken nedan går till Libris och visar vilka bibliotek som har den.
http://libris.kb.se/bib/3433533
Lever än idag som
Marxistiskt Forum och utges av Kommunistiska Arbetarföreningen
http://www.arbetarforeningen.se
Jag hittade denna intressanta artikel
https://arbetarforeningen.se/kinesiska-maoister-om-den-kinesiska-socialimperialismen/
Kan jag få hjälp att förstå?
Nagorno-Karabach är en del av Azerbadjan och Donbass är en del av Ukraina. Nagorno-Karabach har en befolkning som består av armenier, (tidigare bodde här även azerer men de tvingades fly och bor nu i flyktingläger i en grannprovins i Azerbadjan , jag har besökt dessa flyktingläger). Donbass har en befolkning som domineras av etniska ryssar. Regimen i Kiev har bombat Donbass sedan 2014 allt medan svenska försvaret tränat de soldater som attackerat Donbass enligt försvarsmakten. Kort sagt armenier och azerer har ungefär lika lätt att dra jämt som etniska ryssar och nationalistiska ukrainare. I det ena fallet stöder Sverige aktivt ukrainska regeringens attacker mot den ryska minoriteten. I det andra fallet så tar EU (och Sverige?) motsatt position och stöder armenierna när den azeriska regeringen återtar kontrollen över sitt erkända territorium. Och inte nog med det, Strasbourg uppmanar EU-länderna att införa sanktioner mot Azerbadjan och hotar med importstopp av azerisk olja och gas.
Saknar konsekvens här. Ett mer konsekvent agerande hade varit att antingen:
1.alltid ta till sanktioner när en regering attackerar en etnisk minoritet inom sitt eget land. I så fall borde vi ha infört sanktioner mot Kiev när man attackerade den ryska minoriteten under 8 år.
2. Ett lika konsekvent agerande hade varit att alltid stå på den sittande regeringens sida när man bombar en etnisk minoritet på sitt eget territorium. Dvs det var lika rätt av Kiev att bomba sina ryssar som det är när Baku bombar sina armenier. Det är inkonsekvensen jag inte förstår. Eller är konsekvensen att tvillingorganisationerna EU och Nato alltid försöker flytta fram positionerna för husbonden i Washington? D.v.s så fort man anar en försvagad relation mellan de traditionellt allierade Ryssland och Armenien så skall man ge sig in och försöka utvidga sprickan?