Rysslands bombningar: onda eller kloka?

5
1153

Tror ni sådana här ganska nyanserade analyser förekommer i TV i Ukraina? Har ni sett det i Sverige?

Yakov Kedmi

Artikel 13/10 av fil.dr. Knut Erik Aagaard 

______________________________________________________________

Rysslands bombning: ond eller klok?

När Ryssland den 24/02/22 erkände Lugansk och Donetsk, och Putin inledde sin speciella militära operation i Ukraina, var jublet bland de ledande debattörerna i Ryssland på topp. Efter månader av hård kritik mot ”myndigheterna” vidtog Putin äntligen åtgärder och gjorde något istället för att prata. Alla förväntade sig att Ukraina skulle falla inom en vecka.

Men det drog ut på tiden, jublet tystnade. De första framgångarna i Kiev vändes till nederlag och förödmjukande reträtt. Kiev fick övertaget i berättelsen genom att fabricera en massaker i Butsha, precis som Kiev den 17 juli 2014 fick övertaget i berättelsen genom att fabricera en rysk nedskjutning av ett passagerarplan från Malaysia Airlines. Slutsatsen drogs och skadan tillfogades Ryssland efter fyra timmar. Utredningen, där Ryssland nekades deltagande, drog ut på tiden i åratal utan att få någon övertygande slutsats. Men vad gör det när skadan redan är skedd efter fyra timmar? Berättelsen om flyg MH17 Malaysian Airlines vände ögonblickligen världens opinion. Så är livet under postmodernismen. Det är berättelsensom räknas, inte verkligheten, i den mån verkligheten alls existerar längre.

Det har gått lite upp och ner bland de ryska debattörerna sedan mitten av mars. Folk hängde näbben över att förhandlingar inleddes mellan Kiev och Moskva i Turkiet och Vitryssland (som landet egentligen heter tills vi börjar skriva Suomi och Rossija). Sedan steg humöret när Boris Johnson m.fl. sätta stopp för ratificeringen av en överenskommelse. För vad skulle man egentligen förhandla med sådana människor om? Den dramatiska framfarten uteblev hela sommaren, och det haglade kritik mot ”myndigheterna”.

Det blev riktigt illa efter några militärt obetydliga (och humanitärt katastrofala) taktiska reträtter i länen Zaporozhye och Kherson i september (väster om Donbass, norr om Krim), och kritiken mot ”myndigheterna” nådde helt nya höjder. Mestadels enhälligt, i den så kallade ”statskanalen” Rossiya 1, även om de i Ryssland håller sig till många andra statliga kanaler, vissa privata kanaler och en och annan ”oberoende” (dvs pro-amerikansk) kanal.

Författaren i Khersonnes, en grekisk ruinstad på södra Krim nära Sevastopol, april 2014

Hjälpen fanns fortfarande nära till hands. Den 21/09/22 förklarade Putin att han var villig att införliva folkrepublikerna i Ryssland efter en folkomröstning, och att erbjudandet även gällde de delvis befriade länen Zaporozhye och Cherson. (Se Sanningens ögonblick ) . Putin förklarade också att det skulle ske en partiell mobilisering av 300 000 värnpliktiga med stridserfarenhet och relevant militär kunskap. Då skulle jublet på statskanalen aldrig ta slut. Folkomröstningarna hölls enligt alla konstens regler och dessa områden är äntligen en del av Ryssland igen från 04.10.22, varvid Rysslands befolkning ökade till över 150 miljoner. Det gillade debattörerna på statskanalen.

Det går upp och ner i politiken. Det visade sig att rekryteringskontoren hade lagts under nittiotalet, och nu bemannades av dåligt betalda, inkompetenta arbetsledare från sovjettiden. Det kom en ström av meddelanden om barn som blivit kallade av misstag, gamla, sjuka och döda medborgare. Från Kazakstan till exempel rapporterades 98 000 friska unga män ha flytt dit för att slippa behöva försvara fosterlandet. Rama på statskanalen: Jag menar: Funkar det då? En ny snara för ”myndigheterna”.

Efter hand blev det ordning på mobiliseringen, som nu nästan är avslutad, många frivilliga kom fram, till exempel 70 000 högutbildade soldater från Tjetjenien. Märkligt nog för de som inte vet bättre är Tjetjenien den delrepublik i Ryssland där Putin har störst stöd. För som Putin sa för några veckor sedan: ”Vi har inte riktigt börjat ännu”, kanske som ett milt svar på demoniseringen av honom av oss i väst.

Men allt har ett slut, inklusive förvirring. Konsensus för fosterlandet och mot ”myndigheterna” nåddes med sprängningen av prestigeprojekten Nordstrøm I och II och bron över Kerchsundet, Krimbron, som är nästan lika vacker som Öresundsbron .

Mot denna bakgrund måste man se lättnaden i Ryssland nu, under tre dagar av riktade och exakta bombningar av militärrelevant infrastruktur över resten av Ukraina, där kriget förs för någon annans pengar, med någon annans vapen och under någon annans kommando.

Nära midnatt den 11/10/22, uppmärksammades specialinsatsen och bombningen i ett av statskanalens många och långa dagliga debattprogram. I den debatten deltog Iakov Kedmi, ett orakel i rysk debatt, pensionerad generallöjtnant från Israel, ryskfödd, underrättelsechef, personligen ansvarig för att importera över en miljon ryska judar till Israel under åttiotalet. Här nedan hans bidrag. Jag har skruvat ned inlägget så gott jag kan, för Kedmi är hörselskadad efter bombchock i Yom Kippur-kriget (Domeday War) 1973, för exakt 49 år sedan, och pratar perfekt ryska med en dansktalande danskas diktion, inget brott avsett. (Se mer information om Kedmi i Från fel sida )

Iakov Kedmi:

Detta är bara en fortsättning på den politik som den ryske presidenten tillkännagav när några varningsattacker genomfördes mot vissa delar av den ukrainska energiförsörjningen för några veckor sedan. Han själv kallade detta som en slags varning. När armén står inför terroristorganisationer och terroraktioner måste armén alltid överväga reaktioner på sådana hot. Vad måste göras? Armén samlar styrkor för en motattack. Och listan över möjliga motattacksmål finns alltid tillgänglig. Armén väljer alltid ett lämpligt attackmål baserat på situationen.

Så när Putin varnade var planerna för de sista dagarnas attacker redan lagda. De var planerade. I sista minuten, precis innan själva attacken, görs alltid några små justeringar, men i stort är planen redan klar. Och det finns alltid flera sådana planer, flera olika operationer planeras parallellt.

Detta var en välplanerad, helt naturlig rysk reaktion, för att än en gång varna de ukrainska myndigheterna och deras klienter i Nato att: Lyssna, vi menar allvar nu! Vill du verkligen gå med i det här spelet? Ja snälla – det är svaret. Men om de ignorerar Putins tydliga tal kommer han att svara ännu skarpare.

Jag vet inte om dessa åtgärder eller varningar nu (efter två dagar) har upphört. Hos oss ger vi ett skarpare svar efter en varning, nästan omedelbart, och vi fortsätter så länge armén anser det lämpligt. Putin är redo att ge ett ännu skarpare svar än så här. Om det finns signaler om att de har förstått varningen så är allt bra. Om de inte har förstått måste Putin hänga på tills de förstår.

Så jag skulle vilja kommentera det hela. Specialoperationen har pågått i nästan åtta månader. Allt var inte helt klart för mig när operationen startade och det har funnits omständigheter tidigare som jag ännu inte kunnat kommentera. Men nu tycker jag att det är dags att prata om några av dem. Jag ska försöka förklara för dig hur jag tror att det gick till.

I början av operationen hade Ryssland tre mål. Ett politiskt mål, ett operativt mål och ett mål som ingen nämnde och som ingen har sagt något om än i dag: Ett militärstrategiskt mål.

För: Vad deklarerades den 24/02/22? Mål 1. Försvara (de ryska folkrepublikerna) Donetsk och Lugansk, ge dem säkerhet. Mål 2. Förhindra att Ukraina förvandlas till en militärbas riktad mot den ryska staten. När det gäller Donetsk och Lugansk är saken klar. Fientligheterna pågår, men detta mål har nästan uppnåtts i Lugansk. I Donetsk är operationen inte äntligen avslutad, området är inte äntligen befriat, men denna uppgift håller på att lösas.

Ryssland har aldrig sagt att det är ett mål att förstöra staten Ukraina. Syftet var att hindra Ukraina från att bli en militärbas (för Nato) genom att sätta in styrkor med avsikten att väcka ukrainarna att störta sina egna härskare. Det är bättre att ukrainarna gör det själva. Ett regimskifte i Kiev, kollapsen av denna Maidan-regim, var det grundläggande sättet som förutsågs, att förhindra Ukraina från att bli en Nato-bas som kunde attackera Ryssland, och att förhindra Ukraina från att bli medlem i Nato.

Det fungerade inte. Att räkna med rationella handlingar visade sig vara orealistiskt. Ukrainarna var inte, var inte och är inte rationella. Som de var förblev och är de, som för trehundra år sedan, som 2014, och i sin relation till Minskavtalet (2015-2022). Det här problemet måste lösas och ryssarna försöker lösa det.

Men ryssarna satte upp sig ett tredje mål (Mål 3) som ingen pratade om, men som trots det var briljant genomfört. Idag är det lättare att prata om detta, för efter sju månaders krig, särskilt de senaste tre veckorna, är det glasklart: att försvara Krim enbart med hjälp av Krimbron var helt hopplöst.

Eftersom den ukrainska armén hade koncentrerat över hundra tusen soldater i Kherson-länet (direkt norr om Krimhalvön), och på motsvarande sätt också hundra tusen soldater mot Donetsk, skulle det vara nästan omöjligt för ryssarna att försvara Krim. Särskilt om vi tar hänsyn till volymen av vapenförsörjning Ukraina mottagits till sjöss och på land. Detta var ett problem av största vikt (i februari 2022). Ingen pratade om det, men det var situationen för den ryska arméledningen.

Därför: Den tredje uppgiften, som var helt löst, var att säkra landförbindelsen till Krim. Därför koncentrerades ryska styrkor i Lugansk (nordöst om Donbass), längs stränderna av Azovhavet (mellan det ryska fastlandet och Krim) och i Kherson-länet. Det var därför Cherson var så viktig. Cherson säkerställer försvaret av Krim. Därför införlivades Cherson i Ryssland (dvs. inte för att få nytt land). För det var det enda sättet att förhindra att Krim faller under den ukrainska armén. Detta var ett strategiskt beslut, jämförbart med Krims ursprungliga återförening med Ryssland (2014). För Ryssland fanns det en reell risk att förlora Krim på vårt, vilket för Ryssland skulle ha varit oacceptabelt.

Men nu har mål 3, Krim, uppnåtts. Det finns nu en rysk landförbindelse genom Donbass, längs Azovsjön och Cherson, och Krim skyddas av Ryssland redan innan motorvägarna byggs. Krim är säkrat i århundraden framöver.

Men när Moskva insåg att mål 2 (att inspirera ukrainarna till revolt) var orealistiskt sa ryssarna att de var villiga att förhandla fram ett avtal med Ukraina. Vid dessa förhandlingar ville Ryssland bara en sak. Ryssarna var villiga att nöja sig med ett ukrainskt åtagande att inte försöka sig på Krim, Lugansk och Donetsk med militära medel. Krav på att områdena erkänns? Nej, detta räckte för Ryssland.

Varför? Man ska inte misstänka Rysslands ledarskap för att vara naivt, korkat och oprofessionellt. Den ryska ledningen vet vad den gör. En ukrainsk regering som undertecknar ett sådant avtal ska kollapsa. Det kommer inte att kunna hålla sig på fötterna i Ukraina. Samma tanke låg bakom Minsk II-avtalet från 2015, som fick sådan kritik från er (ryska hurrapatrioter). Det var tanken då och det är tanken nu. Om Istanbulavtalet (från april 2022) hade förverkligats, skulle sannolikheten för Kievregimens kollaps ha varit stor.

Men bakom detta ligger ett ännu djupare förhållningssätt. Jag har inte förstahandsinformation i denna fråga, eftersom jag inte har pratat med någon i den ryska ledningen. Så ni får nöja dig med min åsikt.

Så mycket kan jag säga att han och hans krets ser det som att det inte finns någon skillnad mellan det ryska och det ukrainska folket. Det finns ingen som helst motsättning mellan folken. Etniskt sett är det ett folk. Grunden för dagens konflikt har ingenting med det ukrainska folket att göra.

Konflikten beror på att Rysslands fiender utifrån har försökt använda Ukraina mot Ryssland. Så har det varit sedan Österrike-Ungern på 1700-talet, med Nazityskland (och nu NATO-EU). Ryssar och ukrainare har inget att slåss om. De har aldrig haft det. Aldrig i historien har ukrainare och ryssar bekämpat varandra. Inskrivna i Freemmed arméer, ja, då har de kämpat, men aldrig på egen hand, däremellan.

Så här ser Putin på det. Hans mål var inte Ukraina (när detta började). Rysslands grundläggande mål var att sätta USA på dess plats. Ta bort USA från de ryska gränserna. Hindra USA från att använda Östeuropa och de postsovjetiska staterna mot Ryssland. Så hans tanke och mål var helt rätt. Om USA håller fingrarna utanför Ukraina så blir det inga problem mellan Ryssland och Ukraina. Problemen försvinner, eftersom de inte finns naturligt.

Ändå kommer många att säga: Och vad kommer att hända efter allt detta? Men titta på de tiotusentals frivilliga tjetjener som nu strömmar in i Ryssland (för att hjälpa till i specialoperationen). Vilket krig var inte i Tjetjenien? Hur grymt var det? Och ryssar och tjetjener är inte ett folk, utan två folk. De har två olika religioner. Ni tar inte tillräcklig hänsyn till allt som har hänt efter Tjetjenienkrigen, efter dessa två brutala krig. Vad är Rysslands och Tjetjeniens relation till varandra idag? (Idag finns det ett oerhört starkt stöd för Ryssland i Tjetjenien). Och vem skapade den relationen? President Putin. Han har enat folk en gång och han är övertygad om att han kan göra det igen, när det är mycket mindre skillnader mellan det ukrainska och ryska folket än mellan dem och tjetjenerna.

Vad Putin har sagt är att om Kiev fortsätter denna (västervänliga, antiryska) politik så väcker Ukraina själva frågan om landets fortsatta existens som stat (eftersom den staten hotar Ryssland genom proxy). Men han sa aldrig att det är ett mål för Ryssland. Ukraina kan naturligtvis kollapsa; vilken stat som helst kan. Men det är inte Rysslands mål. Det är därför det finns två riktningar idag (och Ukraina och dess allierade bestämmer själva vägen). En riktning är att utrusta och distribuera den ryska armén, göra det möjligt för den att genomföra ett nytt skede av specialoperationen på Ukrainas territorium.

Armén inleder detta skede när allt är klart, troligen under november. Armén inleder denna operation om inte en förhandlingslösning nås under tiden. Och försök att få Ukraina till förhandlingsbordet görs varje dag . Rysslands linje är att man bara ska kämpa militärt när det inte finns någon annan utväg. Om det är möjligt att lösa problemet utan att slåss, då föredrar Ryssland det.

Men även om det blir nödvändigt att kämpa vidare kommer målet ändå inte att vara att erövra Ukraina. Syftet kommer att vara att visa ukrainarna att ju längre de kämpar, ju mer mark de måste ge upp, desto mer skada de tillfogar sig själva, desto mindre livskraftig kommer deras stat att vara. Det är skillnad på krig som handlar om att krossa en fiende, och krig som handlar om att tillfoga en motståndare tillräckligt med skada för att få honom att acceptera ett fredsavtal.

Var det tredje steget, den nya offensiven, kommer, hur det blir – jag vet inte. Det bestämmer armén. Men resultatet av denna offensiv är att Ukraina förlorar ytterligare en bit av landet.  En förlängning av kriget kommer att leda till irreparabel skada på landet och kommer att innebära att Ukraina aldrig mer kan återuppstå som stat.

Programvärd: Hur bedömer du effektiviteten av våra attacker igår och idag (10 och 11 oktober 2022) och det ukrainska flygvapnet?

Kedmi: Det är en rent militär fråga. Det spelar ingen roll. Ukrainas luftförsvar kunde inte hindra Ryssland från att ta ut de föremål som ni var ute efter att ta ut. Målet var att förstöra dessa föremål. Jag kan inte säga om alla föremål förstördes, eller bara 99 procent, eller bara 80 procent. Det är oviktigt. De viktigaste målen som skulle förstöras under dessa två dagar, de förstördes. Och det betyder att operationen var en framgång. Men om detta räcker för att Ukraina ska komma till besinning ..

Efter att ha lyssnat i andäktig spänning ropar den hyperkompetenta panelen från alla håll, indignerat och spontant: ”Nej, nej! Inte alls! Det tycker vi inte alls.. osv”Pausa .

Kedmi: .. Jag är inte övertygad om det.. Jag vet inte. För sådana frågor behandlas inte i tidningarna (eller på tv). Ukrainas regering kan inte avgöra sådana frågor på egen hand. De beslutas i den amerikanska kongressen eller av ledare i stater som Storbritannien. De avgörs på en helt annan nivå.

Men jag skulle vilja tillägga en sak. Om det finns en förhandlingslösning mellan Ryssland, USA och Ukraina, så innebär det ett nederlag för USA och för alla som har stöttat Ukraina i denna konflikt. De vet det och de förstår det. Det betyder att Ryssland har vunnit. En seger i den meningen att ett sådant fredsavtal, åtminstone på pappret, kommer att hindra Ukraina från att bli medlem i Nato och tillåtas etablera en amerikansk bas på sitt territorium.

Men du kan inte anklaga Putin för naivitet. Omedelbart efter slutet på denna konflikt börjar det stora spelet mellan USA och Ryssland . Och i det spelet, grädden på moset för Ukraina. Om det inte blir något fredsavtal kommer ytterligare några ukrainska territorier att införlivas i Ryssland. Ytterligare två län, tre, ja kanske fem. Och då kommer frågan igen (för dem): Låt oss gå till förhandlingsbordet istället. Men då kommer de inte längre att ha någon utväg.


Författarens/översättarens kommentar: Fäderneslandet spelar en mycket stor roll i den ryska debatten, som det gjorde i norsk debatt tidigare, under modernismen. Skribenterna i Dagbladet och VG bör notera att alternativen till Putin, i den mån dessa patrioter är representativa, och de är (Se Låt oss analysera på djupet! ) , är betydligt sämre än Putin i alla frågor som intresserar Dagbladet och VG. Även Putin (Se Kjenn din fiende – känner du dig själv? ) skulle förmodligen få en smäll av väljarna om han gick med på att sälja el, bensin och gas till världsmarknadspriser på hemmaplan. Men det gör vi, som de sa på Grini.

Föregående artikelEtt passionerat tal för fredens sak
Nästa artikelProtester mot dyrtid och energipolitik runtom i Europa
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. BEFRIELSEKRIG
    Jag har fått lära mig av kommentatorer här, att det inte var partiet ”Enade Ryssland” som hjälpte befolkningen i Donbass, utan det nästa största partiet i Ryssland ”Ryska Federationens kommunistiska parti”, som också starkt har lobbat för att ryska folket skall stödja Donbass.
    Detta parti har gått ut och försvarat kriget i Ukraina mot de kommunister som anser att det är ett imperialistiskt krig.

    Carina Lundström lade ut ett brev som CPRF skrev till Greklands kommunistiska parti, och förklarade varför detta inte är ett imperialistiskt krig.
    Några utdrag ur detta brev nedan:
    //Men påståendet att den ryska ledningen förberedde sig på att ta Ukraina i förväg motsäger fakta.

    Från början stödde den ryska ledningen inte idén om en folkomröstning om bildandet av Donbass folkrepubliker.

    Efter Minsk-2-avtalen antog Ryssland a priori att Donbass skulle förbli en del av Ukraina, om än med ett visst mått av autonomi.

    Fram till början av den militära operationen insisterade den ryska ledningen på att följa Minsk-2, som skulle lämna Donbass som en del av Ukraina.

    Så var finns förberedelserna för imperialistiskt beslag?

    Sedan 1991 har Ukraina, dess industri och resurser varit föremål för superexploatering av amerikanska och EU-monopol. Den ryska oligarkin deltog inte i att ”dela upp kakan” som låg inom västvärldens intressesfär.

    Dessutom var den ryska oligarkin emot den militära operationen i Ukraina. Den strävade efter att bli integrerad i världsoligarkin och var redan under massiv press från väst som uppmanade den att utöva påtryckningar på regeringen för att få den att bevara Rysslands pro-västliga inriktning.

    Dessutom led de ryska oligarkerna avsevärt av den ryska militäroperationen i Ukraina. De utsattes för sanktioner och ser deras palats och yachter tas bort från dem och deras bankkonton fryses.

    Vi har inte den minsta sympati för dem som har plundrat Ryssland i tre decennier och nu berövas sitt byte. Vi vill bara betona att den ryska oligarkin inte bara inte var intresserad av den militära operationen, utan har lidit av den. Genom att vägra stödja denna operation har storföretagen förlorat inte bara sin egendom och sina pengar, utan sitt inflytande inom den ryska härskande eliten.

    Notera vilka klassstyrkor som var de hårdaste motståndarna till den ryska militäroperationen i Ukraina. Dessa var framför allt det stora monopolkapitalet, dess politiska företrädare i den liberala miljön och deras ”kreativa” lakejer bland den så kallade intelligentian.

    De ryska kommunisterna tar den mest aktiva del i att skydda LPR/DPR. Hundratals kommunistpartimedlemmar kämpar mot nazisterna som medlemmar av de väpnade styrkorna i dessa republiker. Dussintals kommunister har dött i denna kamp. CPRF har under de senaste åtta åren skickat 93 konvojer till dessa republiker med 13 000 ton humanitärt bistånd och tagit emot tusentals barn som kommit till Ryssland för vila och medicinsk behandling.

    Var ser du ”skydd av oligarkins intressen?” Försvarar våra kamrater som dagligen utsätter sina liv för livsfara också de ryska oligarkernas intressen? Eller försvarar de vanligt folks intressen som blivit offer för de nynazister som tagit makten i Ukraina?

    Medan västerländska politiker och media, som arrogant hävdar att de representerar ”världssamfundet”, öppet tar parti för nynazisterna, stora länder i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika som har förstahandserfarenhet av europeisk och amerikansk nykolonialism, mycket riktigt ser händelserna i Ukraina som Rysslands kamp mot den USA-ledda unipolära världen.

    De länder som är hem för 60 % av jordens befolkning stöder antingen den ryska operationen eller intar en neutral hållning.//

    C-14 ledaren (nynazister) satt och skröt öppet om att det var dom som startat ett krig i Europa som man inte sett på 60 år. Han menade att de var de tongivande i Maidan, och utan dem hade Maidan förvandlats till en Gayparad. Han sa då också att målet var att Ryssland skulle delas in i 5 delar. Man kan ju fundera över vad Nato har lurat i dessa nynazister skall de få en del ett eget nazistiskt rike. Han talade om den nya alliansen Polen, England och Ukraina

    • Komiskt med en allians av tre bankrutta länder, Polen, England och Ukraina. Och visst är det bara regimen i England som är med på krigsplanerna, varken Skottland eller Nordirland är med på dessa galna planer som London torgför. Och nog är det så att Skottland fått nog av galningarna i London för länge sedan och kommer att lämna den skröpliga unionen. De andra lär väl följa när situationen blir värre för GB.

  2. Det ryska försvarsministeriet: Idag, 11:53. De totala förlusterna för de väpnade styrkorna i Ukraina uppgick till mer än 120 tusen människor.
    Sedan början av den speciella militära operationen av RF Armed Forces för att befria Donbas och demilitarisera Ukraina, uppgick de totala förlusterna för den ukrainska armén till 123 militärer.
    Sådana siffror kallas av Ryska federationens försvarsministerium i en vädjan till den ukrainska militären.
    Kiev försöker av uppenbara skäl dölja sina mänskliga förluster. På samma sätt som det är förbjudet i Ukraina att publicera videor på Internet med förstörda infrastrukturanläggningar. Sådana uppgifter har en allvarlig demoraliserande effekt på både militären och samhället som helhet.
    Samtidigt uppmanar den ryska militären i Donbass generalerna, officerarna och soldaterna från Ukrainas väpnade styrkor att stoppa fientligheterna. Uppropet, som sänds av specialfordon nära frontlinjen, säger att Ryssland inte vill ha ukrainares död, förstörelse av städer och städer.
    Den massiv attacken mot var i själva verket ett snabbt svar på attacker från ukrainska styrkor på ryskt territorium, inklusive en terroristattack på Krimbron. Det vill säga att Ryssland kan svara snabbt och hårt, avslutar militärbefälhavaren.

    När det gäller de mänskliga förlusterna för Ukrainas väpnade styrkor är de verkligen imponerande, och den bästa vägen ut för Ukrainas militär är att själva kasta av sig den nazistiska pro-västliga regimen och stoppa fientligheterna mot ryska trupper. Är det möjligt? Knappast. Men det finns en psykologisk effekt av att sända sådana upprop, det råder ingen tvekan om det.

  3. Tack, mycket intressant inlägg. Jag läste noga. Finns mycket där värt att lägga på minnet.

    Inlägget bekräftar ungefär som jag själv tänkt.
    Det är Satan som ska ut från Ukraina.
    Den maktfullkomlige och girige jävelen hör inte dit.
    Som härjat världen runt ända sedan anglosaxarnas och Drottning Victorias Brittiska Imperium.

    Rysslands roll i Ukraina är precis samma som Jesus i Jerusalem
    Nämligen att piska månglarna ur templet.
    Innan deras ego förgör allt det goda.

    Ryssland, Vitryssland och Ukraina är öst-slavernas land.
    Vad har USA där att göra?

    Ryssland är ett land mycket rikt på energitillgångar.
    Även Ryssland har ”Putinpriser” på el och gas till hushållen.
    Men istället väldigt hjälpsamma sådana satta för att gynna folket där.
    En avgrundsdjup skillnad mot Sveriges rent av korkade energipolitik som kostat mer än den smakat.
    Först skrota kärnkraften, sedan bygga upp den på nytt igen.
    Alla borde kunna konstatera den idiotiska demokratin.
    Som blivit mer Gud än verklighet då borgerligheten bannlyst kyrkan från samhället ungefär som sovjetkommunisterna gjorde på sin tid.

    Tänk om Västvärlden kunde ge upp sin grymma imperialistiska ideologi.
    Då kunde ett vänskapsförhållande med Ryssland byggas upp och energiproblemet löst för överskådlig framtid.
    Men hindras av USA som likt Romarriket vill bestämma allt överallt.
    Det är först när USA:s makt är satt ur spel som världen kan få en ärlig chans.

  4. Ben Norton går i denna video igenom en artikel i tidningen Newsweek, av två tidigare amerikanska diplomater Michael Gfoeller och David H. Rundell, där de skriver under titeln ”Nästan 90 procent av världen följer oss inte i Ukraina”.

    De skriver bland annat :
    ”Medan USA och dess närmaste allierade i Europa och Asien har infört hårda ekonomiska sanktioner mot Moskvar, har 87% av världens befolkning avböjt att följa oss. Ekonomiska sanktioner har förenat våra motståndare i delat motstånd. Mindre förutsägbart har utbrottet av andra kalla kriget också lett till att länder som en gång var partner eller alliansfria har blivit allt mer alliansfria”

    ”Dollarns status som reservvaluta förblir en pelare i den globala ekonomiska ordningen, men förtroendet för den ordningen har skadats. Ekonomiska sanktioner har beväpnat delar av den internationella bank- och försäkringssektorn, inklusive SWIFT-systemet för överföring av pengar. Tillgångar har beslagtagits och råvarukontrakt upphävts. Uppmaningarna om att ta ned dollar har blivit starkare . När Ryssland krävde energibetalningar i rubel efterkom yuan eller UAE-dirhams, Kina och Indien.”

    ”Många asiatiska ekonomier drabbas nu av både stigande oljepriser och deprecieringen av den egna valutan mot dollarn. Som ett resultat utökar de sin användning av bilaterala valutaswappar som gör att de kan handla sinsemellan i sina egna valutor. För 80 år sedan förlorade det brittiska pundet sin framträdande position bland världens valutor. Detta är precis vad USA:s motståndare försöker göra mot dollarn och om saudierna någonsin slutar prissätta olja i dollar kan de mycket väl lyckas.”

    https://www.youtube.com/watch?v=OG7UPNGRWH4

    While Western powers impose sanctions on Russia, many countries in the Global South blame the US and NATO for the Ukraine war, including South Africa, Iran, Venezuela, Cuba, Nicaragua, North Korea, and Eritrea. China, India, Pakistan, Brazil, Ethiopia, Bangladesh, Mexico, Vietnam, and more remain neutral. These represent the majority of the world’s population.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here