Stora utmaningar för Honduras vänsterpresident

0
682

 

Xiomara. XIOMARA CASTRO SARMIENTO, svär presidenteden den 27 januari 2022. Till vänster Luis Redondo, den nye ordföranden i landets parlament, kongressen.

Denna artikel Proletären: Stora utmaningar för Honduras vänsterpresident har skrivits av Dick Emanuelsson som bor i Honduras.

Det kunde inte ha börjat värre, menar alla som Proletären har talat med den senaste veckan i Honduras. ”Sju dagar som skakade Honduras och Libre”, skulle man kunna sammanfatta tiden innan installationen av Xiomara Castro den 27 januari.

Torsdagen den 20 januari hade hon och koordinatören för Libre, Manuel Zelaya, sammankallat de 50 ledamöterna i parlamentsgruppen för att diskutera frågan om valet av ordförande för kongressen. Bara 30 av dem dök upp, samtidigt som en av de resterande, Jorge Calix, öppnade sitt hem för två av de ledande språkrören i kongressen från landets avgående regeringsparti, Partido Nacional.

De två uttalade sitt partis stöd för Calix som ordförande för kongressen, i likhet med 16 av det liberala partiets 22 ledamöter. Därmed var krisen ett faktum.

Zelaya och Castro hade innan valet, i utbyte mot stöd till Libres presidentkandidat gjort en överenskommelse med partiet Partido Salvador de Honduras (PSH), om att överlåta ordförandeposten i kongressen till PSH:s ledamot Luis Redondo. Libres parlamentsgrupp var i december med på noterna.

Men när det kom till internt beslut den 20 januari slog Calix och gruppen kring honom bakut. Beslutet slog ned som en bomb bland Libres medlemmar över hela landet.

– Det är 18 kontrarevolutionärer som har allierat sig med narkodiktaturen och Partido Nacional, och som i strid med partilinjen utsåg Jorge Calix till kongressens ordförande, säger arbetarledaren och parlamentsledamoten Juan Barahona till Proletären.

Denne facklige veteran ledde motståndsfronten La Resistencia efter militärkuppen 2009 och är förbittrad över vad han kallar för förräderiet från dem som anklagat den avgående högerregeringen för att leda en knarkdiktatur, men som nu hamnade i samma säng som detta partis främsta representanter.

 

 MIRIAM EMANUELSSON HUEZO
Juan Barahona

På kvällen den 21 januari uteslöts ledamöterna ur Libre. Samtidigt uppmanade Xiomara Castro partiets medlemmar i hela landet att ta sig till kongressen för att förhindra att Calix valdes som kongressens ordförande på söndagsmorgonen i kongressbyggnaden.

Castros vädjan fick gensvar från hela landet och kongressen togs helt sonika över fysiskt av tusentals Libre-medlemmar som vakade dag och natt de kommande dygnen.

På söndagen den 23 januari valdes i stället Luis Redondo som kongressens ordförande.

– Sedan 1950 väljer kongressen sin ordförande i sin egen fastighet, säger ledamoten Jari Dixon när Proletären träffar honom utanför sessionssalen inne i kongressen efter att 95 ledamöter och suppleanter valt Luis Redondo till ordförande.

Jorge Calix och den andra ”kongressen” samlades virtuellt via zoom där han ratificerades av sin grupp, väl medveten om att inga livvakter i världen skulle kunna garantera hans säkerhet om han vågat närma sig kongressbyggnaden.

 

Bild:  MIRIAM EMANUELSSON HUEZO
Jari Dixon

Dixon, före detta åklagare som avskedades vid militärkuppen 2009 för att han vägrade acceptera statskuppen, tillägger:

Sedan en längre tid har de konspirerat mot sitt eget parti och president tillsammans med nationalisterna. Det kan bara sammanfattas med ett ord, förräderi!

För att undvika att ”kuppmakarnas” beslut skulle formaliseras via regeringens Gaceta Oficial, en slags kunggörelseskrift där alla lag- och regeringsbeslut trycks, ockuperades tryckeriet. I stället trycktes beslutet om valet av Luis Redondo som ordförande för kongressen. Redondo var Libres ursprungliga förslag.

När vi anländer till tryckeriet, mitt framför Högsta Domstolen, lyser grafikerna och tryckarna upp och leder oss till fackets ordförande Luis Osorto:

– Jag vill understryka att beslutet inte var fackets utan några av medlemmarnas och aktiva från Libre, säger han.

Men det är uppenbart att ockupationen är populär bland arbetarna, som inte gjorde minsta motstånd.

 

Dick Emanuelsson med Luis Osorto.
Foto: MIRIAM EMANUELSSON HUEZO

Vid midnatt mellan den 26 och 27 januari börjar medlemmar i Libre från hela landet att anlända till huvudstadens fotbollsstadion, där presidenterna traditionellt samlas för att ta emot presidentbaneret. Stadion rymmer 30.000 personer och på morgonen sprängs två av portarna av folkmassorna som har enorma förväntningar på den nya regeringen.

På en av läktarna har en över hundra meter lång muralmålning skapats av Honduras bästa konstnärer. Den föreställer de martyrer som mördades under militärkuppen och de efterföljande åren. En rörande upplevelse att se eftersom många som vi intervjuade under dessa dramatiska år nu är borta, men inte bortglömda.

 

 LUIS MENDEZ
Många ville närvara vid ceremonin på stadion.

I Honduras är 38 procent av befolkningen extremt fattiga, de har inte ens pengar till ett mål mat om dagen. Xiomara understryker i sitt installationstal den nästan hopplösa ekonomiska situationen som den avgående högerregeringen överlämnar till henne.

– Den ekonomiska katastrof jag får ta över är oöverträffad i landets historia. Fattigdomen har ökat till 74 procent och har förvandlat Honduras till det fattigaste landet i Latinamerika. Denna siffra förklarar i sig själv karavanerna av tusentals människor som lämnar landet för att söka bättre möjligheter för sina liv.

Den första kvinnliga presidenten i detta macholand menar trots allt att ”vi krossar kedjor och bryter traditioner”!

Men frågan är om det är möjligt. För betalningen av räntan på statsskulden och amorteringen av denna tar i detta ögonblick 50 procent av intäkterna på statsbudgeten.

– Efter tolv år av diktatur steg saldot från den interna skulden från 20 till 179 miljarder. Saldot av utlandsskulden steg från 37 till 157 miljarder. Med dessa siffror i ryggen är det uppenbart att staten inte har kapacitet att klara den gigantiska skulden vi får ärva, understryker presidenten på stadion och säger att lånen måste omstruktureras.

Joe Bidens vicepresident Kamala Harris närvarade vid ceremonin. Det finns flera motiv till hennes besök. Hur länge ska USA agera som om man har vårdnaden över landet? frågar Proletären Juan Barahona.

– Tyvärr är Honduras historia kantad av inblandning från det nordamerikanska imperiet. Det visades när bananföretaget här bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle avsättas. De kommer inte frivilligt acceptera att detta land frigör sig. Men med segern som vi har vunnit med Xiomara Castro går vi vidare mot befrielsen av vårt folk, säger en optimistisk Barahona.

I bakgrunden handlar Kamala Harris uppseendeväckande besök om tre saker, säger Ruy Diaz, facklig ledare inom den honduranska lärarkåren och en ledande kraft för vänstern inom Libre:

– Dels om USA:s fortsatta militära närvaro, med tre baser i det mest militärstrategiska landet i Latinamerika och Karibien, och dels om ett minskande av migrationen, med en liknande modell som påtvingades Mexiko och president Lopez Obrador, det vill säga att stoppa migrationen vid de egna gränserna.

– Det tredje motivet är USA:s försvar av Taiwan, att förhindra att Honduras bryter med Taiwan och istället upprättar förbindelser med Folkrepubliken Kina, som Nicaragua gjorde i december.

Harris utlovade i sitt samtal med Xiomara Castro 1,2 miljarder dollar som hon hade fått löfte om från amerikanska företag. Hittills har dock inga som helst pengar eller projekt stoppat migrationen, eftersom varken den avgående regeringen eller USA kan skilja på orsak och verkan.

Föregående artikelBiden har bara tre alternativ kvar på Ukraina, och inget är välsmakande. Vilka alternativ då?
Nästa artikelÄnnu ett dåligt år för Palestina – och nu måste omvärlden agera!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here