En analys av Sverigedemokraterna – vad vill de?

1
79

Det går bra för SD. Näst största parti med 22,4 % rapporterar Dagens Industri. Mer än var tredje väljare anser att SD har bäst invandringspolitik, enligt Expressen. Hela 36 % anser detta, jämfört med 27 % för 2 månader sedan. För S är siffran 14 % och än lägre är den för M. Jag kan nu välkomna en analys av SD och dagens politiska situation av Sven Hofman. Denne har redan tidigare intresserat sig för politiska frågor i anslutning till bl.a. SD tex senast den 19 juni: “När kommer boken om den den skötsamma invandraren?”. Tiotalet tidigare artiklar av Hofman från 2014-2015 finns noterade efter artikeln slut. – Anders Romelsjö, redaktör, GlobalPolitics.se

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Foto: News Oresund, CC-BY-2.0, Wikimedia Commons
Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Foto: News Oresund, CC-BY-2.0, Wikimedia Commons

Vad bör man säga om Åkessons parti?

Om man får sätta någon tilltro till opinionsmätningar, kan Sverigedemokraterna i höstens allmänna val bli näst största eller rentav största parti som kommer att vara representerat i Sveriges riksdag under de följande fyra åren. Detta har vållat en betydande nervositet bland de etablerade partiernas ledarkadrer och deras stödtrupper i medievärlden.

Text: Sven Hofman

Hur ska man karakterisera detta parti? Statsminister Stefan Löfvens försök för snart fyra år sedan att utmåla det som ett fascistiskt eller pre-fascistiskt politiskt parti var knappast framgångsrikt. Den gängse meningen för närvarande tycks vara att partiet är populistiskt, det vill säga utan annat program än att representera stämningen för dagen.

Så är det knappast.

Sverigedemokraterna driver en genomtänkt politisk linje som ingalunda inskränker sig till motstånd mot obegränsad invandring till vårt land. De är ett nationellt sinnat parti som motsätter sig svenskt såväl EU- som Nato-medlemskap. Detta är vare sig en extrem eller en populistisk ståndpunkt, alldenstund den omfattandes av de flesta övriga riksdagspartier för ett trettiotal år sedan, och Centerns och Kristdemokraternas omsvängning kom betydligt senare.

SD bör närmast betraktas som allmänkonservativa, med de fördomar och förlöpningar som denna inriktning kan föra med sig.

Saken är ju den att något annat organiserat politiskt uttryck av betydelse för en sådan strömning numera saknas i Sverige. Högern blev nyliberalt på 1980-talet. Folkpartiet övergav socialliberalismen under följande decennium men också det klassiska landsbygdsfrisinnet. KD upphörde att vara konfessionellt och traditionsbevarande. Centern vände bondlandet ryggen och gick in för skyskrapor. Socialdemokraterna gjorde allt för att framstå som marknadsliberala till skillnad från folkhemska. Vänstern hade inte längre någon nytta av marxismen och de gröna föredrog att regera, inte protestera.

Detta skapade tomrum i partilandskapet. De konservativa och de revolutionära elementen i systemet abdikerade och gav plats åt nykomlingar.

Sverigedemokraterna, med en kladdig bakgrundshistoria, som principiellt inte särskiljer dem väldigt mycket från vissa andra partiers, bestämde sig för att utnyttja tillfället. Så här långt tycks det ha lyckats ganska bra.

SD:s linje bör betecknas som en kämpande konservatism snarare än som någon form av populism.

De säger inte: Vi är folket. (”Vardagens människor” försökte förre kd-ledaren appellera till.) De säger: Vi slår vakt om nationen. De demonstrerar inte på gatorna, de vill inte avskaffa det parlamentariska systemet. Restriktiv invandringspolitik har inget automatiskt samband med rasism. I SD:s led finns galenpannor, men det gör det i alla andra partier också. Jimmie Åkessons historiska insats är att han har gjort sig av med avarterna, och han förefaller beredd att fortsätta på den inslagna vägen. Många uteslutningar har han genomdrivit.

Om man kallar Sverigedemokraterna för fascister, står man handfallen, om och när verkliga fascister dyker upp. (De finns förvisso redan i periferierna.)

Det sagda är inte en rekommendation att rösta på SD i höstens val. Det är en uppmaning att ta deras frågor på allvar.

SD är ett parti som konsekvent har stött folkförsvaret, den allmänna värnplikten. Samtidigt har de försvarat vinstpolitiken i välfärdssystemen – men inte heller Socialdemokraterna vill ju förbjuda privatskolor i det allmänna utbildningsväsendet. Det går inte att etikettera dem som höger (högern har ju sagt adjö till konservatismen), vänster eller mitten. Deras massbas gör att de inte kan uteslutas ur det svenska styret.

SD innehåller, liksom övriga partier, flera olika tendenser. Åkesson och hans närmaste förefaller vara pragmatiker; andra (som Björn Söder) framträder som ideologiska die-hards; åter andra är bara framfusiga och obegåvade. Om detta parti får över 20 procent av de avgivna rösterna i höstens val, är det av fundamental betydelse vilken tendens som vinner överhanden. Man får hoppas: den Åkessonska realpolitiken.

Åtskilliga företrädare för andra partier förefaller vilja särbehandla SD också framgent. Detta kan innebära att den Åkessonska linjen tappar i intern legitimitet. KD bildades för femtiofem år sedan därför att kristendomsämnet och morgonbönen i skolorna avskaffades; ingen klandrar dem idag för det. Organisationer mognar – eller stelnar, försvinner. Åkesson är förmodligen i nuläget landets skickligaste politiker. Det de andra partierna kan göra är att se till att de får fram företrädare av hans klass.

Det är närmast obegripligt att så inte redan har skett.

Text: Sven Hofman

Några tidigare artiklar av Sven Hofman.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

1 KOMMENTAR

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here