Talibanerna: Att erkänna eller att inte erkänna, det är frågan!

3
1863
Talibaner intar Kabuls flyplats 31 augusti 2021. Bild från Indian Punchline.

Denna artikel 3 september av den indiske diplomaten MK Bhadrakumar ”Reflektioner om händelser i Afghanistan-12” är publicerade på dennes blogg Indian Punchline. https://www.indianpunchline.com/reflections-on-events-in-afghanistan-12/

Den har översatts av Rolf Nilsson.

Apropa erkännanden: Stefan Lindgren på Nyhetsbanken den intressanta artikeln ”Kina hjälper Afghanistan” som har stark beröring med diskussionen i den artikel jag publicerar nedan.

Den inleds så här ”Kinas utrikesminister Wang Yi varnade igår i ett telefonsamtal med den franske president Macrons diplomatiske rådgivaren Emmanuel Bonn för att USA – ”sin onda vana trogen” – försöker införa sanktioner mot Afghanistan. Kina är berett att sträcka ut en hjälpande hand.
Wang Yi tror att USA tänker frysa Afghanistans dollartillgångar och införa en sanktionsmekanism mot landet. Hans uttalande citerades på det kinesiska utrikesdepartementets webbplats:
”Nu är det oerhört viktigt att snabbt ge den afghanska sidan nödhjälp. <…> Vi måste vidta effektiva åtgärder och hjälpa den att lugnt övervinna en övergångsperiod”, tillade han.

Talibans talesman Zabihullah Mujahid har sagt till en italiensk tidning att gruppen i första hand kommer att förlita sig på finansiering från Kina efter de utländska truppernas återtåg från Afghanistan.”

Författaren presentation av sig själv på hemsidan (utdrag av mig): Jag har varit yrkesdiplomat, ett osannolikt yrke för en som växte upp på 1960 -talet i en avlägsen stad vid södra Indien. Ungefär hälften av de tre decennierna av min diplomatiska karriär ägnades åt uppdrag på fd Sovjetunionens territorier och i Pakistan. Jag skriver främst om indisk utrikespolitik och Mellanöstern, Eurasien, Centralasien, Sydasien och Asien-Stillahavsområdet. Indian Punchline kan ibland avsiktligt provocera, men det finns ingen dold agenda. Enkelt uttryckt återspeglar Indian Punchline en humanists markeringar mot bakgrund av det ”asiatiska århundradet”. Jag understryker detta eftersom vi lever i svåra tider, särskilt i Indien, med en sådan akut polarisering i diskurser – ”Du är antingen med oss ​​eller emot oss”.


Att erkänna eller att inte erkänna, det är frågan

Vid den veckovisa briefingen i Moskva på torsdagen av UD:s talesperson Maria Zakharova, uppgav hon att Ryssland kommer att överväga att erkänna Afghanistans nya myndigheter, när en inkluderande regering bildats i landet.

För att citera Zakharova, ”Vi efterlyser inrättandet av en inkluderande koalitionsregering i Afghanistan, vilken skulle involvera landets alla etniska och politiska krafter, inklusive etniska minoriteter, så frågan om erkännande av landets myndigheter kommer att aktualiseras när den processen är klar.” (TASS)

Det är hög sannolikhet att den talibanledda regeringen verkligen kommer att vara en inkluderande koalitionsregering. Ett meddelande i detta avseende väntas i Kabul, enligt vissa rapporter, redan på fredagen.

Zakharovas anmärkning är framåtblickande och verkar avspegla det senaste ryska tänkandet. För bara ett litet tag sedan hade den ryska presidentens särskilda sändebud för Afghanistan, Zamir Kabulov, påpekat att det inte finns något sätt som talibanerna kan avlägsnas från listan över terrorister, innan ett beslut fattats av FN:s säkerhetsråd. ”När det gäller erkännande har vi inte bråttom. Vi får se hur regimen agerar,” säger han.

Moskvas ståndpunkt i frågan om erkännande av den nya afghanska regeringen är verkligen avgörande för dess stabilitet. Det står nu klart att USA kommer att göra vad som krävs för att den nya regeringen inte ska få någon hjälp att komma i ordning. Pentagon förbereder sig för att hämnas på talibanerna för det förnedrande nederlaget i kriget. På frågan om det finns någon möjlighet för USA att samordna med talibanerna i kampen mot ISIS-K, undvek försvarsminister Lloyd Austin att svara, medan däremot sunt förnuft skulle slå fast att Talibanerna är en existentiell fiende till ISIS-K.

Vad det innebär är att USA först avser att lamslå den afghanska regeringen ekonomiskt, genom sanktioner, frysning av tillgångar, nekande av tillgång till internationell bankservice, etc., och sedan kringgå det och fortsätta att göra i stort sett vad det vill göra med ringa hänsyn till Afghanistans suveränitet och territoriella integritet.

En analys av Brookings Institution på tisdagen fick titeln ”Kommer talibanregimen att överleva?”

Analysen diskuterar att ”gruppens (talibanernas) utmaning att upprätthålla sammanhållning mellan sina många olika fraktioner, med varierad ideologisk intensitet och materiella intressen, är hårdare nu när de är vid makten.”

”Fraktionerna har olika uppfattningar om hur den nya regimen ska styra över nästan alla dimensioner av regerande: inkluderande, hantering av utländska krigare, ekonomin och yttre förbindelser. Många befälhavare på slagfältet – yngre, i högre grad anslutna till globala jihadist-nätverk, och utan personlig erfarenhet av talibanernas misskötta styre under 1990-talet – är mer hårdföra än viktiga äldre nationella och provinsiella ledare. ” Läs mer

Helt uppenbart har amerikansk underrättelsetjänst skaffat sig djupa ingångar i talibanerna och har fått förmågan att splittra rörelsen, försvaga den och dämpa den när krisen kommer. Det räcker med att säga att talibanerna inte kommer att ha en lätt tid framöver. Washingtons intresse ligger i att skapa en ”statslös” situation i landet, utan fungerande centralregering, så att USA kan ingripa efter behag och fullfölja sina geopolitiska mål, riktade mot de regionala länderna.

Den outtalade agendan här är att starta ett hybridkrig, där ISIS-krigare av USA flygs från Syrien och överfördes till Afghanistan, med stridshärdade veteraner från Centralasien, Xinjiang, Nordkaukasus etc. och som verkar i regionerna som omger Afghanistan.

Ryssland verkar inse de allvarliga konsekvenserna av den amerikanska strategins utveckling. Ambassadör Vassily Nebenzia var på plats när han ifrågasatte de otrevliga avsikterna bakom USA och dess allierade som stressades genom FN:s säkerhetsråd på måndagen i resolution 2593 (2021) om Afghanistan.

 

Tiden för ambivalens är över. Den talibanledda koalitionsregeringens överlevnad kommer kritiskt att bero på internationellt stöd. Den viktigaste avgörande faktorn för regionalstaterna bör därför vara om en stabil regering i Kabul ligger i deras livsviktiga intressen eller inte.

Afghanistan är idag så hopplöst splittrat politiskt, plus att USA har systematiskt undergrävt och försvagat Norra alliansen för att rensa vägen för sin marionettregering i Kabul, att talibanregeringen bokstavligen är det sista tåget som lämnar stationen. Om den kollapsar är Afghanistans enhet i fara. Det kommer att delas upp i län av krigsherrar, liksom Somalia eller Jemen, och kommer att bli en permanent källa till regional instabilitet och terrorism. Är det vad ansvariga regionala stater som Indien vill ha i sitt närmaste grannskap?

Svaret är mycket tydligt. USA:s ”National security” påverkas inte om Afghanistan hamnar i totalt kaos. Men de regionala staterna är intressenter på ett eller annat sätt och det finns inget undantag här – Centralasiatiska stater, Kina, Ryssland, Iran, Pakistan och Indien sitter alla i samma båt.

Var och en av de regionala staternas egenintressen skulle ligga i att stärka den nya afghanska regeringen och hjälpa den att övervinna ISIS-K och andra terrorgrupper som har vuxit som svampar ur marken under den amerikanska ockupationsperioden.

Därför är regionalstaternas erkännande av den nya regeringen i Kabul en avgörande nödvändighet.

Det är absolut nödvändigt att se till att talibanerna uppfyller sitt åtagande att slå till mot terroristgrupper som verkar på afghansk mark. Regionalstaterna kan och bör inte delegera denna sin uppgift till Washington. I den internationella solidaritetens namn orkestrerar USA faktiskt isoleringen av Afghanistan som en ”paria-stat”, för att använda utrikesminister Blinkens smeknamn på landet.

Om det amerikanska knepet lyckas kommer regionala stater att få betala ett högt pris, eftersom dess logiska resultat kommer att vara Islamiska statens uppstigande i Afghanistan. Och det finns ingenting som absolut säkerhet. Afghanistans säkerhet och stabilitet är oupplösligt kopplad till den regionala säkerheten och stabiliteten. Därför är det absolut nödvändiga att förbli konstruktivt engagerade i talibanregeringen och hjälpa den att snabbt konsolidera sig för att utnyttja dess politik och uppmuntra dem att gå i en positiv riktning.

LÄS MER: Reflektioner om händelser i Afghanistan – 11

 

Föregående artikelNovichok är inget specifikt ryskt nervgift – finns i Sverige, Tyskland, USA , Tjeckien och Storbritannien
Nästa artikelVarför avgick Margot Wallström som utrikesminister efter många beslut i USA:s intresse?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Från Wikipedia
    Den internationellt etablerade principen är att en stat kan erkännas om den har ett avgränsat territorium, en fast befolkning, och en regering som kontrollerar territoriet. Erkännandet åtföljs oftast av att diplomatiska förbindelser upprättas.

    Man skiljer på erkännande de facto och erkännande de jure. Ett de facto-erkännande innebär att en stat som tycks uppfylla de uppställda kriterierna erkänns tills vidare, men att erkännandet kan återkallas om förhållandena visar sig instabila. Ett de jure-erkännande är definitivt och kan inte återkallas.

    Frågan är vilken regim som skall erkännas bortsett från talibanerna? En helt annan sak är vilka personliga politiska preferenser man har. Skulle jag bara erkänna de regimer i världen jag gillade hade det inte funnits några ambassader kvar i Stockholm.

  2. Den kanske bästa kommentaren om talibanerna och Afghanistan hittills. Att erkänna talibanregeringen och ge bistånd snabbt verkar vara det rätta just nu. Långsiktigt bör vi, med respekt för landets rätt till oberoende, försöka påverka så att fundamentalismen tonas ner, kvinnor dras in i samhällsbygget osv.

  3. Intressant information av Magda Gad, om den nya regeringen:
    Premiärministern är dessutom sanktionerad av FN
    Att det var just denna premiärminister som valdes och inte Mullah Baradar, som suttit fängslad i Pakistan, är ett tecken på att Pakistan vill vara säkra på att de har en pro-pakistansk regering i Afghanistan.
    Den högsta andliga ledarens son dog 2017 som självmordsbombare.
    Inrikesministern är stämplad som global terrorist av både USA och FN. Han tros också hålla en amerikansk veteran som gisslan sedan förra året.
    Fyra av de nya regeringsmedlemmarna i Afghanistan har suttit i Guantánamo-fängelset:

    Informationsministern Mullah Khairullah Khairkhah
    Ministern för gränser och stammar Mullah Noorullah Noori
    Arméchefen Mohammad Fazl
    Underrättelsedirektören Abdul Haq Wasiq

    Dessa fyra personer skall de nu förlåta USA, för den tortyr de utsatts för i Guantanamo-fängelset.
    Amnesty skriver följande:
    Det amerikanska Guantanamo-fängelset utgör en av de största människorättsskandalerna i modern tid
    Beläget på kubansk mark har Guantánamo Bay-fängelset blivit en slags “frizon” från internationell rätt och människorättsprinciper.
    Fångarna har hållits isolerade under grymma, förnedrande och inhumana förhållanden. De har nekats rätten till en rättvis rättegång, rätten till sjukvård och andra grundläggande rättigheter enligt internationell rätt och många har utsatts för olika typer av tortyr
    För att kunna neka fångarna tillgång till sina rättigheter, hävdade USA att de inte var ”vanliga” krigsfångar utan s.k. ”unlawful enemy combatants” (fientligt stridande)
    Amnesty kräver att USA stänger ned fängelset för all framtid, De fångar som finns kvar skall
    antingen ställas inför rätta i rättvisa rättegångar eller friges.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here