Tortyrspåret från Tel Aviv: Israels roll i Abu Ghraib-skandalen

0
466

This image of a prisoner (Abdou Hussain Saad Faleh) being tortured has become internationally infamous, eventually making it onto the cover of The Economist (see ”Media coverage” below)[1][2]. Wikipedia.
Källa: William Van Wagenen 5 mars i https://thecradle.co/articles/the-tel-aviv-torture-trail-israels-role-in-the-abu-ghraib-scandal. Artikeln har fler referenser än den jag publicerar nu. Översättning av Rolf Nilsson.

___________________

Israels dokumenterade tortyr och övergrepp mot palestinier kan väcka jämförelser med USA:s taktik under ockupationen av Irak, men en närmare titt avslöjar deras tydliga ursprung med rötter i den sionistiska enheten.

Bara fem dagar efter att kriget mot Gaza inletts grep israeliska soldater och bosättare tre palestinska män i byn Wadi al-Seeq på den ockuperade Västbanken. De kläddes av till underkläderna och fick sedan ögonbindel, blev brutalt slagna med ett järnrör, fotograferade i sin förnedring och utsattes för den ultimata förödmjukelsen att bli urinerade på.

Ett av offren, Mohammad Matar, som berättade om prövningen för den israeliska tidningen Haaretz, jämförde barbariet med den ökända Abu Ghraib-skandalen i Irak. ”Det är precis som det som hände där”, sade han. ”Abu Ghraib med den [israeliska] armén.”

Den sexuella förnedringen och tortyren av palestinier fortsatte – och utvidgades – efter Israels markinvasion av Gaza två veckor senare. Snart fängslade och förödmjukade israeliska soldater stora grupper av palestinska män och kvinnor och utsatte dem för sexuella övergrepp i olika fängelser. https://www.aljazeera.com/news/2023/12/8/video-photos-appear-to-show-detainees-stripped-to-underwear-in-gaza

Den 21 februari blev Khaled al-Shawish den nionde palestiniern som dött i israeliska fängelser sedan den 7 oktober, sannolikt på grund av tortyr.

Det finns dock likheter mellan den tortyr som palestinier utsätts för nu och den som irakier utsattes för 20 år tidigare i Irak

Likheterna mellan den tortyr som utövas mot palestinier nu och mot irakier 20 år tidigare i Irak kommer dock inte som någon överraskning. Israel och de tortyrmetoder som dess underrättelsetjänster utvecklat under årtionden av ockupation spelade en viktig och i stort sett förbisedd roll i 2004 års fängelseskandal i Abu Ghraib, framför allt genom användningen av sexuell förnedring och våldtäkt.

Civila entreprenörer

I det kaotiska efterspelet till den olagliga amerikanska invasionen av Irak 2003 fick brigadgeneral Janis Karpinski, som inte hade någon tidigare erfarenhet av fängelsehantering, övervaka Abu Ghraib och andra interneringsanläggningar – totalt 15 stycken i södra och centrala Irak. Även om militärpoliserna under hennes befäl var dåligt rustade för förhör, förespråkade generalmajor Geoffrey Miller, ökänd för sin tid på Camp X-Ray i Guantanamo Bay, att de skulle delta i processen.

Karpinski uppgav att efter Millers besök började ett stort antal civila entreprenörer anlända till Abu Ghraib för att genomföra förhör. Dessa civila entreprenörer gav sedan order till de reservistmilitärer på låg nivå som utförde den tortyr som avbildades på de ökända tortyrbilder som senare läckte ut till media.

Hon noterar vidare att de militärpoliser som torterade och förödmjukade irakier på de läckta bilderna skickades till Abu Ghraib strax innan de första fotografierna togs. Detta innebär att de började tortera irakiska fångar på sofistikerade sätt omedelbart efter ankomsten till fängelset:

De ersatte den nationalgardesenhet som tjänstgjorde där eftersom de hade varit utplacerade i ett år. Soldater bestämmer sig inte bara en morgon, ”hej, låt oss gå och misshandla några fångar” … Datumstämpeln på några av fotografierna är slutet av oktober, november. Så vad hände?

Bland de entreprenörer som förhörde fångarna fanns anställda från det privata säkerhetsföretaget CACI. En av förhörsledarna, Eric Fair, var stationerad vid Abu Ghraib-fängelset och i den oroliga staden Fallujah under 2004. Han sade att förhörsledarna i Irak fick lära sig av den israeliska militären att använda ett tortyrredskap som kallas ”den palestinska stolen”, under en gemensam utbildningsövning. https://www.democracynow.org/2016/4/7/ex_abu_ghraib_interrogator_israelis_trained

I januari samma år reste CACI:s VD Jack London till Israel som en del av en delegation på hög nivå bestående av amerikanska kongressledamöter, försvarsentreprenörer och pro-israeliska lobbyister.

Under besöket delade Israels dåvarande försvarsminister Shaul Mofaz ut ett pris till London vid en galamiddag för ”prestationer inom försvar och nationell säkerhet”.

Resan inkluderade ett besök i Beit Horon, ”det centrala träningslägret för den israeliska polisens och gränspolisens antiterroriststyrkor”, på den av Israel ockuperade Västbanken.

Brigadgeneral Karpinski noterade också närvaron av israeliska förhörsledare i Irak. Hon förklarade att vid en underrättelseanläggning i Bagdad ”såg jag en person där som jag inte hade haft tillfälle att träffa tidigare, och jag frågade honom vad han gjorde där.” Han svarade: ”Jo, jag sköter en del av förhören här. Jag talar arabiska, men jag är inte arab; jag är från Israel.” https://www.nbcnews.com/id/wbna5298603

Vem är Stephen Cambone?

I november, ungefär samtidigt som de första bilderna på tortyr i Abu Ghraib togs, undertecknade den amerikanske generallöjtnanten Ricardo Sanchez, högste befälhavare i Irak, en order om att överföra kommandot över Abu Ghraib från Karpinski till överste Thomas Pappas, befälhavare för den 205:e militära underrättelsebrigaden.

USA:s militära underrättelsetjänst kontrollerades vid denna tidpunkt av Stephen Cambone, biträdande försvarsminister med ansvar för underrättelsefrågor. Tjänsten inrättades för honom i mars 2003, precis när invasionen av Irak var på gång.

Journalisten Jason Vest rapporterade för The Nation att Cambones post ursprungligen utformades av USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld som en ”centraliseringsåtgärd”, ett sätt att ge honom ”en hund att sparka på” snarare än en ”hel kennel” av enskilda civila och uniformerade försvarsunderrättelsetjänster.

Även om Cambone inte hade någon erfarenhet av underrättelsetjänst såg Rumsfeld honom som en skyddsling och lojal anhängare. Under Rumsfelds beskydd steg Cambone i graderna från sin position som främsta ställföreträdare för undersekreterare Doug Feith, en annan av arkitekterna bakom Irakkriget.

Vest tillade att ett PM från försvarsminister Paul Wolfowitz, Cambones närmaste överordnade, visade att Cambone hade befogenhet att tillhandahålla tillsyn och politisk vägledning för underrättelseverksamhet i alla organisationer inom det amerikanska försvarsdepartementet.

Med andra ord kontrollerade Cambone den amerikanska militära underrättelsetjänsten, som kontrollerade Abu Ghraib i november 2003 när de första tortyrbilderna togs.

Liksom Feith, Rumsfeld och Wolfowitz (Feith och Wolfowitz är judar, ö.a.), var Cambone en proisraelisk neokonservativ som hade arbetat för Project for the New American Century (PNAC), en amerikansk tankesmedja som höll republikanska neokonservativa borta från regeringen under Clintons presidentskap på 1990-talet.

År 1998 förespråkade PNAC en övergång till en mer självsäker amerikansk utrikespolitik, inklusive att störta Saddam Hussein, vilket endast skulle kunna ske efter ”någon katastrofal och katalyserande händelse, som ett nytt Pearl Harbor”.

Slående likheter

I en rapport i Los Angeles Times från november 2003 beskrivs den nära relationen mellan israelisk och amerikansk militär underrättelsetjänst under Cambones ledning.

”De som måste ta itu med liknande problem tenderar att dela information så gott de kan”, citerades han. En högt uppsatt tjänsteman inom den amerikanska armén berättade också för tidningen:

[Israelerna] har verkligen en mängd erfarenhet från en militär synvinkel av att hantera inhemsk terror, urban terror, militära operationer i urban terräng, och det pågår en hel del utbyte av underrättelser och kunskap just nu, vilket är vettigt … Vi utnyttjar verkligen deras kunskapsbas för att ta reda på vad man gör i den här typen av situationer.

Tortyren av irakier i Abu Ghraib uppdagades två månader senare, i januari 2004, efter att en parlamentsledamot vid fängelset, Joseph Darby, överlämnade en CD med foton som visade tortyren till militärens avdelning för brottsutredningar (CID).

Den taktik som användes för att tortera fångarna sammanfattades i ett e-postmeddelande som cirkulerade inom försvarsdepartementet. Enligt e-postmeddelandet visades 10 soldater som var inblandade i bland annat följande handlingar:

Manliga fångar fick posera nakna medan kvinnliga vakter pekade på deras könsorgan, kvinnliga fångar fick blotta sig för vakterna, fångar fick utföra oanständiga handlingar med varandra och vakter misshandlade fångar fysiskt genom att slå och släpa dem med strypkättingar.

Denna taktik beskrevs ytterligare av generalmajor Antonio Taguba, som hade till uppgift att utreda händelserna i Abu Ghraib.

I maj 2004 kallades Taguba till ett möte med Rumsfeld, Wolfowitz, Cambone och andra tjänstemän från försvarsdepartementet, som alla bedyrade sin okunnighet om vad som hänt i Abu Ghraib.

Taguba sade: ”Jag beskrev en naken fånge som låg på det våta golvet, i handbojor, med en förhörsledare som tryckte upp saker i hans ändtarm, och sade: ’Det är inte misshandel. Det är tortyr.’ Det var tyst.”

Taguba sade på annat håll att han såg ”en video av en manlig amerikansk soldat i uniform som sodomiserar (dvs. kör upp något i ändtarmen, ö.a.) en kvinnlig fånge” samt ”fotografier av arabiska män som bär kvinnotrosor”. Som han förklarar det:

Såvitt jag visste tar trupper inte på sig att sätta igång med vad de gjorde utan någon form av kännedom från de högre cheferna.

Men Taguba fick bara undersöka militärpolisen, inte den militära underrättelsebrigad som hade kontroll över fängelset efter november, inte heller några högre tjänstemän som övervakade den militära underrättelsetjänsten, som Cambone, eller andra höga tjänstemän inom försvarsdepartementet med starka band till Israel, inklusive Rumsfeld och Wolfowitz.

Dessa MP-trupper var inte så kreativa … Någon gav dem vägledning, men jag var juridiskt förhindrad att göra ytterligare efterforskningar hos en högre myndighet. Jag var begränsad i vad jag fick göra.

Den mest ökända av tortyrbilderna visade en irakisk man, Saad, som stod på en låda, klädd i en svart filt och huva, med elektriska ledningar kopplade till sina händer, fötter och penis.

Red: Se även bilden kopplad

Anläggning 1391

Men de ”kreativa” tortyrmetoderna med fokus på sexuell förnedring och våldtäkt har ett tydligt ursprung. Israeliska förhörsledare lärde amerikanska entreprenörer och parlamentsledamöter tortyrtekniker som Israel länge har använt mot palestinier och andra araber.

I november 2003, när Cambone hyllade Israel för dess hjälp i Irak, publicerade The Guardian en rapport som i detalj beskrev den tortyr som Israel utsatte fångar för i ett hemligt fängelse känt som ”anläggning 1391”.

”Jag var barfota i min pyjamas när de grep mig, och det var riktigt kallt”, säger Sameer Jadala, en palestinsk skolbusschaufför. ”När jag kom till platsen sa de åt mig att klä av mig och gav mig en blå uniform. Sedan gav de mig en svart säck”, för hans huvud.

Andra tidigare fångar på anläggning 1391 har beskrivit hur de kläddes av nakna inför förhör, fick ögonbindel och handfängsel och hotades med våldtäkt.

I The Guardians rapport beskrivs i detalj hur tortyr förekom på anläggningen under flera decennier. De första fångarna på anläggningen var libaneser som kidnappats av israeliska styrkor under deras 18-åriga ockupation av södra Libanon med början 1982.

Sheikh Abd al-Karim Obeid, andlig ledare i den libanesiska motståndsgruppen Hezbollah, fängslades 1989 och fördes till anläggning 1391. Obeid hade deltagit i gerillaoperationer för att driva ut de israeliska styrkor som ockuperade landet. Han kidnappades från sitt hem i byn Jibchit i södra Libanon av israeliska kommandosoldater som anlände med helikopter.

Under räden för att ta Obeid kidnappade israeliska styrkor också en ung man, Hashem Fahaf, som besökte shejken för att söka religiös vägledning. Fahaf åtalades aldrig för något brott men hölls i israeliska fängelser, inklusive anläggning 1391, under de kommande 11 åren.

Israel höll Fahaf och 18 andra libaneser som gisslan, eller förhandlingsobjekt, för att få tillbaka den israeliske flygaren Ron Arad, vars plan kraschlandade i Libanon när han bombade PLO-mål.

Haaretz rapporterar att en reservarméöverste från enhet 504, känd som ”Het”, berättade hur en förhörsledare vid anläggningen ”klädde av en misstänkt naken och tvingade honom att dricka te eller kaffe från ett askfat fullt med cigarettaska och sedan tvingade in raklödder eller tandkräm i den misstänktes mun”.

Het erinrade sig ett annat fall där förhörsledaren, känd som ”major George”, förde in ”en batong i en misstänkts ändtarm och bad honom sitta på batongen om inte den misstänkte var villig att tala”.

Istället för att åtala major George inledde de israeliska myndigheterna ett brottmål mot Het för att han avslöjat tortyren som ägde rum på anläggning 1391.

Delning av Irak för Israels intressen

Den ilska som skapades av Abu Ghraib-avslöjandena anses allmänt ha underblåst det irakiska upproret för att driva ut de amerikanska styrkorna. Själva upproret började efter att samma pro-israeliska konservativa i Bushadministrationen fattade det ödesdigra beslutet att upplösa den irakiska armén.

Detta misstag ledde till att hundratusentals utbildade militärer blev arbetslösa, och många av dem anslöt sig senare till upprorets led. Med sin intima kunskap om den irakiska arméns vapen och taktik blev dessa före detta soldater formidabla motståndare i kampanjen mot de amerikanska ockupationsstyrkorna.

Våldet spårade snart ur och utvecklades till ett sekteristiskt inbördeskrig som splittrade Iraks sunni-, shia- och kurdiska befolkning. Hundratusentals irakier dödades och landet slets nästan sönder.

Wired konstaterade flera år senare att även om det så småningom uppstod en konsensus inom det amerikanska försvaret om att ”valet att invadera Irak var ogenomtänkt och att den ursprungliga planen för att stabilisera landet var ännu värre”, hade Stephen Cambone en annan uppfattning.

Colin Powell, utrikesminister Condoleezza Rice, försvarsminister Donald Rumsfeld lyssnar på tal av president GW Bush om Mellanöstern sommaren 2002. Afghanistan hade anfallits, ännu inte Irak.

För Donald Rumsfelds tidigare underrättelsechef var Irakkriget och det kaos det skapade ”ett av de stora strategiska besluten under första hälften av 2000-talet, om det nu visar sig att det inte är det största”.

I de sionistiska neokonservativas ögon var kostnaden för människoliv och lidande en nödvändig uppoffring för att uppnå deras långvariga mål i Västasien. Arkitekterna bakom Irakkriget, inklusive Cambone, Rumsfeld, Feith och Wolfowitz, såg den förödelse de åstadkom som ett medel för att nå ett mål – att neutralisera potentiella hot mot Israel.

Men mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits av Islamiska motståndsrörelsen i Irak är det tydligt att deras storslagna planer i slutändan har misslyckats.

 

 

Föregående artikelNy dokumentär: Israelisk militär dödade många israeler.
Nästa artikelUkrainas spännande och kontroversiella historia
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here