Tror ”Vänstern” ens på sig själv?

8
1340

Denna artikel är av Ulf Karlström som berikat denna blogg med många artiklar i skilda ämnen.


Tror ”Vänstern” ens på sig själv?

I den lite spretiga, men klart läsvärda boken Socialistiska Manifestet (Tankekraft förlag, 2019) skriver författaren Bhaskar Sunkara (s. 233) att ”det socialistiska självförtroendet bröts ner under loppet av 1980-talet”. Vid sin härligt kraftfulla föreläsning vid seminariet ”Marx 2019” tog ekonomen Costas Lapavitsas tidigt upp samma tanketråd: ”the Left has lost confidence in itself”. Det är hårda, men konstruktiva ord. Förhåller det sig så även i Sverige. Javisst är det så – läget är kort och gott katastrofalt.
Låt mig inleda med en kort, och – det skall erkännas – schematisk bild av ”Vänsterns” läge i Sverige:

(S) representeras i detta sammanhang av tankesmedjan Katalys, med uppbackning av LO-förbunden 6F. Verksamheten består av debattartiklar, seminarier, och kvalificerade utredningar (rapporter, inkl enstaka böcker). Sakligt får vi konstatera att skaran är inte stor, men den potentiella influensgruppen är desto större, t ex 6F-facken. Aktörer inom Katalys har även bildat en intern (S)-förening, Reformisterna.

(V) står i folks medvetande för ”Vänstern”, vilket är mycket problematisk. Partiet uppbär många skattemiljoner, vilket föder ett partikansli och utredare m m. Partiet kommer aldrig med initiativ att samla en bredare vänster, och ännu mindre till utomparlamentariskt basarbete. Dock stödjer man, efter böner, icke-partiorganisationer med småpengar.

(KP) har de senaste 10 åren breddat sitt samarbete med icke-partiorganisationer, samt både bjudit in till och deltagit i samarbete med andra organsationer. Det har varit en glädjande öppning. F n hanterar man en konflikt inom partiet, och det är ännu oklart om man återgår till viss sekterism, eller behåller en öppen attityd, till ett vidare samarbete.

Rättvisepartiet Socialisterna. Min kunskap om partiet är för liten för att jag skulle kunna karaktärisera dem. För ett antal år sedan gällde sekterismen; i varje samlingsaktion måste man prompt vifta med partiflaggor. Kanske gäller andra strömningar idag inom partiet? Så tycks man ha bedrivet ett utmärkt arbete i HGF på Västkusten.

Socialistiska Partiet (f.d.). Det är öppet för samarbete med andra organisationer. För ett antal år sedan var det livsavgörande att få vifta med partiflaggor vid samlingskationer. Jag kan inte bedöma om den inställningen har ändrats. Utan att på något sätt förringa partiet får man säga att det är mycket litet, och kraften i genomslaget står i proportion till litenheten. Ett par medlemmar bedriver den imponerande och mycket läsvärda hemsidan Marxistarkivet. I ett inlägg i Internationalen Gravöl och döfött – eller socialistiskt massparti? meddelar Håkan Blomqvist att SP upphört som parti, och ombildats till en socialistiskt förening, Socialistiskt politik. Detta var inte helt oväntat, men mer då att man uppmanar medlemmarna att gå in i (V).

“Socialistiska Partiets beslut att ombilda sig till den icke partisyftande organisationen Socialistisk Politik, med maningen till anslutning i framför allt Vänsterpartiet, har skapat viss uppståndelse i vänstersammanhang. Medan många vänsterpartister varmt välkomnar tillskottet – inklusive ordförande Jonas Sjöstedt och andra ledande – väcks frågor, tvivel och motstånd från…”

Syndikalisterna tycks inrikta sig på strikt fackliga frågor, och om det beror på brist på folk/kader eller ointresse kan jag inte bedöma. Idag varken deltar de eller syns vid samlingsaktioner. Under 1960-talet och senare var de hårt anti-kommunistiska och anti-socialistiska. ). De kunde då knappast räknas som vänster. Hur situationen är idag kan jag inte bedöma. En försiktig slutsats är att de spelar en marginell roll inom ”Vänstern”.

Det finns ett flertal små grupper/organisationer/partier som får räknas in i ”Vänstern”. Deras aktivitet består mest i utgivning av tidskrifter/böcker i små upplagor och hemsidor på nätet. I min kanske snåla beskrivning ligger ingen nedvärdering. Tidskrifter och mötesverksamhet betyder trots allt att man håller liv i tankar på socialism/kommunism

Vi har även viktiga organisationer som Fredsorganisationer, Nej till Nato, FIB/K, Nej till EU, Palestinagrupperna, Svensk-Kubanska m fl, vilka kan mobiliseras i särskilt för dem viktiga manifestationer, med fullt stöd av den kommande, förhoppningsfullt växande, Vänstern.

– Översikten ovan är långt ifrån fullständig, men torde ändå fånga huvuddragen i dagens svenska ”Vänster”. Listan kan tycks lång, i synnerhet som den inte är fullständig, men:

Vittnar den om styrka? Nej, snarast tvärtom!

När jag skriver detta måste det direkt sägas att ett flertal kamrater bedriver ett fantastiskt, och hängivet arbete i socialismen/kommunismens anda. Så, låt Dig nu inte nedslås av mina – tyvärr – lite dystra reflektioner!

Låt oss ta fasta på Sunkaras och Lapavitsas karaktärisering om bristande självförtroende. En del läsare kanske tycker att det är psykologisk trams? Jag ser det inte som något enskilt, något psykolgiskt, utan mer som en kvantitativ, social bestämning.

Låt oss ta det konkret. Jag är 73 år, och knappast någon som bör gå i första ledet, givet att inte andra, yngre vandrar tillsammans med mig. Var finns då de unga? Vi ser dem delta i punktaktioner – och därefter försvinna. Vi ser dem delta i klimat/miljö-manifestationer, utan någon som helst bäring på socialism/kommunism.

(MP):s linje att ”vi är varken vänster eller höger” är katastrofal, och leder ingenstans, annat än som avledning från en utvidgad, inkluderande klasskamp. Föreställningen att ”klimatfrågan” i sig leder till socialism/kommunsm är både empiriskt och teoretiskt felaktig. Snarare kan det leda till det mycket diffusa konceptet ”ekosocialism”, där klassfrågan tycks nebulös.

Splittringen inom ”Vänstern” är närmast ofattbart stor. Låt mig ge några, få exempel, vilka läsarna väl torde känna igen:

EU, Brexit och Swexit. En strömning driver tesen att vi kan gå in i/vara inne i och ändra på EU. Det är ”bara” att ta över spakarna och styra åt rätt håll. Här måste vi göra en tydlig markering, utifrån det synsätt som Lapavitsas redovisade vid Marx 2019: Nej till euron och EU.

Frågan om kampen mot fascism och rasism i Sverige är den viktigaste idag, i synnerhet som SD är ”smånassar” och väldigt många svenskar är rasister. Är läget så i Sverige? Då är väl slaget förlorat innan det börjat?

Identitetspolitik (etnicitet, kultar, kön m m) är den viktigaste frågan, medan tal om klass är gammalmodigt och intresserar t ex inte unga människor. Om påståendet är riktig, så framstår behovet att enas med andra som helt sekundärt (bortsett från att kräva stöd för den egna identiteten).

De som ej anser att hög invandring är bra för Sverige och lönar sig ekonomiskt, och ej heller ställer upp för ”asyl åt alla” är inte vänster, bara s k vänster. Sarah Wagenknechts m fl;s initiativ i Tyskland med Autstehen är helt förkastligt. Vilka grupper och klassr tänkar man sig vinna med den politiken?

S k humanism är ett viktigt ledord, och därför kan man ibland stödja USA-imperialismen, t ex vid anfallen på Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, samt stanna kvar med trupp, även svensk trupp.

Man bör inte kritisera hederskultur och det förtryck detta representerar, för då angriper man invandrare, och är då rasist. Vilka klasser tänker man vinna med den politiken?

Man får inte ta upp att företag med utländska arbetskraft, t ex inom bygg och transport, dumpar lönerna i Sverige. Den har typen av hysch-hysch är de facto förödande för att mobilisera berörda arbetargrupper!

– Kritik och åtgärder mot gängkriminalitet m m är det samma som ”de som står för alarmismen”
, och ytterst bidrar till att ”skapa ett permanent auktoritärt samhälle”. Tja, har de argumenten stöd hos en majoritet av arbetarklassen och lägre tjänstemän?

Vid en snabb genomläsning av listan ovan kan en samling av ”Vänstern” tyckas omöjlig. Dock, ställd inför den svåra politiska situationen med en aggressiv borgerlighet, och en totalt undfallen hos (S), med nyliberalism, krigshets och Natokramning på agendan, kanske omvändning under galgen kan ske? Dessutom behöver inte alla frågor lösas ut, inför samverkan i olika frågor. Samverkan brukar även ge möjlighet till diskussioner, och efterhand fördjupat samarbete.


Det ”vänstern” måste göra – och någon annan väg kan jag inte se – är att samlas till lokala, regionala och nationella möten för att bena ut två helt avgörande frågeställningar:

1. Vad kan vi enas om som ett första, viktigt miniprogram, för att primärt begränsa/stoppa nyliberalismen, och efter hand stoppa & ersätta kapitalismen?

2. Vilka är de viktigaste kampmetoderna för att nå målen? Och vad är jag, som representant för min grupp/organisation/parti beredd att arbeta för?

Och detta kräver nog flera möten/träffar. Så låt oss börja ganska snart, efter en diskussion här eller på annat forum.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

8 KOMMENTARER

  1. Intressant och välgenomarbetat — bara var placerar du FI i vänstersammanhanget.
    Jag har alltid uppfattat FI som en klar ren förespråkare för allra bästa vänstern. Många kvinnor känner sig äntligen hemma här. Tyvärr får FI knappt höras inte vara med i debatter mm. När det kommer till riksval är det svårt att stödja ett parti som tros landa under strecket. Allt samverkar till en nedåtgående spiral. I värsta fall kommer många kvinnor och med flera att återigen hamna helt utanför de offentliga diskussionerna.

  2. Känner igen mig i ett antal av punkterna (efter “splittringen inom vänstern”) där jag brukar hamna på “fel” sida. Gissar att det är en åldersfråga. Skulle vara roligt med någon form av “vänster” där jag kunde känna mig hemma.

  3. Läget i den svenska vänstern är onekligen katastrofalt och snarare värre än vad Ulf beskriver. Den marxistiska vänstern tycks dö ut med vår generation. Trots att den nya vänstern ibland viftar med begrepp som marxism, klasskamp, socialism, solidaritet och till och med kapitalismens död, så lägger den nu en helt annan mening i begreppen än vad vi gjorde.

    I dagens vänster är Vänsterpartiet helt dominerande. Om man bortser från sossarna, där kanske vissa grupperingar kan kallas vänster, så är det i övrigt bara anarkosyndikalisterna som tycks attrahera folk ur yngre generationer. De har stora demonstrationer i Malmö på 1:a maj varje år och dyker ibland upp i samband med märkliga protestaktioner. Deras politik liknar V:s. De är bara mera militanta. K var en liten ljuspunkt i mörkret som under Roberts Mathiassons och Jenny Tedjezas ledning hade ambitionen att öppna sig mot oliktänkande, men när de nu drivits bort är risken stor att de återgår till den gamla sekterismen.

    Vänsterpartiet har helt villat bort sig i identitetspolitik och välgörenhetsiver. Med en migrationspolitik som i praktiken går ut på att alla som vill komma till Sverige ska få göra det, och direkt få samma sociala välfärd som svenska medborgare, har man målat in sig i ett hörn och avskilt sig från större delen av arbetarklassen. Migrationen har lett till lönedumpningar i vissa branscher samtidigt som välfärdssystemen går på knäna. Det är självklart att en stor inflyttning av folk som till övervägande del försörjs av offentliga medel tar en stor del av samhällets resurser i anspråk och att de som tidigare hade det sämst får det ännu sämre i och med att konkurrensen om enkla jobb ökar liksom behovet av hjälp i olika former från samhället. Om Vänsterpartiet finge regera skulle dessa problem bli sju resor värre och det är de flesta arbetare väl medvetna om. När sen vänstern stämplar dessa arbetare fascister blir brytningen total.

    Vänsterns bas är numera den idealistiska delen av den urbana medelklassen och deras barn, vilka visserligen i många fall har enkla jobb, men välbärgade föräldrar att falla tillbaka på. För dem är det viktigt att ha ett gott samvete, inte belasta naturen mer än nödvändigt, gärna vara vegan eller åtminstone vegetarian, vara snäll mot djuren, hata SD och hjälpa alla som kommer hit och ber om vår hjälp. Om sen all denna godhet alls har någon effekt i ett större sammanhang eller får andra oförutsedda effekter bekymrar man sig inte om. Vänstern upprepar ständigt att man vill minska klyftorna, men samtidigt vill man öka invandringen av migranter som kommer att hamna längst ner i samhället och säkerligen också bidra till att överklassen får billigare tjänstefolk och skrupelfria kapitalister billigare arbetskraft.

    Ur vänstern tror jag inte det kan komma något positivt. Mitt hopp står till en gräsrotsrörelse typ Gula Västarna i Frankrike.

    • “Vänsterpartiet har helt villat bort sig i identitetspolitik och välgörenhetsiver.”

      Hur kan du påstå Vänsterpartiet villat bort sig när de växer i opinionen?
      Det förstår inte jag alls. Partiers uppgift är ju att suga upp åsikter och det gör Vänsterpartiet med råge. Därför växer de. Vänsterpartiet har förstått tumma på idealen därför ideal är ingen valvinnare. Vill partier komma någonstans måste de vara pragmatiska. Partiet Socialdemokraterna kommer gå bakåt eller möjligen försvinna helt. På sikt alltså. Det är för många i det partiet och i partiledningen som är låsta vid ideal. Partiet blir till fånge i sina ideal. De kan vare sig utveckla sig eller anpassa sig till väljarkåren och kanske allra minst till verkligheten. Jimmie Åkesson kan se fram emot att bli kommande statsminister i Sverige.

      • Jag utgår från att ett vänsterparti ska föra arbetarklassens och folkets talan mot överheten, och i det perspektivet har Vänsterpartiet villat bort sig. Stödet för (v) i den traditionella delen av arbetarklassen är minimalt och det gäller även bland de migranter som utgör en allt större del av denna grupp. Dessa människor har inte kommit hit för att få det lika eländigt som i sina hemländer, och det är just vad vänsterpartiets politik i sin förlängning leder till.

        Om partiets uppgifter är vi helt oense. Jag menar att ett vänsterparti bör utforma en politik som försvarar klassens intressen och för dess kamp framåt, inte vända kappan efter vinden och fiska röster. De politiska vindarna är inte naturfenomen utan skapas av sociala rörelser i samhället som partierna deltar i och partiernas åsikter påverkar vad folk tycker. Vänsterpartiet har helt kapitulerat för nyliberalism, globalism och pro-imperialism i MR-tappning. Något som liknar en vänsterpolitik har inte nått ut till folket i detta land på 40 år. De små grupper som stått utanför (v) har varit för isolerade och sekteristiska för kunnat få någon betydelse. Vänstern är inte längre en kamporganisation utan en välgörenhetsorganisation som värnar om enskilda man tycker synd om men man har inte har något som helst perspektiv framåt.

        Ta t.ex klimatfrågan. Vänstern anser ju att läget är allvarligt och har förmodligen rätt. Men några förslag till effektiva åtgärder har vänstern inte. Man litar till etablissemangets nyliberala lösningar med statliga subventioner till enskilda spekulanter. Hur kan man överlåta vindkraftsutbyggnaden till spekulerande storbönder istället för att kräva en planerad utbyggnad i områden där miljön redan är förstörd såsom längs motorvägar? Varför har man inte tvingat kapitalet att sätta solceller på alla dessa lagerlokaler, industribyggnader och köpcentra som väller upp ur jorden? Varför krävde man inte att staten gjorde rejäla satsningar på att utveckla miljövänliga transportmedel istället för att låta SAAB gå i graven? JAS-plan och ubåtar kan man bygga men inte fortskaffningsmedel som skonar miljön. För några år sedan deltog jag i en studiecirkel i Malmö inom (v) där vi läste Envisioning Real Utopias av Erik O. Wright. De exempel han där diskuterar är betydligt mindre avancerade än de kooperativa och folkrörelseägda företag och organisationer som spelade en viktig roll i Sverige under 1900-talet och som bidrog till skapandet av vår välfärd. För de universitetsutbildade unga vänsterpartister som deltog var detta okänt eller åtminstone inget man reflekterade över. (V) har inte ens förslag på åtgärder som begränsar rövarkapitalismens skadeverkningar. Att man ibland yrar om socialism ser bara som tomt prat.

  4. Två mycket svaga punkter i den här artikeln:
    – Fi saknas helt. Skall tjejerna fortsatt hänvisas till att koka kaffe på möten?

    – Syndikalisterna har aldrig velat befatta sig med partipolitik. Medlemmarna röstar bäst de vill, om de röstar alls, allt efter läge och lokala förhållanden.
    Den frihetliga rörelsen har aldrig trott på parlamentarismen. Där är det klasskamp, främst i facklig form, som gäller. Att de ideologiska “fadersfigurerna” sen är/var många och skiftande och att trottar tidvis hållit i den praktiska ruljansen på vissa orter är en annan sak.
    Lite på skämt kan man påstå att syndikalister har högaktat Kropotkin, Emma Goldman och Bakunin, stött Elise Ottensen-Jensen (familjeplaneringens aposteln) och välkomnat “fackliga flyktingar” (främst från LO) men aldrig har haft en bärande sammanhållen rikslinje efter femtiotalet, eftersom LS-en var mycket självständiga. Det som en gång har varit en rallare-organisation blev i Stockholm ett fack för vårdbiträde och lärare, om man hårddrar. Minns jag rätt var också situationister organiserade i Göteborgs LS då Frank Baudes KFML(r) jagade bögar som bäst.

    Leninisternas kadaverdisciplin gäller inte i SAC.
    70-talets “arbetarism” (tråkiga kläder och fåniga hjältar) skrattade man åt. Numera finns där som på andra ställen klimatveganer som äter dyr konstgjort “kött” för att de inte gillar grönsaker, men däremot korvsmaken (jag skojar, men det fanns minst en på Uppsala-LS hundraårsfest).

    Annars:
    – En gång i tiden fanns MLK (mest runt Jönköping om jag minns rätt).
    Jag har ingen aning om vad det blev av de, ty jag har under mycket länge haft annat att stå i, förutom att jag ansåg att Sverige inte är ett fall för politiken utan för psykiatrin.
    Självförtrycket är makalöst i det här landet.
    I nyktert tillstånd är det omöjligt att veta vad folk tycker, så rädda de är för att bryta mot den förmodade gällande obligatorisk konsensusen. Detta är extremt farligt och har lett till att Sd numera i praktiken sätter dagordningen.

    70-talets snack om socialism var desto mera löjlig som det var fascism som skulle ha kommit ur en revolution i det här landet. Dessvärre fattade machovänstern inte det, och den blev irrelevant.

    Rosa Luxemburgs varning gäller än idag: en revolution kan bara åstadkomma det som utvecklingen har mognat (jag återger andemeningen i det som jag läste på franska för typ 45 år sen, men citatet torde gå att finnas på svenska).
    Dagens villaägare lär knappast överge Sd för ett socialistiskt parti.
    Villa-bilsamhället kan inte vara annat än höger, och det vet högern mycket väl, som gör allt vad den kan – jorden runt – för att tvinga folk att äga sina bostäder (numera ägarlägenheter, även i Sverige). SAP grävde sin egen grav när det hårdsubventionerade villabyggen i stället för flerfamiljshus. (Sextiotalets villor betalades med skatteavdrag och tvåsiffrig inflation, förutom att tomten ofta var iordningställd av kommunen, för stora belopp).

    Skall man då ge upp?
    Naturligtvis inte!

  5. Jag vill helst inte skriva något om “vänstern”. I Luleå har det förts en kamp mot skolnedläggningar, som fått kommunledningen på fall. Om detta har ni även kunna läsa i riksmedia, säkert även sett på TV. Jag jämför ofta med kampen på 1970-talet, där skolkampen i Markitta kom att bli en av startpunkterna för skolkamp runt om i landet och mot avfolkningen av Norrbotten. Den utvecklingen lyckades vi vända, även om en av kamperna idag står om för eller emot gruvorna. Det som tillkommit är kampen mot klimatförändringarna, där den före detta “vänstern”, reagerat därför att klimatrörelsen inte tar upp “socialismen”. Men för mig är den avgörande parollen “Ändra systemet, inte klimatet” tydlig nog. I Rättvisepartiets tidning “Offensiv” finns i varje nummer rapporter om liknande kamp mot orättvisor runt om i landet. Det finns en massa folkrörelser, som gör ett stort arbete, som Folket i Bild, ska börja ta upp i nästa nummer 12/2019. Jag tycker vänstern suttit fast i historia om hur slavsamhället, avlöses av feodalismen, sedan av kapitalismen, för att slutligen uppnå socialismen och kommunismen. Men är historien en följd av en religiös lagbundenhet. Vi har haft stora nederlag i form av krig och reaktion. Vi inriktar oss på en-frågor, som kamp mot kriget och Nato. Men vad gör vi om det inte blir något krig? Hur vill vi ha den värld vi ska leva i, det som under 1970-talet nästan diskuterades föraktfullt om dagskrav och ekonomism. Hur ska vi odla för ett självförsörjande samhälle? Ska vi ha fossilslukande massbilism? Ska vi ha stordriftens eller smådriftens fördelar?
    Under helgen hade vi i Luleå en filmfestival för ett hållbart samhälle. Ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen, Studiefrämjandet, FilmPool Nord och Folkets Bio. Om det skriver jag lite i nummer 12 av FiB. För mig var det filmer som växte fram i ett sammanhang. Bland annat visades följande film ;https://www.bing.com/videos/search?q=Film+Antropocen&view=detail&mid=2DE7985DE71CB37BE1412DE7985DE71CB37BE141&FORM=VIRE. Den inleddes med att man samlade in elefantbetar, varför förstod jag inte. I slutet visade det sig att de brändes. Det fattiga landet Kenya har nämligen bestämt sig för att skydda elefanter, för att inte tjuvskjutna elefanters betar ska säljas till Folkrepubliken Kina för konsthantverk till en rik överklass. Den filmen visar tydligt om hur “stordriften” är ett hot mot vår värld. Den var skakande. Jag menar att stora delar av det som kallas “vänster” fortfarande blundar och sitter fast i en överdriven tro på “teknikutveckling” och 5G-teknik. “Lite elektromagnetisk strålning ska väl en karl tåla”. Vi sitter fast i en tid, när Sovjetunionen skulle vända på floderna, vilket ledde till uttorkning av Aralsjön. Vi skövlade vår jord och såg det som flummigt att använda ord som Moder Jord. Vi lät oss bli individualister och nöjde oss att se filmer på TV,DVD,och SvTPlay individuellt och klicka vidare på Facebook. Det jag lärde mig under helgen var att se film tillsammans med andra och umgås diskutera och väckas till frågor om att vi måste förändra samhället tillsammans. Jag tror en del av mina tidigare vänner utvecklats till politruker, som vill definiera varje bokstav för att göra socialismen möjlig. Vi ser inte den massrörelse vi en gång drömde om i våra olika bokstavssekter, där även jag var med i alla viktiga diskussioner. Vad händer i världen idag. Nu är det alla slags miljondemonstrationer, som gör världen hoppfull.

  6. Vänstermänniskor har hjärtat på rätta stället. Jag har aldrig förstått hur man som “vanlig” kan rösta borgerligt. Hur kan någon finna glädje i att öka klyftorna?
    Tage Danielsson tyckte jag som ung, var en bra förebild. Eftersom han stadigt skrev “Tankar från roten” i syndikalisttidningen Arbetaren kom jag att prenumerera. Då det sedan blev aktuellt med anställning och fackanslutning valde jag att bli Syndikalist 1975. Av två skäl: 1. De hävdade demokratin som social ordning, både i samhället i stort och i den egna organisationen. 2. De menade att socilaiseringen ska ske genom att de anställda tar över produktionsmedlen.
    Jag förstod att dessa mål inte var möjliga att uppnå. Men vadå då? Det viktiga är väl att man håller liv i en vision, att man hävdar ett idealtillstånd.
    Av flera skäl har jag under mitt yrkesverksamma liv haft skiftande anställningar, bl.a. som socialarbetare, byggnadsarbetare, sågverksarbetare, svetsare, högstadielärare och kurator. Syndikalisttillhörigheten gjorde att jag kunde vara kvar i samma fack hela tiden. Det är något visst då man alltid kan lita på att man har fackets stöd – alltid. På flera arbetsplatser anslöt sig flera. Då kunde vi teckna avtal, vilka alltid skulle godkännas av de berörda. Då vi förhandlade var alltid medlemmen det gällde, närvarande. Människor växer med ansvaret.
    Det gick bra att komma överens med övriga arbetskamrater, cheferna, direktörerna och även med företrädare för de lokala facken. Men vi var illa sedda av ledningarna i SKTF, LO, Metall m.fl. Men dessa kunde dock alltid lita på att vi utlyste sydmpatiåtgärder då de utlyste strejk eller vidtog andra åtgärder.
    Vad gäller partisympatier hos Syndikalister har jag en känsla av att de oftast röstade på VPK eller ogillade politiker och överhet.

    I dag pratas det om pivatisering av Arbetsförmedlingen. Inom Syndikalismen berättas att Staten såg sig nödgad att förstatliga och monopolisera arbetsförmedlandet bl.a. beroende på Syndikalisternas framgångsrika s.k. registersystem som tillämpades i på vissa ställen. I stora delar av Dalarna var skogsägarna hänvisade till traktens LS (lokal Samorganisation) då de behövde arbetskraft. Där fick de helt enkelt rätta sig efter det pris som rådde.
    Det kanske vore något att börja med som socialistisk rörelse – skapa arbetsförmedlingar? Det skulle innebära att arbetarna själva avgör vad deras insats kostar. Då kommer “arbetsgivaren” att äntligen få sitt rättmätiga namn “arbetsköparen”

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here