USA tvingade Ukraina att förkasta fredsavtal med Ryssland uppger förre tyske rikskanslern Gerhard Schröder

17
837
Gerhard Schröder


Källa: 
https://www.rt.com/news/585491-german-ex-chancellor-says-us-blocked-ukraine-peace/

________________________________

Gerhard Schröder har hävdat att Washington blockerade Kiev från en uppgörelse i mars 2022, vilken kunde ha avslutat blodsutgjutelsen

Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder har i en tidningsintervju hävdat att den amerikanska regeringen inte ”tillåtit” några kompromisser som kunde ha fått ett slut på konflikten mellan Ryssland och Ukraina, bara veckor efter att Moskvas militära offensiv började i februari 2022.

I en intervju som publicerades av den tyska tidningen Berliner Zeitung på fredagen sa Schroeder att han ombads att hjälpa till att medla i fredsförhandlingarna i mars 2022 mellan ukrainska och ryska tjänstemän i Istanbul. Han sa att även om representanter för den ukrainske presidenten Vladimir Zelensky var öppna för att göra eftergifter i sådana nyckelfrågor som att avsäga sig ansträngningar att gå med i Nato, ”gick ukrainarna inte med på fred, eftersom de inte fick göra det. De var först tvungna att fråga amerikanerna om allt de diskuterade.”

Ryska tjänstemän har upprepade gånger hävdat att USA och andra västerländska stödjare av Ukraina avskräckt Zelenskys regering från att gå med på en fredsuppgörelse. Schroeder, som har försvarat sin fortsatta vänskap med Rysslands president Vladimir Putin, bekräftade i huvudsak det påståendet i intervjun med Berliner Zeitung. ”Mitt intryck: ingenting kunde hända eftersom allt annat beslutades i Washington,” sa han.

Den före detta kanslern beskrev Washingtons strategi som ”fatal” och sa att den resulterade i närmare band mellan Ryssland och Kina. ”Amerikanerna tror att de kan hålla ryssarna nere”, sa Schroeder. ”Nu är det så att två aktörer, Kina och Ryssland, som begränsas av USA, går samman. Amerikaner tror att de är starka nog att hålla båda sidor i schack. Enligt min ödmjuka åsikt är detta ett misstag. Se bara hur sliten den amerikanska sidan är nu. Titta på kaoset i kongressen.”

Washingtons allierade i Västeuropa ”misslyckades” med att ta tillfället i akt att driva på för fred i mars 2022, sade Schroeder. Vid den tiden, tillade han, var Zelenskij öppen för att kompromissa om Krim och utbrytarterritorierna i Donbass-regionen. Sedan dess har hundratusentals ukrainska trupper dödats när västerländsk militär hjälp förlänger konflikten. Putin uppskattade tidigare denna månad att Kiev förlorade över 90 000 soldater i den misslyckade motoffensiven som började i juni.

”Vapenleveranserna är inte en lösning som varar för evigt, men ingen vill prata”, sa Schroeder. ”Alla sitter i skyttegravarna. Hur många fler människor måste dö? Det är lite som Mellanöstern. Vilka är offren på ena sidan och på den andra? Stackars människor som förlorar sina barn.”

Macron vid mötet med Putin i juni 2018. By Kremlin.ru, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=59511223

Schroeder sa att bara Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz kan återuppliva fredssamtalen i Östeuropa. ”Scholz och Macron borde faktiskt stödja en fredsprocess i Ukraina eftersom det inte bara är en amerikansk fråga, utan framför allt en europeisk fråga.” Han tillade, ”Varför kombinerade inte Scholz och Macron vapenleveranserna med ett erbjudande om att samtala? Macron och Scholz är de enda som kan prata med Putin.”

Ryska ledare hotades av USA:s strävan att föra Nato till Moskvas västra gräns genom att lägga till Ukraina i den västra militäralliansen, sade Schroeder. Han hävdade dock att en av motiveringarna för att beväpna Ukraina – påstådd rysk expansionism – inte hade någon grund i verkligheten.

”Denna rädsla för att ryssarna ska komma är absurd”, sa Schroeder. ”Hur ska de besegra Nato, än mindre ockupera Västeuropa?” Han tillade, ”Det är därför ingen i Polen, Baltikum och absolut inte i Tyskland – alla Nato-medlemmar förresten – har anledning tro tro att de är i fara.”

Å andra sidan, insisterade Schroeder, måste västerländska ledare förstå att oavsett vem som sitter vid makten i Moskva, kommer Ryssland inte att tillåta att vare sig Ukraina eller Georgien absorberas av Nato. ”Denna hotanalys kan vara känslomässig, men den är verklig i Ryssland,” sade han. ”Västlandet måste förstå detta och acceptera kompromisser i enlighet därmed. Annars blir det svårt att uppnå fred.”

Föregående artikelManifestation för Palestina, fred söndag kl 12 på Odenplan. Jättedemonstrationer i USA.
Nästa artikelEnorma demonstrationer i Washington och andra städer till stöd för Gaza
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

17 KOMMENTARER

  1. Vad vi ser i dessa dagar i och med kriget mot Gaza, är den amerikanska geopolitikens kollaps.

    Den uppenbarar sig på samma sätt i rysk-ukrainska kriget.

    Det amerikanska tankesättet, diplomatin, geopolitiken och dess militära filantropi hos de ultraliberala internationalisterna faller samman inför våra ögon.

    Natos näst största militärmakt, Turkiet, går rakt emot den amerikanska militärklassens tänkande och beteenden. Nato håller på att politiskt falla sönder. Den korta västerländska enighet som Putin själv orsakade är nu över.

    Med alltmer fakta som sipprar ut om vad som rört sig och diskuterats bakom de stängda politiska och diplomatiska dörrarna, visar med klarhet och tydlighet att den amerikanska ”diplomatin” och geopolitiken inte går ihop, ens teoretiskt.

    Och in i detta sönderfall skall nu Sverige baxas in i Nato. Erdoğans motstånd mot Sverige i den amerikanska Atlantpakten Nato kanske är den klaraste intellektuella gåvan och idén som Sverige faktiskt kan få som betänketid, guld värd.

    Schröder har rätt. Den ukrainska krisen och förhållandena med Ryssland för europeisk del kan inte längre överlåtas till de amerikanska tankesmedjorna och Washingtons presskonferenser.

    Fallet Afghanistan visar att den amerikanska geopolitiken även i Gaza har strandat.

    Man ansöker inte att få gå med i det brittiska imperiet året 1946 eller 1947.

    Schröder tolkar sakernas dystra tillstånd rätt. Söker inte Europa konstruktiva lösningar på lång sikt att leva med Kina och Ryssland på den euro-asiatiska kontinenten, är vi dömda att mumifieras som Biden tillsammans med det amerikanska sönderfallet runtom i världen.

    Europa liksom Mellanöstern är på väg in i den post-amerikanska epoken. Det har president Erdoğan, märkligt nog, klart insett.

    Den amerikanska geopolitiken håller på att bli ett dödsbringande tungt släpankare för Europa.

    Finns Nato om 10 år? Det är ytterst tveksamt.

    • Johan, det den listige president Erdogan har insett är att hans ställning i den rysk- ukrainska eller palestinsk-israeliska konflikten eller Sverige – Nato, kommer inte att påverka relationerna inom Nato och USA. Turkiet agerar inom ramen för alliansens politik.
      Erdogan kommer aldrig gå in i någon öppen konfrontation med Nato och USA.

      Turkiet kommer att ge diplomatiskt och politiskt ”stöd” och att använda det för att främja sina egna politiska intressen med ”respekt” för den andra sidans sak.
      Så fungerar diplomati.
      Den amerikanska geopolitiken är i ständig rörelse, från ett område till ett annat , så fungerar ett Imperium.

      Som sagt, det är resultaten som räknas!

      • Det är som de säger i regionen: det är mycket snack. Bland arabländerna har det de senaste trettio åren varit mycket blah, blah, blah – inte mycket till aktivt stöd för Palestina alls.

        Igår var det demonstrationer i Turkiet för att stänga de amerikanska baserna i just Turkiet -det är ett ständigt hot Erdogan ofta haft i sin vokabulär med Washington.

        Jag tycker ändå att det är någonting annorlunda med denna konflikt. Aldrig tidigare har vi sett en så omfattande skillnad mellan uttalad (amerikansk) diplomati och läget på marken. De flesta arabiska länders ledningar avskyr Hamas, men ”den arabiska gatan” har nu ställt dessa länder inför givet faktum. Igår vägrade de två närmasta amerikanska vännerna, Jordanien och Egypten, alls att diskutera några lösningar efter kriget med den evigt kringresande amerikanen Blinken: bara eldupphör.

        Någonting har faktiskt gått sönder denna gång i den amerikanska politiken i regionen; och faktum är nu att Natos två största militärmakter står på varsin sida, liksom att Sydamerika nu börjar antingen säga upp de diplomatiska förbindelserna med Israel eller helt ta hem sina ambassadörer. När allt detta är över kommer den amerikansk-israeliska positionen i regionen vara dels isolerad och dels kraftigt försvagad. Det går inte att bortse från.

        Inför Irak-kriget år 2003 utlovades från Washington (det har alla glömt bort idag) en s.k. ”road map for peace”, att om länder ”understödde” kriget mot Irak skulle tvåstatslösningen Israel-Palestina införas. Det var den gången. Alla vet och minns det i regionen. Den lösningen från amerikansk sida går inte att dra en gång till.

        De arabiska länderna vill nu höra hur och när de illegala 660 000 ockupanterna och religiösa galningarna på Västbanken skall evakueras och flyttas ut från hela Västbanken. Här blir det upp till bevis, eller så kommer helt enkelt arabvärlden att välja bort Washington; alla aktuella arabländers vilja att gå med på the Abraham records (som jag tidigare felaktigt kallade ’Adam records’, jag ber om ursäkt) med ”fred med Israel”(länder som för övrigt aldrig legat i krig med Israel) nu dragit tillbaka alla ingångna löften om det med Netanyahu.

        Regionens ”fred” och den ”arabiska gatan” måste nu invänta hur Biden och Netanyahu försvinner från makt- och våldsverkarpositioner i regionen. Vi kan till och med börja fundera på om amerikanska politiker faktiskt kan komma att åtalas i ICC eftersom de påhejat klara krigsförbrytelser, understött statsterrorism och brott mot mänskligheten, tillsammans med den israeliska stats- och militärledningen, för det som skett på palestinskt territorium, där ICC har full jurisdiktion (domrätt, domsrätt) för allt som sker. Dessutom sker idag en rejält kraftig opinionskantring inuti Amerika med understöd för den palestinska frågan. Amerikanska universitet tycks alltmer domineras av pro-palestinska ungdomar på väldigt många platser.

        Natomedlemmar som Norge har fått nog av den amerikanska uppskjutningspolitiken, liksom Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien numera röstat för den arabiska fredsresolutionen i FN. Nato är splittrat och rejält försvagat, och Washington kan inte räkna längre med något minsta enat Natostöd i ryggen.

        Hamas har med sitt våld tagit fram det sanna ansiktet hos Israel och de amerikanska Förenta staterna, och det är ingen vare sig legal eller smickrande bild vi ser. Även opinionen i Europa håller på att skifta (tack och lov). Hamas, hur illa det än är, har helt enkelt även vunnit PR-kriget i regionen och runtom i världen.

        • JdN,
          det amerikanska imperiet har trasslat in sig i allt för många områden på en och samma gång och riskerar därför, inte ensamt att falla sönder — ett trasigt imperium tar alla sina vasaller och ett antal motståndare ner för stupet.

          Solklart är att 2000-talets Amerika har  några av samma faktorer som spräckte det romerska imperiet,
          1.Grotesk ekonomisk ojämlikhet
          2.Vilda överutgifter för militären
          3.Korruption  som undergräver det politiska systemet
          4.Ett land i ständigt fördjupande konflikt

          Men USA är inte Rom, USA:s militära 
          närvaro i den nuvarande överexpansionen, öppen och dold, finns  praktiskt taget i alla hörn av världen även i yttre rymden…
          och vi blir ständigt påminda om att vi lever i atomåldern.

          • Det är svårt att dra historiska paralleller mellan ett imperium som försvann för låt säga 1 500 år sedan och ett idag helt internationaliserat världssammanhang.

            Vi måste ta in att globalismen i sig är under sammanfallande. Det finns liksom bara ett enda land som i sig inte låtit sig ”globaliseras”, och det är de amerikanska Förenta staterna själva.

            Idag, däremot, behöver inte varje anständig stat som rest sig in ”i det demokratiska finrummet” åka till Vita huset och ”bli antagen och godkänd”.

            Den epoken är idag förbi.

            En multipolär värld, som vi egentligen redan har till stora delar, behöver däremot inte innebära automatiskt alltmer fredliga konfliktlösningar, snarare att stormaktskonkurrens och rivaliteter faktiskt ökar. Det däremot, är det inte många som tänkt på.

            Men den eurocentriska värdegemenskapen för världen, numera styrd och regisserad av bönderna/nykolonialisterna från Washington, är definitivt på väg bort. Vi är alla på väg in i den post-amerikanska världen.

            Framtidens utrikespolitik kommer, som det var förr i världen, inte att röra ”gemensamma värderingar”, utan hur man hanterar sina grannar.

        • Nuclear, skärpning!
          Klart vi kan dra paralleller mellan två av världshistoriens stora imperier. Rom i går. USA i dag.

          Under flera perioder i Västvärldens historia har intresset varit väldigt stort för romersk historia och vi kan dra många intressanta paralleller mellan det moderna Amerika och det antika Rom.

          USA är i en liknande situation som den Rom befann sig i under slutet av republiken; ekonomiska stormaktsintressen orsakar kriser som rubbar det system vilket hela nationen vilar på.

          “Det värsta har ännu inte inträffat”, säger börsgurun och dollarmiljardären Carl Icahn när han uttalar sig om den pågående recessionen. Den högt ansedde investeraren drar paralleller till romarrikets fall och menar att skenande inflation hade en stor betydelse även då. 

          “Inflation är en förfärlig sak, den går inte att bota”, säger Carl Icahn, och tillägger att hög inflation hade en stor roll i det romerska kejsardömets fall. Det romerska kejsardömet genomled en kraftig hyperinflation efter att man vid ett flertal tillfällen sänkte silverhaltet i rikets valuta för att kunna trycka mer pengar.

          Resultated blev katastrofalt och slutade med att den romerska inflationen steg med 15 000 procent mellan år 200 och år 300 efter kristus, enligt historiska bedömningar. 

          • Nja, jag räknar inte dagens amerikanska delstater till de stora historiska imperierna, eftersom det inte är det.

            Washington har makt därför att Europa varit svagt sedan 1945, och ingenting annat.

            Rom som försvann för över 1500 år sedan har ingen bäring på referenserna hos allmänheten, så jämförelser blir bara alltför abstrakta.

            Däremot är den amerikanska geopolitiska imperialismen snarare lik och jämförbar med brittiska imperiet; självutnämnd maktfaktor i delar av världen där det bokstavligen inte har något att göra; som dagens amerikansk-ideologiska kanonbåtsdiplomati i östra Medelhavet.

            Israel som idag helt saknar diplomati låter idag en illa förberedd Blinken åka runt och saluföra israeliska saken i regionen. Gärna en slags ”humanitär paus” så man först kan föda stackars palestinierna med om det är amerikansk soppa eller koshersoppa eller annan soppa (jag vet inte), så man sedan kan bomba dem till döds, så att folkmordet och krigsförbrytelserna inte är omedelbart synbara. De fick i alla fall inte mördas hungriga.

            Så glöm Rom för 2000 år sedan. De skötte säkert denna region bättre.

          • Johan, du ska titta till de historiska, ekonomiska och politiska parallellerna!!
            Vad du räknar hit och dit, står du för.
            USA är ett historiskt imperium och blev
            en framväxande stormakt under första hälften av 1900-talet. Anglosaxisk hör till historian alla länder hör till historia och paralleller kan dras dem emellan.

          • De amerikanska Förenta delstaterna är inget imperium. Man har bara fortsatt de en gång lika misslyckade brittiska imperietraditionerna.

            Jag har FULL RESPEKT för breda historiska jämförelser och paralleller med t.ex. Romariket.

            Men vi har bara efterhandsberättelser skrivna av modernare historiker långt efter Romarrikets fall på 400-talet (ungefär som när Nya Testamentet skrevs flera hundra år efter Jesus död, en person som faktiskt inte finns belagd som någonsin existerat i samtida grekiska och romerska historikers skrifter de år en Messias Jesus från Nazareth påståtts existerat. Källorna är noll. De finns bara cirkelresonemang i de egna bibliska efterkonstruktionerna flera hundra år efteråt).

            Vi har få direktberättelser, vittnen och dagböcker från Romarriket, än mindre avancerad statistik, som vi kan använda som tillförlitliga jämförelser, bara historikers modernare efterhandskonstruktioner.

            Rom byggdes ut kring sin egen huvudstad i ett sammanhängande och sammanhållet territorium, som en klassisk kontinentalmakt.

            Brittiska imperiet liksom dess farsartade kopia, de amerikanska Förenta delstaterna har (hade) spridda intresseterritorier spridda och avskilda runt om i punktterritorier skilda av hav, oceaner och fientliga territorium emellan, som bara kan hållas samman med stark flottmakt och rena politiska hot.

            Romariket som kontinentalmakt höll territoriellt ihop i många långa århundraden, nästan 2 000 år.

            Brittiska imperiet i drygt 150 år, det amerikanska dominerande systemet i bara drygt 70 år. I Irak år 2003 började dess upplösning.

            Romariket var i sig en stor civilisation, den nordamerikanska delstatshistorien och nordamerikansk politisk kultur är i sig ingen egen civilisation -den finns helt enkelt inte som självständig politisk och social civilisation; det är en enkom mimikcivilisation grundat på det i sig misslyckade brittiska imperiet kryddat med frireligiös missionerande av den vite mannens börda, som hittills misslyckats i hela Fastlandsasien.

            Att jämföra det tvåtusenåriga Romarriket och dess viktiga civilisation, med de koloniala amerikanska Förenta delstaterna är lite att förolämpa vår europeiska kultur och historia.

            De har föga gemensamt.

          • Johan, USA om något är ett imperium!!

            Synonymer till imperium:
            stormaktsvälde, världsvälde, världsherravälde, välde, världsmakt, 
            kejsarrike, kejsardöme

            Synonymer till världsmakt:
            imperium, stormaktsvälde, supermakt,  imperialistisk stat, kolonialmakt, stormakt, världshegemoni, världsherravälde 

            USA:s koloniala historia sträcker sig från 1497, då de första européerna efter vikingarna landsteg på Nordamerikas östkust, via etablerandet av kolonier på 1500- och 1600-talen, och sträcker sig till självständighetsförklaringen 1776 i samband med amerikanska frihetskriget.

            USA har en mörk historia både som kolonialmakt och som imperialistisk stat. USA övertog, genom krig, en rad spanska kolonier 1898 bland annat Cuba och Filippinerna och bekämpade där inhemska befrielserörelser. Latinamerika har, alltsedan Monroedoktrinen 1823 varit USA:s ”bakgård” främst i Latinamerika, in i modern tid. USA har av stormaktspolitiska intressen stöttat en rad militärkupper och blodiga förtryckarregimer. I fråga om USA bör också det orättfärdiga Vietnamkriget och krigföringen i hela det gamla Indokina på 1960–70-talen nämnas. 
            Glöm inte alla krig efter 70-talet.

          • Nauclér, här kommer slutklämmen!
            ×××
            Den ordagranna översättningen av imperium är ”makt att befalla” (av lat. imperare, ”befalla”). När romarna använde termen syftade de på en specifik typ av makt, den som förknippades med militär auktoritet. Ordet var knutet till en militär befälhavare (lat. imperator) och, i förlängningen, till det geografiska område som han utövade makt inom. Flera olika ämbetsmän kunde utöva imperium, till exempel pretorer, konsuler och diktatorer.

            En viktig poäng var att termen kopplades till legitimt maktutövande, något som förlänats till enskilda individer av senaten och det romerska folket. Imperium kunde inte ärvas, till skillnad från regnum (”kunglig makt”), som kunde ärvas – ett koncept som var synnerligen politiskt inkorrekt i det antika Rom. Efter att den romerska republiken omvandlats till ett kejsardöme på 20-talet f.Kr. kom den högsta imperiebefattningen, imperium maius, att knytas till kejsarens person.

            Det dröjde till andra hälften av 1800-talet innan ordet byggdes in i termen imperialism. Ursprungligen var detta en negativt laddad term som användes om grannhärskare. När britterna nyttjade den på 1850- och 1860-talen syftade den framför allt på den franske kejsaren Napoleon III:s militära interventioner utanför Frankrike. Senare, i synnerhet på 1890-talet, kunde termen fyllas med positiva konnotationer och till och med tolkas som en civilisatorisk plikt (”den vite mannens börda”). Sedan vände vinden igen, och idag är ordet, som bekant, lika negativt laddat som för 150 år sedan.

            Dick Harrison

          • I skriften ”USA som världspolis” 2013 behandlar vi begreppet ”imperialism” något, liksom i kortversionen från 2020. Läs ”USA som världspolis” – nu endast 50 kr!

            Här ett utdrag från kortversionen ”Begreppet imperialism används då och då av förespråkare för USA:s politik men med försiktighet och inte officiellt. ”Imperialism” ger hos många negativa associationer till krig, erövringar och kolonialism. Efter attacken på World Trade Center i september 2001 hördes den jämfört med ”imperialism” mer utslätande frasen ”ett amerikanskt imperium” oftare inte minst bland neokonservativa (PNAC 2010) och inte alltid nedsättande.

            I november 2000 höll Richard Haass, medlem av nationella säkerhetsrådet och nu ordförande i mäktiga Council on Foreign Relations ett föredrag med titeln ”Imperial America”. Han menade att det var nödvändigt att USA med sitt överskott av makt (”surplus of power”) omvärderar sin roll från vanlig nationalstat till imperialistisk makt. Michael Ignatieff, professor i mänskliga rättigheter på Harvard skrev 2002 i New York Times Magazine att ”Faktum är att Amerikas hela krig mot terrorismen är en övning i imperialism. Max Boot, ledande neokonservativ ideolog skrev i oktober 2001 att ”en dos USA-imperialism kan vara bästa svaret på terrorismen.” (Boot & Kirkpatrick 2003). Fareed Zakaria, inflytelserik redaktör på Newsweek och på Time skrev två månader efter intåget i Bagdad att ”I Washington finns en växande bransch av nya imperialister, människor som argumenterar för att Amerika bör anamma sin roll som liberal imperiemakt” (Newsweek 23/6 2003). Niall Ferguson, känd professor vid bl.a. Oxford menar att USA är ett imperium, och anser att detta är en bra sak (Foster 2006). I februari 2013 hade Time en lång artikel med titeln ”Neo-Imperialism and the Arrogance of Ignorance” med fokus på USA:s insatser i Afrika. (http://nation.time.com/2013/02/27/neo-imperialism-and-the-arrogance-of-ignorance/).”

            Lite historik
            ”10.3.1 Hobson och Hilferding

            Boken ”Imperialism – a study” (1902) av den liberale engelske ekonomen och politikern Hobson fick stor betydelse. Han menade att det centrala i imperialismen var ekonomisk exploatering, och att den avvek mycket från den tidigare kolonialiseringen. Hobson presenterade siffror som visade att de brittiska utlandsinvesteringarna ökade kraftigt från 1880-talet, och menade att en imperialistisk utrikespolitik behövdes för att trygga dessa. Kapitalism kan finnas utan imperialism, menade Hobson. Han ansåg att imperialism beror på överproduktion (”översparande”), ojämn inkomstfördelning och kan avhjälpas genom att höja arbetarnas löner, eller omfördela via skatter. Hobson förespråkade avkolonialisering och investeringar i England i stället för utomlands. Lenin och andra socialister kritiserade dessa senast nämnda uppfattningar hos Hobson, men accepterade i stort sett hans syn att den nya imperialismen var en ekonomisk exploatering.

            Den österrikiske ekonomen Hilferdings bok ”Das Finanzkapital” 1910 var också mycket betydelsefull. Hilferding, som var influerad av marxismen tidigt, men också under 1920-talet flera gånger finansminister i olika socialdemokratiska ministärer, menade att monopol gradvis ersatt fri konkurrens. I de utvecklade kapitalistiska staterna hade uppstått ett starkt finanskapital inriktad på nya marknader, vilket medförde en utrikespolitik kännetecknad av militära rustningar och aggression.

            10.3.2 Lenin

            Lenins bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” var tydligt inspirerad av Hobson och inte minst Hilferding och kom ut i Ryssland 1917. Den fick ett stort genomslag och inflytande under decennier framöver. Den baseras på grundlig analys av omfattande ekonomiska data. I ett annat arbete nämner Lenin 150 böcker och 240 artiklar som bakgrundsmaterial till sin bok. (Lenin. Notebooks on Imperialism, 1912-1916; Fuchs 2010). Bokens inflytande stärktes av att Lenin ledde Oktoberrevolutionen och då ekonomisk utveckling under några decennier syntes bekräfta Lenins analys. Vad skriver då Lenin?
            ”En monopolställning har uppstått för ett fåtal av de mycket rika länderna, där kapitalackumulationen uppnått gigantiska dimensioner. Det uppkommer ett väldigt ”kapitalöverskott” i de avancerade länderna (Lenin 1917). Istället för investeringar i det egna landet, till exempel i jordbruket för att höja massornas levnadsnivå, sker kapitalexport. Det beror på att ”i de efterblivna länderna är profiten vanligen hög för kapitalmängden är liten, jordpriset relativt lågt, arbetslönen låg och råvarorna billiga. Möjlighet till kapitalexport skapas genom att en rad efterblivna länder redan är indragna i världskapitalismens kretslopp (Lenin 1917).
            Lenin sammanfattar att imperialismen är kapitalismens högre (dittills högsta) stadium med fem kännetecken:

            1. Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
            2. Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit på grundval av detta finanskapital.
            3. Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
            4. Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
            5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

            Lenin menade att formell politisk annektering av landområden, av kolonier var typfallet under imperialismen, men att denna även kunde ske genom kontroll över andra länders ekonomi. Vidare ansåg Lenin att det sedan Marx dagar skett viktiga förändringar av det kapitalistiska ekonomiska systemet, som övergått från konkurrenskapitalism till en ”monopolkapitalism”. Han menade att kolonialism existerade långt före imperialismen, och att dessa inte var identiska företeelser. Boken var också ett bidrag till att försöka förklara internt och externt varför bolsjevikerna inte stödde någon part i första världskriget, och skriven i medvetenhet om den tsaristiska censuren i Ryssland, vilket medförde självcensur (Magnusson 2002). I förordet till upplagan våren 1917, efter februarirevolutionen, skriver Lenin ”Därför var jag inte endast tvungen att strängt inskränka mig till en uteslutande teoretisk – särskilt ekonomisk – analys av fakta utan också att formulera de få nödvändiga politiska anmärkningarna med den största försiktighet…”

            Vi menar att mycket fakta talar för riktigheten av bedömningen av Hobson, Hilferding och Lenin m fl. att imperialism är ett stadium i en utveckling av kapitalism, som började tydligt framträda för mer än 100 år sedan. Sedan dess har vissa förhållandena i ekonomin och världen ändrats. Vissa av Lenins kännetecken har försvagats, och nya karakteristika har tillkommit, se avsnitt. 10.8”

          • Tack Anders, med ett ord imperium = imperialism = militär auktoritet i kombination med maktutövande på olika geografiska områden= USA idag
            och historiskt i över 500 år

          • De amerikanska Förenta delstaterna må driva en slags Brittisk Imperialism 2.0 – men det är inget imperium. De amerikanska staterna är som 1900-talets Italien: de förlorar nämligen alla sina krig; och man kan bara anfalla mycket svaga och försvagade motparter som talibanerna i Afghanistan eller Saddam Hussein i Irak (som Washington dessutom var med om att bygga upp båda av dem på 1980-talet): det blev till slut två strategiska dunderförluster.

            Ett ”imperium” som inte behärskar politisk strategi är därför inget imperium.

            Läs gärna Emmanuel Todds (inte alltför tjocka) bok ”Låtsasimperiet” som öppnar många ögon och nya uppslag hur det amerikanska ”låtsasimperiet” inte fungerar och hur det har framtiden emot sig.

            I detta nu håller detta låtsasimperium på att helt isoleras med Israel i sydvästra Asien.

            Den nya alltmer framträdande multipolära världen kommer definitivt att innebära mer stormaktskonkurrens, stormaktsarrogans och rentav mer aggressivitet.

            Den amerikanska akilleshälen är -igen- att man engagerar sig i regioner där de amerikanska Förenta delstaterna inte är geografiskt objektivt vare sig boende eller har objektiva ”säkerhetsintressen”, d.v.s. bara självpåtagna sådana.

            Den amerikanska imperialismen består i att hålla tillbaka andra stormakter I DERAS HEMREGIONER: allt från Ryssland, Tyskland, Japan till Kina o.s.v. Washington har till och med uppfunnit ett helt nytt ord för sin nya strategi för 21:a århundradet: ”Indo-Pacifikiska regionen” (d.v.s. Indiska ocean- och Stilla havsregionen). Man försöker slå sig in mellan Indien och Kina i Sydasien -där de amerikanska Förenta delstaterna inte har minsta geografiska eller/och objektiva säkerhetsintressen. Det är helt självpåtaget.

            Det må vara ett stormaktsspel på hög nivå – men det är inget imperium i geografisk eller besittningsmässig historisk mening. Imperier vinner krig, de förlorar dem inte ett efter ett i decennium efter decennium. Washingtons våldsetablissemang är måhända ett permanent ”loser empire”. President Biden som numera både rör sig som och ser ut som en porslinsmumie, är den ultimata symbolen för detta förbigångna låtsasimperium.

            Men ta gärna en titt i Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet” – och den som tror all de amerikanska Förenta delstaterna är ett äkta imperium kommer att få många aha-upplevelser och ögonöppnare.

          • Johan de Nauclér, ta till dig de sak-kunnigas givande ord. Ett texturval jag tycker passar dig delar jag hjärtligt.
            ×××

            Är Amerika ett imperium?
            av
            TYRONE GROH och JAMES LOCKHART

            Rollen för intellektuella och beslutsfattare måste förbli delad. Stanley Fish erbjöd goda råd på denna punkt för ett decennium sedan, när Academe återvände till temat amerikansk imperialism: ”[Gör] ditt jobb; försök inte göra någon annans jobb, eftersom du sannolikt inte är kvalificerad; och låt ingen annan göra ditt jobb. Med andra ord, blanda inte ihop dina akademiska förpliktelser för att rädda världen … överskrid inte gränsen mellan akademiskt arbete och partipolitiskt stöd, oavsett om det är ditt eller någon annans. Naturligtvis tar forskare ett enormt ansvar eftersom de ser behovet av att påverka sina elever innan de, eller åtminstone några av dem, fortsätter att bli beslutsfattare. Akademikernas roll bör dock förbli inom ramen för att exponera studenter för olika studieområden och odla kritiskt tänkande. Låt oss som forskare fortsätta att tänja på gränserna för vad som är möjligt när det gäller politik och se till att vi tillhandahåller uppriktiga och sammanhängande perspektiv till utövare och allmänheten. Som utövare (för ibland är vi båda), låt oss förbli både pragmatiska och öppna för nya sätt att tänka.

            Enligt Richard Immerman, ”Amerika är och har alltid varit ett imperium.” Enligt en annan historikers uppskattning är ”det amerikanska imperiets existens ett obestridligt faktum.” Som flera andra har bekräftat, ”har en lavin av vetenskap [har] klargjort imperialismens centrala roll i amerikansk historia … allt som återstår av den gamla uppfattningen att USA inte hade varit ett imperium [är] pyrande spillror.” 

            Samuel Flagg Bemis, en historiker av amerikanska utrikesförbindelser som var särskilt inflytelserik på 1940- och 1950-talen, hävdade att USA omfamnade imperialismen under det spansk-amerikanska kriget, och att detta representerade ”en aberration” i USA:s historia. USA började ”likvidera” detta imperium när det drog sig tillbaka från sina karibiska interventioner på 1920-talet. Bemis tolkning förde fram en tidigare konsensus om att USA i stort sett hade begränsat sig till sina egna angelägenheter tills pressande världsproblem tvingade in det i internationalism; att bortsett från den korta aberrationen 1898 förblev USA en antiimperialistisk kraft i den globala historien; och att den använde sin makt och sitt inflytande för gott – mest för att stoppa aggression, från Spanien 1898 till japanerna, nazisterna och sovjeterna på 1900-talet.

            William Appleman Williams och Walter LaFeber började utmana detta i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De hävdade att USA hade börjat expandera mycket tidigare än 1898. Dess industriella omvandling ledde till en medveten och metodisk ansträngning att skapa ett globalt imperium för att fånga marknader, förvärva naturresurser och sälja sitt jordbruks- och industriöverskott. Dessutom, insisterade de, representerade denna målmedvetna strävan efter imperiet den naturliga kulmen av amerikansk historia – inte en aberration. Williams och LaFeber fick ett blandat mottagande vid den tiden, men deras tolkning har gradvis blivit den dominerande, särskilt sedan slutet av 1900-talet.

            Vi noterar att historiker avsevärt har utökat betydelsen av imperium och imperialism sedan Williams och LaFebers tid. LaFeber – som hade för avsikt att öppna dörren till en livlig diskussion, inte stänga den – begränsade noggrant sitt ordförråd till imperium och kolonialism för att beteckna formell politisk kontroll, samtidigt som han föredrog ”expansion” för att beteckna informellt ekonomiskt inflytande. Han undvek imperialismen ”eftersom de konnotationer som den gavs under det kalla kriget gör den nästan meningslös.”

            Vissa historiker, som Paul Kramer, försöker gå bortom vad de anser vara improduktiva argument om definitioner. De antar nu att USA är och alltid har varit ett imperium och designar sin forskning och skrivande kring frågor som rör hur den amerikanska imperialismen har fungerat och utvecklats över tid. De använder alltmer ”det kejserliga” som ett tillvägagångssätt som betonar asymmetriska maktförhållanden. De som bidrar till detta insisterar alltså på att ”[e]mpire är inte en enda sak utan snarare en komplex och ständigt föränderlig uppsättning ojämlika relationer.” De använder imperiet för att förklara vita bosättningar i USA, självständighetsförklaringen, Monroe-doktrinen, amerikansk missionsverksamhet, det mexikansk-amerikanska kriget, inbördeskriget, utvidgningen av utomeuropeisk handel och alla utländska krig från den spansk-amerikanska krig till nutid, inklusive etablering av utomeuropeiska baser och användning av drönarkrigföring i Främre Östern idag. Allt detta och mer faller inom imperiets ständigt växande paraply. Vi uppskattar dessa historikers försök att gå bort från imperialismens definitionsproblem och utforska dess användbarhet för att tolka USA och världen, men de har misslyckats med att lösa termens grundläggande problem som ett allt vagare nedsättande.

            Som vi ser det har imperiet också blivit sammanblandat med termerna hegemoni och unipolaritet. Kan USA:s framväxt som en global hegemon och det internationella systemets omvandling från bipolaritet till unipolaritet under tiden efter det kalla kriget betraktas som bevis på att USA är ett imperium? Vissa IR-forskare (internationella relationer) hävdar att termerna hegemoni och unipolaritet är och bör förbli distinkta.

            Nexon och Wright utmanar föreställningen att stater blir imperier helt enkelt för att de uppstår som supermakter (i USA:s fall världens enda supermakt) och uppmanar oss att titta närmare på relationerna mellan stater för att avgöra om ett imperium existerar. Med denna riktlinje hävdar vi att unipolaritet, imperium och hegemoni har liknande egenskaper, men de är inte nödvändigtvis likadana. Unipolaritet beskriver en världsordning där fördelningen av förmågor överväldigande gynnar en stat. Vad den staten gör med dessa förmågor avgör om den ytterligare ska klassificeras som ett imperium eller hegemon. 

            Charles Tilly hävdar att kärnan i ett imperium – supermakten eller regional makt, beroende på omfattningen av imperiets räckvidd – utövar ”militär och fiskal kontroll” i varje segment av dess periferi. Enligt Tilly tolererar kärnan existensen av en lokal regering, men den tvingar, stödjer och använder mellanhänder inom dessa lokala myndigheter för att säkerställa ”efterlevnad, hyllning och militärt samarbete.” Tillys poäng är viktig eftersom den visar att ett imperium, oavsett om det är globalt eller regionalt, etablerar både ordning och kontroll över staterna inom dess periferi. Även om kärnan styr indirekt, skapar den målmedvetet och direkt en hierarkisk relation med dess periferi. Kärnstaten placerar sig formellt över perifera stater.

            Till skillnad från imperiet kommer hegemoni ur anarki – villkoret att stater existerar inom ett system där ingen stat eller enhet har fått auktoritet att styra över de andra. Anarki betyder inte att det inte finns någon hierarki; varje stats förmåga att påverka andra med hjälp av hård makt och/eller mjuk makt bestämmer en informell hierarki som tillåter oss att beskriva världssystemet som unipolärt, bipolärt eller multipolärt. En skillnad att göra är att en hegemon som använder hård makt (direkt eller indirekt) för att påverka andra stater militärt, politiskt eller skattemässigt också skulle kunna karakteriseras som ett imperium. Ta till exempel USA:s stöd till Contras i Nicaragua på 1980-talet. Washington uppträdde som ett imperium när det stödde Contras för att rensa ut sandinisterna från nicaraguansk politik.

            Joseph Nye och David Kang har båda visat att en stat också kan utöva inflytande genom att använda sin förmåga att attrahera eller övertyga andra att följa dess exempel. Kina omstrukturerade utan tvekan sin ekonomi i början av 2000-talet för att i vissa avseenden efterlikna USA:s ekonomi och bättre konkurrera i det internationella systemet. USA förblir den globala hegemonen och drar stor nytta av Kinas förändring, men Kina är inte en del av ett amerikanskt imperium. Det faktum att Kina ekonomiskt skulle kunna konkurrera ut USA och förstöra dess position som den globala hegemonen visar i vilken grad anarki, inte imperialism, genomsyrar det nuvarande systemet. En oproportionerlig mängd makt och förmågan att påverka andra stater är inte ett imperium.

            Trots denna kritik tror vi att imperiet och det kejserliga förblir mycket relevanta begrepp inom världshistorien, amerikanska utrikesrelationer och IR; forskare misslyckas bara med att fullt ut utveckla dessa koncepts potential. Deras forskning och skrifter förblir uteslutande centrerade på USA och de ignorerar den större världen. De misslyckas med att erkänna andra staters territoriella expansion, erövring och underkastelse av infödda folk och kulturer, och etablering av militärbaser och/eller odling av säkerhetsallianser, vapenförsäljning och utbildning utomlands, för att bara lista några av de mest framträdande imperialistiska beteendena. Var är imperiet i diskussionerna om att behandla Brasiliens ”Blå Amazonas”, Argentinas ”Erövring av öknen” eller chilenarnas tvingande av bolivianer att avstå hela sin kust 1904? Den chilenske ambassadören sa till den bolivianska utrikesministern: ”Den här kusten är rik och värd många miljoner. Vi visste redan detta, och vi behåller det på grund av detta. Om den inte vore värdefull, skulle ingen vara intresserad av den… Chile har ockuperat kusten och tagit den i besittning med samma rätt som Tyskland annekterade Alsace-Lorraine, och med samma rätt som USA har tagit Puerto Rico.” Kvalificerar inte detta som det kejserliga?

            När det gäller det sista ordet om den amerikanska imperiets debatt, låt det inte finnas något sista ord. Dörren till denna debatt är långt ifrån redo att stängas. Låt oss göra vårt jobb som intellektuella och forskare och fortsätta att utforska konkurrerande tolkningar av USA och världen, och låt oss tillämpa imperiet inte bara på Amerika utan på andra i den globala historien, utforska dess fulla potential som ett analytiskt koncept och odla ett brett , världshistorisk diskussion, snarare än en smal, USA-centrerad, i sin tur.

            Tyrone Groh är docent i statsvetenskap vid Embry-Riddle University i College of Security and Intelligence. Han tog sin Ph.D. i regering från Georgetown University och har över 21 års erfarenhet som US Air Force officer. Hans huvudsakliga studieområden är strategi och okonventionell krigföring.

            James Lockhart är en doktorand i amerikanska utrikesrelationer och världs/jämförande historia vid University of Arizona. Han har föreläst vid Embry-Riddle Universitys College of Security and Intelligence sedan 2014. Han är specialiserad på relationer mellan USA och Latinamerika, särskilt södra Sydamerika.

          • De amerikanska Förenta staterna är en supermakt (på nedgång), inget imperium, byggt på principer som delas av underordnade länder eller tvångsinförande av dessa -något som äldre imperier inte brydde sig om: de ockuperade strikt det aktulla territoriet. De amerikanska Förenta (del-)staterna är en imperial makt däremot, med många tentakler. Men de behärskar territoriellt inte vasaller och underordnade länder som ett klassiskt imperium; som det brittiska eller det tsarryska.

            På samma vis var egentligen inte heller Sovjetunionen ett klassiskt imperium med allierade i Kina, Afrika, Asien och Centraleuropa; men Sovjetunionen utövade precis som de amerikanska Förenta staterna, en supermakts imperiala makt.

            Därvid avslutar jag för min del denna debatt.

  2. Att imperialismen lever och i första hand drivs av USA och dom gamla kolonialmakterna i Europa torde vara svårt att förneka. Det som kallas den amerikanska hegemonin är bara ett annat ord för samma fenomen. Den omtalade amerikanska exceptionalismen, dvs tron på sig själva som ett herrefolk eller i värsta fall som ett utvalt folk i stil men sionisterna, som tror att judarna är guds utvalda folk, är en följd av den militära överlägsenhet och den rasism som har skapat imperiet.

    Nu hotas hegemonin och exceptionalismen leder till skrattretande logiska vurpor när imperialismens springpojkar skall förklara varför dom har rätt att mörda hur många dom vill, men att det är moraliskt upprörande när ryssar eller palestinier tar till vapen.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here