USA:s ”bait and switch” (bluff)-operation mot Putins ”grundprinciper”…

Av Alastair Crooke i Strategic Culture 24/11.

(”Bait and switch”-operation innebär en bedräglig verksamhet där ett företag annonserar varor till ett otroligt lågt pris i syfte att ersätta dem med sämre eller dyrare alternativ vid köptillfället. Alltså ett vilseledande erbjudande.  ö.a.)

Den 28-punkter långa så kallade ”fredsplanen” – skriven som ett förmodat juridiskt fördrag – kommer att framstå som en amatörproduktion för vilken erfaren läsare som helst.

Så, nu har vi detaljerna i den 28-punkter långa så kallade ”fredsplanen” som den ukrainska parlamentsledamoten Goncharenko har tillhandahållit och påstår att den är en översättning från originalet.

Texten – skriven som ett förmodat juridiskt fördrag – kommer att framstå som en amatörproduktion för vilken erfaren läsare som helst, vilken i flera delar bygger på ”efterföljande diskussioner” och ”förväntningar”.

Det vill säga, mycket är fortfarande oklart, vagt och inte helt fastställt.

En sådan plan skulle naturligtvis – i stort sett – vara oacceptabel för Moskva (även om de kanske inte förnekar den direkt). Ändå har planen väckt ilska och motstånd i Europa. The Economist (som återspeglar etablissemangets syn) kallar dokumentet ”ett fruktansvärt amerikansk-ryskt förslag … som bockar av många av [Rysslands] maximalistiska krav och lägger till några fler”.

Europeerna och Storbritannien vill ha rysk kapitulation, helt enkelt.

Poängen här, som Moskva klargör, är att Kirill Dmitriev – Steve Witkoffs samtalspartner i utformningen – varken representerar president Putin eller Ryssland. Han har inget officiellt mandat alls. (trots att han i våra medier kallas ryskt sändebud, ö.a.)

Putins talesperson Dmitri Peskov konstaterar kort:

”Det finns inga formella samråd mellan Ryssland och USA om lösningen i Ukraina; men kontakter finns. Maria Zakharova uppgav att ”det ryska utrikesministeriet har fått noll officiell information från USA om några påstådda ’avtal’ om Ukraina som media entusiastiskt sprider”.

 ”Moskvas ståndpunkt är att Ryssland endast är öppet för dialog inom ’gränserna för sina uttalade principer’, och USA har ännu inte erbjudit något officiellt som skulle kunna tjäna som utgångspunkt”.

Så vad händer? Två politiskt oerfarna ’icke-sändebud’ har haft samtal, och utifrån dessa samtal har de sytt ihop några till synes spekulativa förslag. Det är inte ens klart om Dmitriev gav sitt samtycke till sina samtal med Witkoff i USA i oktober, eller om han agerade på eget initiativ. Rysslands utrikesministerium förnekar all kännedom om innehållet i dessa omfattande diskussioner. Det vore märkligt om Dmitriev inte höll någon i Moskva informerad.

I vilket fall som helst har president Putin skickat sitt eget svar på floden av berättelser som cirkulerar i västerländska medier (baserade på läckor till Axios som uppenbarligen härrör från Dmitriev):

Klädd i militäruniform besökte Putin kommandoposten för Battlegroup West vid frontlinjen, där han helt enkelt konstaterade att det ryska folket ”förväntar sig och behöver” resultat från den speciella militära operationen (SMO): ”Det ovillkorliga uppnåendet av SMO:s mål är Rysslands huvudmål”, sa han.

Putins svar till USA är därför tydligt.

Det ser då ut som om detta diskussionsdokument skrivet ur ett amerikanskt perspektiv var tänkt som en klassisk ”bait and switch” (se ovan, ö.a.). Minister Rubio har upprepade gånger sagt att han inte vet ”om Ryssland menar allvar med fred – eller inte”:

”Vi testar för att se om ryssarna är intresserade av fred. Deras handlingar – inte deras ord, deras handlingar – kommer att avgöra om de menar allvar eller inte, och vi avser att ta reda på det förr snarare än senare … Det finns några lovande tecken; det finns några oroande tecken”.

Så förslagen har sannolikt varit ett ”upplägg” för att testa Ryssland. Till exempel ”testar” de Ryssland på flera områden:

”Det förväntas … att Nato inte kommer att expandera ytterligare, baserat på dialog mellan Ryssland och Nato, utan medieras av USA; Ukraina kommer att få ’tillförlitliga säkerhetsgarantier’ [odefinierat]; storleken på Ukrainas väpnade styrkor kommer att ’begränsas’ [sic] till endast 600 000 man; USA kommer att kompenseras för dessa garantier; om Ryssland invaderar Ukraina, [då] kommer, utöver en avgörande samordnad militär respons, alla globala sanktioner att återinföras, erkännandet av nya territorier och alla andra förmåner kommer att återkallas; USA kommer att samarbeta med Ukraina om gemensam återuppbyggnad … och drift av Ukrainas gasinfrastruktur, inklusive rörledningar och lagringsanläggningar”.

”Hävningen av sanktioner [mot Ryssland] kommer att diskuteras och överenskommas gradvis och på individuell basis”.

”100 miljarder dollar i frysta ryska tillgångar kommer att investeras i USA-ledd återuppbyggnad och investeringsinsatser i Ukraina. USA kommer att få 50 % av vinsten från detta åtagande; Ryssland kommer att lagstifta om en icke-aggressionspolitik gentemot Europa [dock inget omnämnande av någon ömsesidighet från Europa].

”Krim, Luhansk och Donetsk kommer de facto att erkännas som ryskt; Cherson och Zaporizjzja kommer att frysas längs kontaktlinjen, vilket kommer att innebära de facto erkännande längs kontaktlinjen; Ryssland avstår från andra annekterade territorier”.

Denna paragraf motsvarar i praktiken en vapenvila – inte en fredsuppgörelse – där erkännandet endast är de facto (och inte de jure):

”Detta avtal kommer att vara rättsligt bindande. Dess genomförande kommer att övervakas och garanteras av ett fredsråd lett av president Trump”.

”När vapenvilan väl är överenskommen kommer den att träda i kraft”.

Denna uppsättning förslag kommer sannolikt inte att accepteras av européerna, Ryssland eller ens Zelenskyj. Deras syfte är att diktera en helt ny utgångspunkt för alla förhandlingar. Alla ryska eftergifter som anges i texten kommer att ”hamna i fickan” på USA, medan Rysslands ”uttalade principer” kommer att undermineras. Trycket på Ryssland kommer att eskalera.

Faktum är att eskaleringen redan har börjat. Samtidigt med publiceringen av förslagen avfyrades fyra långräckviddiga amerikanskt levererade och riktade ATACMS djupt in i ryskt territorium före 2014 vid Voronezj, där Rysslands strategiska radarstationer-över-horisonten är placerade. Alla sköts ner, och ryska Iksander-missiler förstörde omedelbart uppskjutningsplattformarna och dödade de 10 uppskjutningsoperatörerna.

Finansminister Scott Bessent har hotat med ytterligare sanktioner mot Ryssland, och Trump har indikerat att han är okej med senator Lindsay Grahams förslag om 500 % sanktioner för de som handlar med Ryssland – förutsatt att han, Trump, har fullständig kontroll över det nya sanktionspaketet.

Det övergripande syftet med dessa förslag är helt klart att tränga in Putin och knuffa honom bort från sina grundläggande principer – såsom hans insisterande på att eliminera grundorsakerna till konflikten, och inte bara symptomen. Det finns ingen antydan i denna rapport om något erkännande av grundorsaker [utvidgning av NATO och missilutplaceringar] utöver det vaga löftet om en ”dialog [som] kommer att föras mellan Ryssland och NATO, medierad av USA, för att lösa alla säkerhetsfrågor och skapa förutsättningar för deeskalering, och därigenom säkerställa global säkerhet och öka möjligheterna till samarbete och framtida ekonomisk utveckling”.

Bla, bla, bla.

Det verkar som att eskalering ligger framför oss. Ryssland kommer att behöva överväga hur man militärt kan avskräcka USA effektivt, men utan att påbörja trappstegen till tredje världskriget.

Balansen mellan avskräckning och att hålla dörren öppen för diplomati utgör en hårfin gräns – för stor betoning på avskräckning kan (kontraproduktivt) bara uppmuntra en motpart att trappa upp konflikten.

Medan för mycket betoning på diplomati mycket väl kan uppfattas av en motståndare som svaghet och inbjuda till en eskalering av militära påtryckningar.

Witkoff-Dmitrievs förslag kan (eller kanske inte) ha varit välmenande, men det är osannolikt att de som bevarar den djupa arkitekturen av global redemptio equitis* kommer att tillåta Ryssland att bevara sina ”motstridiga” värderingar.

 (det vill säga i klartext, med hjälp av AI:
”Texten antyder att även om Witkoff–Dmitrievs förslag kanske var gjort i god tro, så är det mycket osannolikt att de globala aktörer som kontrollerar (eller anses kontrollera) den internationella ordningen kommer att låta Ryssland fortsätta ha värderingar som går emot denna ordning.” Om inte Ryssland lämnar sina krav avser man alltså att fortsätta med, eller utöka sin sanktionspolitik,  ö.a.)

Kirill Dmitriev, verkar det som, kan ha varit ”lurad”.

* AI: ”Redemptio equitis” är en latinsk fras som på svenska betyder ”inlösen av eget kapital” eller ”inlösenrätt för låntagaren”, och avser den lagliga rätten för en låntagare att återfå sin egendom genom att betala tillbaka hela den utestående skulden, även efter att man har misslyckats med en betalning.