USA:s utrikespolitik – en framgångssaga

En artikel av Jon Nordmo. Har han inte rätt? https://steigan.no/2024/06/usas-utenrikspolitikk-en-suksesshistorie/

De senaste åren har vi kunnat läsa och höra mycket om det amerikanska utrikespolitiska misslyckandet.

• Den amerikanska invasionen av Irak och den totala förstörelsen av det rika, sekulära irakiska civilsamhället. Följt av det kostsamma, totalt misslyckade försöket till ”nationsbyggande”.

Idag, mer än 20 år efter invasionen, är landet uppdelat mellan olika religiösa och stamgrupperingar och reducerat till ett skuldtyngt, fattigt land utan möjligheter att ge sin befolkning ett värdigt liv.

Vilket misslyckande!

• Bombningen och den efterföljande fördrivningen av talibanregimen i Afghanistan. Den efterföljande 20-åriga USA-NATO-ockupationen av landet, och försöket att skapa en anglosaxisk ”demokrati” i utifrån vår uppfattning. Vilket bara resulterade i en av världens mest korrupta regimer, totalt utan folkligt stöd, och ett helt land beroende av anglosaxiska subsidier.

Idag har USA/NATO jagats ut ur landet, de har lämnat efter sig miljarder på miljarder av avancerad militär utrustning och talibanerna finns kvar i de afghanska regeringskontoren. Som förut!

Vilket misslyckande!

• Bombningen av Libyen, som reducerade Afrikas mest välfungerande välfärdssamhälle med fred mellan de olika stammarna och befolkningsgrupperna, till en grushög. Med mer eller mindre självständiga miliser som under tiden efter förstörelsen, varit i krig med varandra och därmed effektivt förhindrat varje försök att återskapa det välstånd som en gång var.

Vilket misslyckande!

• Förstörelsen av Syrien. Den syriska ”oppositionen” som påstås ha kämpat för samma demokratiska värderingar som uppskattas av den anglosaxiska världen, beväpnades och finansierades för att störta den av FN erkända regeringen i Syrien.

Efter många år av krig och förstörelse, samtidigt med förödande sanktioner som har störtat civilbefolkningen i bottenlös nöd och elände och resulterat i över 4 miljoner flyktingar, verkar det som att även här måste amerikanerna inse att de återigen kommer till korta. President Assad och hans regering sitter lika säkert som tidigare.

Vilket misslyckande!

• Finansieringen och militärt stöd till det israeliska folkmordet i Gaza. Hela världen tittar på i chock och avsky och vädjar till USA att inte fortsätta ge Israel medel, ekonomiska och militära, att fortsätta massakrerna. Man talar för döva öron och det amerikanska ryktet når en ny bottennivå.

Vilket misslyckande!

Detta bara för att nämna några exempel på vad som ofta kallas det amerikanska utrikespolitiska misslyckandet.

Förutsättningen för att komma fram till detta är att man lägger avgörande vikt vid de skäl som de amerikanska myndigheterna anför som förklaring till sitt agerande.

Syftet med Afghanistanockupationen var att ta bort talibanerna och sedan engagera sig i demokrati och nationsbyggande utifrån vår bild.

Syftet med invasionen och ockupationen av Irak var att avlägsna en farlig despot som hotade hela världen med sina ”kärnvapen”, och sedan bygga upp en välfungerande demokrati utifrån vår bild.

Syftet med inbördeskriget i Syrien var att ta bort, eventuellt försvaga en diktatorisk despot och ersätta honom med en demokratisk regering.

Målet med att stödja Israel militärt så att de kan utföra folkmordet och fördrivningen i Gaza är att eliminera Hamas.

Men tänk om situationen är sådan att myndigheternas angivna orsaker till krigen och förstörelsen inte är deras egentliga skäl? Tänk om deras mål är något helt annat? Tänk om de motiveringar de presenterar för sina handlingar bara är avsedda att ”sälja in sin politik” till allmänheten? Så att allmänheten ska sluta prata om krigen, och till och med heja fram dem.

Eller tänk om myndigheterna har två tankar i huvudet samtidigt? Deras offentligt uttalade mål, samtidigt som ett annat, sekundärt mål som faktiskt är helt acceptabelt om det första inte låter sig realiseras?

Tänk om resultaten av deras bombningar, krig, kupper, sanktioner och så vidare är att dessa mål uppfylls.

Då pratar vi egentligen om en sammanhängande framgångssaga och inte ett enda misslyckande.

Konspirationsteori?

På sätt och vis ja. Om att tvivla på regeringens retorik är att betrakta som konspirationsteori.

Konspirationer bevisas sällan. Då måste det finnas en glipa i döljandet av vad som faktiskt hände.

Till exempel. att en man vid namn Zapruder, som den enda personen, faktiskt filmade mordet på president John F. Kennedy. På filmen, inspelad med en gammaldags 8mm filmkamera, men ändå tillräckligt skarp för att alla detaljer finns med, kan man tydligt se att Kennedys huvud kastas bakåt och till vänster av det sista skottet. Det som dödade honom. Problemet var att det hävdades av myndigheterna att ”mördaren”, Lee Harvey Oswald, sköt från 6:e våningen, i en byggnad som låg bakom Kennedy! Intressant nog togs filmen i beslag av myndigheterna och hemligstämplades, men har nu släppts.

Likaså skulle mordet på hans bror, Robert Kennedy, 1968 ha utförts av Sirhan Sirhan. Han stod 2 meter framför Kennedy och avlossade flera skott. Problemet var det att vid obduktionen (Också obduktionsrapporten klassades som hemlig, men har senare släppts) konstaterades att skottet som dödade Robert Kennedy avlossades på 5 cm avstånd. Bakifrån! Och träffade Kennedy bakom höger öra. (Krutstänk fastnade i såret)

Så sådana ”glipor” avslöjar att det är både nödvändigt och sunt att ha en viss skepsis mot myndigheternas förklaringar.

(som mot den officiella versionen av vad som hände 9/11, ö.a.)

När det kommer till storpolitik är det betydligt svårare. Men även här offentliggörs dokument när det har gått tillräckligt med tid för att händelsen inte ska ha något offentligt nyhetsvärde. Och blir därmed till en liten fotnot på sidan 16 i någon lite radikal/liberal tidning.

Till exempel att USA genomförde kuppen mot den demokratiskt valda presidenten i Chile och fick inrättat ett skräckvälde i form av en diktatur, till exempel att USA har försökt mörda statschefen på Kuba, Fidel Castro, totalt 8 gånger, t.ex. att USA faktiskt inte hade några bevis för att Irak hade massförstörelsevapen, men ändå invaderade landet och lämnade det ödelagt. Listan kan fortsätta nästan i det oändliga.

Vad de släppta dokumenten ofta visar är att myndigheterna har ljugit. Om sin roll i katastrofen.

Vi har nu vant oss vid det och vi accepterar det på samma sätt som vi accepterar stormar. Vad dokumenten emellertid inte säger något om är om huruvida myndigheterna hade helt andra mål för sitt agerande än de offentligt angivna.

Dokumentation för detta är extremt svårt att få tag på. Det måste vara så att några framstående personer som varit inblandade i beslut om att ödelägga andra länder, för att slippa en fördömande dom i skärselden, på sina dödsbäddar valde att berätta vad som egentligen pågick.

Men i brist på konkret dokumentation kan vi ändå resonera. Försök att koppla USA:s handlingar med andra historiska och samtida händelser. Leta efter mönster. Leta efter paralleller. En förutsättning för detta resonemang är att vi överger utgångspunkten att de amerikanska myndigheterna inte vet vad de gör. Att de agerar i okunnighet. Att de gång på gång missar. Att de inte kan se omfattningen av sina handlingar. (även om det många gånger kan verka så)

Vi måste ta som utgångspunkt: De har en plan! De vet mycket väl vad de gör.

Huvudtanken är: Tänk om USA:s och Natos mål inte alls är ädla? Tänk om de inte riktigt bryr sig om huruvida afghanska kvinnor går i skolan eller inte, tänk om de inte bryr sig om Syrien är en diktatur eller inte, tänk om de inte bryr sig om Gaddafi skulle begå folkmord eller inte?

Tanken är uppenbar. Det finns ett antal fruktansvärda diktaturer som USA har sett till att ha kommit till makten genom att avsätta demokratiskt valda ledare, det finns flera länder som har genomfört systematiskt folkmord på sin egen befolkning, (till exempel den USA-stödda generalen Suharto i Indonesien, som efter efter att ha kommit till makten i en militärkupp initierade ett folkmord på kommunister och deras sympatisörer (Mellan 1 500 000 och 2 000 000 mördades), Det finns många länder, nära allierade till USA, där kvinnor inte har tillnärmelsevis samma rättigheter som män.

Inget av dessa länder som enligt retoriken uppfyller kraven för att bli invaderad, bombad, sanktionerad och så vidare har blivit invaderad, bombad, sanktionerad eller på annat sätt motarbetats av USA. Tvärtom. De har belönats och stöttats på alla möjliga sätt. Också i arbetet med deras folkmord!

Det är då jag tänker på den romerske senatorn, Cato den äldre, som efter en resa till Kartago år 157 f.Kr. blev så imponerad av stadens enorma rikedom och utveckling att han drog slutsatsen att staden måste förstöras till varje pris , så att det inte kunde bli en konkurrent till Rom. Han avslutade därför alla sina tal i senaten med:

”Ceterum censeo Carthaginem delendam esse”. (”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”.)

Det hjälpte. Rom gick i krig mot Kartago (det tredje puniska kriget 149 – 146 f.Kr.), vann och jämnade hela staden med marken. De 50 000 överlevande av stadens befolkning såldes alla som slavar.

Tänk om USA/NATO har en sådan agenda? Förstör alla länder som vägrar att underkasta sig. Länder som vill ta hand om sina egna naturresurser, som själva vill bestämma vem de ska samarbeta med och stå solidariskt med. Länder som försöker gå sin egen väg och som inte bara lyckas med det, utan faktiskt lyckas skapa ett samhälle som kan stå som ett exempel för andra länder.

Ser vi saken ur den vinkeln framträder mönstret. Ett mönster som tydligt visar att det är dessa djärva länder, som envist hävdar sin rätt till en självständig utrikes- och ekonomisk politik, som utsätts för bombningar, förstörelse, diktatoriska kupper och sanktioner.

Inte för att de hotar något annat land.

Inte ens för att de hotar USA och NATO. Ingen statschef med ett jota av sunt förnuft skulle våga attackera världens mäktigaste krigsmaskin.

Men för att de inte vill underkasta sig – och den sjukdomen kan sprida sig till andra. Det måste stoppas innan större delar av världen blir smittade.

Om vi anammar det här perspektivet kan jag inte se det på något annat sätt än att USA/Natos utrikespolitik har varit en enda lång, kontinuerlig framgångssaga.

USA har lyckats förvandla de flesta självständighetssökande, relativt välfungerande länder till vrak genom destruktivt krig. De har till stor del lyckats få bort demokratiskt valda statsöverhuvuden med kupper och invasioner. De har infört förödande ekonomiska sanktioner mot motsträviga länder och därigenom spridit hunger, nöd och elände i tidigare välorganiserade samhällen.

Om landets befolkning har lidit? Underordnat.

Om landet har blivit en demokrati? Underordnat.

Om landet i efterhand hamnat under det amerikanska paraplyet, med andra ord underordnat sig? Önskvärt, men underordnat.

Det viktigaste är nämligen att landet inte blir ett exempel på att det kan vara möjligt och önskvärt att försöka gå sin egen väg.

Antingen underkastelse eller förstörelse. Pest eller kolera.

Om nu detta är USA:s utrikespolitiska mål. Underkastelse eller förstörelse, då måste man säga att Irakkriget var en riktig framgång, landet var totalt krossat. Likaså Libyen, Vietnam, Kampuchea, Chile, Brasilien, Syrien, Afghanistan, Nicaragua och så vidare.

Målen uppnåddes. Förstörelsen var total. Regeringar störtades.

Om det är moraliskt förkastligt eller inte är sekundärt.

Huruvida delar av den liberala eliten i världen får USA i vrångstrupen är sekundärt.

Det viktiga är att det fungerar!

Och det gör det!

Video (med Jeffrey Sachs)