Är Nya Sidenvägen ett imperialistiskt projekt?

0
1030

Nya Sidenvägen

Ingress: Den nya stormakten Kina, världens folkrikaste stat diskuteras och kritiseras mycket.
Vad vill Kina egentligen?
Vilket samband finns mellan kolonialisering av Kina och dagens politik?
Är Nya Sidenvägen ett fredsprojekt – eller en slags imperialism?
Hur ser Kinas ekonomi ut egentligen? Kapitalism bara, eller ”Socialism med kinesiska förtecken?”
Vad händer i Xinjiang?
Är vi på väg från en USA-dominerad värld mot en bipolär värld med Kina & Ryssland i andra polen? På väg mot multipolär värld?
Vad kan man tro om allt man hör/läser om Kina?
Berättigad kritik och/eller bara förtal och demonisering?

Folket i Bild Kulturfront, Stockholmsavdelningen ordnade 8 juni ordnade ett unikt webbinarium via Zoom, som besöktes av drygt 60 personer.

”Kinas plats i världen” presenterades i 5 föredrag med plats för frågor och diskussion.

Program.

  1. Kinas historiska utveckling senaste 300 åren. Lennart Lundberg, sinolog med många Kina-resor sedan 1966.
  2. Kinas ekonomi. Ulf Karlström, miljöexpert, antiimperialistisk folkrörelseaktivist
  3. Är Nya Sidenvägen ett imperialistiskt projekt? Karl Lötberg, journalist, f.d. chefredaktör
  4. Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld? Anders Romelsjö, bloggare, forskare.
  5. Kritiken mot Kina Torbjörn Wikland, ekonom som följt och skrivit om Kinas utveckling och Sveriges förbindelser med Kina sedan slutet av 1960-talet och som besökt Kina många gånger.

Av föredragshållarna på webbinariet har Lennart Lundberg och Torbjörn Wikland besökt Kina många gånger. Lennart Lundberg har bott en tid i Kina, kan kinesiska och översätter skrifter från kinesiska till svenska.

Vi kommer presenterar här de fem föredragen. Här är det tredje i ordningen, av Karl Lötberg.

Det föregicks närmast av Ulf Karlströms föredrag Kinas ekonomisk-politiska utveckling under 40 år – mirakel eller planering? Från webbinariet “Kinas plats” i världen. Första föredraget, av Lennart Lundbergs föredrag Kinas historiska utveckling senaste 300 åren. Från webbinariet “Kinas plats i världen” finns också att läsa.


Kinas nya Sidenväg håller på att omskapa den geopolitiska kartan. Hela den väldiga eurasiatiska kontinenten knyts samman i ett enda handels- och infrastruktur-nätverk, och drar samtidigt med sig Afrika, Sydamerika och Oceanien.

I all praktisk mening är det ett globalt projekt. Av världsdelarna är det bara Nordamerika och Australien som ställer sig utanför. Åtminstone än så länge.

Den nya Sidenvägen har flera olika namn. Från början – när Kinas president Xi Jinping presenterade idén 2013 – kallades den ”One Belt, One Road”, förkortat till OBOR. På senare år har man övergått till att kalla projektet Belt and Road Initiative, BRI.

BRI syftade från början till att utveckla infrastruktur och påskynda den ekonomiska integrationen i länder längs de farleder som bildade den historiska Sidenvägen. Den 28 mars 2015 utfärdade Kinas myndigheter den officiella översikten av initiativet.

Enligt detta syftar BRI till att citat ”främja anslutningen mellan de asiatiska, europeiska och afrikanska kontinenterna och deras intilliggande hav, upprätta och stärka partnerskap mellan länderna längs den nya Sidenvägen, skapa en all-dimensionell, flerdelad och sammansatt anslutning av nätverk samt förverkliga diversifierad, oberoende, balanserad och hållbar utveckling i dessa länder”. Slut citat.

BRI har därefter svällt ut långt över sina ursprungliga ramar. Men det bygger ändå på den historiska Sidenvägen, så stort fokus läggs därför på länder i Asien, östra Afrika, Östeuropa och Mellanöstern – ett område som huvudsakligen består av utvecklingsländer. Enligt internetsajten Belt and Road Portal (lätt att hitta på nätet) deltar för närvarande mer än 140 länder i initiativet, däribland även ett stort antal länder i Sydamerika.

Den landbaserade Sidenvägen omfattar sex korridorer, en till Europa, en till Västasien (det vill säga Mellanöstern), en via Mongoliet till Ryssland, en genom Pakistan, en som ämnar att koppla ihop Bangladesh, Indien, Kina och Myanmar, samt en som omfattar Indokina.

Den maritima delen av BRI består av en sydlig sjörutt som kopplar ihop Kina med Sydostasien, Indonesien, Indien, den arabiska halvön, Somalia, Egypten och Europa.

Den nordliga sjörutten – Polarsidenvägen – knyter ihop Kina med Ryssland och Europa via Behrings sund, Rysslands nordkust mot Arktis, Nordostpassagen och vattnen utanför Norge ned till Centraleuropa.

Initiativet omfattar även en digital Sidenväg; länderna ska kopplas ihop genom ett omfattande nät av fiberkablar och 5G-apparatur.

USA försöker att på alla vis stoppa initiativet. Nyligen hoppade Australien av från ett projekt, efter påtryckningar från Washington. Av samma skäl har Litauen beslutat sig för att hoppa av.

Finansieringen av BRI-initiativet ska säkras med hjälp av olika institutionella mekanismer, bland annat ett antal kinesiska banker, samt av internationella finansieringsinstitut – framför allt Asian Development Bank, Asian Infrastructure Investment Bank och New Development Bank.

Det är alldeles uppenbart att initiativet gynnar Kinas relationer med omvärlden, att det ökar handeln och landets inflytande. Och det är ingen hemlighet – det var det uttalade motivet redan från början.

Kina är världens näst största ekonomi, efter USA – om man ser till landets nominella bruttonationalprodukt.

Om vi i stället ser till den köpkraftsjusterade bruttonationalprodukten, så är Kina världens största ekonomi, och blev det redan 2015.

Många marxister i väst har länge sett Kina som ett kapitalistiskt land, och hävdar nu att Kina även blivit imperialistiskt.

Det är en begriplig ståndpunkt, eftersom Lenin definierade imperialismen som kapitalismens högsta stadium.

Har detta redan skett, eller kommer det att ske i Kina?

För att försöka svara på frågan ska jag först kortfattat gå igenom Lenin definition av imperialism – i fem punkter – som han presenterar i ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”.

Första punkten: Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

Är detta sant i Kina? Ja, till viss del. Huawei, Alibaba och flera andra är tillräckligt stora för att passa in i definitionen, men den stämmer även in på alla hittills existerande socialistiska samhällen – vilket inte är så konstigt, eftersom jätteföretagen är de mest socialiserade.

Lenins andra punkt: Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ”finanskapital”.

Denna definition stämmer inte in på Kina. Centralbanken är statsägd, och nästan alla andra banker ägs av småstäder eller provinser. Dessa har inte sammansmält med industrikapitalet på något sätt som ens avlägset liknar vad som skett i de monopolkapitalistiska länderna.

Lenins tredje punkt: Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

Detta är den mest intressanta punkten, av följande skäl:

I Kina är varuexporten fortfarande av avgörande betydelse.

Kinesiska företag – både statliga och privata – exporterar kapital och köper utländska företag, exempelvis Volvo Personvagnar i Sverige, köpt av Geely. Det kan – om man vill – ses som åtminstone början till någon slags kinesisk imperialism. Att påstå att kapitalexporten erhållit en synnerlig betydelse är dock helt fel.

BRI-projektet bygger på samförstånd med de olika länder som Kina förhandlar med. Det är ett initiativ med många bottnar:

För det första: Det är ett win-win-projekt, och inte kapitalistisk annektering och exploatering. Kina vill dra nytta av dessa projekt, men de ska även gynna utvecklingen av de lokala ekonomierna.

För det andra: Finansieringen, lånen som erbjuds, är inga skuldfällor – vilket USA och väst påstår. I de fall – bara några få hittills – när låntagarlandet inte klarat av att betala, har Kina omförhandlat hela det lokala projektet för att lösa problemen till alla parters nytta.

För det tredje: Dessa lån är raka motsatsen till de lån Internationella Valutafonden och Världsbanken erbjuder fattiga länder, där motkraven är att mottagarlandet tvingas till nedskärningar och privatiseringar, där statliga tillgångar säljs ut till USA-bolag eller andra väst-monopol för en spottstyver. Kraven omfattar även antifackliga åtgärder, lönesänkningar och andra nyliberala åtgärder enligt känd Washington Consensus-modell. Åtgärderna utarmar mottagarlandet, och deras skulder växer år från år och gör dem beroende av de imperialistiska institutionerna.

De kinesiska lånen innehåller inga sådana krav.

För det fjärde: De olika projekten har stor betydelse för Kinas fortsatta utveckling, eftersom det i hög grad handlar om att säkra råvarutillgångar för kinesiska företag. Till saken hör att den USA-ledda internationella imperialismen redan lagt beslag på råvarutillgångarna i flertalet av de före detta kolonierna, länder som numera ingår det neo-koloniala systemet – och som hålls nere med hjälp av skuldslaveri gentemot IMF och Världsbanken, och genom systematisk korruption av de ledande politiska eliterna i dessa länder. Färgrevolutioner och rena kupper används för att uppnå dessa mål, i de fall då folket inte valt en ledare som passar Triadens intressen, (det vill säga de tre imperialistiska centrumen USA, Europa och i Asien, framför allt Japan.

Jag vill i sammanhanget citera den marxistiske ekonomen och bloggaren Michael Roberts. Han deltog i en konferens i London 2018 på temat ”Den kinesiska omvandlingens politiska ekonomi”.

Han refererar konferensen och skriver följande:

Citat ”… Det stora ’One belt, One road’-projektet för Centralasien syftar inte till att skapa profiter. Det handlar i sin helhet om att expandera Kinas ekonomiska inflytande globalt, och att utvinna naturresurser och andra tekniska resurser för den inhemska ekonomin.

Detta tillbakavisar också den vanliga tanken bland vissa marxistiska ekonomer att Kinas export av kapital för att investera i projekt utomlands, är en produkt av behovet av att absorbera ’överskottskapital’ i hemlandet – liknande den kapitalistiska ekonomins export av kapital före 1914, som Lenin presenterade som nyckelfunktion i imperialismen. Kina investerar inte utomlands genom sina statliga företag på grund av ’överskottskapital’ eller ens för att profitkvoten i de statliga och kapitalistiska företagen har fallit.” slut citat (Min översättning)

Michael Roberts, som med hjälp av statistik forskar i marxistisk ekonomi, betonar på flera ställen i sin blogg att Kina inte är ett imperialistiskt land.

Lenins fjärde punkt: Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

Sedan andra världskrigets slut har USA haft den totalt dominerande rollen, och alla övriga imperialistländers tillgång till råvaror och territorier har varit beroende av USAs politiska och ekonomiska välvilja och godtycke, vilket sammanhänger med dess globala ledarroll.

Lenins femte punkt: Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Här vill jag bara tillägga att det fortfarande – i den dag som idag är – handlar om i stort sett samma dryga tiotal länder som Lenin tog upp i sin skrift: England, USA, Japan, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Belgien, Nederländerna och så vidare – länder som idag ingår i Triaden, och som skildras så väl i den viktiga boken ”USA som världspolis”.

På den tiden startade dessa länder krig mot varandra för att omfördela världen.

Den stora, stora skillnaden idag är att alla dessa imperialistiska länder samlats bakom en enda ledande makt, nämligen USA. Detta var ett resultat av USAs oerhört starka ekonomi och militärmakt efter andra världskriget, och formaliserades i Bretton Woods-överenskommelsen 1944.

Boken ”USA som världspolis” finns för övrigt att köpa via bloggen Global Politics, som Anders Romelsjö driver.

Viktigt är också vad Lenin skriver strax innan han presenterar ovanstående definition:

Citat”… alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – (vi måste därför) ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken… ” Slut citat

Därefter följer punkterna jag nyss citerade.

Jag antar att Lenin här syftar på att beskrivningen av en företeelse som imperialismen också måste innefatta dess uppkomstsätt, historia och historiska begränsning. En viktig fråga i det sammanhanget är hur den moderna imperialismen hänger samman med de europeiska ländernas kolonialism under 1500-talet och framåt, då finans- och monopolkapitalet ännu inte existerade.

Kapitalismen – som historiskt fenomen och i dess mer utvecklade form – uppstod i England och utvecklades där, för att sedan sprida sig till Europa och USA. Det klargör Marx i det brev han skrev till Vera Zasulitjch 1881.

Vi ser här att dessa länder senare blev kärnan i det imperialistiska läger som uppstod runt sekelskiftet 1900. Och det är samma stater som figurerar än idag, och det är dessa som nu utgör det världsomspännande imperialistiska systemet. Kina ingår inte i detta.

Det finns mycket mer att säga, men jag avslutar här.

Länkar:

Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (på svenska):
https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

Karl Marx: Brev till Vera Zasulitjch 1881 (på svenska):
https://marxists.info/svenska/marx/brev/zapiski.htm

Michael Roberts blogg (på engelska):
Home
Michael Roberts referat av seminariet om ”Den kinesiska omvandlingens politiska ekonomi” 2018 (på engelska):
China workshop: challenging the misconceptions

Belt and Road Portal:
https://beltandroad.hktdc.com/

Föregående artikelUSA:s biologiska vapen
Nästa artikelVarför stödjer Rockefellerfamiljen klimat- och miljöinitiativ?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here