Vad händer med Norden när EU kollapsar?

Gustav II Adolf

Pål Steigan – 20 juli Steigan

Det finns ingenting som kan förhindra EU:s kollaps. Unionens politik och ekonomi är självdestruktiv intill självmordsgränsen och ingen kommer att betala räkningen. Vi fortsätter att titta på vad som kommer att hända efter att unionen kollapsar och eftersom vi inte har någon kristallkula tittar vi på de underliggande tektoniska sprickorna som redan har kommit i sikte. Det är dags att titta på Norden.

Norden är under total amerikansk militär kontroll. USA har för närvarande cirka 47 baser/områden i Norden (inkl. Grönland). Detta är en ökning från endast ett fåtal före 2022, drivet av NATO:s nordliga expansion efter Finlands och Sveriges medlemskap (2023–2024).

Från att ha varit en delvis neutral zon (Sverige och Finland) och en lågintensiv fredlig zon (Norge och Danmark) har Norden på mindre än fyra år blivit en aggressiv militär spjutspets i USA:s krigsförberedelser mot Ryssland. Kartan är inte uttömmande, men den anger riktningen:

Länk: worldbeyondwar.org/military-empires

Detta innebär att även om EU kollapsar är det USA som avgör vilken riktning Norden tar. USA kanske vill stycka det levande liket efter NATO för att säkra de mest intressanta bitarna eller så kan USA besluta att skala ner för att flytta sina styrkor mot Kina.

Låt oss för diskussionens skull först anta att USA lättar på trycket tillräckligt för att Norden kan börja omorientera sig, och så får vi hellre komma tillbaks till idén att USA är här för att stanna.

Sverige, den främsta stormakten i Norden

Medan Norges stormaktsdagar inföll före digerdöden, var Danmarks stormaktsdagar från slutet av 1300-talet till slutet av 1600-talet, med sin kulmen på 1400-talet. Storhetsperioden förknippas särskilt med Kalmarunionen, där Danmark hade hegemoni över Norden.

Den svenska stormaktsperioden varade däremot från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet, då Sverige var en dominerande militär, ekonomisk och politisk makt i Nordeuropa. Den mest intensiva fasen varade från 1611 till 1654, men perioden räknas vanligtvis från 1560 till 1721. Det allvarliga slaget mot det svenska kungadömet kom genom det överraskande nederlaget mot Ryssland i slaget vid Poltava, som ligger i nuvarande Ukraina nära kontaktlinjen mellan de ryska och ukrainska styrkorna.

Den materiella grunden för det svenska riket kan sammanfattas enligt följande:

Kontroll över Östersjöhandeln:

Sverige kontrollerade båda sidor av Östersjön och kunde därmed dominera sjöfarten. Detta gav intäkter genom tullar, konvojer och handelsmonopol på viktiga varor som spannmål, torkad fisk, salt och metaller.

(”Konvoj” (att konvojera) betyder att följa med eller eskortera en grupp fordon eller fartyg för att skydda dem från attacker eller ge gemensamt stöd. Det används oftast om krigsfartyg som skyddar handelsfartyg. SNL.)

Koppar- och järnproduktion:

Sverige hade Europas största och mest effektiva gruvindustri. Koppargruvorna i Falun var världens största och gav råmaterial till kanoner, mässing och mynt. Järnproduktionen från Bergslagen var avgörande för vapenproduktion och skeppsbyggnad.

Skogsresurser:

Omfattande skogar gav tillgång till obegränsat virke för skeppsbyggnad, befästningar och bränsle. Den svenska flottan kunde snabbt återuppbyggas efter förluster i strid.

Jordbruksproduktion:

Även om Sverige inte var ett land med stort spannmålsöverskott, säkerställde kontrollen över det spannmålsrika Livland och andra baltiska provinser livsmedelsförsörjningen för både armén och befolkningen.

Sverige var till stor del ett land på båda sidor om Östersjön:

Källa: Store norske.

Sveriges kontroll över Baltikum varade huvudsakligen från 1561 till 1721, en period på cirka 160 år. Den mest intensiva och omfattande perioden av svenskt styre över de baltiska länderna var från slutet av Livländska kriget 1629 till förlusten av de flesta territorierna i Stora nordiska kriget 1703–1721. Under denna period utgjorde de baltiska provinserna en integrerad och strategiskt viktig del av det svenska kungadömet, både ekonomiskt och militärt.

Efter freden i Nystad 1721 övergick de flesta av de baltiska provinserna till Ryssland, med undantag för delar av Livland och Estland som förblev under svensk kontroll fram till 1800-talet, då även dessa avträddes till Ryssland genom andra fördrag.

Den svenska perioden satte ett bestående avtryck i de baltiska staterna, särskilt genom den lutherska kyrkogemenskapen, det administrativa systemet och användningen av det svenska språket inom överklassen, vilket skilde dem från andra delar av det ryska imperiet.

Och vi ser skuggan av detta idag.

Svensk imperialism i Baltikum

Svenskt kapital representerar 15–20 % av Baltikums totala utländska direktinvesteringar (FDI) från EU (vilket står för 80–85 % av alla utländska direktinvesteringar). Detta motsvarar en ”hög grad” – Sverige är ofta den största nordiska investeraren och bland de 3 främsta totalt. Inom banksektorn är graden ”mycket hög”: svenska banker kontrollerar 50–60 % av marknaden i Estland/Lettland och 40–50 % i Litauen, med Swedbank ensam på cirka 30 % inom flera segment. Detta genererar cirka 20 % av Swedbanks totala vinst (2023: Baltisk bankverksamhet = 1/5 av koncernen).

Investeringarna är långsiktiga och integrerade, med tusentals anställda (t.ex. Swedbank: 7,2 miljoner kunder i regionen). De stöder ekonomisk tillväxt, men har också geopolitiska konsekvenser (t.ex. granskning av investeringar utanför EU sedan 2023). Minskning av nya projekt (t.ex. -40 % i Litauen 2023) på grund av krig och räntor, men ökar med återinvesteringar.

Sedan 1990-talet har svenska banker expanderat i Baltikum för att utnyttja lågkostnadsmarknaden, vilket har bidragit till 20–30 % av den regionala BNP-tillväxten. Kontroverserna inkluderar penningtvättsskandaler (Swedbank bötfälldes med 4 miljarder kronor 2019) (medan bankens vd, Birgitte Bonnesen, friades, ö.a.), men regleringar har stärkt tillsynen. Västvärldens nederlag mot Ryssland kommer också att vara Sveriges nederlag. Det återstår att se vad detta kommer att innebära för Sveriges position i Baltikum.

Källor: Eurostat, Bank of Lithuania/Lettland/Estland, OECD, Invest in Latvia/Estland, Swedbank-rapport (2023/2024).

Det finns alltså i hög grad både en historisk och aktuell materiell grund för Sveriges aggression mot sin gamla fiende Ryssland.

Och Sverige har fortfarande en betydande vapenindustri och är marknadsledande inom vissa sektorer.

Men kan ”Du gamla du fria” resa sig igen eller har det blivit ett så dysfunktionellt samhälle att det inte finns någon styrka kvar?

Men återigen: Det är USA som har alla ess i kortleken eftersom Sverige, liksom resten av Norden, är under total amerikansk militär kontroll.

Läs också:

EU revner – hva kommer etterpå?

Polen og Tyrkia støtter Ukraina som repet støtter den hengte

EU er det 12. forsøket på å gjenskape det romerske riket – og det går skeis igjen

Opinionsundersökning om DCA: Svenska folket säger massivt Nej till utländska militärbaser! Ska riksdagen gå emot folkmajoriteten?