Vad var det egentligen som hände den dramatiska våren 2011?

2
789

Den arabiska våren startade för 10 år sedan…

Jämför gärna denna artikel med vad du läser i den etablerade pressen!

Denna artikel har skrivits av Patrik Paulov, som är mycket kunnig om Mellanöstern.

Hans bok rekommenderas varmt.

 

 

 

 

 


Vad var det egentligen som hände den dramatiska våren 2011?

Idag är det tio år sedan den tunisiske grönsaksförsäljaren Mohammed Bouazizi satte eld på sig, den händelse som brukar beskrivas som inledningen på den arabiska våren.

Men den bild som nu ges i medierna är ofta förenklad, ensidig och ibland rent felaktig. Det handlade om folkliga protester, men också om aktörer som hade helt andra intressen än demokrati och social rättvisa.

Nedan ett utdrag ur Syriens tystade röster, som kortfattat speglar det komplexa händelseförloppet (boken som helhet ger dock mycket mer om detta).

Vad var det egentligen som hände den dramatiska våren 2011 då allt började?
De första månaderna detta år var både omtumlande och hoppingivande. Omvärldens blickar riktades mot arabvärlden och de plötsligt uppflammade massrörelserna. Gator och torg fylldes av människor.

Att det under lång tid funnits ett uppdämt missnöje med korruption, maktmissbruk, förtryck och fattigdom är ett faktum.

Gnistan som tände präriebranden var Mohammed Bouazizis dramatiska protest i december 2010.

Han var en 26-årig grönsaksförsäljare som hade tröttnat på polisens trakasserier och återkommande krav på mutor. Den 17 december ställde han sig utanför kommunhuset i sin hemstad Sidi Bouzid, hällde bensin över sig och satte eld på sig själv.

Efter den unge tunisierns död var det som om fördämningarna brast. Människor över hela Tunisien gick ut på gatorna och krävde förändringar och president Zayn al-Abidin Ben Alis avgång. Trycket blev så stort att delar av maktapparaten vände sig mot honom. Den 14 januari 2011 flydde Ben Ali landet och flög till Saudiarabien. Tjugotre års maktinnehav var över.

Redan innan Ben Ali flytt sin post hade folket i Egypten inspirerats av sina tunisiska systrar och bröder. Torg ockuperades. Fabriker stod stilla när arbetarna strejkade. Resultatet blev detsamma. Efter dagar av motstridiga uppgifter kom det dramatiska beskedet den 11 februari. Efter nästan 30 år på presidentposten hade Hosni Mubarak tvingats avgå.

Det som hände i Tunisien och Egypten var något sensationellt. Två ledare som i decennier verkat nästintill cementerade vid makten hade på kort tid avsatts.

Det låg mer bakom omvälvningarna i Tunisien och Egypten än det ovan beskrivna. Bilden av vad som hände i arabvärlden under de första månaderna 2011 är ofta förenklad och romantiserad. Det folkliga missnöjet och den massrörelse som det tog sig uttryck i är en sida.

En annan är att det fanns starka aktörer inblandade vars agendor inte alls utgick från de folkliga kraven på demokrati och social rättvisa.

Det blev uppenbart när ”våren” spred sig över arabvärlden.


Libyen

I Libyen blev rörelsen på gatorna inte alls så massiv som i dess grannländer, och den ledande oppositionskraften visade sig snart vara olika rebellgrupper som med vapen i hand beslutat sig för att ta makten.

Men det var först när andra länder agerade militärt som Muammar Gaddafi, Libyens ledare sedan 1969, jagades bort från huvudstaden Tripoli och den lösligt organiserade statsmakten föll samman.

Den 20 mars 2011 inleddes operationen under militäralliansen Natos ledning. Officiellt beskrevs den som en flygförbudszon i syfte att hindra den libyska militärmakten från att massakrera den befolkning som kämpade för demokrati.

Senare blev det uppenbart att det handlade om ett massivt bombkrig som skördade många offer och orsakade stor förödelse i Libyens infrastruktur. Ett bombkrig där Natoländer och det alliansfria Sverige deltog i insatsen sida vid sida med kungadiktaturer som Qatar och Förenade Arabemiraten. Liknande samarbeten skulle vi snart få se även i Syrien.

Att flera medlemsländer i Gulfstaternas samarbetsråd spelade en framträdande roll under den arabiska våren var något som invånarna i en annan gulfstat snart skulle bli varse.


Bahrain.

I den lilla ö-nationen Bahrain var hundratusentals människor ute på gatorna under februari och mars 2011 i protest mot kung Hammad al-Khalifas styre. Det innebar att demonstrationerna i Bahrain med 1,4 miljoner invånare samlade en betydligt större andel av folket än demonstrationerna i Tunisien och Egypten.

När kungens säkerhetsstyrkor sköt och fängslade demonstranter som krävde demokratiska reformer och ett bättre liv reagerade delar av omvärlden inte alls såsom de gjort tidigare denna vår.

Den 11 mars anlände USA:s försvarsminister Robert Gates till Bahrain för ett möte med kung al-Khalifa. Det var ett officiellt besök som rapporterades i media. Enligt oppositionen i Bahrain gav Gates klartecken till det som hände två dagar senare. Då landsteg flera tusen soldater från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i det lilla öriket.

”En uppenbar ockupation”, förklarade den bahrainska oppositionen i ett uttalande citerat av brittiska Independent den 15 mars.

Med stridsvagnar och tung beväpning lyckades de två gulfstaterna hjälpa kung al-Khalifa att kväsa det bahrainska folkets massprotester och hålla sig kvar vid tronen. Här var det tydligt att ett regimskifte likt det som skett i Egypten och Tunisien, och som snart skulle ske i Libyen, inte alls uppskattades av västvärlden och Bahrains grannar.


Mer om Syrien

I mars 2011 kom ”den arabiska våren” till Syrien.[…]
Att det fanns ett folkligt missnöje och utbredd önskan om förändringar av det rådande politiska systemet är något alla syrier jag talat med är överens om. Men en vilja att förändra är inte detsamma som att ställa sig bakom det som hände när den arabiska våren kom till Syrien 2011. Det blir tydligt när jag intervjuar invånare i Syrien om den första tidens protester och småskaliga krig.

Aliaa Mafhouz Ali kommer från staden Jableh vid den syriska Medelhavskusten. 2011 var hon 25 år gammal och arbetade som lärare vi universitetet i Aleppo. Vid intervjutillfället två år senare har hon int längre möjlighet att sköta sitt jobb.

”Jag kan inte åka dit för vägarna till Aleppo är så farliga. De är fulla av väpnade gäng som gladeligen skulle halshugga mig på grund av min etniska och religiösa bakgrund”, förklarar hon.

Jag kontaktar Aliaa Mafhouz Ali efter att hon citerats i ett reportage från Syrien i New York Times i juni 2013. Intervjun sker skriftligt och genomförs samma månad. Ibland dröjer svaren på grund av de strömavbrott som syrierna fått lära sig att leva med.

• Låt oss blicka tillbaka till våren 2011. Vad var det hände som när protesterna i Syrien inleddes?

”Under de första demonstrationerna tänkte jag liksom många andra människor att denna rörelse skulle kunna leda till något bra för landet, men jag deltog inte i demonstrationerna. De slagord

som hördes inledningsvis brukar beskrivas som rop på demokrati och frihet, mot korruption och krav på bättre levnadsförhållanden. Men dessa slagord var inget annat än en fasad för att kamouflera de egentliga syftena.”

• Var det inte så att de flesta som demonstrerade var vanliga människor som tröttnat på fel och brister i det syriska samhället och hoppades på en bättre framtid?

”En del människor som ville ha reformer lockades av slagorden, och några av mina vänner deltog i demonstrationerna. Situationen var ganska komplicerad i början, och det var svårt att se vad som verkligen pågick. Men snart tog de religiösa extremisterna över och drog masken av demokrati- och reformkraven. En del lyfter fram att visa högutbildade personer deltog eller att kommunisterna slöt upp. Men sanningen är att dessa inte blev något annat än ett verktyg åt extremisterna och deras försök att ta makten.”

• Syrienexperter i Sverige hävdar att det under lång tid bara var regeringssidan som använde våld, och att den fredligt demonstrerande oppositionen tog till vapen först i slutet av 2011. Vad är din åsikt?

”Redan i inledningsskedet såg vi många våldsamma attacker från protesterna som resulterade i dödsoffer. Till exempel dödades en bonde i Banias [stad 25 kilometer söder om Jableh] den 10 april 2011. Samma dag dödades nio militärer nära kustmotorvägen utanför Banias.

Jag befann mig själv i trafiken på motorvägen då jag hörde kraftiga explosioner och skottlossning som pågick i flera minuter. Jag hörde också maningar till jihad från moskéerna i närheten. Men det var först när jag kom hem till Jableh som jag fick veta att nio soldater hade utsatts för ett bakhåll och dödats. Det skedde många sådana våldsutbrott under den första tiden, som avslöjar protesternas verkliga ansikte…”

 

Föregående artikelSant eller falsk? Putin hävdar att Navalny samarbetar med USA och att Kreml inte ligger bakom påstådd förgiftning.
Nästa artikelWashington Post: USA ljuger med Afghanistan-statistik

2 KOMMENTARER

  1. “Newly-discovered documents [obtained by investigative journalist Ian Cobain at Middle East Eye ] show how UK covert operations in Syria helped ‘shape perceptions’ of the war. The British government effectively ran Syrian opposition groups’ media offices and created publicity material aimed at Syrian and UK audiences, challenging the idea the UK has played a small role in the conflict. ”
    https://www.dailymaverick.co.za/article/2020-05-18-revelations-about-uk-covert-operations-in-syria-challenge-media-narratives-on-the-war/

    • Britternas hemliga operationer är av mycket gammal dato, och mycket mer omfattande än de flesta vill tro. Ganser har undersökt en aspekt av saken, Gladio, som är äldre än NATO.
      Jfr.
      https://www.voltairenet.org/article163017.html
      LES ARMÉES SECRÈTES DE L’OTAN (IV) NATOSs hemliga arméer (IV)
      Les égouts de Sa Majesté Hennes kunglighets kloaker
      par Daniele Ganser

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here