Denna artikel av Prabhat Patnaik har vänligen översatts av Catarina Östlund. Den publicerades först i
https://peoplesdemocracy.in/2023/1105_pd/western-left-and-us-china-contradiction och sedan i https://socialistincanada.ca/the-western-left-and-the-u-s-china-conflict/
Prabhat Patnaik är en marxistisk indisk ekonom och politisk kommentator. Han undervisade på Centret för ekonomiska studier och planering i den samhällsvetenskapliga fakulteten på Jawaharlal Nehru University i New Delhi, från 1974 till sin pension 2010. Han var även vice ordförande för planeringsnämnden i den indiska delstaten Kerala från juni 2006 till maj 2011.
______________
Betydande delar av den icke-kommunistiska vänstern i väst och en stor del av den självutnämnda marxistiska vänstern ser de framväxande konflikterna mellan USA och Kina som tecken på ”interimperialistisk” rivalitet, om inte direkt ”imperialistisk aggression” från Folkrepubliken Kina. Detta synsätt uppfyller tre distinkta teoretiska funktioner:
-
Det ger en förklaring till den växande motsättningen mellan USA och Kina;
-
Den gör det genom att använda ett leninistiskt koncept och inom ett leninistiskt paradigm;
-
Den kritiserar Kina som en framväxande imperialistisk makt, och därmed en kapitalistisk ekonomi, som är i överensstämmelse med en ultravänsteristisk kritik av Kina.
En sådan karakteristik gör ironiskt nog dessa delar av vänstern implicit eller explicit delaktiga i USA-imperialismens intriger mot Kina. I bästa fall leder det till en ståndpunkt som hävdar att de båda är imperialistiska länder, så att det inte är någon mening med att stödja det ena mot det andra. I värsta fall leder det till att man stöder USA (mot Kina) som det ”minst onda” i konflikten mellan dessa två ”imperialistiska” makter. I båda fallen leder det till att man inte opponerar sig mot USA-imperialismens aggressiva hållning gentemot Kina; och eftersom de två länderna är oense i de flesta samtida frågor, leder det till en allmän nedtystning av motståndet mot USA-imperialismen.
En sådan ståndpunkt, som inte direkt motsätter sig den västerländska imperialismen, står ironiskt nog i fullständig kontrast till arbetarklassens intressen och attityder. Arbetarklassen i Europa är till exempel överväldigande motståndare till Natos proxykrig i Ukraina, vilket är uppenbart i många fall då arbetare vägrar att lasta transporter av europeiska vapen avsedda för Ukraina. Detta är inte förvånande, eftersom kriget också direkt har påverkat arbetarnas liv genom att förvärra inflationen. Men frånvaron av ett direkt vänstermotstånd mot kriget gör att många arbetare vänder sig till högerpartier som, även om de faller i linje med imperialistiska ståndpunkter när de kommer till makten, som Meloni har gjort i Italien, är ”kritiska” mot sådana ståndpunkter när de är i opposition.
När det gäller att Kina är en kapitalistisk ekonomi och därför är engagerad i imperialistiska aktiviteter över hela världen i rivalitet med USA, intar de som har denna uppfattning i bästa fall en moralistisk position och blandar ihop ”kapitalistisk” med ”dålig” och ”socialistisk” med ”god”. Deras ståndpunkt går i praktiken ut på att säga: ”Jag har min uppfattning om hur ett socialistiskt samhälle bör bete sig (vilket är en ultravänsteristisk, idealiserad uppfattning), och om Kinas beteende i vissa avseenden skiljer sig från min uppfattning, då kan Kina ipso facto (genom själva sakförhållandet) inte vara socialistiskt och måste därför vara kapitalistiskt.”
Termerna ”kapitalist” och ”socialist” har emellertid mycket specifika betydelser, vilket innebär att de är förknippade med mycket specifika typer av dynamik, där varje slag har sina rötter i vissa grundläggande egendomsförhållanden. Det är sant att betydande delar av Kinas ekonomi, kännetecknas av kapitalistiska egendomsförhållanden. Men huvuddelen av den kinesiska ekonomin är fortfarande statsägd. Tack vare sin planekonomi och centralregeringens styrning har Kina på det hela taget inte den egennyttiga drivkraft och ”spontanitet” som kännetecknar kapitalismen. Man kan kritisera många aspekter av Kinas ekonomi och samhälle, men att kalla det ”kapitalistiskt” och att det ägnat sig åt ”imperialistiska” aktiviteter i nivå med västerländska storstadsekonomier är en förvrängning. Det är inte bara analytiskt fel. Det leder också till en praxis som är påtagligt emot arbetarklassens intressen i både västs metropoler och det globala syd.
Politisk avkolonisering betydde dock inte ekonomisk avkolonisering, det vill säga en uppluckring av kontrollen över naturresurserna i de nyligen självständiga länderna, som dittills utövats av metropolernas kapitalism. Imperialismen utkämpade en lång och våldsam kamp mot sådana ekonomiska maktöverföringar. Exempel på detta är det våldsamma störtandet av regeringar i Guatemala (Arbenz), Iran (Mossadegh), Chile (Allende), Guyana (Cheddi Jagan), Kongo (Lumumba) och många andra. För att inte tala om folkmordskriget mot det koreanska folket (1959-53) och det långa och grymma kriget mot Vietnams folk (1956-76).
Men trots detta kunde den västliga kapitalismen inte hindra tredje världens resurser från att i många fall glida ur dess kontroll till de statligt styrda regeringar som hade kommit till makten i många länder efter avkoloniseringen.
Vinden vände till imperialismens fördel i och med uppkomsten av en högre nivå av koncentration av kapitalet som gav upphov till den globaliserade kapitalismen, med början i slutet av 1970-talet. Denna omvandling gick i spetsen för den globaliserade finansvärlden. Sovjetunionens fall i mitten och slutet av 1980-talet hängde i hög grad samman med globaliseringen av finansvärlden.
Imperialismen försökte således på nytt fånga länder i ett nät av globalisering och dess virvel av globala finansiella flöden, och tvingade dem under hotet av finansiella utflöden att föra en åtstramningspolitik (nyliberal) som innebar slutet på statlig styrning av regeringarna och storstadskapitalets återtagande av kontrollen över en stor del av tredje världens resurser, inklusive tredje världens markanvändning.
Av båda dessa skäl vill USA nu skydda sin ekonomi mot import från Kina och från andra länder i samma situation i det globala syd. Även om sådan import kan ske, åtminstone delvis, under det amerikanska kapitalets dominans, har USA inte råd att riskera att ”avindustrialisera” sig självt. Dess önskan att så snart skära ner Kina ”i storlek”, efter att man hade hyllat Kina för ”ekonomiska reformer” som välkomnade och uppmuntrade utländskt kapital att investera, är således rotad i den nyliberala kapitalismens motsättningar och därmed i själva logiken i återupprättandet av imperialistisk hegemoni. Det är inte rivalitet mellan imperialister som förklarar de ökade motsättningarna mellan USA och Kina. Snarare är det den västerländska imperialismens försök att återupprätta sin hegemoni och motståndet från Kina och andra länder som tagit efter dess motstånd . Med andra ord bevittnar vi nya och nya former av den globala klasskampen.
I takt med att den kapitalistiska krisen accentueras ökar förtrycket av länder i tredje världen. Deras ökande oförmåga att betala sina utlandsskulder gör dem sårbara för påtvingade ”åtstramningar” från imperialistiska organ som IMF, vilket förstärker trenden av större motstånd samt en större roll för Kina när det gäller att hjälpa dem som gör motstånd. Konflikterna mellan USA och Kina kommer bara att bli mer akuta och utgjutelserna i väst mot Kina kommer bara att bli hårdare.
Temat är förvisso intressant men inte alls lätt förutsägbart.
Den amerikanska och ganska oigenomtänkta ”Pivot to Asia” (”Omvändningen mot Asien”) och Washingtons nyuppfunna (och ihopslagna) ”Indo-Stillahavsregion” förutsätter ju att länderna i Fastlandsasien skulle vilja ha ”amerikanskt ledarskap” i denna region efter att ha misslyckats kapitalt och totalt från Vietnam, Iran, Irak, Syrien, Afghanistan och nu den rejäla diplomatiska kollapsen med vårt stora olösliga amerikanska problem: Israel.
Kina är idag världens största industriella land och världshistoriens främsta handelsnation (även med Europa). Det är en ekonomisk-historisk objektiv faktor.
Världens viktigaste ekonomiska ekonomiska axel i handel är den mellan Kina och Europa; den är 700-800% STÖRRE än den mellan Kina och de amerikanska Förenta staterna.
”Västvärlden” är därmed delad. Europa har helt andra intressen visavi Kina än vad Washington har. Europa kan idag INTE i längden ekonomiskt överleva utan Kina. Europa, världens överlägset största ekonomi, kan alltså inte heller byta ut Kina mot import- och servicenationen Amerika. Det är helt omöjligt. Ekonomiskt kan bara Europa välja Kina och Euro-Asien för sin EKONOMISKA framtid, även ett post-putinistiskt Ryssland ingår där, som idag kraftigt ekonomiskt och politiskt står. under egen kontraproduktiv vanskötsel och idag bara är utdömt att bli ett underkastat och närmast vasallartat råvaruförråd för just Kina.
Europa och Asien måste vara på sin vakt och inte dras in i Washington-regimens ränker: det kan döda den europeiska ekonomin (helt dessutom).
Vi måste fråga oss: varför vill den minsta parten (ekonomiskt och befolkningsmässigt) de amerikanska Förenta staterna, ha aktiv geopolitik mot Asien, där Washington enbart gått igenom och upplevt över 50 år av militära totalhaverier och ekonomiska förluster?
Den som har svaret på den frågan (för det svaret finns), vet varför.
Den som har svaret på den andra frågan; varför Europa skulle kontraproduktivt kapa sin världsbästa ekonomiska axel till Asien, är lyckligare. Europa kommer här att måsta välja mellan ekonomisk framtid och amerikansk geopolitisk olycka -och delta i dess nedgång.
När allt kommer omkring lever vi i en post-amerikansk epok och ett klokt Europa väljer idag ekonomisk framtid med Kina, och inte oklok geopolitisk nedgång tillsammans med Washington.
När allt kommer omkring går faktiskt solen upp i öst, och ned i väst. Så också i denna fråga. Allra klarast kommer vi i Europa märka det -ganska snabbt, dessutom- om en viss president Trump återväljs år 2024 i träsket i Washington.
För ”America first” blir både ”Europa sist” och ”Kina starkare”. Washington har nämligen redan helt förlorat det Globala Syd.
Prabhat Patnaik liksom all vänster jag har råkat på nämner mossadegh men inte att shahen 25 år senare störtades av samma US/UK
Jag vet att jag tjatat om det men min poäng är att marxistisk analys och Marx själv stod och står fortfarande inte oberoende av det imperium som vi alla kritiserar.
Och det kan vara av intresse att påminna om att USAs hemliga elitsällskap som etablerades 1833 hade som förutsättning att i linje med deras tolkning av Hegel utnyttja en avsiktligt frambringad polarisering. Typiskt exempel är fascism mot kommunism och att stödja båda sidor medelst olika mellanhänder.
Jag anser inte att USA och Storbritannien skiljer sig åt i det fallet vad metod och mål varit under den tid som ett angloamerikanskat imperium har existerat och båda lägren hade under lång tid en rent anglosaxisk wasp karaktär även om detta har ändrats under senare delen av 1900-talet och även andra släppts in.
Så även Thavistock instituten’s inflytande har verkat via båda US och UK
Eftersom svensk vänster som regel inte studerat Larouche-kretsens material kan det vara intressant att kort berätta hur de uppfattade Svensk socialdemokrati under 1970-talet.
Här ger de ett citat av Thavistocks Eric Trist
”In a January 1974 interview, Tavistock agent Eric Trist bragged of Rockefeller’s peaceful coup in Sweden:
”First we took over a department, then a plant, then the union, then the entire country.”
https://larouchepub.com/eiw/public/1974/eirv01n09-19740629/eirv01n09-19740629_027-the_swedish_way_rockefellers_nor.pdf
De (Larouche-kretsen) tycks ha sett Gösta Boman som försvarare av småföretagare och de såg svensk socialdemokrati som medverkande till en sorts fascistiskt system
Jag anser inte att en stark stat behöver vara fascistisk och jag instämmer därför inte i den definitionen av den svenska modellen. Men att Thavistock med sin vetenskapliga metod kan ha spelat precis den roll Eric Trist beskriver kan fortfarande vara korrekt.
Uppfattningen att Sveriges socialister har varit föremål för manipulation under hela sin existens liksom all vänster av betydelse kan fortfarande vara helt sant.
Dilemmat är ju att man tror att man organiserat Sverige efter eget huvud men finner att andra slugare aktörer – som i detta fall Rockefellers – lurat en att gå den väg de ville.
Med det långsiktiga målet av en världsregering under samma eliters kontroll.
På senare tid ser vi hur dessa flyttar fram positionerna utan att den svenska allmänheten vare sig fårr info eller inflytande.
Jag tänker på NATO och WHO.
En folklig ”revolution” i Iran med religiösa förtecken hade avgörande betydelse för störtandet av shahen.
Läs gärna Roland Hedayats artiklar om Iran. Här den senaste: Iran (5) – “Vita revolutionen” och “festernas fest”
Hedayat läser inte Larouches material och har likväl nedvärderande omdömen om dem. Och tillämpar ’See No Evil’ och ser det passa in på ett arketypiskt narrativ där resursstarka subversiva organisationers omfattande manipulerande ignoreras.
Folkligt missnöje kan manipuleras och det skedde i Franska och Ryska revolutionerna. Och alla andra som jag stött på utom möjligen den amerikanska.
I fallet Syrien har ju flera av er som förekommer här fattat galoppen men i de tidigare fallen är ni ungefär som borgare i etablissemanget
Bekväma.
Är det moraliskt försvarbart?
Jag vet att Roland Hedayat har läst och känner till Larouches material tämligen väl.
Stora revolutioner som är så massiva som den franska (1789-1799) och den ryska (1905, 1917-1921) kan inte manipuleras fram av några dolda grupper som kan sätta 50 eller 100 miljoner människor i rörelse. Det är helt omöjligt. Det skulle innebära att en liten grupp av sammansvurna skulle på kort tid kunna pedagogiskt upphäva alla de tidigare liksom gällande politiska tyngdlagarna i samma samhälle för att de skall falla i ett samtidigt tillfälle – det låter sig inte göras.
Där rekommenderar jag läsning av professor Francois Furet, 1900-talets främste historikernestor i denna världen eller den klassiske revolutionsförfattaren Georges Lefebvre – båda gör upp med ryktena att små grupper skulle kunna ”manipulera” fram en stor revolution.
En revolution är en snabb tidsförändring för politikens utövande som beror på väldigt många orsaker som sammanfaller samtidigt: krig/fred, social misär, politiskt förtryck eller apati, ekonomisk utveckling (fast åt fel håll), tillgången/frånvaron på mat och vardagens enkla förnödenheter, och faktiskt yttre orsaker som väder och klimat (t.ex. 1780- och 1790-talen var en ovanligt kall tid i västra Europa som gav usla skördar som orsakade brist på bröd o.s.v.), uppträdande och ”vandel” hos de ledande politiska, styrande och ekonomiska klasserna, samt sociologiska och psykologiska liksom ideologiska och filosofiska strömningar i litteratur, tidningar, diskussioner.
Som franska republikens förste statschef och ledare Maximilien Robespierre noga betonade: ”Republiken är skapad av hela folket tillsammans”. Han sammanfattade det väl i en enda mening.
Vad i jösse namn får ni alla sådana här manipulationsuppgifter ifrån?
USAs kultur bygger på egoism och girighet. USA ska vara enda stormakten på jorden, och regera över alla.
Kinas kultur bygger på respekt och samarbete för gemensam nytta. Projekt grundat på win-win.
BRI och BRICS visar på detta.
Svenska folket behöver göra aktivt val, vilken sida vi ska välja.
Rolf: I USA som i andra länder bör analysen skilja Eliten från övriga grupper. Finans och affärseliten=olikarkerna=Finansmediala komplexet – framför allt den vita – är inte bara egoistiska och giriga. De är dessutom hänsynslösa. Hur skall vi svenskar kunna göra ett aktivt val, när det är dessa olikarker som äger och styr medias nyhetsflöde ,genom att förvandla den till ensidig propaganda!