Vad finns att lära av Kulturrevolutionen?

21
233

Mao Zedong och hans politik har länge demoniserats i Väst, speciellt kulturrevolutionen som har betecknats som ett radikalt övergrepp på mänskliga rättigheter.  Jag återger Oktoberförlagets presentation, Jan Myrdals recension och kommentarer avslutningsvis.

Oktoberförlagets presentation

I och med att Kina har slagit in på den kapitalistiska vägen har Kinas nuvarande politiska och intellektuella elit försökt svärta ner den maoistiska eran. En ny bok av professor Mobo Gao från Oktoberförlaget bemöter den extremt negativa beskrivningen av Kina under Mao Zedong i en rad publikationer och argumenterar för att de flesta människor i Kina, inklusive landsbygdens fattiga och städernas arbetarklass, faktiskt vann på Mao Zedongs politik.

Denna innebar ett omfattande välfärdssystem i städerna och grundläggande hälsovård och utbildningsmöjligheter på landsbygden. Den nuvarande kapitalistiska utvecklingen har raserat denna grundtrygghet.


Jan Myrdals recension

Striden om Kinas förflutna.

“Socialism,revolution och kontrarevolution”.

Det har just publicerats en svensk översättning av en bok som på ett förnuftigt sätt resonerar om en fråga vi alla som tar ställning i politik och klasstrider inte kan undkomma.
Inte bara vi som då var kommunister utan en mycket bred opinion av vad som kallades progressiva saknade för ett halvt sekel sedan insikten: “att en kapitalistklass skulle kunna utvecklas inuti ett kommunistiskt parti”.

Nu vet vi dock “att återgången till kapitalism i det tidigare Sovjetunionen och Kina initierades av kommunistiska ledare själva.” (s.166) Detta är en grundfråga för oss. Lika allvarlig som den för våra föregångare för ett sekel sedan om hur det mäktiga och för all dåtida arbetarrörelse riktningsgivande tyska socialdemokratiska partiet kunde ruttna från huvudet som en fisk och i sitt sönderfall 4 augusti 1914 inleda den katastrof i vilken miljoner stupade och i synnerhet Europa slungades tillbaka och ned i elände.

Visst hade vi läst Trotsky om ett sovjetiskt “thermidor” (uttrycket syftade till kuppen 9 thermidor – 27 july 1794 – då reaktionen störtade Robespierre) men hans analys av den sovjetiska utvecklingen hade visat sig falsk redan på tjugotalet och senare hade vi tvingats uppleva de trotskistiska sekterna som enbart destruktiva och saboterande.

Den boken är Mobo Gao, “Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen.” (Oktoberförlaget 2017.) Den bör läsas. Den kräver en hel del eftertanke; men det arbetet är förnuftigt. (“Lönar sig”, ger fel associationer.) Mobo Gao är kines och därtill en officiell sådan inom det han kritiskt skildrar som “eliten”. Professor i kinesiska studier och direktör för Konfuciusinstitutet vid universitetet i Adelaide, Australien. Därmed skriver han nolens volens (vare sig han vill eller ej) inom en mer än tusenårig kinesisk intellektuell tradition. Men han är från Landsbygdskina, var “barfotalärare” under kulturrevolutionen och fortsatte sedan på universitet. I kulturrevolutionens sista skede 1977 utsågs han till en av de 24 studenter från hela Kina som skickades att fullborda studierna i Storbritannien.

Han behöll dock kontakterna til hembygden och dess folk. Inte bara med sin bror som blivit en “migrantarbetare” med allt vad det innebär av sociala svårigheter, utan han har i olika varv återvänt till Kina. Där även undersökt och skrivit om sin hemby och dess utveckling. Detta, liksom vad han skrivit om Kinas sociala problem, har inte officiellt publicerats i Kina men där diskuterats på nätet och även i akademiska seminarier. Märk i detta skillnaden mellan Kina nu och Sovjetunionen på fyrtiotalet.

Grundläggande för hans inställning är en traditionell kinesisk klyfta mellan “eliten”, som under mer än ett årtusende var ämbetsmannakast under kejsardömet, och de gamla hundra namnen, folket i byarna. De som genom sitt arbete i jorden bar upp hela samhället. Som också då och då störtade väldet. Detta folk i byarna ansågs och anses “oupplysta,hjärntvättade eller helt enkelt dumma i huvudet, vilket antyds av en del inom den kinesiska intellektuella eliten.” ( Sid.281.)

Jan Myrdal. Rapport från en kinesisk by.

Att Mobo Gao har rätt vet jag och har skrivit om. Liu Lin var för Gun Kessle och mig inte särskilt främmande. Den var som Myres mot älven i det Solvarbo farmor berättade om från sin barndom eller Guns eget barndomsminne av sin morbror och hans familj högt upp längs Torne älv. Men för de flesta kinesiska stadsbokadrer som följt oss innan kulturrevolutionen var Liu Lin helt främmande, blott elände och efterblivenhet. Detta är en tusenårig samhällsklyfta. Inte undra på att Mao skickade ut studenter och stadsungdom att lära känna Kinas folks verklighet. Att det också i Sverige skrivs som om det var något hemskt att studenter fick vakta grisar och äta bittert ris är märkligt.

Mobo Gaos bok är till en del en mycket noga kritisk genomgång av två av de i väst och nu för den kinesiska västlängtande eliten riktningsgivande verk: Jung Chang och Jon Halliday “Mao: Den sanna historien” och Li Zhiui “The Private Life of Chairman Mao” (beryktad för skildringen av Maos sexualliv). Av dessa blir inte mycket kvar som källor. Samtidigt blir skildringen av Mao, hans tid och hans politik mycket klar.

Ty:

“De flesta framstående kinesiska KKP-ledare, från Zhou Enlai till Deng Xiaoping och från Jiang Zemin till Hu Jintao, är nationalister snarare än kommunister, och deras allt överskuggande strävan har varit att göra Kina starkt och rikt. Liksom för många revolutionärer i utvecklingsländer var politisk radikalism för många kinesiska revolutionärer ett medel till målet nationell enhet och ett välbärgat Kina. Om marknadskapitalism är ett sätt att nå detta mål, så satsa för all del på det. Mao var också kinesisk nationalist. Men det går att hävda att för Mao var nationell enhet och nationell rikedom inte bara mål i sig själva. Mao var en post-leninistisk marxist som ville öppna en ny väg för politiken.” (sid 246/247)

Det är en faktarik och ordentligt belagd bok om det nuvarande högutvecklade men efter kursomläggningen under Deng extremt ojämlika Kina:

“…i stadsområdena (är) inkomsterna hos de 10% av hushållen med de högsta inkomsterna…” (sid 253)

“…31 gånger högre än de fattigaste10 procenten. Om landsbygds och stadsområden kombineras i denna uträkning, är skillnaden 51 gånger” (sid 253)

“…90% av de mer än 3000 miljardärerna i Kina (är) ‘små furstar’, söner och döttrar till högt rankade partifunktionärer…” (sid 261)

Samtidigt är han präglad av sin egen bakgrund. “Genom att jag vuxit upp på den kinesiska landsbygden var jag vittne till de viktiga fördelar som dessa åtgärder (under kulturrevolutionen J.M.) förde med sig för landsbygdsbefolkningen.” (Sid 38).

Mobo Gao har skrivit en mycket viktig bok. Läs, tänk och dra slutsatser.

” (Slut Jan Myrdal).

Egna kommentarer

Vad säger statistiken?
* Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.

Källa: Världsbanken. World Development Indicators online.                                              I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.

* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch

“Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky

Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.


Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.

Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. Många menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas kapitalistiska ekonomi.

 

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

21 KOMMENTARER

  1. I Kina precis som i Sovjet har man haft en strid mellan 2 linjer. En linje hävdar att staten kan styra allt via 5-årsplaner den andra linjen hävdar att man måste använda sig av marknadskrafter om än i begränsad omfattning. Kopplad till den frågan är vilka incitament man förordar. Räcker politiska kampanjer för att arbetarna skall anstränga sig eller måste var och en känna att det även lönar sig rent materiellt? Dessa strider har förts under olika täckmantlar, NEP, perestroika eller kulturrevolution men i grunden gällt produktionsresultaten. Planekonomin som idè var hämtad från den tyska krigsekonomin och fungerade väl under krig och den efterföljande återuppbyggnaden. Men ingen planekonomi har framgångsrikt lyckats lösa de problem som uppstår när det inte bara är stål och elproduktionen som skall planeras utan miljoner produkter som dessutom skall efterfrågas av nyckfulla konsumenter. I Sovjet kom frågan att bli akut fr.om 1970 då tillväxten inom industrin upphörde och jordbruket hade så stora problem att man gjort sig beroende av import från ärkefienden USA. Och varje gång har frågan kommit upp, hur mycket marknad och privata initiativ kan tillåtas. Det är detta kulturrevolutionen handlade om. Varje ståndpunkt försökte sen mobilisera massorna för sin ståndpunkt och i fallet kulturrevolutionen ledde det till inbördeskrig. Med facit i hand kan man konstatera att ingen av de bägge ståndpunkterna haft en klar analys av fördelningen mellan plan och marknad utan i huvudsak har man prövat sig fram i blindo. Och ungefär på den vägen är det, senaste exemplet är Kuba. Det är intressant att Mobo Gao betecknar bägge tendenserna som nationalistiska. Jag tror det ligger mycket i det. Och det är som nationalister man fick en konflikt mellan Sovjet och Kina. Vi som trodde det handlade om höga ideal som marxism-leninismens vara eller inte vara var den boskap som ledningarna föste framför sig både i Kinas kulturrevolution och i striderna i väst mellan Moskva, Peking, Havanna och Tirana orienterade falanger.

    • Jag har mycket att kritisera här. Men jag ska enbart ta några synpunkter som du ställer, Sven.
      Sovjetunionen var multinationellt. Det medger även liberala medier.
      http://chnm.gmu.edu/1989/exhibits/nationalities/introduction

      Tillväxten i Sovjetunionen steg även under 70-talet. Det visar tabeller, t ex den tabell du skickade mig. Importen (av alla varor) från USA till Sovjetunionen var i själva verket låg i motsats till vad andra länder importerar.

      Och vilket krig är det du talar om – Kriget på 30-talet mellan Sovjetunionen och Kina? Eller kriget 1969 då Kina anföll Sovjetunionen?

      • Sovjet var multinationellt bara i den bemärkelsen att det fanns flera etniciteter. Den var aldrig en fråga om vem som styrde, dvs ryssarna. Redan Lenin såg sig tvungen att kritisera Stalins ryss-nationalism. Stalin var mer stor-ryss än ryssarna själva sa han. Sen när Stalin med ett penndrag avskaffade klasskampen i Stalin-konstitutionen 1936 (samtidigt som klasskampen var hårdare än någonsin) så förberedde han marken för den stor-ryska nationalism som förstärktes ännu mer under de “Stora patriotiska kriget” och alliansen med ortodoxa kyrkan. Den nationalismen kom oundvikligen i konflikt med den kinesiska nationalismen som var minst lika stark. Det diagram jag skickade till dig visar att tillväxten i Sovjet upphörde på 70-talet. Under Andropovs ledarskap tillsattes utredningar för att komma tillrätta med de problemen. Andropov förde därför fram en uttalad reformpolitiker som Gorbatjev som förlorade kontrollen över den process han själv satt igång. Det kan låta som mysigt att man inte hade någon tillväxt sedan 70-talet men i en fientlig omgivning var det katastrof vilket historien till slut visade. I Kina kritiserade man Sovjets ekonomiska politik med ordspråket “man kan inte få hästen att arbeta om krubban är tom” med vilket man menade att den ensidiga satsningen på tung industri och en konsumtionsvaruindustri som halkade efter hämmade ekonomin. Det ledde i sin tur till olika ekonomiska experiment som Stora Språnget vars katastrofala resultat gjorde att debatten hårdnade mellan Mao och Liu Shaoqi.
        https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Liu_Shaoqi
        Debatten i både Kina och Sovjet gällde i stort sett samma sak eftersom man i bägge fallen hade problem med samma ekonomiska modell. Debatten hade pågått sedan NEP i Sovjet på 20-talet och varje gång hade förespråkarna för en ensidig planekonomi vunnit. De som förespråkade reformer likviderades t.ex Bucharin eller senare Liu. När sen reaktionen kom blåstes de mesta bort, ungefär lika huvudlöst, och den kapitalistiska marknadsekonomin segrade, först i Sovjet/Ryssland och sen i Kina. I Kina behöll KKP formellt makten eftersom man var rädd för ett liknande sammanbrott som i Sovjet. Slakten på Himmelska Fridens torg var startskottet för den politiken. Dagens kinesiska modell passar väl in i en asiatisk modell med stark statlig styrning i toppen och stenhård konkurrens i botten. De tvära kasten mellan de olika modellerna ser jag som ett resultat av att debatten undertrycktes i både KKP och SUKP. Varje ifrågasättande av PLANEN ledde till anklagelser om att arbeta för utländsk makt och så småningom proponentens dödsfall.

        • Jag kan inte området så väl.

          Wikipedia ger uppgifter som inte talar för någon katastrof utveckling av ekonomin

          Statistics
          GDP $820 billion in 1977
          (nominal; 2nd)
          $1.212 trillion in 1980
          (nominal; 2nd)
          $1.57 trillion in 1982
          (nominal; 2nd)
          $2.2 trillion in 1985
          (nominal; 2nd)
          $2.6595 trillion in 1989
          (GDP; 2nd)[2]
          GDP per capita
          $5,800 in 1982
          (nominal; 32nd)
          $9,211 in 1991
          (GNP; 28th)[4]

          The value of all consumer goods manufactured in 1972 in retail prices was about 118 billion rubles ($530 billion).[48] The Era of Stagnation in the mid-1970s was triggered by the Nixon Shock and aggravated by the war in Afghanistan in 1979 and led to a period of economic standstill between 1979 and 1985. Soviet military buildup at the expense of domestic development kept the Soviet Union’s GDP at the same level during the first half of the 1980s.[citation needed] The Soviet planned economy was not structured to respond adequately to the demands of the complex modern economy it had helped to forge. The massive quantities of goods produced often did not meet the needs or tastes of consumers.[49]

          The volume of decisions facing planners in Moscow became overwhelming.”

          Reflexion. Dagens datorisering skulle ha underlättat mycket.

          • Måste vara fel på Wikipedias statistik. Det kan inte stämma att BNP hoppar från billions till trillions på 3 år. Och även om datorer skulle kunna delvis ersätta prismekanismen i ekonomin så skulle den undergräva 5-årsplanen. För hur skulle konsumenternas smak kunna beräknas 5 år i förväg?
            $820 billion in 1977
            $1.212 trillion in 1980

            Här Anders är lite mer material:
            An analysis of the Soviet economic growth from the 1950’s to the collapse of USSR
            PDF
            http://www.centrosraffa.org › public

          • Hoppet var från 820 billions (miljarder) till 1, 212 trillions (1212 milarder) på osannolika 3 år.

          • Måste vara fel på Wikipedias statistik. Det kan inte stämma att BNP hoppar från billions till trillions på 3 år. Och även om datorer skulle kunna delvis ersätta prismekanismen i ekonomin så skulle den undergräva 5-årsplanen. För hur skulle konsumenternas smak kunna beräknas 5 år i förväg?
            $820 billion in 1977
            $1.212 trillion in 1980

            Här Anders är lite mer material:
            An analysis of the Soviet economic growth from the 1950’s to the collapse of USSR
            PDF
            http://www.centrosraffa.org › public

          • Enligt uppgifterna skedde en stor ökning från 820 miljarder dollar till 1212 miljarder dollar på 3 år. Mycket osanolikt.

          • Sven,
            Det är inget konstigt med att planera. Det gör alla företag. Jag tror även att svenska statliga företag som LKAB planerar i förväg, t ex flyttningen av Kiruna.

            Och det är företagen som styr konsumentens smak. Det gör inte konsumenten själva! Alla dessa tekniska prylar, kläder, etc hade vi inte köpt om företagen inte hade gjort reklam för produkten. De låtsas att de vet vad du och jag behöver.

            Faktum är att Kina ensidigt har satsat enormt de senaste tjugo trettio åren på tung industri, nämligen bygga hamnar och konsumtionsvaror. Så pass mycket att det inte finns jordbruksmark kvar för att odla på, utan kineserna etablerar sig i Ryssland och köper upp nerlagda kollektiv.

        • Sven,
          Anser du att professor Michael Parenti ljuger? Parenti är en uppskattad debattör i USA och skrivit många böcker.
          https://www.youtube.com/watch?v=rCN_3kzCqq8
          Faktum är att han är en ren njutning att lyssna på!

          Det var ingen stagnation. Den borgerliga Nintil har massvis diagram och tabeller på att det inte är så. Texten är en kapitalistisk jämförelse med USA, Men jag anser att det är orättvist att jämföra tillväxten i Sovjetunionen med ett kapitalistiskt land där få äger allt och miljoner är så fattiga att de är hemlösa, och där det knappt finns någon sjukvård alls för de oförsäkrade, etc.

    • Jag tror att jag har missförstått dig, Sven. Du talar nog inte om de våldsamma konflikten som ägde rum mellan Sovjetunionen och Kina – utan om polemiken mellan Sovjetunionen och Kina.
      Jag ber om ursäkt!
      Här är förresten hela polemiken mellan länderna. Ja, i alla fall det som har hittats och släppts av regeringarna i Kina och i Ryssland.
      https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/index.htm

  2. Anser du att Sovjetunionen har desinformerat världen när Kina anföll Sovjetunionen 1969?
    https://en.wikipedia.org/wiki/Sino-Soviet_border_conflict

    Det finns faktiskt otaliga bilder och filmer på att konflikten har ägt rum. Eller försöker du också revidera historien till din och Kinas fördel?
    Och det var ett krig mellan Sovjetunionen och Kina 1929. Googla!!!

    • Det var en gränskonflikt med en del skärmytslingar 1969, men inget anfall. Gränskonflikten löstes med avtal 1991. Ryssland godtog att en omtvistad ögrupp tillhörde Kina. Du har rätt i att det var krig 1929. om en järnväg mellan Sovjetunionen och en kinesisk krigsherre, tillhörande Kuomintang.

  3. Tillägg till diskussionen om Sovjet tillväxt:
    Average annual per Capita GDP growth rate in USSR (1950-1991).Period Average per Capita GDP growth (%)
    1950-1973: 3,6%
    1974-1984: 0,93%
    1985-1991: -1,3%

    I nedanstående artikel beskrivs vilka illusioner som fanns gällande Sovjets tillväxt runt om i världen. Artikeln beskriver också den diskussion som fördes i Sovjet sedan mitten av 60-talet om de ekonomiska problemen. Denna diskussion fördes för första gången relativt öppet och fick efterföljare i Kina.
    https://tnsr.org/2018/02/assessing-soviet-economic-performance-cold-war/

    • Sven,
      Du och alla andra gör en rättvis jämförelse med kapitalistiska länder och kapitalistiska system. Ett kapitalistiskt system kan återge en stor tillväxt trots att invånarna är så fattiga att de bor i kåkstäder. Och ett socialistiskt system kan återge en liten tillväxt och invånarna har en social trygghet. Här är alla tabeller och siffror som säger att det var stadig men långsam tillväxt i Sovjetunionen.
      https://nintil.com/2016/03/26/the-soviet-union-gdp-growth/

      • De diagram du länkar till visar just hur Sovjet släpade efter gentemot omvärlden. Sovjet befann sig aldrig i en stabil och fredlig omgivning, att tillåta en svag tillväxt innebar ett reellt hot. Under Lenins tid var tillväxten viktig för att försvara revolutionen och återuppbygga landet efter att allt slagits i spillror och tiotals miljoner förlorat livet, under Stalins tid förbereddes försvaret mot Hitler genom en accelererad industrialisering, efter -45 skulle landet byggas upp igen efter en ny total förstörelse och 27 miljoner döda samtidigt som ett nytt hot dök upp i och med det kalla kriget som när som helst kunde bli nog så hett. Det fanns ingen i Sovjet som önskade någon sorts nära noll-tillväxt a la Miljöpartiet, alla hade någon familjemedlem som avlidit pga angrepp från väst
        Man var helt enkelt livrädd för krig vilket alla arkiv som öppnades efter -91 visar. Vi som var maoister på den tiden var helt enkelt ute och reste helt och hållet när det gällde Sovjets ambitioner om världsherravälde. Varje sovjetmedborgare ville ha tillväxt, ju större desto bättre, allt annat var självmord. Och man hade många hål att stoppa i, det mesta var otroligt skamfilat de gånger jag besökte Sovjet och där jag bodde en kort tid var trångboddheten enorm. På landsbyggden levde många på sina håll ännu sämre, på många håll var det som om inget hade hänt mellan den tsaristiska miren och kolchoserna. Så jag tror att det är fel att sätta på sig miljöparti-glasögon när man tittar på Sovjets problem med tillväxten.

        Ok Kerstin man kan ha vilka ideer man vill om noll-tillväxt, men om du läser mina länkar så ser du att man inte delade din syn på nolltillväxt i Sovjet. Krusse ville t.om passera USAs ekonomi inom 10 år! Och både Stalin och Krusse insåg att i en fientlig omgivning har man inte råd med noll-tillväxt. Samma stress hade Kina, samma uppbyggnad måste ske på ett decennium som den tillväxt som väst hade haft på ett sekel. Annars blir man överkörd av imperialismen. Jämlikheten var väl inte heller överdrivet stor.Många ryssar stod i kö hela livet för att få köpa en bil och hur många lyxbilar hade Bresjnev? Var det 60 stycken?

        • Nu jämför du igen med kapitalistiska länder, Sven. Det finns annat i livet som är värdefullt än att köpa saker. Som t ex semester, fritid, tillgång till sporthallar, kommunikation, föräldraledighet, sjukvård, barnomsorg, utbildning, böcker, etc.
          Dessutom hade nästan alla familjer en TV (70- 80-talet), radio, kamera, kläder, etc
          Sovjetunionen hade inga ambitioner om världsherravälde. Om de hade haft det hade Nordkorea haft bättre kontakter med Sovjetunionen än de hade. Kuba var tvunget att närma sig Sovjetunionen för att Väst hotade landet, och gör det fortfarande. Det är därför de vill närma sig Kina.
          Sovjetunionen ville att arbetarklassen och folket i det egna landet skulle ta makten. Det var därför de stöttade alla arbetarklassen och kommunistiska partier. Men det var inga ställda villkor. Vietnam fick själva välja vilka länder de skulle samarbeta med. Sovjetunionen var t o m motvilliga att ingripa i Afghanistan 1979. Det visar alla dokument som har släppts.
          De gånger jag har besökt Sovjet och öst har det inte alls varit skamfilat. Men det var något fattigare än i Sverige. Och om man skall jämföra länder emellan så var Republiken Irland på 70- 80-talet mycket mer skamfilat än vad Sovjetunionen var under samma tid. Och trångboddheten var enorm. Men Sovjetunionen försökte bygga fler bostäder folket. Det kan man inte säga att Irland försökte.
          Nej, det stämmer inte att många ryssar stod i kö i hela livet för att köpa en bil. Men det stämmer att det fanns en kö. Oftast var den cirka 5 år lång.
          Jag tror att Brezjnev bara hade en bil – en Nissan Limo.
          http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4907088.stm

        • Säg mig en sak, Sven. Om det var så dåligt som du beskriver det – varför finns det då många människor som vill ha tillbaka Sovjetunionen?
          http://jinge.se/allmant/de-flesta-ryssarna-anser-att-sovjetunionens-kollaps-var-dalig-stark-opinion-for-socialism-i-ryssland-och-usa.htm
          Och det fanns en stor folkomröstning som gjordes 1991 där över 70 procent röstade för att behålla Sovjetunionen. Så varför gjorde dom det?

        • Ökad tillväxt behöver inte vara något bra, Sven.
          https://www.forskning.se/2013/04/25/bnp-och-tillvaxt/

          Jorden och resurserna räcker inte till för en enorm tillväxt. Så därför måste det till en annan omfördelning av kapitalet. Det är marxistiskt och leninistiskt sätt att tänka.
          Eller föredrar du är kapitalistisk modell med Black Friday och liknande?

    • Sven,
      Jag missade ‘o’et i orättvis jämförelse … Det ska vara ‘Du och alla andra gör en orättvis jämförelse […]’.
      Sydafrikas ekonomi och tillväxt har ökat sedan apartheiden försvunnit. Men ändå lever miljoner fattiga i kåkstäder utan tillgång till rinnande vatten och centralvärme.
      Så siffrorna och tillväxten hos kapitalistiska länder som inte har någon socialt skydd – eller lite socialt skydd – är mycket missvisande.

      Glömde länken till Sydafrikas fattiga och rika.
      https://mg.co.za/article/2018-01-23-more-billionaires-but-wealth-gap-between-rich-and-poor-widens

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here