Varför USA behöver detta krig i Gaza

5
1533

Bild:The Cradle.

Reflexioner av Pepe Escobar 15/11 i The Cradle https://new.thecradle.co/articles/why-the-us-needs-this-war-in-gaza

Pepe Escobar

______________________________________________

Washington måste vinna sitt Gazakrig mot Iran eftersom man misslyckades med att vinna sitt Ukrainakrig mot Ryssland. 

Det globala syd förväntade sig gryningen av en ny arabisk verklighet.

Trots allt har den ’arabiska gatan’ (uttrycket the Arab street innebär vad folket på gatan tycker, ibland i motsats till regeringarna i arabländerna, ö.a.) – även om den förtrycks i sina hemländer – pulserat av protester som uttryckt ett våldsamt raseri mot Israels massaker på palestinier i Gazaremsan.

Arabiska ledare tvingades att vidta någon form av åtgärd utöver att dra in några ambassadörskap med Israel, och kallade till ett särskilt toppmöte inom Organisationen för islamiskt samarbete (OIC) för att diskutera det pågående israeliska kriget mot palestinska barn.

Representanter för 57 muslimska stater samlades i Riyadh den 11 november för att utdela ett allvarligt, praktiskt slag mot folkmordets utövare och understödjare. Men i slutändan erbjöds ingenting, inte ens tröst.

OIC:s slutliga uttalande kommer alltid att inrymmas i feghetens förgyllda palats. Höjdpunkterna i den smaklösa retoriska showen: vi motsätter oss Israels ”självförsvar”, vi fördömer attacken mot Gaza, vi ber (vem?) att inte sälja vapen till Israel, vi ber kängurudomstolen ICC (Kangaroo court är en föraktfull benämning på en domstol som går maktens ärenden, ö.a.)  att ”utreda” krigsförbrytelser, vi ber om en FN-resolution som fördömer Israel.

För protokollet är detta det bästa 57 länder med muslimsk majoritet kunde uppbringa som svar på detta folkmord i det 21:a århundradet.

Historien, även om den skrivs av segrare, tenderar att vara oförsonlig mot ynkryggar.

De fyra största fegisarna är i det här fallet Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain och Marocko – de tre senare har normaliserat förbindelserna med Israel under tung amerikansk ledning 2020. Det var de som konsekvent blockerade allvarliga åtgärder från att antas vid OIC-toppmötet, till exempel det algeriska förslaget om ett oljeexport-förbud mot Israel, plus förbud mot användning av arabiskt luftrum för att leverera vapen till ockupationsstaten.

Bild Wikipedia.

Egypten och Jordanien – sedan länge arabiska vasaller – var också oengagerade, liksom Sudan, som befinner sig mitt i ett inbördeskrig. Turkiet, under sultan Recep Tayyip Erdogan, visade än en gång att det bara är mycket prat och lite verkstad; en neo-osmansk parodi på texasbornas ”all hat, no cattle”.

BRICS eller IMEC?

De fyra största fegisarna förtjänar en närmare granskning. Bahrain är en simpel vasall som är värd för en viktig gren av USA:s imperium av baser. Marocko har nära relationer med Tel Aviv – de sålde sig snabbt efter ett israeliskt löfte om att erkänna Rabats anspråk på Västsahara. Marocko är dessutom starkt beroende av turism, främst från det kollektiva väst.

Sedan har vi de stora hundarna, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Båda är fullproppade med amerikanska vapen och, liksom Bahrain, är de också värdar för amerikanska militärbaser. Den saudiske kronprinsen Mohammad bin Salman (MbS) och hans gamle mentor, Emiraternas härskare Mohammad bin Zayed (MbZ), räknar med att färgrevolutioner kan drabba deras kungliga domäner om de avviker för mycket från det accepterade imperialistiska manuset.

Men om några veckor, med start den 1 januari 2024, kommer både Riyadh och Abu Dhabi under ryskt ordförandeskap att utvidga sina horisonter rejält genom att officiellt bli medlemmar i BRICS 11.

Saudiarabien och Förenade Arabemiraten upptogs i det utvidgade BRICS endast på grund av noggranna geopolitiska och geoekonomiska beräkningar av det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina.

Tillsammans med Iran – som råkar ha sitt eget strategiska partnerskap med både Ryssland och Kina – är det meningen att Riyadh och Abu Dhabi ska stärka BRICS-sfärens energiinflytande och längre fram vara nyckelaktörer i den de-dollarisering vars yttersta syfte är att kringgå petrodollarn.

Men samtidigt kan Riyadh och Abu Dhabi också dra stor nytta av den inte så hemliga planen från 1963 att bygga Ben Gurion-kanalen, från Akababukten till östra Medelhavet, som – vilket sammanträffande – kommer mycket nära det nu ödelagda norra Gaza.

Kanalen skulle göra det möjligt för Israel att bli en viktig knutpunkt för energitransitering och konkurrera ut Egyptens Suezkanal, och detta råkar stämma väl överens med Israels roll som den faktiska huvudnoden i det senaste kapitlet i kriget om ekonomiska korridorer: den av USA skapade korridoren Indien-Mellanöstern (IMEC).

IMEC är en ganska pervers akronym, liksom hela logiken bakom denna fantastiska korridor, vilken innebär att placera Israel, som bryter mot internationell rätt, som ett viktigt handelsnav och till och med energileverantör mellan Europa, en del av arabvärlden och Indien.

Det var också logiken bakom Israels premiärminister Benjamin Netanyahus FN-charad i september, då han visade hela det ”internationella samfundet” en karta över det ”nya Mellanöstern” där Palestina hade raderats ut helt och hållet.

Allt detta förutsätter att IMEC och Ben Gurion-kanalen kommer att byggas – vilket inte är en självklarhet enligt någon realistisk standard.

Åter till omröstningen i OIC: USA:s hantlangare Egypten och Jordanien – två länder vid Israels västra respektive östra gräns – befann sig i den svåraste situationen av dem alla. Ockupationsstaten ville för gott tvinga in cirka 4,5 miljoner palestinier innanför deras gränser. Men Kairo och Amman, som också översköljs av amerikanska vapen och är finansiellt bankrutta, skulle aldrig överleva amerikanska sanktioner om de lutade sig alltför oacceptabelt mot Palestina.

Så i slutändan tänkte alltför många muslimska stater, som valde förödmjukelse framför rättfärdighet, i mycket snäva, pragmatiska termer av nationellt intresse. Geopolitiken är skoningslös. Allt handlar om naturresurser och marknader. Om du inte har det ena, behöver du det andra, och om du inte har något, dikterar en hegemon vad du får ha.

Den arabiska och muslimska gatan – och den globala majoriteten – kan med rätta känna sig nedslagna när de ser hur dessa ”ledare” inte är redo att förvandla den islamiska världen till en verklig maktpol inom den framväxande multipolariteten.

Det skulle inte ske på något annat sätt. Många viktiga arabstater är inte suveräna enheter. De är alla inlåsta, offer för en vasallmentalitet. De är inte redo – ännu – för sin granskning inför historien. Och tyvärr är de fortfarande gisslan i sitt eget ”förödmjukelsens århundrade”.

Den förödmjukande nådastöten skickades av ingen mindre än folkmordsgalningen från Tel Aviv själv: han hotade alla i arabvärlden om de inte höll käften – vilket de redan gjorde.

Naturligtvis finns det mycket viktiga arabiska och muslimska modiga hjärtan i Iran, Syrien, Palestina, Irak, Libanon och Jemen. Även om de inte utgör en majoritet på något sätt, återspeglar dessa motståndsaktörer känslan på gatan som ingen annan. Och med Israels krig som utvidgas varje dag kommer deras regionala och globala inflytande att öka oändligt, precis som i hegemonins alla andra regionala krig.

Ett nytt århundrade stryps i sin vagga

Det katastrofala debaclet med Projekt Ukraina och återupplivandet av ett svårlöst västasiatiskt krig är djupt sammanflätade.

Bortom dimman av Washingtons ”oro” över Tel Avivs folkmordsraseri, är det avgörande faktum att vi befinner oss mitt i ett krig mot BRICS 11.

Imperiet sysslar inte med strategier; i bästa fall gör det taktiska affärsplaner i farten. Det finns två omedelbara taktiker i spel: en amerikansk armada utplacerad i östra Medelhavet – i ett misslyckat försök att skrämma motståndsaxelns jättar Iran och Hizbollah – och ett möjligt Milei-val i Argentina kopplat till hans uttalade löfte att bryta Brasilien-Argentina-förbindelserna.

Detta är alltså en samtidig attack mot BRICS 11 på två fronter: Västasien och Sydamerika. Det kommer inte att sparas på några amerikanska ansträngningar för att hindra BRICS 11 från att närma sig OPEC+. Ett viktigt mål är att injaga fruktan i Riyadh och Abu Dhabi – vilket bekräftas av affärskällor i Persiska viken.

Till och med vasalledarna vid OIC-mötet skulle ha varit medvetna om att vi nu är djupt inne i Imperiet slår tillbaka. Det förklarar också till stor del deras feghet.

De vet att för hegemonen är multipolaritet lika med ”kaos”, unipolaritet lika med ”ordning” och skadliga aktörer lika med ”autokrater” – som den nya rysk-kinesisk-iranska ”ondskans axelmakter” och alla, särskilt vasaller, som motsätter sig den ”regelbaserade internationella ordningen”.

Och det för oss till en berättelse om två vapenvilor. Tiotals miljoner människor i den globala majoriteten frågar sig varför hegemonen är desperat efter en vapenvila i Ukraina samtidigt som den blankt vägrar en vapenvila i Palestina.

Genom att frysa Ukraina-projektet bevarar man hegemonins spöke bara lite längre. Låt oss anta att Moskva skulle nappa på betet (det kommer de inte att göra). Men för att frysa Ukraina i Europa kommer hegemonen att behöva en israelisk seger i Gaza – kanske till varje pris – för att behålla ens en spillra av sin forna glans.

Men kan Israel vinna mer än vad Ukraina kan? Tel Aviv kan redan ha förlorat kriget den 7 oktober, eftersom landet aldrig kan återfå sin fasad av oövervinnerlighet. Och om detta förvandlas till ett regionalt krig som Israel förlorar, kommer USA att förlora sina arabiska vasaller över en natt, alla de som idag har ett kinesiskt och ryskt alternativ som väntar i kulisserna.

Gatans vrål blir allt högre – de kräver att Bidenadministrationen, som nu ses som medskyldig till Tel Aviv, stoppar det israeliska folkmordet som kan leda till ett världskrig. Men Washington kommer inte att lyda. Krig i Europa och Västasien kan vara dess sista chans (den kommer att gå förlorad) att omintetgöra framväxten av ett välmående, sammanlänkat och fredligt Eurasien.

Föregående artikelEn utvidgad definition av antisemitism hotar yttrandefriheten
Nästa artikelVill Greta Thunberg avskaffa kapitalismen? För vad?
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

5 KOMMENTARER

  1. Det ligger mycket i vad herr Escobar tänker och skriver.

    Ett amerikanskt agerande som leder till ”mer fred”, politisk och diplomatisk tillit och ekonomiska relationer mellan länderna i regionen; mellan Europa och Asien o.s.v., är naturligtvis inget som i längden gynnar Washington: man blir det femte och överspelade onödiga hjulet under ekipaget. En onödig och överflödig förhandlingsstormakt som egentligen ingen behöver i regionen.

    Den amerikanska kaoszonen som delar Europa, Euroasien och Asien i ett bälte från Polen/Litauen i nordväst, genom Ukraina, Georgien, Turkiet, Israel/Syrien genom Iran/Irak/Saudiarabien och Pakistan/Indien (Afghanistan har ju fallit ur denna ekvation och huggit av de amerikanska tentaklerna i landet) är amerikanska nyckeln och scenen för den amerikanska stormaktsscenen.

    Kan man inte agera här, sälja vapen, agera medlare och markera egenpåtagen stormaktsauktoritet; är det amerikanska imperiala Brittiska Imperiet 2.0 slut.

    Realistiskt borde Europa här för lugnet i den Euroasiatiska regionen helt ta över ledarskapet för ”väst”, skjuta ut den amerikanska inkräktaren i regionen och bygga verkliga och trovärdiga utrikes- och säkerhetspolitiska liksom diplomatiska förbindelser med resten av Asien; Europa är dessutom en för Asien långt viktigare och avsevärt större ekonomisk aktör.

    Washington håller på att i hela den euroasiatiska och asiatiska regionen på att bli en bråkig, bångstyrig och oöverskådligt besvärlig aktör för Europas del, en amerikansk aktör som enbart innebär en lång följetong av krig, konflikter och fiendskap.

    Europa behöver en AmExit ut ur Europa och hela den euroasiatiska regionen; annars kommer vi i Europa dras först med i den alltmer allvarligare isoleringen som USA drabbas av runtom i världen, och senare dras med i det amerikanska politiska sönderfallet, som redan börjat hemma i Amerika.

    Lösningen är ett de-amerikaniserat och återeuropeiskt strategiskt helt självständigt Europa. Bara så kan vi få fred och lugn i regionen OCH relationen mellan Europa och Asien.

  2. Kloka ord Johan. Men ett imperium på fallrepet kan ställa till mycket skit, och eftersom de är världens vapensmedja nummer ett (vilket har varit Rotschilds vinnande koncept i åtminstone tre århundraden; att sälja vapen till alla sidor i konflikter och därmed säkra sin förmögenhet och inflytande) är det högst vanskligt att avgöra vilka villovägar det här kommer att ta. Det är lätt att säga att Europa borde frigöra sig från amerikanskt inflytande, inte lika lätt att stå fast vid. Det finns så många historiska och ekonomiska bindningar…

    • Tack för det gode kollega.

      Det finns fler fullvuxna MÄN i Europa än hela befolkningen i hela Nordamerika. Europeiska män ligger faktiskt inte på divaner och dricker rödvin och läser poesi, utan kan sköta vår världsdel även militärt helt själva. Det finns soldater (numera även ur den kvinnliga godare halvan av vår befolkning!) att tillgå i en kontinent på över 800 miljoner invånare. Europa KAN klara sig själv militärt och diplomatiskt, även om Washingtons tankesmedjor och presskonferenser tycks sköta vår världsdel åt oss.

      Det är dags för Europa att bli vuxet och spela huvudrollen i vår egen världsdels verklighet. Cowboy-eran måste få ett slut i Europa: omvärldskollapserna och motgångarna under amerikansk regi i Afghanistan, Irak, Israel/Palestina och dagens Ukrainasituation är ett klart bevis för att en europeisk självständighetsförklaring helt enkelt är nödvändig.

    • Alla ukrainska medborgare kan -till skillnad från dagens medborgare i Putins Ryssland- vända sig till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, om de har problem med statlig diskriminering på språknivå.

      Jag känner själv många ukrainare, de flesta från rysktalande familjer i klassiska östra eller södra Ukraina -ingen av dem känner sig det minsta språkdiskriminerade. I princip talar alla rysktalande familjer i Ukraina också ukrainska, om de nu inte är väldigt gamla i t.ex. östra Ukraina. Landets befolkning är i princip tvåspråkig. Man måste komma ihåg att ypperligt få ukrainare som kommer från rysktalande familjer kännetecknar och identifierar sig själva som ”ryssar”. Det är sociologiskt mycket ovanligt. I princip har alla rysktalande ukrainare jag själv känner bytt sina namn till ukrainsk stavning namn numera. Man vill helt enkelt inte ha mycket att göra med den invaderande ockupantens språk, stavning eller andliga kultur.

      De rysktalande (och dubbelspråkiga) ukrainarna i Ukraina är lika mycket svenskar som de svensktalande i finländska Österbotten eller på Åland. Det vill säga den självidentifikationen finns helt enkelt inte. Undantagen är alltid densamma: Krim och östligaste Ukraina är sociologiska knepiga undantag. På samma vis sker i Finlands skolväsen undervisning i finska för den svensktalande finlandssvenska befolkningen, och i en viss svenska för finska befolkningen.

      Men att kräva att ett lands befolkning inte skall kunna det egna landets administrativa huvudspråk är faktiskt inte diskriminering i något land. Det är så ett land måste ha det för att fungera; måhända det lilla fyrspråkiga Schweiz undantaget.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here