En utvidgad definition av antisemitism hotar yttrandefriheten

16
947

Denna artikel är skriven av Ulf Karlström och har bl.a. mig som undertecknare skickades in till Svenska Dagbladet Debatt före ”Hågkomsten”- konferensen förra veckan. Den refuserades omedelbart. Varför då tror Du? Här har publicerats två andra artiklar med liknande inriktning:
Akademiker – legitimera inte Israels ockupation av Palestina genom att delta i Hågkomstkonferensen! av docent Jan-Erik Gustafsson och
Politisera inte kampen mot antisemitism av ett femtiotal internationella forskare, varav flera från Israel.


En utvidgad definition av antisemitism hotar yttrandefriheten

Får man kritisera t ex staten Israels fördrivning av palestinier, ockupation av palestinsk mark samt vägran att stoppa fanatiska bosättare att terrorisera ”sina palestinska grannar”, inkl mord?

Eller är
man då antisemit?

Frågan är ytterst aktuell då organisationen International Holocaust Remembrance
Alliance (IHRA) pressar på för att utvidga definitionen av antisemitism (AS).

Låt oss direkt klargöra att vi är väl medvetna om historiska fördrivningar och pogromer mot judar, och den exempellösa utrotningspolitiken som Nazityskland gjorde sig skyldig till.

Även idag förekommer hot och övergrepp mot personer som uppfattas som judiska. Information om och bekämpande av rasism är en viktig folkupplysningsfråga.
Den 13 oktober har ”Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och
bekämpande av antisemitism” kallat till en internationell sammankomst.

Fyra frågeställningar skall tas upp: två om hågkomsten av Förintelsen och två om AS. Någon kritik av definitionen kommer knappast att förekomma, eller tillåtas förekomma.

Bakgrunden är följande. Vid IHRA:s plenarsammanträde den 26 maj 2016 i Bukarest antogs den aktuella definitionen – på tre rader och tämligen allmän – och 11 ”samtida exempel” på situationer och omständigheter vilka skall betecknas som antisemitiska. Dessa exempel karaktäriseras som illustrationer på AS.

Före exemplen anger texten att AS-manifestationer kan ha staten Israel som måltavla, ”uppfattad som ett judisk kollektiv”. Eftersom staten Israel författningsmässigt är ”en judisk stat”, så framstår preciseringen som mycket oklar. Däremot sägs tydligt ut att staten Israel som måltavla öppnar för kritik mot AS. Detta framstår som direkt motsägande, då det även sägs att kritik mot Israel ”liknande den som riktas mot vilket annat land kan inte betraktas som som antisemitiskt”.

Låt oss övergå att granska några av de 11 exemplen.
Ett annat exempel sätter likhetstecken mellan ”judar som ett folk” och staten Israel vid AS-kritik att överdriva storleken av Förintelsen.

Denna parallellitet eller identitet är ständigt närvarande och innebär oklarhet. Det är naturligtvis så att ”judar som ett folk” inte är homogent i t ex frågan om ockupationen av palestinsk mark. Däremot är förklenande eller nedsättande uttalanden om ”judar som kollektiv” definitivt AS. Sammanblandningen mellan staten Israel med kollektivet är däremot
inget annat än ett oblygt försök att tysta kritik mot statens Israels våldspolitik och rasism/apartheid gentemot palestinerna.

Betraktar vi den expansiva sionistiska ideologin så framstår det onekligen som dessa krafters våta dröm är att kritik av statens Israels politik gentemot palestinier och Palestina skall betecknas som AS.

Riktigt allvarlig blir exemplet med följande lydelse: ”Förneka det judisk folkets dess rätt till
självbestämmande, dvs genom att hävda att existensen av staten Israel är ett rasistiskt försök”. Det gör exemplet luddigt och föreställt mångtydigt.

För det första kan man fråga om palestinierna inte skall tillerkännas rätten till självständighet?

För det andra finns många konkreta exempel på ”rasisiskt framträdande” av staten Israel.

En lista på exempel skulle bli lång, och faller utanför ramen för denna artikel.
Ett annat exempel talar om dubbla standarder.

Det sägs att Israel inte skall kunna avkrävas ett uppträdande, vilket andra ”demokratiska nationer” inte förväntas eller avkrävs. Pythian i antika Delphi kunde inte ha uttryckt det mer kryptiskt. Hårdraget och tillspetsat, men ingalunda ologiskt:

Om andra ”demokratiska nationer” dödar folk, så skall inte staten Israel krävas på att avstå från att döda palestinier. Att kräva det av staten Israel är AS.

Det sista exemplet säger att om någon håller ”judar kollektivt” ansvarig för statens Israels
handlingar så är det AS. Det är återigen luddigt. Vi har tidigare sett att exempeltexterna inte skiljer på ”judar kollektivt” i Israel och staten Israel.

I Europa finns ett flertal organisationer som kallar sig judiska, vilka kraftfullt opponerar sig mot staten Israels våldspolitik mot palestinier. Så detta ”judar kollektivt” används ofta av expansiv sionistisk politik i Israel. Det är uppenbart att detta kollektiv, som en totalitet inte finns.

Det har rests kritik mot BDS-rörelsen i Europa (Boycott, Divestment and Sanctions). Kravet skall vara uttryck för AS, då det riktar sig mot staten Israel, och ”inte bara de ockuperade områdena”. Det är en okunnig kritik, då frågan uppenbarligen handlar om Israels gränser.

Har då Israel några fastställda gränser? Ja, i förhållande till grannländerna Egypten och Jordanien, men inte i andra avseenden. Det finns ingen internationellt erkänd gräns, och staten Israels s k gränser, t ex muren, vilar på israeliska bajonetter, inte på avtal eller rättsliga principer. Om nu bojkottkraven areellt skall begränsas, skall då inte staten Israels masssiva utbyggnader av små städer på palestinsk mark räknas
in? Har folkfördrivning och markstöld blivit legitimt?

”Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism” har förberett konferensen, och därvid lutat sig mot ett rådgivande organ: Expertgruppen för Malmö Forum, vilken sammanträdde senast 10/3 2021. I gruppen ingår bl a Professor Yehuda Bauer, Israel. Denne förklarade att:
– BDS är “en önskan att avskaffa Israel därför det är judiskt
– “Anti-sionister älskar judar, i synnerhet döda sådana. Med levande judar har de ett prolem”.
– ”Om någon vill förstöra den judiska staten [genom BDS], därför den är en judisk stat, innebär det att denne är en antisemit”.

Så, var är då staten Israel och dess gränser? Om man kräver att Israel skall upphöra att ockupera palestinsk mark och fördriva palestinier, är man då AS? Ja, svarar uppenbarligen den relativt nya definitionens anhängare.
Av dessa skäl är den utvidgade och luddiga definitionen av AS ett hot mot yttrandefriheten. Därför bör definitionen avvisas som instrument för att klassificera Israel-kritiker som AS.

Jan-Erik Gusafsson Docent, Ulf Karlström, Fil dr, Gunnar Olofsson Med dr, Anders Romelsjö Professor em

Föregående artikelUSA vill bestämma vilka nationer som skall tillåtas att äta!?
Nästa artikel”Hög tid att granska Sveriges Syrienbistånd”
Ulf Karlström var för omkring 50 år sedan ordförande i DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, en av Europas då starkaste antiimperialistiska rörelser. Han har varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU. Han är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Ulf spelar teater och tävlar som historieberättare.

16 KOMMENTARER

  1. Att artikeln omedelbart refuserades av Svenska Dagbladet beror på att artikeln består av ett stort antal faktafel.

    Det finns ingen stat som heter Palestina och uppfyller kraven som stat enligt internationell rätt, det finns ingen ockupation utförd av Israel, det finns inget folkslag som heter Palestinier däremot araber som i Gaza, Judeen, Samarien och Östra Jerusalem.

    • Wikipedia skriver ”Med Palestina av idag avses den arabiska stat som nämns i FN:s generalförsamlings så kallade delningsresolution nr 181 från 1947.”
      Palestina var känt före Kristus.

      Vad sägs om bosättningarna på palestinskt område, med över 500 000 människor?

      Tror du att palestinier har bara gett bort områden till staten Israel?

      • Kort om Palestinas historia..
        Palestina är ett av många namn för den geografiska region som omfattar området mellan Medelhavet och Jordan jämte andra närliggande områden. Namnet Palestina härrör ursprungligen från Filistéen vilket var en smal kustremsa där Gaza nu ligger. Andra namn för regionen är bland annat Kanaan, Israel och Det heliga landet.
        Det judiska folket reste sig mot den syriska överhögheten under ledning av Judas Mackabeus och hans bröder och efter tre år kunde de år 164 f.Kr erövra Tempelberget och återinviga templet för judiska riter och kulttraditioner. Detta högtidlighålls än idag genom en stor glädjefest, Chanukka eller tempelreningsfesten.
        År 142 f.Kr fick man skattefrihet gentemot den syriska överheten, men perioden av relativ självständighet blev kort, till följd av inbördes maktstrider. Till slut efter några generationers fejd så vände sig inte mindre än tre judiska tronpretendenter till den romerske fältherren Pompejus som befann sig i Damaskus, att han skulle intervenera och lugna ner situationen.

        Det var således judarna själva som bjöd in Roms soldater till sitt land – tidigare hade romarna tvekat eftersom judarna var en relativt stor befolkningsgrupp med uppskattningsvis 15 miljoner individer utspridda från Alexandria till östra Persien. Pompejus missade inte tillfället att utvidga sitt rike utan intog med sin armé Jerusalem år 63 f.Kr, och infogade därmed Palestina i den romerska provinsen Syrien.
        Detta skedde dock inte utan blodspillan. Över 3000 summariska korsfästelser, tortyr, hårda skatter och ett massivt förtryck var de medel man använde sig av för att tvinga befolkningen till underkastelse.Därmed var Palestina under romersk överhöghet och utlämnade till de lydfurstar som Rom använde sig av för att styra sitt stora välde. En av dessa var Herodes den Store. Han regerade på Roms uppdrag under åren omkring 40-1 f.Kr.
        Efter hans död delades riket mellan hans tre söner och Galiléen tillföll sonen Herodes Antipas, som regerade fram till år 39 e.Kr. Hans bröder avsattes däremot snart av Rom för sitt maktmissbruk; i stället infördes direktstyre under en romerska landshövdingar. En sådan var Pontius Pilatus som i historien är känd för att ha haft oturen att befinna sig i Jerusalem vid påsken då Jesus från Nasaret ska ha lidit martyrdöden enligt författarna till Nya Testamentet.Efter Alexanders död 323 f.Kr. föll hans rike sönder och Palestina kom under de syriska Seleukidernas dominans ca 200 f.Kr.
        I mellantiden var Palestina styrt av ett antal egyptiska härskare. Detta hände samtidigt som Romarriket började etablera sig som stormakt i östra Medelhavsområdet efter det att man i det Puniska kriget besegrat Kartago. Hotet från Rom gjorde att de syriska makthavarna stärkte sig militärt och ideologiskt genom att ta en fastare kontroll över sina områden.

        Den syriske kungen låg i strid med flera grannstater och behövde framför allt finansiera sitt krig. Detta tänkte han sig göra genom att komma åt de rikedomar som det ryktades om skulle finnas i Jerusalems tempel. Därför måste den judiska kulturen utplånas och därefter ersättas med grekiska fester och ritualer.
        Antiochus IV förbjöd exempelvis alla rikets judar att följa den mosaiska lagens bud. Han omvandlade Jerusalems tempel till ett Zeus-tempel för att stärka den grekiska kulturens roll. Några större skatter hittades dock aldrig.
        Det judiska folket hade hoppats på att få Roms beskydd och återupprättelse, men blev istället ett lydfolk utan nationell suveränitet. Detta orsakade en rad uppror med messianska förtecken. Jerusalem stod i centrum för den politiska oron då som idag, men upprorsledarna kom i huvudsak från den norra delen, alltså från Galiléen.
        Drömmen om en nationell ledare – en Messias – som skulle leda det judiska folket till nationellt oberoende levde kvar och förhoppningarna riktades till alla som kunde mobilisera till kamp mot förtryckarna.
        Den judiska och hellenistiska kulturerna möttes i Palestina. De korsbefruktade varandra och växelverkade i fråga om filosofi, kultur och religiösa idéer under långa tider.
        Som en korsväg mellan Europa, Asien och Afrika var Palestina vid den tiden omgivet av hellenistiska (grekisk-romerska) städer och befästningar; i dessa städer var också judar bosatta. Där fanns också de präster och många ledande religiösa uttolkare som var vad vi idag skulle kalla hednatro och skilda mystiska skolor. Gnosticismen uppstod i länderna/provinserna runt palestina – först bland judar som sökte djupare religiösa förklaringar och efter Jesus död bland kristna grupper.
        Stora delar av den judiska befolkningen hade tillbringat en lågt tid fångenskap i Babylon och Egypten som flyktingar och lärt sig babyloniernas och persernas vetenskap, astronomi, astrologi och religiösa föreställningar. Den långvariga hellenistiska dominansen över området gjorde att kultur, religion och även språket påverkades. De mest utbildade övergick under Roms ockupation till grekiska, gick i ”gymnasium” och översatte till och med sitt eget folkepos Exodus till grekiska och blandade förmodligen in olika nyare influenser även i detta gamla verk.

    • Att ni bara orkar med era lögner Mikael Heinig? Men om man vill tro på Israels lögnaktiga tillblivelse så måste man väl ha både rymligt samvete och vara helt okunnig om historia! Här lurar du ingen!

    • @Mikael Heinig 19 oktober, 2021 At 15:18
      ”Det finns ingen stat som heter Palestina och uppfyller kraven som stat enligt internationell rätt,”

      Det du hävdar, utan att ange någon källa, stämmer inte
      ”i det internationella samfundet brukar det talas om tre kännetecken på stater: de har ett territoriu, en befolkning och en regering som utövar någon form av kontroll över territoriet”
      Det finns ingen juridisk regel som uttrycker att man måste erkänna en ny stat och avsaknaden av ett erkännande behöver inte nödvändigtvis innebära att en politisk och territoriell enhet inte är att betrakta som en stat.

      Inom folkrätten talar man om två olika erkännanden, nämligen de jure och de facto.
      Ett de facto -erkännande anses vara återkalleligt och att den erkännande staten gör reservationer av politiskt slag eller visar tveksamhet om den nya statens verkliga status. Tveksamheter från den erkännande statens sida kan ha sin grund i att en stat har bildats genom en revolutionär utbrytning från en större statlig enhet och i ett sådant fall kan ett erkännande uppfattas som
      en fientlig, folkrättsstridig handling gentemot moderstaten.
      Doktrinen hävdar däremot att ett de jure-erkännande i allmänhet är oåterkalleligt och det innebär att den erkännande staten en gång för alla frånsagt sig möjligheten att ifrågasätta den erkända statens existens.

      3.1 Erkännande av stater och regeringar
      https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1562423&fileOId=1565956

  2. FN:s delningsplan från den 27 november 1947 har ingen juridisk giltighet. Delningsplanen blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag trots att FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerades den inte av FN:s säkerhetsråd.
     
    Resolutioner antagna av FN:s generalförsamling är ett förslag och rekommendation, men inte rättsliga bindande dokument. De s k bosättningarna är på Israelisk mark. Hamas, PLO, Hizbollah med flera som företräder araberna i Gaza, Judeen, Samarien och Östra Jerusalem vill utplåna Israel från ”floden till havet”.
    När de araber som PLO representerar och Hamas, Muslimska Brödraskapet, Hizbollah, Islamistiska Jihad och övriga terroristorganisationer, som ej är med i PLO, och som vill utplåna Israel kommer fram till att de vill leva i en äkta, ärlig och verklig fred med det judiska folket och Israel så då blir det fred. Det är bara Israel som kan avgöra om det i Judéen, Samarien, Gaza eller Östra Jerusalem skall bildas en stat/enklav för de araber som bor där och det kan endast ske efter förhandlingar mellan Israel och arabernas representanter i Gaza, Judéen, Samarien och Östra Jerusalem.

  3. Ett gammalt beprövat sätt att undvika tillmälet antisemit när man kommenterar världsläget är att i alla lägen försvara vår tids i särklass mest antisemitiska statsbildning och dess väpnade styrkor.
    När vi nu har hamnat i ett läge där sanningen till sin natur är antisemitisk måste vi allt framgent bekämpa den antisemitism som envisas med omänskliga synpunkter när nya generationer barn och ungdomar offras i rökgaserna från Auschwitz.

  4. Israel är en högerextrem skurkstat med imperialistiska ambitioner. Det blir den ofrånkomliga definitionen om man granskar dess uttalade ambitioner och reella uppträdande mot palestinierna och omvärlden.Används av beskyddaren USA som ett verktyg för dess långsiktiga maktspel i området.

  5. I en artikel på Knut Lindelöfs blogg med titeln ”Är du antisemit?” skriver Dennis Zachrisson

    ”Frågan ställs i detta inslag från Studio Ett, tisdag 19 oktober 1timme och 24 min in i programmet!
    En intressant diskussion om vad antisemitismen är och hur definitionen används. Eva Illouz, sociologiprofessor, och historieprofessor Amos Goldberg tar upp problemen med frågan om ”antisemitismen”.De visar hur israeliska påtryckningar inför den nyligen hållna konferensen om just påstådd ”antisemitism” gjorde att Sverige vek ner sig i frågan om lika rättigheter för ”israeler” och palestinier. Ann Linde misslyckas med att ljuga sig och Sverige fria från dessa hårda anklagelser och den 95-årige Yehuda Bauer, Israels högt aktade expert på förintelsen och antisemitism, blir övertydlig i sitt försvar för begreppet: ”Kritik mot vad Israel gör är inte antisemitism, men kritik mot vad Israel är leder till antisemitism!” (https://www.lindelof.nu/ar-du-antisemit/)

  6. Det ”internationella samförståndet” ”folkrätten” eller ”internationella samfundet” som det ofta hänvisas till är ett politiskt ställningstagande från FN, EU m fl och ofta i direkt i strid med ”internationell rätt” eller ”folkrätten”.

    Enligt folkrätten är israeliska bosättningar i Judeen, Samarien och Östra Jerusalem lagliga – det beror på att den universella regeln för att sätta gränser för nya stater (uti possdetis juris) dikterar att de måste upprättas med de administrativa gränser som den tidigare administrativa myndigheten hade. Före Israel skapades Palestinamandatet av NF (Nationernas Förbund) och som administrerades av Storbritannien. Som den enda staten som kom ut ur mandatet 1948 föreskriver internationell lag att Israel ärvde mandatets administrativa gränser. Detta beror på att araberna avvisade alla erbjudanden om en oberoende stat sida vid sida med Israel. De har araberna gjort detta sedan 1937 och fram till det senaste erbjudandet de fick 2018.

    FN och EU är ingen domstol utan FN:s rättsliga organ i gränstvister mellan olika medlemsstater är ICJ (Internationella domstolen) i Haag, ej att förväxla med ICC (Internationella brottmålsdomstolen) i Haag.

    En förutsättning för ICJ är att domstolen har jurisdiktion och att berörda ”stater” omfattas av FN-stadgan, Genevekonventionen, Montevideokonventionen, Haagkonventionen och Romstadgan som det ofta hänvisas till gäller om berörda stater har ratificerat aktuell konvention eller stadga.

    ICJ kan avge rådgivande yttranden till FN men kan endast döma i tvister som man av någon inbladad stat ombetts att döma i och kan alltså inte ta egna initiativ. Det finns ingen stat som heter ”Palestina” och man uppfyller ej kriterierna för att kallas stat. Stephen Schwebel som var president i ICJ (Internationella domstolen) i Haag 1997 – 2000 har visat på Israels juridiska rätt till Gaza, Judeen, Samarien och Östra Jerusalem.

    Ordet reconstitute (återskapa) är central när det gäller folkrätten enligt den nya princip som etablerades vid fredskonferensen i Paris (Versailles) med början den 18 januari 1919 och vid San Remokonferensen med början den 19 april 1920.

    I stället för att segrarmakterna automatiskt gavs suveränitet över de landområden som de vunnit i krig, skulle områden och stater övergå till ursprungsbefolkningen.

    Judarnas rätt till sitt eget land bygger på en oavbruten historisk länk mellan landet Israel och det judiska folket, som sträcker sig över tretusen år. Resolutionen skapade ingen ny rättighet, utan erkände endast en existerande rättighet, nämligen judarnas historiska rätt till sitt eget hemland, Israel (Eretz).

    Någon palestinsk befolkning eller stat har aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för något annat folk än judarna. Det var kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad i staten Israel för c:a 3000 tusen år sedan.

    Om Du vill fördjupa dig ytterliga så studera bif länkar från bl a Jacques Gauthier.

    Mvh

    Mikael

    https://www.youtube.com/watch?v=SYbq9rI1kOA

    https://www.youtube.com/watch?v=xok6y66T3Qc&list=PL1uUSrjSnB01cffzLv7A9tLLKcACZMS_c&index=2

    • Judarna var nästan helt borta från nuvarande Israel i över 1800 år, en minoritet.

      132-135 e.kr gör judarna ett nytt uppror därefter bygger Hadrianus upp Jerusalem som en romersk stad, Aelia Capitolina. På alla heliga judiska och kristna platser uppförs romerska tempel. Judarna förbjuds tillträde till staden och man uppförde mängder av kyrkor för att påminna befolkningen om den härskande religionen.
      614 e.kr intar perserna och araberna staden och bränner alla kyrkor och kristna föremål. 22 år senare har araberna ensamma kontrollen över Jerusalem
      1099 lyckades korsriddarna ”befria” Jerusalem från ”hedningarna” som påven Urban II uttryckt det fyra år tidigare. Orsaken var att när araberna hade kontroll över staden hade pilgrimer fått vallfärda till Jerusalem men när turkarna intog staden 1071 förbjöds kristna att vallfärda dit och turkarna började förfölja och döda kristna. Korståget började med att oorganiserade män som plundrade drog österut men det korståget dog ut. Samtidigt hade en grupp adelsmän samlats i Konstantinopel (Istanbul) och därifrån började de marschen mot Jerusalem för att frita den heliga graven. När väl korsriddarna lyckades inta staden dödade de tiotusentals muslimer. Som märke hade korsriddarna ett rött kors på sina sköldar och mantlar. Det gjordes även flera korståg men de var mer rena erövringskrig, det mest kända kanske är det tredje då Rikard Lejonhjärta, Fredrik Barbarossa och Filip II August deltog.

      Korsriddarna orkade inte hålla kvar staden så länge och viljan som fanns i början försvann så araberna återtog staden 1187 under den egyptiske sultanen Saladin. I cirka fyrahundra år lyckades de hålla staden. Saladin framställdes som en känslolös och grym krigare som bara ville se sina fienders blod men i verkligheten var han en ädel man för han lät kristna att fortsätta besöka Jerusalem.

      1517 tog turkarna över Jerusalem igen och höll staden under sin makt i ca 400 år men under den tiden hände det inte mycket.

      1917 (400 år senare) under första världskriget erövrade Britterna Jerusalem och körde iväg turkarna. Turkarna som under kriget stred på tyskarnas sida mot Ententen. (https://www.mimersbrunn.se/article?id=3092)

    • Jag trodde att sådan här historieförfalskning hörde hemma i cylinderarkivet! Sagor från bibeln är inte historia Mikael Heinig utan just sagor! Arkeologin sågar fullständigt den påhittade judiska historien man läser i bibeln!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here