Denna artikel har skrivits av Viktor Mikhin, korresponderande medlem i RANS, exklusivt för onlinetidningen ”New Eastern Outlook”. Och översatts av Rolf Nilsson.
Jag uppskattar inte hans beskrivning av Syrien. Menar att fakta och övertygande belägg visar att det främst är en USA sedan länge planerad intervention av främst USA-stödda allierade, men även av USA och Turkiet. Beskrivs bl.a. 10 år sedan USA:s angrepp på Syrien: Sveriges Radio och DN tiger om USA:s mångåriga stöd till terrorister och ockupation av 1/4 av Syrien och Vem startade kriget i Syrien? Ett perspektiv efter 10 år.
I en intervju i TV-programmet Democracy Now i mars 2007 uppgav förre NATO-ÖB och presidentkandidaten general Wesley Clark att han hösten 2001 fick se Pentagondokument som visade att USA planerade att destabilisera bl.a. Syrien, Irak och Libyen (http://www.democracynow.org/2007/3/2/gen_wesley_clark_weighs_presidential_bid). Se SvT visar ”Cries from Syria” – propaganda för al-Qaida.
Vattenkris i Mellanöstern och var olika aktörer står
En rapport från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) belyser det allt allvarligare hotet från vattenkrisen och torkan, vilket äventyrar framtiden för miljontals araber i Mellanöstern. Denna kris är resultatet av både klimatförändringar och en grym och egennyttig politik, som antagits av flera regeringar.
I tusentals år hade folkens historia i denna region definierats av dess vattenvägar, från Tigris och Eufrat i öster, till Nilen i väster och Galileiska sjön och Jordanfloden, som rinner genom dess hjärta. Dussintals civilisationer och hundratals miljoner människor hade ammats av dessa vatten. Grödor odlades, fisk fångades; man drack, badade och tvättade sina kläder i dessa vatten, och de senare tog en framträdande plats i olika religiösa texter. Vattenvägar var permanenta och togs för givna, eftersom de alltid hade funnits och, till synes, alltid skulle finnas. Men så är det inte längre.
En allt allvarligare färskvattenbrist, som upplevs av de flesta länder i Mellanöstern, utom kanske av Turkiet, beror inte bara på rent naturliga och miljömässiga skäl och behovet av konstant bevattning av infertila marker och minskningen av mark som lämpar sig för jordbruk, utan också på framväxande drastiska trender i det sociala och ekonomiska livet i regionen.
En av dem är den exempellösa befolkningstillväxten och urbaniseringstakten, särskilt i arabländerna i Mellanöstern, vilken utgör den största delen av denna kontinent. På senare tid har den totala befolkningen i arabvärlden tredubblats, medan vattenförbrukningen per capita har ökat med fyra gånger. Den demografiska explosionen och förändringarna i arabernas livskvalitet förvärrade drastiskt matproblemet där.
Det är värt att notera att av de 17 länder, som upplever mest akuta problem med vatten, ligger 10 i Mellanöstern. Vattenbrist är ett av de mest långvariga problemen där. Reserverna av denna värdefulla resurs minskar under påverkan av torka, som blir allt allvarligare, och genom överexploatering av vattenreserver. Klimatförändringar, i kombination med ensidiga initiativ från tre regionala regeringar, har haft en betydande inverkan på deras grannars vattenförsörjning.
Om dessa frågor inte åtgärdas kommer konsekvenserna att bli förödande för försörjningen och överlevnaden för hundratals miljoner människor, medan spänningar som härrör från denna utveckling kan leda till ännu större konflikter än dem vi ser nu. Det är nödvändigt att påpeka att de tre inblandade länderna är icke-arabiska stater: Turkiet, Israel och Etiopien, medan den drabbade befolkningen är de arabiska folken i Irak, Syrien, Jordanien, Palestina, Egypten och Sudan.
På grund av stigande temperaturer och minskad nederbörd har flera arabländer redan drabbats av en svår torka, den värsta på de senaste 900 åren. Dessa klimatförändringar ledde till ökad avdunstning, minskade vattennivåer och ökenspridning. Konsekvenserna inkluderar inte bara uttorkningen av en gång bevattnad jordbruksmark, förflyttning och utarmning av småbönder, utan också den ökade intensiteten av sandstormar, vars effekter kan märkas även på den arabiska halvön.
Vattenkrisen förvärras av förstörelsen av stater (Syrien, Jemen), svaga statliga institutioner (Irak, Libanon), internationella stridigheter om fördelningen av resurser av gränsöverskridande floder (både Turkiet, Irak och Syrien gör anspråk på Tigris och Eufrats resurser, medan Israel och Jordanien tvistar om Jordanflodens vatten) och inbördeskrig. I Syrien och tills nyligen i Irak, har alla större dammar varit måltavlor, beslagtagna eller använts som ett vapen för att minska vattenförsörjningen eller översvämma byar och gårdar.
Det finns gott om bevis för att torkan var en av de faktorer som utlöste konflikten i Syrien. En period av farligt låg nederbörd, som sträckte sig över flera år i kombination med dålig förvaltning och dåligt omdöme från regeringens sida, fick hundratusentals syriska bönder att lämna sina marker och fly till städerna.
Detta tryck, i kombination med tillströmningen av en miljon flyktingar från grannlandet Irak, belastade resurserna och banade väg för civila oroligheter och extremism, vilket så småningom resulterade i massprotester. Regeringens brutala tillslag ledde bara till allmänhetens ilska angående oroligheterna och fattigdomen. Syriska vattenproblem orsakades inte bara av torka och regimens politik. De förvärrades av de turkiska dammarna vid floden Eufrat, vilka minskade flödet av vatten in i landet med 40 %. Summan av kardemumman är, att inte bara vattenbrist drev på det utdragna kriget i Syrien. Poängen är också att det tryck som utövades av internflyktingar under kriget och den ständiga bristen på vatten, vilken orsakats av utbyggnaden av dammbyggen i Turkiet, hotar att innebära t.o.m. större svårigheter och problem för det syriska folkets överlevnad i framtiden.
Irak, som också har upplevt stigande temperatur, minskad nederbörd och ökenframryckning, påverkades i ännu högre grad av de turkiska dammarna vid Tigris och Eufrat. Dammar vid Eufrat har minskat Iraks vattenförsörjning med uppskattningsvis 80 %. Det mesta av den irakiska dadelskörden, som en gång var känd över hela världen, liksom dess citrusodlingar och risfält, har också torkat ut. Varje år förlorar landet i genomsnitt 100 kvadratkilometer värdefull åkermark, som gradvis förvandlas till en öken. Till detta kan läggas en farligt låg nivå av sötvatten i floder, som är den huvudsakliga källan till dricksvatten i Irak. Denna är för närvarande i fara, eftersom tillbakaflödet av saltvatten från Persiska viken sipprar in i floderna och gör dem osäkra och olämpliga för konsumtion och bevattning. Eftersom Turkiet har för avsikt att bygga ytterligare 22 dammar i båda floderna, kommer situationen i länderna nedströms bara att förvärras. De nya dammarna vid Tigris kommer att minska vatteninflödet från denna flod till Irak med mer än 50 %, enligt experter.
Ställda inför samma vattenproblem som sina arabiska motsvarigheter, försöker Levanten (Turkiet öster om Bosporen, det vill säga Anatolien, Syrien, Libanon, Jordanien, Israel och Palestina, ö.a.), Egypten och Sudan nu bestämma sig för hur de ska motverka dessa hot mot deras välbefinnande, vilka kommer att uppstå som ett resultat av ett nytt etiopiskt dammprojekt, som beräknas bli det största på den afrikanska kontinenten. Egyptierna är beroende av Nilen, en flod där de tar 97 % av sitt vatten, och man räknar med att de kommer att förlora cirka 20 % av sin vattenförsörjning på grund av den stora etiopiska renässansdammen. När det gäller Sudan kommer landet att förlora uppskattningsvis 50 % av sin vattenförsörjning. Eftersom vatten redan är en bristvara och båda länderna står inför ökenspridning på grund av klimatförändringar, kommer deras snabbt växande befolkning och kämpande ekonomier snart att möta enorma utmaningar och en ökning av folklig oro.
Israel har för sin del avlett vattnet från Galileiska sjön under lång tid för att stödja sin jordbrukssektor och befolkning. På 1950-talet protesterade Eisenhower-administrationen inte bara mot dessa ensidiga israeliska handlingar och varnade för att detta skulle öka spänningarna med Syrien och Jordanien, utan tog också steg för att avbryta det amerikanska biståndet. Sedan dess har Israels politik varken förändrats eller mjuknat. Vissa analytiker tror att Israels planer för avledning av vatten bidrog till utbrottet av kriget 1967. Vid den tiden erövrade Israel Västbanken och ockuperade hela Palestina och Golanhöjderna. Detta gjorde det möjligt för Tel Aviv att öka sin exploatering av havsvatten, Jordanfloden och akvifererna (se här, ö.a.) på Västbanken. För närvarande dränerar israelerna mer än 80 % av akvifererna på Västbanken medan deras ansträngningar att avleda vatten från Galileiska sjön och Jordanien resulterade i att denna historiska flod minskade till bara 5 % av sin ursprungliga storlek. Utöver det måste nu palestinier och jordanier köpa vatten i Israel till höga priser.
Alla dessa situationer utgör ett verkligt hot mot människors liv på grund av den fattigdom och oro de skapar. De är också farliga när det gäller konfliktupptrappning. Alla dessa frågor kan endast lösas genom förhandlingar. Syrien och Irak har i decennier sökt en kompromiss med de turkiska myndigheterna. Egypten och Sudan bad Etiopien att förlänga tidsfristen för att fylla upp GERD (den etiopiska dammen, se här, ö.a.) till 10-15 år, så att de kunde fortsätta med nödvändiga justeringar nedströms. Vatten var en av de ”final status issues” som Israel gick med på i Oslo.
Turkiet, Etiopien och Israel strävade dock efter sina egna mål och vägrade att agera på ett sådant sätt som skulle främja regionalt samarbete och stabilitet. Efterdyningarna av deras kortsiktiga politik kommer att märkas under de kommande åren. I tusentals år hade floderna Tigris, Eufrat, Nilen och Jordan fostrat de civilisationer som blomstrade på deras stränder. Men nu kommer flera staters och deras hänsynslösa ledares själviska agerande istället att hetsa till hat och konflikter om vattenresurser, vilket hotar många andra människors liv och välbefinnande.