Vad händer i Somalia?

17
4611

Denna artikel ingår i kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag”.

Uppfattar att den fortfarande är aktuell, då den främst skildrar bakgrunden till dagens situation. Terrorister är fortfarande i farten. Al-Jazeera.

Betydligt viktigare är USA:s och Nato:s stora militär intressen i Afrika. Zerohedge
Tyler Durden skriver 1 december ”The US and NATO operate the largest military infrastructure in Africa with thirty-four bases (some secret) and thirty new US military or NATO construction projects underway in Africa spanning four countries…”. Vidare ”NATO’s expansion in Africa is intended to assert western corporate influence, where Macron’s France apparently wishes to usurp Germany as the major influential European power. But corporate interest is not the only driver for NATO’s war in Africa since the Russian Federation has significant ambitions there too. Russian non-governmental private military contractors or ‘Chastnaya Voennaya Kompaniya’ include:”


USA:s krig i Somalia.
Denna artikel av Abayomi Azikiwe har vänligen översatts av Björn Nilsson, som driver bloggen ”Björnbrum”. Björnbrum.Det är första artikeln här om Somalia. Han har dessutom bidragit med en värdefull bakgrundsbeskrivning efter den egentliga artikeln.


Somalia har varit i fokus i sökandet efter olja och naturgas. Detta, kombinerat med dess geografiskt strategiska läge vid Indiska oceanen och nära Adenviken, som är en av de mest lukrativa skeppsrutterna i världen. Pentagons bombningsoperationer mot staten Somalia på Afrikas horn har dödat otaliga människor under de senaste veckorna under täckmanteln av USA:s ”krig mot terrorism”.

Den 30 november rapporterade det amerikanska Afrika-kommandot (AFRICOM) att luftangrepp utfördes mot al-Shabaab-positioner i Lebede, vilket dödade nio personer. (Reuters, 2 december)

Trots att Washington rutinmässigt hävdar att dessa bombningar endast är inriktade på så kallade ”terrorister”, finns det inget sätt att verifiera vem som faktiskt drabbas på marken. Andra skador som civila dödsfall och fördrivande av människor i små städer och landsbygdsområden erkänns aldrig av militären.

Officiella uttalanden från AFRICOM visar att det finns cirka 500 soldater som är stationerade i Somalia. De faktiska siffrorna har ökat sedan president Donald Trumps administration tillträdde under 2017, som en del av hans påstådda utrikespolitiska mål att slåss mot beväpnade islamistiska grupper som al-Shabaab.

Andra AFRICOM-rapporter tyder på att det har förekommit 37 bombningsoperationer inom denna oljerika stat på Afrikas horn under 2018. Efterföljande amerikanska förvaltningar har stött det förenade styrsystem som infördes under den tid som tidigare president GW. Bush som grundade AFRICOM i början av 2008.


Bara en vecka innan attackerna den 30 november tillkännagav USA flera bombuppdrag i Harardere i Galmudug-staten, där över 40 personer dödades. Flygangreppen den 19-21 november sägs ha träffat ett al-Shabaab träningsläger tillsammans med ett vapenlager.

I början av december utlöstes en markoffensiv av västtränade kommandos i Somali National Army (SNA) mot områden som kontrolleras av al-Shabaab runt jordbruksbyn Awdhegle i Nedre Shabelle-regionen. Raiderna rapporterades av somaliska underrättelsetjänstemän som noterade att attackerna fick stöd från AFRICOM-styrkor tillsammans med enheter från Afrikanska unionens mission i Somalia (AMISOM), som fortfarande har tusentals amerikanska och FN-stödda soldater som ockuperar landet. (Association Press, 5 dec)

Somaliska regeringskällor som talade på villkor av anonymitet sa att räderna mot al-Shabaab-områden i Nedre Shabelle var utformade för att försvaga organisationens ekonomiska bas. Den amerikanskstödda regeringen i Mogadishu sa att al-Shabaab beskattar köpmän och boende i området för att finansiera sin verksamhet.

Vid en uppenbar hämndattack den 6 december dödades två generaler i SNA när en vägbomb exploderade och förstörde deras fordon i byn Dhanaane, beläget vid kustvägen som förenar huvudstaden Mogadishu till hamnstaden Marka. Al-Shabaab hävdade senare ansvaret för attacken i ett tillkännagivande i sin radiosändare Andalus Radio. (VOA, 7 dec)

Denna utveckling kompliceras av uppkomsten av två separata fraktioner inom al-Shabaab under de senaste två åren. En gruppering är enligt uppgift kopplad till al-Qaida och en minoritetsfraktion är knuten till den islamiska staten (ISIS). (Canadian press, 7 dec)

Flera mord har tillskrivits denna rivalitet inom al-Shabaabs led. Båda grupperna är starkt beroende av tvångsbeskattning av företag och invånare inom de områden där de är verksamma, i de centrala och södra delarna av Somalia.

Canadian Press- och AP-rapporter meddelade att fraktionalismen har ökat betydligt under de senaste månaderna och noterar:

”Den ISIS-anslutna gruppen i Somalia, till stor del bestående av avhoppare från al-Shabab tillkännagav först sin närvaro år 2016 med attacker i långt i norr, långt ifrån Mogadishu och de flesta al-Shabab-fästen. Trots att de uppskattas tillnågra hundra krigare mest, har deras framväxt i ett av världens mest instabila länder varit alarmerande nog för att amerikanska militären började rikta in sig mot den med flyganfall för ett år sedan.”

Samma artiklar fortsatte med att säga:

”Utan en stark regering för att skydda dem säger affärsmän ofta att de inte har annat val än att betala i utbyte mot skydd. Bland de företag som är utsatta för misstänkta ISIS-länkade extremister är Somalias telekommunikationsjätte, Hormuud, som underrättelsetjänstemän säger har förlorat upp till 10 anställda i attacker under de senaste veckorna. Hormuud-tjänstemän svarade inte på begäran om kommentarer. Företagen oroar sig för att uppkomsten av en annan extremistisk grupp som söker pengar, liksom en ny insats från Somalias regering att införa skatter, kommer att utarma dem.”

Imperialismens ekonomiska intressen i Somalia

Under de närmaste åren efter andra världskriget blev landet viktigt i det globala globala ekonomiska systemet.

Från och med 1948 började sökandet efter olje- och gasresurser. I början av 1950-talet genomfördes dessa ansträngningar av Agip (italienskt) och Sinclair Oil Corporation, då baserat i U.S.

Senare under 1980-talet, när landet var i kraftig nedgång på grund av sin interna konflikt och USA:s misslyckande att ge ekonomiskt ekonomiskt stöd, vann flera multinationella oljebolag koncessioner för prospektering. Dessa företag inkluderade Conoco-Phillips, Shell (Pectin), Amoco, Eni, Total, Exxon Mobil och Texaco. Så småningom blev resurserna betecknade som ”force majeure” vilket innebär att dessa företag förbehåller sig rätten att återkomma för exploatering vid en senare tidpunkt när den politiska situationen blev stabilare.

Under de senaste åren har den norra utbrytarregionen Puntland sett borrning av de kanadabaserade företagen Africa Oil and Africa Energy. Detta intresse för olje- och naturgassökande är inte begränsad till Somalia.

Längs hela den östafrikanska kusten från Somalia rakt ner genom Kenya, Tanzania och Moçambique har det förekommit monumentala fynd av naturgas och oljeresurser i regionen. Följaktligen är de imperialistiska stater som uppmuntras av de multinationella företagen och de internationella finansinstituten ivriga att ställa krav på möjligheterna till enorma vinster i samband med utnyttjandet av energiresurser.

Den ökande närvaron av AFRICOM är tydligt relaterad till den pågående strävan efter imperialistisk dominans på kontinenten. Med Folkrepubliken Kina som växer fram som en viktig handels- och utvecklingspartner med medlemmar i afrikanska unionen (AU), är Washington och dess allierade i London och Paris oroade över möjligheten att förlora till Kina beträffande ekonomiskt samarbete.

Den amerikanska utrikespolitiken påverkan i Somalia

Som framgått har Washington och dess imperialistiska partners varit fast beslutna att upprätthålla kontrollen över Afrikas horn, Adenviken och områdena i Indiska oceanbäckenet. Denna oro har uppenbarats i de upprepade inblandningarna och interventionerna i Somalias inre angelägenheter.

Med den tidigare (1989-1993) amerikanska presidentens George H.W. Bushs död gjordes ansträngningar av företagsmedia, som agerar på den härskande klassens vägnar ,att måla en bild av den 41:e statschefen som en ”statsman” och ”konsensusbyggare”. Detta kunde inte vara längre från den faktiska sanningen om händelser under hans enda presidentperiod 1989-1993.

Förutom den orättfärdiga Pentagoninvasionen av Panama i slutet av 1989 och den massiva bombningen, markinvasionen och införandet av drakoniska sanktioner mot Irak i det första Gulfkriget, ingrep Bush också i Somalia i december 1992 strax innan han lämnade Vita huset. Operation Restore Hope var till det yttre utformad för att ge hjälp för somaliska civila på randen av hungersnöd som följde av sammanbrottet för Mohamed Siad Barresvtidigare regeringen i början av 1991.

Emellertid var utplaceringen av 12.000 amerikanska marinsoldater i Somalia av Bush en del av en önskan om att återuppliva USA:s militära styrka i efterdyningarna av dess kolossala nederlag i Sydostasien under mitten av 1970-talet, Libanon 1983-1984 och Södra Afrika i slutet av 1980-talet, där världens ledande imperialistiska stat var tvungen att dra sig tillbaka efter förödmjukande misslyckanden. Efterträdaren till Bush, president Bill Clinton, ärvde den somaliska invasionen, där under några månader stora delar av landet reste sig i uppror mot USA- och FN-ockupanterna, vilket ledde till tusentals somaliers död och förlusten av hundratals Pentagon- och så kallade fredsbevarande soldater 1993-1994. USA och FN var båda tvungna att lämna Somalia 1994.

Detta passade inte Washington och ungefär tolv år senare började Pentagon att bomba Somalia under ledning av den dåvarande presidenten George W. Bush jr. 2007 hade USA underlättat en annan invasion, den här gången med hjälp av militärstyrkor i närliggande Etiopien och senare Kenya. AMISOM, en samling av trupper från flera stater i regionen, sattes samman, utbildades, beväpnades och utplacerades som en mekanism för att genomföra USA:s utrikespolitik i Somalia och hela Afrikas Horn. Samma politik fortsatte under president Barack Obama hela tiden, fram till den nuvarande Trump-administration som har ändrat reglerna som styr militärt engagemang i Somalia för att rättfärdiga fördjupningen av interventionen med användande av kommandoenheter och luftangrepp.

Men efter årtionden av militärt engagemang och politiska intriger är situationen fortfarande instabil. Somaliernas enda hopp om en hållbar fred och utveckling ligger inom den nationella enheten i sitt folk utan USA:s övervakning.


Några kommentarer av översättaren:

Av artikeln kan man få uppfattningen att området runt Afrikas horn blev hett efter Andra världskriget. Det är nog snarare öppnandet av Suezkanalen 1869 som gjorde att stormakterna började intressera sig på allvar för att kunna kontrollera sjötrafiken mellan Europa och Indiska oceanen. På 1880-talet höll engelsmännen Egypten och Sudan, turkarna fanns i Arabien längs Röda havet, engelsmännen i Aden, italienarna hade Eritrea. Öster om Eritrea byggde fransmännen en bas i nuvarande Djibouti, engelsmännen höll nordvästra delen av nuvarande Somalia och italienarna resten av landet. Under en tid på 1900-talet hade Sovjet stark närvaro både på Afrikas horn och i Aden (Sydjemen).

Idag har sammansättningen av icke regionala makter ändrats en del. Italienare och turkar är ute, men i stället har amerikanerna kommit. Och – som ett tecken i tiden – bygger Kina sin första militärbas i utlandet i Djibouti, när södra inloppet till Röda havet! Dessutom har kineserna stor ekonomisk närvaro i Etiopien.

Internationella marinstyrkor bekämpar piratväsendet i Adenbukten, en plåga som kan hänföras till hur fisket har förstörts för lokala somaliska fiskare som därmed söker andra sätt att försörja sig.

Mycket av dagens olyckor kan hänföras till den tid när Somalia och Etiopien blev djupt indragna i supermakternas Sovjets och USA:s kamp. Omkring 1970 var Etiopien i USA:s läger, Somalias i Sovjets. Men efter att kejsaren Haile Selassie störtades i Etiopien gick landet över till Sovjet vilket fick Somalia att byta sida till USA. Direkt krig mellan de två staterna om den oljerika provinsen Ogaden i östra Etiopien gjorde inte saken bättre. När Siad Barres regering föll i Somalia 1991 så bröt i princip landet sönder, och vi fick det läge av permanent kris som plågar somalierna idag, och som bland annat avspeglas i den stora utvandringen av somalier till Europa. Kanske somalierna själva kan lösa sin interna problem, men det kräver – som framgår av slutet av artikeln – att de kan
göra det själva utan att störas av ständig yttre inblandning.

Föregående artikelVill invånarna i USA ha krig mot Iran?
Nästa artikelNy fin manifestation i Stockholm för stöd till Julian Assange och yttrandefrihet!

17 KOMMENTARER

    • Nämnde jag inte att Kina har stora satsningar i Etiopien i mitt tillägg till artikeln? Detta land gränsar ju åtminstone till Somalia, vilket Sudan inte gör. Och artikeln handlar ju mest om Somalia.

    • Utdraget här nedan från länken Kerstin Stigsson hänvisar till indikerar att Stigsson verkar vara emot all form av ekonomisk utveckling.
      Nasser Merghani, en sudanesisk politisk analytiker, noterar i en nyligen gjord intervju med Xinhua att Kina har gjort stora framsteg under de senaste fyra decennierna tack vare reformen och öppningen, han sa att Kina bevittnar stora socioekonomiska och politiska framsteg med konsekvenser för hela världen. ”Det som kommer ut ur de två sessionerna berör världen, särskilt Kinas partners, inklusive Sudan, som har strategiska band med Kina”.
      Han påpekade betydelsen av den ekonomiska förbindelsen mellan Sudan och Kina. Kinas investeringar har spelat en anmärkningsvärd roll för att främja Sudans ekonomiska utveckling och har givit stora fördelar inom infrastruktur och energi. Fördelarna med det bilaterala samarbetet förväntas stiga, eftersom de två länderna leder gemensamma projekt inom ramen för Belt- och Road Initiative”!
      Förslaget av kinesiska presidenten Xi Jinping 2013, syftar initiativet till att skapa större handels-, infrastruktur- och folk-till-folk-länkar längs och bortom de gamla Silk Road-rutterna. Den moderna versionen består av en ekonomisk bälte över Silkeveien och en 21st Century Maritime Silk Road.
      Hassan Bin Ouf, en annan politisk analytiker, sade att Sudan kan spela en viktig roll i det kinesiska förslaget, med tanke på dess geografiska läge som en bro mellan arabvärlden och Afrika. Han föreslog att Sudan blir en nyckelaktör i initiativet och ägnar sig åt sina potentialer och resurser för att uppnå ömsesidig nytta.

      • Nej, jag är inte emot all form av ekonomisk utveckling. Men jag är emot all exploatering av ett annat lands råvaror. Kina gör samma sak som svenska Lundin Oil. Den ena kapitalisten är lik den andra.

        Och jag är för att folket – arbetarklassen och dom fattiga – ska ha kvar sina landområden att odla på (eller göra vad de vill med), och inte för att kineserna och den borgerliga sudanesiska kapitalistiska regeringen ska tjäna miljarder på att exploatera dessa landområden. Kinas agerande är imperialism!

        Här är Wikipedia som beskriver Kinas roll i Sudan. ”Kina är Sudans största affärspartner, och som importerar olja från Sudan medan de exporterar lågkostnadsvaror och vapen till Sudan.”
        https://en.wikipedia.org/wiki/China–Sudan_relations
        Låter ganska ensidigt, eller hur, Korp?
        För att inte tala om det förtrycks som Sudans diktatur utövar på deras egen befolkning, en diktatur som Kina stödjer. Ja, inte bara Kina, utan även sådana som Carl Bildts Lundin Oil och USA. De ser inga som helst problem att stödja diktaturer.

  1. Sudans Kommunistiska Partis tal i Grekland för några veckor sedan: ”Being an obedient client of imperialism and reginal reaction it implemented fully the order´s of the IMF, sold all the public cector facilities to foreign and local capital. It confiseated land from the population and leased thousends Acres of fertile land to Gulf States, Turkey and China. it violated the country´s sovereignty by succumber to uSA pressure to host the largest CIA station outside Europé, be part of Africom, and acts as cat´s Paw in sending Sudanese troops to fight in Yemen as part of Saudi invasion.”
    http://www.solidnet.org/article/20-IMCWP-Written-Contribution-of-Sudanese-CP/

  2. Jag håller med Kerstin här..all imperialism är ondo vare sig det gäller väst eller Kina. Jag har börjat följa en kenyanska och hennes kanal på youtube. Här är ett exempel. Det är viktigt stt höra perspektivet från Kenya:)

    Dr Mumbi Show
    https://youtu.be/6_khFwji2zs

    Angående artikeln så är det oroande att de multinationella företagen sedan 80-talet sitter på prospekteringsrättigheterna. Betyder det att om Somalia lyckas bilda en ordentlig regering så kan de inte kasta ut företagen?

  3. Märkligt att inte de 36000 kubanska soldaterna i Etiopien nämns som slogs på Mengistus sida mot Somalia, mot rebellerna i Ogaden och mot befrielserörelserna i Eritrea och Tigrei bl.a. Sovjets närvaro var främst ekonomiskt med undantag för en del rådgivare. Kubas roll på Afrikas Horn däremot var avgörande.

  4. Av inlägget ovan förstår jag landet Somalia i östra Afrika lider svårt av imperialistisk krigföring vilket även drabbar landets civilbefolkning.
    Då undrar jag om Sverige som humanitärt och socialt föregångsland borde ta emot fler somalier som tar till flykten från sitt hemland och eländet som pågår där?

    Min syster som är långt mer urban än jag har arbetat ett antal år i grannlandet Kenya.
    Som vit kvinna bör man inte gå ensam där. Och absolut inte under dygnets mörka timmar. Riskerna där är svårt att för en Svensson föreställa sig. Men vårt eget förut så trygga land tenderar sakta röra sig åt det hållet. Kenya är inget knastertorrt land. Det regnar och är blött ungefär som hos oss. Regnar ja, men där finns inte någon snö eller isande kall vinter.

    • Bättre om Sverige tydligt protesterar mot imperialistisk krigföring med hänvisning till folkrätt,FN-stadga och fakta. Billigare att flyktingar får hjälp i närområdet.

  5. Somalia lider först och främst av islam. Bla har de sedvänjan att skära sönder flickors kön, och nu har vi importerat styggelsen. Under 2019 hittades en hel skolklass somaliska flickor med bortskuren klitoris i Norrköping. Mångkulturens spännande och osvenska traditioner berikar oss på oväntade sätt.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here