Ökad satsning och snabb utbyggnad av vindkraftverk föreslås från olika håll. Exempelvis av LKAB:s VD J Malmström i ”Rapport” i TV 1 igår kl. 19.30. Men finns det problem med detta?
Rotorbladen kan inte återvinnas och skapar istället allt större ”kyrkogårdar” för utrangerade vindkraftverk.
De säljs in som miljövänliga och gröna och som framtiden för världens energiförsörjning. Istället har det visat sig att de inte kan ersätta kol, olja och gas i någon meningsfull . De har ett ekologiskt fotavtryck i form av förstörelse av naturen och konsumtion av betong och sällsynta mineraler, som säljarna inte har upplyst om.
Och det har visat sig att de inte går att återvinna. Vi pratar om vindkraftverk, och inte minst om deras rotorblad.
Och omfattningen av återvinningsproblemet är stort och växande. Den samlade massan av kasserade rotorblad i USA kommer att nå 1,5 miljoner ton år 2040 och 2,2 miljoner ton år 2050, enligt en nyligen publicerad studie av Aubryn Cooperman, en vindenergianalytiker vid National Renewable Energy Laboratory (NREL). Globalt kan massan av alla rotorblad som förväntas vara avvecklade år 2050 vara så stor som 43 miljoner ton, enligt en studie ledd av Claire Y. Barlow.
WindEurope och andra branschorganisationer uppskattar att cirka 14 000 rotorblad kan komma att skrotas årligen runt om i världen under de närmaste åren.
”Det är svårt att återvinna bladen eftersom de är designade för att vara hållbara och tåla hårt väder i över 20 år”, säger Aubryn Cooperman, som är vindenergianalytiker vid National Renewable Energy Laboratory. De var inte gjorda för att plockas isär. De är också enorma – vissa är så mycket som 95 meter långa eller längre – och ofta placerade på avlägsna platser, vilket gör transporten logistiskt utmanande och dyr.”
Återvinning svårt
Nackdelen är problemet med att komma på vad man ska göra med rotorbladen när de behöver bytas ut. De kan bli över 100 meter långa, väga många ton och är något besvärliga att transportera, skriver VG.
Runt 8 000 rotorblad plockas ner per år i USA och 3 800 i EU, enligt faktisk.no. I USA kommer detta att växa till 10 000-20 000 årligen efter 2030, enligt Chemical & Engineering News.
Att gräva ner dem på deponier har varit vanligast, även i Norge, eftersom de måste kasseras efter 10 till 25 år, beroende på när de tillverkades. Glasfibern blandas ofta med hårdplast och andra material för att bladen ska stå emot hårt väder under ett par decennier.
Aksel Fridstrøm skrev i Minerva 2019: ”Det globala systemet för återvinning av plast har aldrig fungerat och nu har det kollapsat.” Och han hade rätt.
Steigan.no skrev 2020: 99 procent av turbinbladen hamnar på deponier (soptippar) – mängderna kommer att öka drastiskt
De flesta kasserade vindkraftverksblad hamnar på deponier och lämnar glasfiberavfall till kommande generationer. Mängden avfall kommer att öka drastiskt de kommande åren. Det skriver nättidningen TU. Denna artikel publicerades först för prenumeranter på tidningen Ingeniøren.
Sedan 1996 har minst 8 810 ton vingkraftverkssrot slängts, enligt en uppskattning gjord av civilingenjör Lykke Margot Ricard, docent vid Syddansk Universitet. Flera skrothandlare berättar för Ingenjören att de har hanterat vingar som har finfördelats och tagits till en återvinningsstation där de har grävts ner.
Danmarks största vindkraftsägare, Wind Estate, är bland de företag som säljer kasserade blad till skrothandlaren Jatob. Här finfördelas alla rotorblad och deponeras, helt enkelt för att det är den billigaste lösningen.
Det är inte minst det relativt låga priset på glasfiber som gör det mindre attraktivt att återvinna glasfiber från rotorblad, säger Lykke Margot Ricard. Därför hamnar de ofta på deponi, till exempel vid Randers återvinningsstation, där anställda dumpar materialet i ett hål i marken. När hålet är fyllt täcks det.
– Det är det närmaste man kommer det man brukade kalla en deponi, säger Allan Asp Poulsen, verksamhetschef på Randers återvinningsstation.
Han tillägger att rotorbladen deponeras för att man inte vet vad man annars ska göra med dem.
Världens första vindkraftsanläggning till havs har deponerats på en avfallsplats i Danmark. Vindeby vindkraftspark nära Lolland avvecklades efter 25 års drift och en del av resterna av de 11 turbinerna kunde återvinnas. Men ingen vill återvinna glasfibervingarna. De blir ett permanent problem.
Vindenergiavfall: 2 000 ton glasfiberblad, ingen återvinning
2 000 ton kasserade glasfibervingar ligger i en hall utanför Aalborg och väntar på återvinning. De borde i princip kunna ingå i cementtillverkningen, om ägaren fick sin vilja igenom. Men det finns inget intresse för avfallet, skriver Teknologiens Mediehus – Ing.
Livslängden för vindkraftverk är kraftigt överskattad
Vindkraft säljs in som ”hållbar” och ”förnybar”. Vi har tidigare visat att den inte är det heller – om man inte lägger till en väldigt speciell tolkning av ”förnybart”, nämligen något som hela tiden måste förnyas. Det visar sig att vindkraftverkens livslängd är kraftigt överskattad. Detta skriver energinyheter.se.
Källa: https://steigan.no/2023/01/vindturbinene-skaper-et-enormt-soppelproblem/
Väldigt litet och udda problem i jämförelse med allt plastavfall, avfall av betong eller ännu värre avfall från kärnkraften.
FAKE-news så det bara skriker om det. Kan det vara kärnkraft-lobbyn? Nej, för dom vet ju vilka problem dom har med ”återvinning” och förvaring. Fossil-branchen? Nja, troligen gänget runt SvD som ”tänt på” för mycket och är rädda för att se rotorbladen vid horisonten.
Det vackraste är det människor byggt och skapat. Vindkraftverk och kraftverk är viktigare och vackrare än åar och floder.
Allt i ett vindkraftverk kan återvinnas, inklusive bladen, med det är inte alltid ekonomiskt eller tekniskt lämpligt ur miljösynpunkt att göra det.
Jag är ingen plastvän.
Användningen av plast för våra olika behov har blivit alldeles för stort.
På något sätt håller jag med kommentatorn Erik Ake Setreus
Plastavfallet från vindkraftverken är ett väldigt litet problem i jämförelse med användningen av plast till exempelvis förpackningar.
Plastpåseskatt tycker jag bara är något ”socialdemokratiskt” och slag i luften.
Istället måste regeringen eller statlig makt reglera hur mycket plast som får som får användas och produceras.
Det måste sättas upp begränsande mål liknande dem som används mot fossila bränslen.
Jag tänker speciellt på de gamla stridsvagnar från Västvärlden som nu ska sättas igång i Västvärldens krig i Ukraina med ineffektiva och enormt bränsletörstiga motorer där det går åt lika mycket bensin i färre fall diesel som att hälla ur en hink.
Det syns på avgasrören när dom kör där blåsvart rök väller ut i stora moln.
En miljöförstöring utan dess like, men det hörs inte något om i vår statliga och privatägda msm media.
Jag far illa när jag ser hur mycket plast som samlas i havens stora fiskars magar.
Det är människans och kanske till och med kapitalismens? fel.
Senast för en stund sedan läste jag att man nu ”uppfunnit” syntetiskt alkohol fri från ”baksmälla” eller dagen efter problem.
Den väntas nu ska godkännas av USA och EU.
Hur bra ska det här bli nu då?
En ungdomsgeneration som förloras genom marknadseffektiviserad alkolholkonsumtion och alkolholism?
Eller kanske till och med den syntetiska alkoholen kan göras utan beroendeframkallning?
Liberalisten Henrik Jönsson på Youtube brukar lovorda den Fria Marknadens innovationsförmåga så man kanske inte ska förvånas över vad som kan bli verklighet.
Jag som konservativ känner mig i varje fall inte hemma i det här.
Men ungdomar med framtidsdrömmar kanske tänker på ett annat sätt?
Min tanke är att Fri Marknad verkligen är fri företagande.
Det verkar inte finnas någon måttfull känsla för vad som kanske inte borde vara helt fritt.
Liberaler brukar försvara denna ståndpunkt till tänderna men jag håller inte med även om jag inte är någon kommunist.
Det handlar mer om att tänka vad som är vettigt och skilja mellan dåligt och bra.
Men tyvärr går inte det om man kör fast i ideologiska låsningar.
https://www.svt.se/nyheter/ny-syntetisk-alkohol-lovar-rus-utan-baksmalla-kan-bli-valdigt-populart