Andra Världskriget, eftergiftspolitiken och Molotov-Ribbentrop-pakten

3
436

Molotov-Ribbentrop images

Ingress: Idag är det 80 år sedan den omdiskuterade “Molotov-Ribbentroppaklten” undertecknades i Moskva. En konventionell, västorienterade uppfattning är att detta la grunden till Andra Världskrigets utbrott. Men detta är en alltför enkel förklaring, utan dupare analys. Man bortser då dels från att Sovjetunionen och (“jude)-bolsjevismen” var Hitlers uttalade huvudfiende sedan 20 år tillbaka och dels från att Västs eftergiftspolitik och ovilja till försvarspakt med Sovjetunionen var huvudorsak till att Sovjet gick med på Tysklands förslag till icke-angreppspakt, främst för att vinna tid.

DN: Djävulspakten som slog världen med häpnad

Denna korta artikel bygger delvis på en artikel som jag publicerade 2015 på Jinge.se.

* Utan Storbritanniens långvariga eftergiftspolitik – Chamberlain och Halifax med stöd av London city – mot Hitler hade denne knappast vågat rusta för krig på det sätt som skedde.
Hade Storbritannien och Frankrike gått med på Sovjetunionens inviter under senare delen av 1930-talet till allians mot Hitler, så hade det kanske inte blivit något storkrig, eller så hade Hitler kanske snabbt kunnat besegras.

Wikipedia: Molotov–Ribbentrop-pakten var en icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland. Pakten undertecknades den 23 augusti 1939 i Moskva av ländernas utrikesministrar, Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop efter kort och intensiv diplomati. Ledarna i de båda länderna, Josef Stalin och Adolf Hitler, medverkade direkt genom telex och personligen, både vid utformningen av fördraget och i efterföljande justeringar.[1][2] Pakten innebar ett icke-aggressionsavtal staterna emellan, men inbegrep även i hemlighet en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer.[3] Molotov–Ribbentrop-pakten gav ett slags klartecken för andra världskriget, eftersom pakten tillät Tyskland och Sovjetunionen att anfalla länder mellan dem utan att den andra parten i pakten blandade sig i det, så länge man höll sig innanför de uppgjorda gränserna för intressesfärer. Andra världskriget startade också en vecka senare då Tyskland anföll Polen i gryningen den 1 september.

Andra Världskriget debatteras i Aftonbladet 5/4 2015 av Jan Guillou. Han skriver “Jag räckte upp handen och invände att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland och att kriget redan var avgjort i juni 1944. Utskällning för historieförfalskning och kommunistpropaganda följde” och “Det var ­alltså Sovjetunionen som beseg­rade Nazityskland, självklart. Siffrorna är entydiga. Sovjetunionen fick betala kriget mot Nazityskland med mellan 25 och 30 miljoner döda. De militära sovjetiska förlust­erna blev tio gånger så stora som för alla de allierade ­styrkorna tillsammans. Det var Röda armén som till slut intog Berlin. Hur skulle man kunna ändra på sådana ­historiska fakta?” Guillou tar detta som utgångspunkt för en kritisk diskussion av relevansen av massmedias kritiske bild av Putin – läs vidare i Ab, länk nedan. Ledarskribenten Erik Helmerson tar detta som utgångspunkt för en intressant, riktigt dålig och osaklig ledare (länk nedan) i DN 9/4. Den av DN framlyftade meningen “Här brakar alltså Jan Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo: han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr” illustrerar DN:s syn och ledarens kvalitet.

Synpunkter från professor emeritus Lennart Palme: Historierevisionism: Förspelet till Andra Världskriget i ny lärobok. del 2

Förspelet till världskriget:
München 1938 och Molotov-Ribbentroppakten 1939
Var Molotov-Ribbentroppakten ett uttryck för två totalitära staters naturliga samverkan, vilket ledde till att de gemensamt utlöste andra världskriget? Eller var pakten kulmen på ett cyniskt maktspel där också västmakterna var engagerade? Den senare ståndpunkten skulle naturligtvis motivera att Münchenavtalet 1938 mellan Hitler och Frankrike-Storbritannien uppmärksammas ordentligt. Men i den nya läroboken är beskrivningen av appeasement-politikens (avspänningspolitiken) höjdpunkt kring München 1938 ytterst rapsodisk. Hårdstedt lämnar oss i dunkel om det mesta kring München 1938 – ordet München förekommer inte ens i En samtidig världshistoria! Molotov-Ribbentroppakten får däremot relativt stor uppmärksamhet.

Att Sovjetunionen under 1930-talet idogt eftersträvat en kollektiv säkerhetspakt mot Hitlertyskland framgår inte av den nya läroboken. Den äldre läroboken, McKay et al, uppmärksammar däremot att landet sökt motarbeta fascismens framväxt allmänt i Europa. Sovjetunionen, uppges det, var det enda land som praktiskt stödde det demokratiska Spanien i kampen mot fascismen.19 När Hitler ställde sina krav på den tysktalande delen av Tjeckoslovakien, Sudetlandet, var enligt McKay et al det demokratiska Tjeckoslovakien berett att försvara sig. Frankrike var sedan länge Tjeckoslovakiens allierade och om Frankrike slogs, hade Sovjetunionen lovat hjälpa.20 München innebar att Frankrike frångick sin del av detta avtal och svek Tjeckoslovakien. Till Storbritanniens och Frankrikes förhandlingar med Hitler i München inbjöds inte ens Sovjet.21 I Kreml blev man, efter trevare om en anti-Hitlerallians så sent som i augusti 1939, allt klarare över att västmakterna i själva verket inte ville ha någon allians utan helst få Hitler att expandera österut.
När så Tyskland i augusti 1939 erbjöd Sovjet en tioårig ickeangreppspakt –”Molotov-Ribbentroppakten” – svarade Sovjet ja.

I stort sett hela detta förspel lämnas därhän i den nya grundboken. Enligt Karlsson gjorde Molotov-Ribbentroppakten ”det möjligt för dessa två länder [Tyskland och Sovjet] att utifrån den nya styrkepositionen dela det östra Östersjöområdet mellan sig …”.22 Några alternativa förklaringar till icke-angreppsavtalet än Sovjets expansionslusta letar man förgäves efter. En sådan, mycket plausibel, finns ju: Att Sovjet, då landet förutsåg ett framtida tyskt anfall, genom avtalet med Hitler vann mer tid för upprustning och kunde skaffa sig en stor buffertzon runt sitt kärnområde. Detta är en förklaring som sedan länge varit central inom den seriösa historieskrivningen kring andra världskriget.

Sven Hofmans synpunkter.
Överenskommelsen mellan Stalin och Hitler (Molotov-Ribbentrop-pakten) strax före andra världskrigets utbrott hade en förhistoria, med misslyckade försök till avtal mellan Sovjetunionen och de ledande västmakterna, Frankrike och Storbritannien – det vill säga den militära konstellation som hade gällt under första världskriget. Samtidigt hade Hitlertyskland 1934 ingått en nonaggressionspakt med Polen vilken hade sin tydliga udd riktad mot Sovjetunionen.
Det är sant att demokratiska Weimartyskland och bolsjevikiska Sovjetryssland, sedan revolutionära uppror slagits ned i det förra landet och det senare landet någorlunda stabiliserats efter inbördes- och interventionskrigen, ingick ett samarbete på bland annat det militärtekniska och militärindustriella området (det så kallade Rapallo-systemet). Tyskland och Ryssland var första världskrigets primära förlorarmakter och sågs av omvärlden som parianationer. Båda kände av polska stormaktsambitioner.

Men man måste komma ihåg att det var ledarna för Weimarrepubliken, med Europas mest frihetliga författning, som etablerade detta samförstånd med Moskva – däribland den judiske utrikesministern Walter Rathenau, vilken kallblodigt avrättades på öppen gata i Berlin midsommaraftonen 1922 av medlemmar i en högerextrem kampgrupp som motsatte sig ”förräderiet”. Något ”nazist-kommunistiskt samarbete” var det alls icke fråga om. Samarbetet mellan dessa två stater avbröts när Adolf Hitler kom till makten 1933.

Hitler gjorde ingen hemlighet av att ”judeo-bolsjevismen” var hans huvudfiende. Det fanns de inom det nazistiska ledarskiktet – Hermann Göring torde ha tillhört dem – som drömde om samarbete mellan Tyskland och Storbritannien, för att dela upp världen sinsemellan och kunna tränga tillbaka den socialistiska staten. Inom den engelska överklassen förekom också en utbredd förståelse för Tysklands strävanden och rentav en sympati för en gemensam kampanj mot kommunismen. Anti-kommunisten och Mussolini-beundraren Winston Churchill ansåg att detta skulle leda till det brittiska imperiets undergång, men han var till en början politiskt isolerad. (Naturligtvis gick imperiet under ändå, även om de brittiska öarna aldrig invaderades.) Det är ett, möjligen besvärande faktum, att MI5, det brittiska kontraspionaget, och Gestapo samarbetade intimt om utbyte av underrättelser (inte minst rörande kommunister och vänstermänniskor) från det nazistiska maktövertagandet fram till tiden för andra världskrigets utbrott.*
Churchill

För övrigt bör man akta sig för att tolka utrikespolitiska förvecklingar i ideologiska termer. Under större delen av andra världskriget var det ”demokratiska grannlandet Finland” och det nazistiska grannlandet Tyskland vapenbröder (1941–1944). Under denna tid rådde krigstillstånd mellan demokratiska Storbritannien, Stalins allierade, och demokratiska Finland. Fast någon demokrat ut i fingerspetsarna kan man väl inte säga att Finlands överbefälhavare, anglo-och frankofilen, friherre Carl Gustaf Mannerheim har varit… (Slut på Sven Hofmans inlägg).

Många menar att >Hitler-Stalin-pakten är begriplig ur ett historiskt perspektiv, men att dess innehåll kan aldrig politiskt försvaras. Utan den hade Östgalizien, ett tidigare österrikiskt kronland med Lemberg (Lwow, Lviv) som provinshuvudstad, idag tillhört Polen och inte Västukraina, varifrån Maidan-oron 2014 emanerade. Man undrar vilka alternativ

* Det område Sovjet inkorporerade 1939 motsvarade i stort sett området öster om den s.k. Curzonlinjen som på främst etniska grunder föreslagits som gräns mellan Polen och Sovjetunionen när efterkrigsgränserna skulle fastställas efter 1918; området öster om linjen hade enligt vissa beräkningar 12 miljoner invånare, varav ungefär tre miljoner var polacker. Det nybildade självständiga Polen ansåg sig av historiska skäl ha rätt till området och erövrade det i det polsk-sovjetiska kriget 1920-1921. De tre miljonerna polacker i Hårdstedts ”halva Polen” skall jämföras med att hela Polens befolkning före andra världskriget uppgick till 35 miljoner. Området öster om Curzonlinjen tillhör idag Vitryssland, Ukraina och Litauen, och bara en del polska ultranationalister anser idag detta som ”polskt”. Man glömmer för övrigt ofta att Polen deltog i Tjeckoslovakiens delning hösten 1938 tillsammans med Tyskland.

i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

Jan Guillou Erik Helmerson i DNDN 10¤ DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism

3 KOMMENTARER

  1. Jag skrev i “Ifrågasätt” i DN

    “Fakta är viktiga: Sovjetunionen och (“jude)-bolsjevismen” var Hitlers uttalade huvudfiende 20 år före Världkriget. Västs eftergiftspolitik och ovilja till försvarspakt med Sovjetunionen var huvudorsak till att Sovjet gick med på Tysklands förslag till icke-angreppspakt, .
    När Hitler ställde sina krav på den tysktalande delen av Tjeckoslovakien, Sudetlandet, var det demokratiska Tjeckoslovakien berett att försvara sig. Frankrike var då Tjeckoslovakiens allierade och om Frankrike slogs, hade Sovjetunionen lovat hjälpa. München innebar att Frankrike frångick sin del av detta avtal och svek Tjeckoslovakien. Till Storbritanniens och Frankrikes förhandlingar med Hitler i München inbjöds inte Sovjet. I Kreml blev man, efter trevare om en anti-Hitlerallians så sent som i augusti 1939, allt klarare över att västmakterna inte ville ha någon allians utan helst få Hitler att expandera österut.
    När så Tyskland i augusti 1939 erbjöd Sovjet en tioårig ickeangreppspakt –”Molotov-Ribbentroppakten” – svarade Sovjet ja.
    Senator Harry Truman som blev president 1945 efter Roosevelt sa 24 juni 1941, två dagar efter Tysklands gigantiska anfall mot Sovjetunionen ”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”. (New York Times 24/6 1941; Time 2 juli 1951; Jacques Pauwels Globalresearch 18/8 2012 The Allies Second Front in World War II: Why Were Canadian Troops Sacrificed at Dieppe?”

  2. Neokonservativ historieförfalskning
    Något annat än en nyskriven ”svensk” historieförfalskning av läroböckerna var knappast att vänta. Inte ens denna neoversion av nödpakten mellan Sovjet och Nazityskland 1939. (En nonaggressionspakt bildas, som namnet antyder, inte mellan allierade utan mellan fiender.) Den version som hittills gällt, den som återges övertygande i artikeln måste alltså revideras. Nu då landet förbereds för en attack på Ryssland – ärkefienden sedan Karl XII. Den tidsepok som svensk ultrahöger tycks ha fastnat i. Nu påhejade av natoliberaler som med sitt mediamonopol stöpt om Sverige till en amerikansk bananrepublik

  3. “In a remarkable book, 1939: The Alliance That Never Was and the Coming of World War II, the Canadian historian Michael Jabara Carley describes how, at the end of the 1930s, the Soviet Union repeatedly tried, but finally failed, to conclude a pact of mutual security, in other words a defensive alliance, with Britain and France. This proposed arrangement was intended to counter Nazi Germany, which, under Hitler’s dictatorial leadership, had been behaving more and more aggressively, and it was likely to involve some other countries, including Poland and Czechoslovakia, that had reason to fear German ambitions. The protagonist of this Soviet approach to the Western powers was the minister of foreign affairs, Maxim Litvinov.”

    https://www.globalresearch.ca/hitler-stalin-pact-august-23-1939/5687021

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here