Läs Stefan Lindgrens bok “Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.”

28
883

Jag hinner inte alls läsa så många böcker som jag skulle vilja. Bloggen tar några timmars arbete dagligen, exempelvis. Dock har jag nyligen läst Stefan Lindgrens nya – utmärkta – bok “Vitare kan taljerattvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.” Det är en mycket saklig bok som detaljerat beskriver kontakter, förhandlingar, avtal och avtalsförslag under främst 1930-talen. I fokus står länderna Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionens samt i någon mån Polen. Sovjetunionens konsekventa försök till något slags militärt avtal med Storbritannien och Frankrike mot Tyskland, liksom Storbritanniens erftergifts- och liknöjdhetspolitik mot Tysklands alltmera aggressiva (och snabbt framgångsrika) framstötar för att få kontroll över Tjeckoslavakien och Österrike, och för att genomföra en militär upprustning långt utöver Versaillesfreden framträder starkt.


Om författaren: Stefan Lindgren (f. 1949) är författare och översättare. Förutom tre böcker om krigets Afghanistan (Pansjir, fem tigrars dal; I vargens gap och Månsken,kom!) har han gett ut böckerna Leningrad, på andra stranden och Lenin.Sedan 1997 utger han veckobrevet Ryska posten med oberoende nyheter från Ryssland. Han är också redaktör för webbsidorna Nyhetsbanken.se och 8dagar.se.Han är fil.mag. med historia somhuvudämne. http://old.fib.se/images/stories/Screen_Shot_2014-09-23_at_09.55.29.png

Boken kan beställas genom att sätta 258 kr på bankgiro 403-2132, Gerundium, eller genom att swisha på 0736151999.

Jag presenterar nedan dels Bokförlaget Karnevals presentation av boken och dels historikern Kaj Odelståls recension. Mina markeringar i texten.


Bokförlaget Karnevals presentation av boken

Boken synar den nya historieskrivning som antagits av EU:s parlament. I en EU-resolution påstås:- att Sovjetunionen och Tyskland startade andra världskriget tillsammans,- att världskriget började med det tysk-sovjetiska ickeangreppsfördraget i augusti 1939,- att Hitlertyskland och Sovjetunionen delade upp Europa mellan sig,- att sovjettrupperna i krigsslutet inte befriade utan förslavade de länder som de nazityska trupperna drevs ut ifrån.

I den tvätten relativiseras Tysklands skuld till andra världskriget vilket bidrar till att rehabilitera nazismen. Vittvätten syftar också till att urskulda de västpolitiker som banade väg för Hitler och de hundratusentals icke-tyska européer som medverkade invasionen av Sovjet-unionen och folkmordet i öst.Slutligen ska vittvätten dölja det faktum att EU:s egen historia går tillbaka på nazisternas planer för ett “Neuropa”.


I senaste numret av Proletären, som kom ut idag, recenserar historikern Kaj Odelstål Stefan Lindgrens “Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.”

Odelstål instämmer i bokens viktigaste slutsats: EU-parlamentets påstående att Sovjetunionen och Nazityskland hade ”… det gemensamma målet att erövra världen…” är orimligt.

I nyutkomna Vitare kan tvätten inte bli beskrivs hur EU-parlamentet vill att skulden för andra världskriget ska delas lika mellan Nazityskland och Sovjetunionen.
Ägnar sig Europaparlamentet åt historierevisionism?

I en resolution från september 2019 har EU-parlamentarikerna lagt historien ”till rätta” vad gäller orsakerna till andra världskrigets utbrott.

Det hade då gått 80 år sedan Nazityskland och Sovjetunionen undertecknade en icke-angreppspakt, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Enligt resolutionen gick pakten ut på att dela upp Europa ”…i intresseområden mellan de två totalitära regimerna” och den ”banade väg for andra världskrigets utbrott”. Den delar alltså skulden lika mellan Nazityskland och Sovjetunionen.

I sin alldeles nyutkomna bok Vitare kan tvätten inte bli EU:s historieskrivning om andra världskriget går författaren Stefan Lindgren i polemik mot den version av historien som EU-parlamentet beslutat ska vara den riktiga. Han styrker sin framställning med noter och delvis nya källor.

Efter första världskriget slöts icke-angreppspakter med hemliga protokoll mellan åtskilliga länder, till exempel mellan Polen och Nazityskland, så det var inget unikt med Molotov-Ribbentrop-pakten. Den var definitivt inte en militärallians, vilket ibland påstås, och det var inte den som ”banade väg för andra världskrigets utbrott”. Rötterna till andra världskriget utbrott finner man i stället i Versaillesfredens diktat och den politiskt turbulenta mellankrigstiden.

Versaillesfredens hårda villkor skapade revanschistiska stämningar hos det besegrade Tyskland. Ledarna i Kreml i sin tur hyste misstänksamhet mot väst utifrån vad som hände efter revolutionen 1917.1 slutskedet av det inbördeskrig som följde anföll brittiska, franska, tyska, amerikanska och japanska trupper den unga Sovjetstaten. I olika freder tvingades ett försvagat Sovjetunionen till landavträdelser i väst. Den unga nationen isolerades internationellt, livligt ackompanjerat av antikommunistisk agitation i både press och politiska församlingar.

I München 1938 svek demokratierna Storbritannien och Frankrike det tjeckiska folket. Berlin, understött av Rom, krävde och fick det tjeckiska Sudetområdet som hade tysktalande befolkning. Detta har helt utelämnats i Europarlamentets resolutionstext. Stefan Lindgren infogar dock sveket i München i det fortsatta händelseförloppet mot krigsutbrottet året därpå.

I Sovjetunionen tolkade man västmakternas agerande som ett försök att vända de nazistiska expansionssträvandena österut. Tyskarnas Lebensraum låg i öster, vilket man kunde läsa redan i Hitlers Mein Kampf från 1928. Propåer från Kreml om en allians mot Nazityskland under 1930-talet förhalades medvetet av Storbritannien och Frankrike. Stefan Lindgren beskriver även hur Polen försökte utnyttja situationen för att utvidga sitt territorium på Sovjetunionens bekostnad.

Det var denna politiska och geopolitiska verklighet som Sovjetunionen hade att förhålla sig till under den oroliga och turbulenta mellankrigstiden. Kreml uppfattade omvärlden som fientlig och ingick icke-angreppspakten för att skydda sin unga nation.

I de två avslutande kapitlen sammanfattar författaren sina invändningar mot hur EU-resolutionen suddar i historieboken.

Resolutionen ska enligt honom ses i ljuset av den antagonistiska inställning som väst alltid haft mot Sovjetunionen/Ryssland. Fientligheten antar ”…olika uppenbarelseformer bolsjevikskräck, antikommunism, antisovjetism, russofobi allt efter omständigheterna”.

Resolutionstextens påstående att Sovjetunionen och Nazityskland hade ”… det gemensamma målet att erövra världen…” är orimligt. Det sovjetiska folkets förluster uppgick till ofattbara 25 miljoner människoliv. Det var på östfronten som de tyska divisionerna maldes ned av Röda armén. Det var Röda arméns soldater som befriade de utmärglade fångarna i Auschwitz.

Jag hoppas att ”Vitare kan tvätten inte bli” kommer att läsas och uppmärksammas i media och av historiker. Det är historieforskare som ska beskriva det förflutna, och det är förvånande att de inte opponerat sig högljutt mot att historien skrivs om av klåfingriga politiker.

Föregående artikelSlutet för kryptovalutor?
Nästa artikelVilka grupper bryr sig mest om klimatförändringar?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

28 KOMMENTARER

  1. Det är delvis 1945 års förlorande krafter som numera ägnar sig åt att revidera kriget mot fascismen i Europa 1936-1945: de katolska konservativa i både Öst- och Centraleuropa, de i västra Europa som liksom var före detta medlöpare och hamnade från 1946 i nya partier med fina namn som ”Kristdemokrater”; Adenauer i Västtyskland på din tid var en verklig antinazist, men i stort sett alla hans medarbetare hade haft såväl NSDAP-partibok och SS-uniform. Vi får anta att Europaparlamentet också liksom glömt att berätta att de goda Italien och Tyskland 1936-1939 bombade sönder den spanska demokratin i det blodigaste inbördeskriget i Europa under 1900-talet.

    Läser och följer man media i låt säga dagens konservativa diktaturer i Europa som Polen och Ungern, liksom i Baltikum, så står liksom alla de politiska strömningarna bakom friskrivning av de mörka politiska sidorna: massmördare som Rigas slaktare Herbert Cukurs (som flydde likt många av hans typ till kära fascistiska paradis i Sydamerika och blev dödsdömda efter kriget som krigsförbrytare och arkebuserad där in absentio av antingen KGB som i Stepan Banderas fall i München eller som Cukurs i Brasilien av Mossad) är ännu hjältar (ännu). Historien är ännu mycket levande och högernkonservatisnens revanschism öster om Berlin och i gamla västliga fasciststater är mycket påtagligt vid liv och frodas därutöver. Det är dagens bittra sanning. I Polen har snart alla monument till minne av krigsmotsåndare och partisaner, liksom hela gravvårdar rivits i dagsljus. I Ukraina är det påbörjat, där man till och med reser monument och döper om avenyer och platser efter dömda massmördare och ger ut dem på frimärke. I det fri demokratiska väst och inom Nato är det på detta tema tyst som på en kyrkogård. Sanningen är död.

    • Den för sin mycket negativa inställning till Sovjetunionen kände författaren har föga belägg för att Stalin hjälpte Hitler att invadera Norge. Däremot är det mycket väl belagt att Sovjetunionen befriade norra Norge tillsammans med norska styrkor. Uppemot 3000 soldater från Sovjetunionen. Striderna pågick i 6 månader. Norger har officiellt tackat Sovjet för detta. “There have been two celebrations of the Finnmark liberation in Kirkenes. On 25 October 2014 Norway celebrated the 70th anniversary and on 25 October 2019 it was the 75th anniversary celebration. Among those present for both ceremonies were King Harald, Norwegian Prime Minister Erna Solberg, and Russian Foreign Minister Sergey Lavrov.[6][21]” Wikipedia.

    • Det där handlar om Bas Nord. Det förtjänar en grundlig forskning. Men att basen skulle haft någon större inverkan gällande den tyska invasionen i Norge tror jag inte ett dyft på.

  2. Boken är i allt väsentligt bra dock med några enstaka tveksamheter och flera rena faktafel, men helt klart det bästa som finns i ämnet nu på svenska. Jag fokuserar främst på Sovjetunionen eftersom det är vad jag kan bäst.

    Kapitlet om när andra världskriget började har jag inga större invändningar mot. Det innehåller en bra beskrivning av appeasementpolitiken.

    Kapitlet om München-uppgörelsen är det bästa i hela boken. Det är en mycket god beskrivning av förhandlingarna som ledde fram till uppgörelsen. Chamberlains uttryck ”fred i vår tid” leder tankarna till det som skrevs på baksidan av den kinesiske historikern Li Shih-suos bok om München-överenskommelsen, nämligen att Chamberlains uttryck kan beskrivas som den hängdes önskan om ett längre rep.

    Kapitlet ”Pakten som inte blev av” har en bra redogörelse för de tysk-polska relationerna och även av förhandlingarna mellan Sovjet och västmakterna. Bra också om baltstaternas knytning till Tyskland. Det finns dock en del tveksamheter. Det gäller dels den påstått polska planen ”Väst” mot Tyskland med datum 22 mars 1938. Här vore det önskvärt med en exakt källhänvisning. Det här går stick i stäv med den pro-tyska politik som fördes av den polska regimens starke man, utrikesministern Jozef Beck. Detsamma gäller också påståendet om att Polen skulle ha förhört sig om sovjetiskt stöd i april 1939. Önskvärt också med en källhänvisning till planerna på ett besök i London av Göring den 21 augusti 1939.

    Det kapitel jag har mest invändningar mot är ”Inte Berlin, inte London”. Kapitlet innehåller till att börja med ett antal faktafel.

    David Kandelaki som förde förhandlingarna på sovjetisk sida i Berlin om de ekonomiska avtalen i mitten av 1930-talet ställdes inte inför rätta och avrättades i samband med Bucharin-processen i mars 1938. Kandelaki var inte på något vis inblandad i den processen och hans namn nämndes överhuvudtaget inte under rättegången. Han avrättades den 29 juli 1938 – fyra och en halv månad efter avslutandet av Bucharin-processen. Ett annat fel är påståendet att Molotov skulle ha varit både regeringschef och utrikesminister fram till 1949. Det är sant gällande utrikesministerposten. Men posten som regeringschef tog Stalin över i maj 1941. Ett annat faktafel är påståendet att Geoff Roberts är irländare. Han är engelsman. Däremot är han verksam vid universitetet i Cork, som är Irlands näst största stad.
    Att Stalin med sitt tal den 10 mars 1939 skulle ha signalerat till tyskarna om möjligheten till en kursändring i den sovjetiska politiken anser jag inte har mycket stöd i fakta. Här delar jag helt den diskussion i ämnet som Geoff Roberts för i sin bok ”The Soviet Union and the Origins of the Second World War”. Det är för det första meningslöst att signalera till motparten om det inte sedan undersöks hur det mottagits av samma motpart. Det fanns inte vare sig före eller efter Stalins tal några sovjetiska propåer till tyskarna. Jämför detta med hur man gjorde den 13 juni 1941 i samband med Tass-dementin om försämrade tysk-sovjetiska relationer. Där gjorde man en förfrågan till tyskarna innan krigsutbrottet hur de uppfattat dementin. I mars 1939 var dessutom de tysk-sovjetiska relationerna på en ytterst låg nivå. Slutligen så kan konstateras om Stalin i sitt tal ville signalera beredvillighet att komma överens med tyskarna så var det något som helt missades av de utländska diplomaterna i Moskva. T.ex. så menade den brittiske Moskva-ambassadören Seeds i sin rapport till London att Stalins tal inte innehöll något nytt eller överraskande.

    Det är också fel att påstå att man från sovjetisk sida rörde sig målmedvetet mot en överenskommelse med tyskarna. Det var tyskarna som alltsedan mars 1939 pressade på om en överenskommelse medan man från sovjetisk sida var kallsinnigt inställda. Det sovjetiska beteendet fick till följd att Hitler i slutet av juni 1939 beordrade ett stopp i de tyska förhandlingstrevarna. Det var först i slutet av juli 1939 som man från sovjetisk sida ens något så när seriöst började besvara de tyska framstötarna. Den i boken nämnda rapporten från Schulenburg till Berlin den 4 augusti 1939 är talande. Molotov sa då till Schulenburg att frågan om en fredlig lösning på de tysk-polska problemen i första hand berodde på tyskarna – något som Schulenberg kraftigt protesterade mot, och att, som nämns i boken, Schulenburg i sin rapport till Berlin menade att det var hans uppfattning att sovjetsidan var beslutna att i första hand göra upp med Storbritannien och Frankrike.

    Ett annat fel är frågan om Tuchatjevskij. Not 162 innehåller till att börja med ett faktafel. Tuchatjevskij arresterades inte den 10 maj 1937 utan det datumet sparkades han från sin post som biträdande försvarskommissarie och förflyttades till en mindre post i Volga-området. Han arresterades först nästan två veckor senare – den 22 maj 1937. Sedan var det inga spekulationer från tyskarnas sida gällande utrensningarna eftersom man visste att militärgruppen med Tuchatjevskij i spetsen var i tyskarnas sold. Bevisen för Tuchatjevskijs skuld är överväldigande – både sovjetiska och icke-sovjetiska sådana.

    Däremot positivt att det i boken avfärdas påståendet att Litvinov skulle ha sparkats för att han var jude och kunde försvåra kontakterna med tyskarna. Det är snarare så att Litvinov fick gå för att han misslyckats i förhandlingarna med västmakterna och visat en viss skepsis, särskilt då gällande Polen (han ska bl.a. ha kallat sin polske kollega Beck för ”nazisthallick”). Västmakterna tog honom helt enkelt inte på allvar. Molotovs tillträde på posten innebar ingen förändring i de sovjetiska ansträngningarna att få till ett avtal med västmakterna. Det ska snarare ses, precis som sägs i boken, som att Stalin ville ha koll på utrikespolitiken.

    Ett frågetecken också för påståendet att Ribbentrop i april 1939 skulle ha föreslagit en tysk-polsk allians mot Sovjet. En källhänvisning här vore önskvärd. Det går stick i stäv med de planer som Hitler hade vid den tiden. Slutligen bra att det framkommer att det var tyskarna som ville ha ett hemligt tilläggsprotokoll.

    Kapitlet om Curzon-linjen innehåller en utmärkt beskrivning av den totalt verklighetsfrämmande polska politiken. Den i boken flitigt citerade Mike Carley har ytterst träffande beskrivit Polen under andra världskriget som ”Europas lipsill”.

    Man kan lägga till ett antal saker gällande krigsutbrottet. Den tysk-sovjetiska ickeangrepps-pakten hindrade inte Sovjetunionen från att erbjuda Polen hjälp, även militär sådan, ända fram till den 5 september 1939. Likaså det faktum att Hitler så sent som den 7 september 1939 höll dörren öppen för en förhandlingslösning som skulle innebära bevarandet av en rumphuggen polsk stat, något i stil med Vichy-Frankrike men det omintetgjordes av den polska regimens flykt.

    Värt att nämna att vid ett anglo-franskt toppmöte i den franska staden Abbeville den 12 september 1939 togs beslut om att ingen nämnvärd militär hjälp skulle ges Polen. Två av de franska delegaterna har senare påståtts vara sovjetiska agenter. I så fall torde sovjetregeringen rätt omgående fått nys om det här beslutet och då insett att Polen var förlorat, och att det gällde att agera om man inte ville få tyskarna inpå husknutarna.

    Intressant är det här om Hitlers planer för Litauen. Det finns rätt mycket som tyder på att det fanns vissa tyska planer på att i samband med Polen-fälttåget även ta kontroll över Litauen. Ett möte i Danzig mellan Ribbentrop och hans litauiske kollega Urbsys var planerat till den 22 september 1939 men ställdes in i sista stund. Det har också publicerats ett utkast till en tysk-litauisk överenskommelse som skulle ha inneburit stationeringen av tyska trupper i Litauen.

    Kapitlet ”Uppmarschen” innehåller några faktafel. Paasikivi var inte president i Finland under vinterkriget. Det var Kallio. Paasikivi blev inte president förrän 1946. Några finsk-sovjetiska förhandlingar ägde heller inte rum 23-25 september 1939 utan de kom igång först i oktober. Ett annat faktafel är påståendet om en brittisk invasion i Irak i april 1940. Den ägde inte rum förrän i maj 1941. Slutligen också Plan Otto som togs fram i juli 1940 och inte i januari samma år.

    Annars är kapitlet en bra beskrivning av att Sovjetunionen hade goda skäl att tvivla på Finlands pålitlighet. En sak som sällan nämns är att Göring i februari 1940 uppmanade Finland att godta de sovjetiska fredsvillkoren eftersom man skulle få tillbaka förlorat territorium av Tyskland i det kommande kriget. Det är däremot fel att Tyskland stödde Finland i vinterkriget. Det är snarare så att man från tysk sida förde en sovjetvänlig neutralitet.

    Ett stort frågetecken måste man sätta för påståendet att Hitler i maj 1940 planerade lägga under sig baltstaterna. Här vore det på sin plats med en källhänvisning. Det vore högst osannolikt att Hitler med västoffensiven pågående skulle ta risken att utmana ryssarna på det sättet, även om allt är möjligt förstås. Källhänvisning också önskvärd för Eden och den påstådda Krim-konferensen i februari 1941.

    Kapitlet ”Två avgörande år” innehåller två faktafel. Det första är att ”Graf Spee” skulle ha sänkts i Stilla havet. Fartyget sänktes av sina egna utanför Montevideo efter en strid med en brittisk flottenhet. Besättningen internerades och fartygschefen tog livet av sig. Det andra är tidpunkten för det brittisk-sovjetiska avtalet 1941. Det ingicks den 12 juli 1941 och inte några månader innan dess. Då hade ju Sovjet ännu inte kommit med i kriget.

    Kapitlet är en bra beskrivning av att sovjetsidan knappast hade något val. Värt nämna här är Stalins samtal med Komintern-chefen Dimitrov den 7 september 1939 att man hade föredragit en uppgörelse med västmakterna. Nämnas också att Hitler den 18 oktober 1939 gav order om att infrastrukturen i östra Polen skulle hållas i topptrim för ”kommande uppmarsch”. Det andra tysk-sovjetiska avtalet var alltså inte ens tre veckor gammalt. Hitler var redan i färd med att förbereda ”korståget mot bolsjevismen”.

    Sammanfattningsvis en bra och läsvärd bok med några skönhetsfel och felaktigheter, och där det vore önskvärt med fler källhänvisningar. Men helhetsintrycket blir gott.

  3. Mycket läsvärd bok av Stefan Lindgren. I reflexioner kring denna tid blir det ofta slentrianmässigt fokus på München, eller flerdubbelt värre som för EU på M-R -pakten, medan upptakten är mycket längre och startar med Hitlers makttillträde 1933. Versaillesfreden fanns visserligen i bakgrunden som en faktor men S.L. dokumenterar kronologiskt hela perioden med rader av välvalda citat hur västpolitiker mycket väl förstod vad som var å färde och att de gjorde sitt yttersta för att undvika att samtala med Moskva och dåtida Sovjetunionen på ett rationellt sätt. De såg tvärtom Sovjet som det större hotet och Hitler speciellt om denne kunde uppmuntras till att styra österut mer som en lösning än som ett problem.

    En intressant parallell kan dras till den flamisk-kanadensiske historikern Jacques Pauwels som har skrivit om Första världskriget som (delvis) ett klasskrig. Stomakterna skulle kapa åt sig fördelar på konkurrenternas bekostnad men samtidigt lära den växande arbetarklassen en läxa att veta sin plats i samhället. Nu kunde Hitler iklä sig den stränge lärarens roll som fråntar arbetarrörelsen dess politiska makt och förpassar folket åter till vapentjänst. Det sovjetiska projektet hade satt folkens fantasi i rörelse på ett sätt som eliten inte kunde tolerera. Lämplig tilläggslektyr i detta sammanhang är den sovjetiske Londonambassadörens Ivan Majskijs nyutkomna dagboksanteckningar i engelsk översättning från denna period, där vi kan ta del av hans goda relationer och den beundran han möter bland arbetarrepresentanter i England. Den belevade Majskij har det betydligt motigare i de fina salongerna och fler vänner börjar samlas kring honom först 1941.

    Spanien är den mest talande indikatorn på vägen mot det stora kriget som faktiskt redan hade börjat i Asien med Japans angrepp på Kina och Korea. Den spanska demokratin offrades och ersattes med en militärdiktatur. Tyskland och Italien stod för det direkta stödet och Storbritannien och Frankrike saboterade alla hjälpförsök i bakgrunden. De fyra stora kolonialmakterna gjorde gemensam sak till förmån för diktaturen och Sovjetunionen var den enda makt som var beredd att försvara republiken och sända hjälp som de övriga blockerade.

    Men Hitler inte bara beundrade det brittiska imperiet, han var dessutom oberäknelig. Och där slog kalkylerna fel. Både för Polen, Storbritannien och framförallt Frankrike som förnedrades totalt genom den snabba tyska invasionen. Det märkliga för vår tid är att medan Hitler erövrade Ukraina men motades tillbaka, har Angela Merkel gjort samma sak på det ekonomisk-politiska planet, till allas förtjusning, och hennes projekt i samarbete med Washington fortsätter. Och samma politiska kretsar på Balkan som slog samröre med Hitler är närmaste partners med dagens Tyskland. Det finns således mer kontinuitet i historien än man anar.

    Sovjetunionen arbetade intensivt för en allians mot Hitler ända från 1934 ända fram till de hektiska veckorna sommaren 1939 när Tjeckoslovakien redan var i Hitlers våld och Hitler hade beslutat att gå in i Polen. Då valde Moskva som defensiv nödåtgärd att åtmistone vinna tid före det väntade angreppet.

    En missräkning och ett övergrepp från sovjetisk sida bestod i anfallet mot Finland. Som den finske historikern Heikki Ylikangas väl har argumenterat trodde varken Sovjet eller Finland att ett krig skulle bryta ut, men av olika anledningar. Stalin underskattade de finska politikernas trångsynthet och dessa i sin tur hade genom trettiotalets russofobi målat sig in i ett inrikespolitiskt hörn där inga kompromisser kunde vidtas, “inte en tum”. Inkompetens brukar bland historiker sällan åberopas som förklaring till politiska beslut. Men varför inte om så är fallet ? Inkompetensen och handlingsförlamningen regerade i Finland. Presidenten som borde ha fungerat som ledare var både handlingsförlamad och åsidosatt. Makten hade kapats av en liberal mediemagnat, Finlands Bonnier, Eljas Erkko som sin snilleblixt genom hösten 1939 vidhöll att “Stalin bluffar”. Say what ? Bluffar, när Europa och Asien redan stod i brand och Österrike, Tjeckoslovakien och Polen hade raderats ut ? “Glöm att Ryssland är en stormakt” lydde Erkkos förhandlingsinstruktion, i förhandlingar där han som landets utrikespolitiske makthavare personligen borde ha deltagit, men inte gjorde det och lät förhandlingarna avstanna trots en varning om att militärerna kommer att ta över. Stalin å sin sida trodde att hans anbud var så generöst, med arealväxling 1:2, att det skulle accepteras tillsammans med de eftergifter han gjorde. Försvaret av Leningrad var Stalins huvudbry med inloppet till Finska viken som skulle skyddas samt gränsen från stadens utkant flyttas några mil västerut. Som Ylikangas konkluderat fanns ingen tanke på att erövra Finland.

    • Finns det några andra finska historiker, Jan, som enligt din mening är bra, utöver Ylikangas? Gäller både vinterkriget och fortsättningskriget. Har hört att Jokisipilä ska vara rätt bra.

      • Juhani Suomi är en bra och kritisk historiker men han lämnar en lucka vid krigsåren. Han doktorerade för femtio år sedan och avhandlingen gör halt vid 1938. Han drev då tesen att Finland senast 1938 borde ha gripit tag i de förhandlingsinviter från sovjetisk sida som kommit. Sedan blev det enligt honom för sent när händelserna började rulla iväg.

        Men man kan ju undra om han som ung forskare valde att inte sticka huvudet i getingboet. Suomi har däremot gått i stark polemik mot alla försök att nedvärdera de goda relationer till Sovjetunionen som byggdes upp av Paasikivi och Kekkonen, och han har riktat skarp kritik mot den efterföljande försämringen där han anser att Finland varit drivande. Och med försämrade relationer har nivån på forskningen dalat. Ideologiska hänsyn styr återigen. Pekka Visuri har åtminstone sett till att samarbetet mellan Hitlertyskland och Finland belysts genom att ge ut sambandsgeneral Valdemar Erfurths dagböcker. Två nya volymer. Inget snack längre om separatkrig.

        För forskningens vidkommande blev det en ytterligare olycka att en mediechef stod i centrum. Erkko-koncernen har genom sin dominans sett till att de flesta kritiska röster tystats. Matti Klinge som har en positiv syn på Rysslands roll för Finlands utveckling under 1800-talet skrev i en artikel att han besökte USA-ambassadens gardenparty på 90-talet, där Erkko junior sprang omkring som om han varit en bland värdarna. Hans hustru var amerikan, medan hans fars hustru var brittiska. Och det vore ju en fråga för forskningen: I vilken mån påverkades Erkko av signaler via sin hustrus kretsar ? Att inte förhandla med ryssarna. Stefan Lindgren säger i sin bok att den brittiska eliten var delad i tre läger: pro-Hitler, Chamberlains appeasement -linje och Hitlermotståndare. Troligen kom Erkkos hustru från Chamberlain-kretsar, men det är bara en gissning. Mycket lite har forskats och skrivits om denne centralfigur som var starkt russofob och tillika makthungrig och motade bort sin partikollega från utrikesministerposten med hjälp av sin press och själv tog över med katastrofala konsekvenser. Sedan blev en annan liberal krigspresident, Risto Ryti. Liberal ideologi fördunklade omdömet då som nu.

        • Tack för svar, Jan. En sista fråga gällande Visuri. De volymer som getts ut är det dessa: “Saksan kenraali Suomen päämajassa 1941” och “Waldemar Erfurth – sotapäiväkirja 1942–1943”?

          • Det är riktigt. Jag ser att Visuri kommit ut med en ny bok om samarbetet mellan Mannerheim och general Heinrichs där den sistnämnde hade den motsatta funktionen till Erfurth; att från finsk sida sköta samverkan med Tyskland.

          • En sista fråga, Jan, om finska historiker. Vad är din uppfattning om Martti Turtola?

  4. Du överdriver lite, Anders, då du säger att Bergström har en negativ syn på Sovjetunionen. Han är en inbiten trotskist och lite av en Doktor Jekyll och Mr Hyde. Han är bra så länge han håller sig till sin militärhistoria men då han går utanför den så hamnar han påfallande ofta ute på hal is.

  5. Anders, nu jämför du avsiktligt äpplen med päron för att blanda bort korten.

    Den tyska invasionen av Norge och den den sovjetiska invasionen av Nord-Norge är två skilda saker. Artikeln om den tysk/sovjetiska flottbasen är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek som har en stor utgivning av militärhistorisk litteratur och som betraktas som mycket seriösa i sammanhanget. Så jag finner ingen anledning att tvivla på innehållet.

    En intressant detalj är att norrmännen var klart nervösa över att sovjettrupperna inte skulle dra sig tillbaka efter den tyska kapitulationen utan bli kvar på norskt territorium. En oro som delades av danskarna när det gällde det sovjetiska uttåget från Bornholm.

      • Det är omnämnt på åtskilliga ställen, även om jag för ögonblicket inte har någon exakt källhänvisning jag kan ge dig. Ett intressant faktum är ju att Erlanders idé om en skandinavisk säkerhets-/försvarspakt inte accepterades av socialdemokraterna i Norge och Danmark som i stället önskade det amerikanska stödet i ryggen inför det sovjetiska hotet. En annan intressant detalj är hur Churchill lät sätta in kanadensiska fallskärmsjägare för att hindra en rysk framryckning in i Danmark. Kanadensarna besatte Wismar i den blivande sovjetiska zonen enkom för att fördröja ryssarna så att britterna hann före till Danmark. Kanadensarna drog sig tillbaka men det tog några dagar som var väsentliga för att hindra en (av alla oönskad) sovjetisk inmarsch i Danmark https://www.youtube.com/watch?v=OWcRl7Q7pGs

  6. De flesta vet inte på långa vägar ens exakt varför SSSR gick i det som före mitten på september 1939 var östligaste smala remsan av Polen mot de vitryska (BSSR) och ukrainska (USSR /på ryska/, URSR på ukrainska) republikerna.

    Efter dryga två veckor av totalt nazistiskt krig i Polen under 1-15 september upphörde helt och hållet -och helt enkelt- HELA den polska staten, dess hela administration (alla ledande politiker och militärer flydde hals över huvud antingen till Sovjetunionen och ibland rentav via Sibirien via Nordamerika till London, t.ex. Silorski) och politiska system att existera. Tyskarna kallade det före detta polska området helt enkelt för Generalguvernementet och styrdes av en tysk Gauleiter som en del av tyska riket. De östligaste delarna av den gamla borgerliga diktaturen Polen (som inte alls var en demokrati i mellankrigstiden, vilket många både tror och hävdar, eller bara liksom utelämnar lämpligt nog) ockuperades av Polen efter det polsk-sovjetiska kriget 1920. De västra delarna av Vitryssland och västra Ukraina med Bukovina inkorporerades på nytt med Sovjetunionen efter 21 års polsk ockupation i sista halvan av september 1939(regionen var tömd på all livsviktig samhällspersonal) det var därför inte en krigshandling mot polska staten -som då helt upphört och likväl försvunnit från kartorna. Året efter, 1940, gav en viss Iosif Stalin den förra polska ockuperade staden Wilno tillbaka till litauerna som självklart är den litauiska huvudstaden Vilnius.

    Det finns mig veterligen inte en endaste ukrainsk, litauisk eller vitrysk nationalist idag som vill ”ge tillbaka” dessa förutvarande ockuperade områden till den förre polske fienden i god ny demokratisk EU-anda. Det glömmer väldigt passande ALLA västerländska och tidvis också ganska insnöade militärhistoriker bort. Det passar inte in i agendan helt enkelt. Men det var så det politiskt gick till. Polen kompenserades väl av SSSR efter kriget 1945 och fick rika områden och sin längsta kust på århundraden, liksom stora delar av Ostpreussen som efter 800 års historia av kasernkonservatism helt utraderats på några veckor av Arbetarnas och Böndernas Röda Armé (RKKA) vars stridsvagnar mullrade på gatorna ovanför det store militärgeniets Reichskanslei där man och ”geniet i bunkern” förberedde sig med cyankaliumkapslar och laddade pistoler för eget personbruk. Marskalk Stalin, fascismens och konservatismens store besegrare 1945 belönade Polen stort ekonomiskt efter kriget och med stort territorium. Det har självklart också Kaczynski-Dudaregimen i dagens Polen utraderat ur minnet, nämligen att själve Stalin förde landet Polen tillbaka till Europas nationer. Men så var det!

    • Johan, om allt detta vet “vanligt” folk ingenting och det beror givetvis på den intensiva propagandan och tilltagande historierevision i västvärlden! I s.k “dokumentärer” om andra världskriget så är det politiskt korrekt allmängods som basuneras ut och vem har bestämt vad som ska vara med kan man bara gissa…I koncentrationsläger får vi veta att judar utrotades, men alla andra som romer, sovjetiska krigsfångar, tyska oppositionella, polacker och alla möjliga andra som dessutom var betydligt fler vem kommer ihåg alla dessa människor? Problemet idag är att folk i allmänhet inte är intresserade av den verkliga historien utan nöjer sig med att matas med den tillrättalagda giftbrygd som serveras.

      • Tack Benny, ja så är det naturligtvis som oftast. Men det finns goda undantag: den kvinnliga brittiska historiker som häromåret gav ut den mycket goda boken ”Ivans krig” är mycket saklig och tar upp också för västvärlden obekväma teman och vinklar. Likaså Anne Applebaums bok ”Järnridån” om epoken 1945-1953 visar att många folk i Centraleuropa OCKSÅ var både nöjda och belåtna med den sociala politik som gynnade vanligt folk: som när de stora polska adelsgodsens mark gavs ut till bönderna (det polska jordbruket kollektiviserades aldrig som t.ex. i Sovjetunionen), likaså var många gynnade i t.ex. Tjeckoslovakien och Ungern. Det fanns självklart motsatta förhållanden och åsikter, bl.a. stalinisternas olyckliga förmåga att döma helt oskyldiga socialdemokrater och liberaler (som verkligen gjort stora insatser mot fascismen) som krigsförbrytare av efterkrigslämpliga skäl, det var ett avsevärt dåligt misstag av den åldrade Stalin som lär ha drabbats av ett slaganfall någon månad efter kriget som förmörkade hans omdöme, det intygar många i sina då samtida memoarer från den tiden att Stalin blev humörmässigt, politiskt och intellektuellt kraftigt försämrad strax efter krigsslutet. Men som sagt finns ÄVEN goda historiska böcker och dokumentärer också från Västeuropa och Nordamerika denna period. Språket är ofta ett hinder för västerländska historiker eller arkivtillgänglighet.

        Idag används ju segern och dess eftermäle 1945 som ett antiryskt redskap av diverse revisionister och politiskt-militära skäl. Man får ändå berömma engelska BBC som i sin långa serie häromåret utnämnde Stalin som den ledare som haft störst och viktigaste arbetsbörda under 1900-talet och marskalk Georgij Zjukov som århundradets viktigaste och skickligaste militär. Det hedrar engelsmännen trots allt. Alla ljus har inte slocknat.

        • “stalinisternas olyckliga förmåga att döma helt oskyldiga socialdemokrater och liberaler (som verkligen gjort stora insatser mot fascismen) som krigsförbrytare av efterkrigslämpliga skäl”

          Skulle gärna se ett exempel på det.

          • Den före detta tyske kommunisten Wolfgang Leonard har klart berättat hur det gick till i efterkrigets Tyskland när man bl.a. slog samman (dvs upplöste) icke-kommunistiska partier som SPD till SED. Leonard som fick fly och blev senare livslång tysk socialdemokrat. Bildandet av folkfronter i Centraleuropa som ”enade” partier och fackföreningar som sattes under stalinistisk ledning var legio. Legendariska rumänska Anna Pauker blev ju dömd efterkrigstidens skådeprocess och dömd till fängelse. Läget var också detsamma i Folkrepubliken Ungern, ironiskt nog var Inre Nagy sedan decennier NKVD-rapportör. Generalen i NKVD Jevgenij Pitovranov har efter Stalins och Berijas död exakt -i flera intervjuer och böcker- berättat hur det beslutades och genomfördes från högsta ort, vysjaja instantsija, dvs Stalin själv.

          • Wolfgang Leonard har en mycket intressant historia. Födelsnamnet var Wladimir som efter 1945 blev Wolfgang. Mamman var kommunist och flydde från nazismen till Sovjet där hon dömdes till tolv år i Sibirien.1933 skickade mamman honom i säkerhet till Sverige och besökte honom där 1935.
            Han återvände till den Sovjetiska ockupationszonen tillsammans med Walter Ulbricht och några till för att bygga upp ett demokratiskt Tyskland. Han flydde 1949 via Jugoslavien till Tyskland där han så var aktiv socialdemokrat

  7. ”Exakt hur stor roll Stalin spelade för den tyska invasionen av Norge, går inte att fastställa, men helt klart har hans delaktighet hamnat i skymundan i historieskrivningen.”
    Jag tror inte att “demokratiska” historiker i väst skulle missa tillfället att blåsa upp detta i sina historiska revisioner om det fanns ett litet korn av sanning. Men det går att improvisera… Som t ex ”sanningen” att Stalins fru begick självmord på grund av att han var otrogen mot henne med sin barberare. (hörde detta i faktaserien Historiens onda män)

  8. Iakttagelsen att Finlands politiker kring 1938-1940 skulle varit oskickliga i sina insikter i förhållandet till SSSR kan mycket väl vara mer precisa än vi insett. Finland var den enda staten i kriget som lyckades med det politiska konststycket att kapitulera två gånger under kriget: vår-vintern 1940 och senare 1944-45 som förlorande part mot de samlade allierade med stora skadestånd som följd. Molotov uttryckte ju sig i sin tjocka memoarbok med författaren Feliks Tjujev ”140 möten med Molotov”(Sto sorok besed s Molotovym nedtecknade 1970-1986, Terra förlag 1991) att finnarna var det absolut trögaste och jobbigaste han någonsin jobbat med. Man skall heller inte underskatta de två sovjetiska militära segrarna mot Japan kring Mongoliet och Manchuriet i slutet på 1930-talet: slagen vid Chasansjön och Chalchin-Gol som i varje fall avskräckte japanerna från varje liten krigsyttring mot SSSR under hela kriget; man valde därför den ”södra vägen” mot amerikanerna, vilket säger mycket om japanernas långt mer insiktsfulla kunskap om Sovjetunionen än Finlands. Där var den asiatiska klokheten betydligt bättre än både det fascistiska Tysklands och just Finlands.

  9. Efter kommunismens fall städas den bort. Däremot förblir dess tvångsförflyttningar fakta på marken, hela Polen har flyttats västerut. Berlin brukade ligga mitt i Tyskland, nu ligger staden nära polska gränsen.

    • Filosofin och kulturen av sovjetkommunismen har inte helt städats bort. Den fortsätter i variation och under andra namn, som i Sverige.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here