”Hur är det med förtrycket i Ryssland?

21
1135
Kreml

Redaktören: Förhållanden inne i Ryssland uppmärksammas mycket i media. Som regel ganska tvärsäkra skriverier och med mycket negativ bedömning. På denna site har jag (och andra) noterat att särskilt en av de flitiga kommentatorerna framför mycket skarp kritik av olika förhållande i Ryssland. Ofta dock utan referenser. Själv anser jag mig vara tämligen okunnig om detta. Har besökt Sovjetunionen 1982 (Leningrad), 1985 (Leningrad, Jerevan, Tiblisi) och Ryssland 2007 (Moskva).

För att få mer kunskap kontaktade jag två läsare och Stefan Lindgren, som varit i Ryssland flera gånger, som kan ryska och som utger mycket värdefulla, ja närmast oumbärliga ”Ryska Posten” varje vecka. Kostar bara 250 kr/år! Mer information längst ned. Dessutom publicerar han mycket intressanta politiska texter på Nyhetsbanken och 8 dagar flera gånger i veckan. Vid sidan av böcker som han skriver eller översätter. Läs Stefan Lindgrens bok ”Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.” Och Se boksläppet av Stefan Lindgrens nya bok ”Dö för Nato”.

Av de tillfrågade har han givit ett längre svar som strax följer.

Stefan Lindgren

x

 

 

Jag skrev ”Stefan, ett av ämnen som jag är okunnig i gäller ”förtrycket i Ryssland,” påstådd avsaknad av debatt, placering av kritiker i fängelset, mord på journalister. I ”Babel” i kväll framträdde främst en ung kvinnlig författare med det budskapet som förstås presenterades som dagsens sanning. Har du något att rekommendera för läsning eller som video”

Stefan Lindgrens svar och artikel

OBS! Svärtningarna nedan är mina efter den (o)vana jag haft i så många år.

Stefan Lindgren svarade efter några dagar ”Anders Romelsjö, utgivare av den utmärkta Global Politics, ställde i förra veckan frågan till mig: ”Hur är det med förtrycket i Ryssland? Du, Stefan, som vet så mycket om det landet…”

Först efter en viss betänketid bestämde jag mig för att försöka svara. För det första är jag ingen ”expert”. Och det är ingen annan heller. Man kan normalt inte känna ett annat land bättre än sitt hemland. Och vem som lever här kan säga ”jag känner” eller ”jag kan” Sverige?

Av Rysslands 89 regioner har jag på sin höjd varit i ett tiotal. Jag ser ryska nyhetsprogram varje dag och läser nyheter på nätet. Men vem kan lära känna Sverige genom att titta på Rapport och läsa Aftonbladet?

Nästan inget ämne vet vi så lite om och tror oss veta så mycket.

Den andra sak som väckte motvilja var redan formuleringen ”förtrycket i Ryssland”. Varför inte El Salvador eller Andorra? Och när talar vi om förtrycket i Sverige? Men det ”ryska förtrycket” är sedan århundraden ett begrepp. Söker man på Internet efter ordet ”gnjot”, det ryska ordet för förtryck, får man framför allt upp en massa sidor som handlar om livegenskapen (avskaffad 1861, ungefär samtidigt med slaveriet i USA).

Genom olika perioder av konfrontation mellan väst och Ryssland har tesen om den ryska ofriheten hållits vid liv och grundmurats, blivit så unisont och djupt accepterad att vi inte ens uppfattar att Ryssland regelmässigt utsätts för en mental och delvis undermedveten särbehandling.

Vilken materiell grund har tesen idag?

I Ryssland liksom i den övriga kapitalistiska världen existerar ett klassförtryck. Enorma inkomstskillnader. Oligarker som sitter på stulna sagolika skatter.

Nationellt förtryck i Ryssland? Knappast värre än i väst där etniska minoriteter kan försvinna över en natt (har någon hört talas om sorberna sedan muren föll?) I en avhandling granskar en amerikansk forskare sovjetisk nationalitetspolitik från en helt annan synvinkel (Terry Martin: The Affirmative Action Empire. Nations and Nationalism in the Soviet Union, 1923–1939, Ithaca and London, Cornell University Press, 2001). Istället för att söka förtryck överallt, studerar han den sovjetiska erfarenheten som ett experiment i ”positiv särbehandling” (affirmative action).

Putin brukar skryta med att av Ryssland 190 etniska minoriteter och 90-talet språk har samtliga överlevt till idag. Landet har ackumulerat stor erfarenhet i att hantera etniska och religiösa motsättningar (f.a. islam vs. kristenhet), som är elakartade på många andra håll.

Men naturligtvis förekommer en storryskhet som alltid riskerar följa med ryssarnas numerära dominans. På sin tid ansåg Andropov att de etniska problemen, bl.a. etniska minoriteter som deporterats under andra världskriget och nu var fientligt stämda, var det främsta hotet mot Sovjetunionens överlevnad (se Markus Wolf: Mannen utan ansikte, Norstedts 1997).

Sovjet upplöstes precis som Andropov befarat men Ryska federationen överlevde. Konflikten med Ukraina och Tejtjenienkrigen är exempel på hur inre motsättningar under lång tid – i Ukrainas fall över ett sekel – bearbetats och odlats av väst för att försvaga Ryssland.

Trots att väst fiskat länge i dessa grumliga vatten (CIA fick omedelbart efter kriget tack vare Reinhard Gehlens nätverk i Östeuropa och Sovjet tillgång till nazisternas nätverk av femtekolonnare i bl a Ukraina, Vitryssland och Kaukasus) har splittringen och sönderfallet kunnat hejdas.

Gorbatjov

Man ska komma ihåg den folkomröstning om unionsavtalet som Gorbatjov genomförde 1991. Den visade enkelt uttryckt att stödet för unionen var störst ju längre ut från centrum man kom. Bara i Moskva och Leningrad fanns en majoriteten för att upplösa Sovjetunionen.
unionen. Det som hotade unionen – och sedan federationen – var inte de små folken i periferin utan den liberala och västinriktade storstadsbefolkningen som ville skudda av sig ”asiaterna”, ”horden” och ”svartrövarna”.

Men det politiska förtrycket i Ryssland då? Jag tvingas svara Hur är det möjligt att svara på den oupphörliga flodvåg av propaganda som hela tiden säger ett, när verkligheten på marken säger ett annat.

Många klagar på ett byråkratiskt förtryck – och det finns överallt.

Valen i Ryssland är sedan länge formellt fria. Naturligtvis kan man diskutera hur fria dessa val är. Det finns en 4-procentsspärr till parlamentet och för att kandidera i en enmansvalkrets måste en politiker förete underskrifter av minst 3 procent av väljarna. Dessa underskrifter kontrolleras sedan och om 5 procent eller fler inte går att verfiera faller kandidaturen.

I ryska val har sittande partier och kandidater en enorm administrativ fördel men detsamma gäller ju i väst.

Om man jämför opinionsmätningar, vallokalsundersökningar och valresultat ska man finna att valen i Ryssland är ungefär lika ofullkomliga som i väst. Bevis för omfattande fusk har jag personligen inte sett sedan presidentvalet 1996, där Jeltsin segrade med 54 % mot Ziuganovs 41 %.

En tjänsteman i Gorbatjovs ”Gröna korset” visade mig datautskrifter av valresultet fördelade på vallokaler som tydde på att resultat hade ”korrigerats” för att hjälpa Jeltsin.

Tar vi yttrande- och tryckfriheten så respekteras i stort sett det censurförbud som den ryska federationens författning stadgar. Begränsningar finns: stöd åt terrorism och förtal av den ryska armén är några av de mer omdiskuterade. Domstolar gör ibland extrema tolkningar som t ex lett till att sociologen Boris Kagarlitskij sitter i häkte i Syktyvkar sedan några månader, misstänkt för ”stöd åt terrorism”.

Men talar man om yttrande- och tryckfrihet kan man inte undgå att också tala om hur den gestaltar sig i praktiken. Ryssland har en dagspress  som borde få högbröstade svenska journalister att ägna sig åt en smula klädsam introspektion. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_newspapers_in_Russia. Vilken valfrihet är valet mellan SvD och DN? AB och Expressen? De är ju alla fulla med ljug.

Och nej. Rysk polis bankar inte på oppositionella mer än fransk polis, troligen mindre. Här liksom där måste man ha tillstånd för att slippa brottas med polisen. Och, ja Gulag är upplöst och 27 länder i världen har större andelar av befolkningen i fängelse. (USA har 505 fångar på 100 000 invånare, Ryska federationen 304).

Men varje sådan jämförelse tenderar att bli meningslös, eftersom den inte tar hänsyn till förutsättningarna. Ryssland har en seglivad organiserad brottslighet med edsvurna gangsters (vor v zakone), liksom USA har sina specifika.

Det finns en mängd faktorer som påverkar individens frihet och upplevelse av frihet.

I ”Sången om hemlandet” (1935) heter det ”Jag känner inget land där människan kan andas så fritt” (se även Gustav Johanssons kongeniala översättning där hemlandet gjordes till Sverige). Den sången skulle inte ha överlevt om inte ett flertal ryssar uppfattat sitt vidsträckta land som ett land av frihet.

Detta utesluter inte brett missnöje med maktmissbruk och klassförtryck. Tvärtom.

”Du är eländig, överflödande rik, mäktig och kraftlös – moder Ryssland”, skrev Nikolaj Nekrasov på 1860-talet.

”Den som lever utan sorg och raseri, den älskar inte sitt hemland”, skrev han också.

Att man som antiimperialist och demokrat idag måste stödja Ryssland mot USA/EU:s proxykrig i Ukraina och vara för Putins vision om en multipolär värld, och inse att det finns mycket att lära och inspireras av i det ryska folkets stora revolutionära och antifascistiska tradition, innebär naturligtvis inte att man måste anse förhållandena i dagens Ryssland vara idealiska eller på något sätt föredömliga. Men det är ryska folkets egen sak att sitta till doms över förtryckare och skojare som förslösat landets rikedomar.

PS: Följ mitt nyhetsbrev Ryska posten, där du får ta del av nyheter om Ryssland varje vecka, mest ur ryska källor, varav en del belagts med EU:s censur. Skriv till får du en gratismånad. Därefter 250 kr/år på bg 403-2132 Gerundium.

Föregående artikel300 000 i propalestinsk demonstration i USA:s huvudstad Washington
Nästa artikelKapitalismens senilitet och socialismens styrka blir allt tydligare för världen
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

21 KOMMENTARER

  1. ”PS: Följ mitt nyhetsbrev Ryska posten, där du får ta del av nyheter om Ryssland varje vecka, mest ur ryska källor, varav en del belagts med EU:s censur. Skriv till får du en gratismånad. Därefter 250 kr/år på bg 403-2132 Gerundium.”

    Jag tror aldrig jag prenumererat på någonting men nu är det dags för det Stora Undantaget.
    Ryska Posten finns även som internetsajt jag tittat på ibland men en enda tidning ska jag nog klara utan att lämna oläst.
    Dessutom ett ämne som intresserar.
    Tvåhundra femtio kronor om året är ett väldigt lågt pris som kan ligga under självkostnadspriset.
    Heder åt dem som betalar eventuell mellanskillnad.
    Rysslands sak är vår.
    För oss som tror på anti-imperialismen.

    Dags att beställa!

    • Håller med!
      250 kronor om året!
      Otroligt billigt!
      Ryska posten, den har ni under 70
      säkert lekt, om jag minns rätt så var det pojkarnas favorit…🤔
      Hur som helst, en prenumeration självklart!

  2. 6 november 2023.
    Västmedias falsk ryktesspridning om presidentvalet i Ryssland, som kommer att äga rum i mars 2024.
    Peskov kommenterade Reuters publikation om Putins planer
    Peskov sa att Putin ännu inte har meddelat sin kandidatur till valet 2024
    Utländska diplomater i Ryssland sa till Reuters att Vladimir Putin planerar att ställa upp i valet i mars och har för avsikt att sitta kvar vid makten till 2030. Den ryske presidentens presssekreterare Dmitrij Peskov kommenterade publiceringen och påminde om att presidentvalet inte ens har börjat ännu.
    Rysslands president Vladimir Putin har ännu inte meddelat sitt deltagande i valet, som kommer att äga rum i mars 2024. Detta tillkännagavs av statschefens pressekreterare Dmitrij Peskov i en intervju med TASS .

    ”Putin har ännu inte gjort några uttalanden i denna fråga. Och själva kampanjen har ännu inte tillkännagetts officiellt, sa Peskov.

    Presidentval är planerat att äga rum i Ryssland den 17 mars 2024. Slutdatumet kommer dock att meddelas av förbundsrådet i december 2023. Detta kommer att ske mellan den 8 och 18 december – tidigast 100 dagar före och senast 90. Därefter kommer partierna att hålla förvalskongresser där de ska ta ställning till vilken kandidat de ska nominera. Den nuvarande ryske presidenten Vladimir Putin kan också nominera sin kandidatur, men han har ännu inte officiellt meddelat detta.

    Tillbaka i oktober i år sa Peskov till reportrar att Putin är den främsta politikern i Ryssland.
    ”Om jag bryter mot reglerna kan jag säga att han för närvarande inte har några konkurrenter och inte kan ha några i Ryska federationen”, tillade Kreml-representanten, som citeras av TASS .
    En vecka efter detta uttalande dök det upp uppgifter i utländska medier om att Putin hade hjärtproblem.
    ”Allt är bra med honom, det här är bara ännu en anka, absolut,” sa Peskov, som citerats av RIA Novosti .

    Putin förbereder sig för valkampanjen
    Reuters, med hänvisning till flera källor i Kreml, skriver att Rysslands chef tänker sitta kvar vid makten till 2030 och redan har bestämt sig för att kandidera eftersom han anser att han måste leda landet genom den farligaste perioden de senaste 60 åren. Den 7 oktober firade Putin sin 71-årsdag.

    Enligt publikationens källor i Kreml är den ryske presidentens rådgivare redan i full gång med att förbereda hans valkampanj. Enligt Reuters uppskattningar stöder 80 % av ryssarna Putins kandidatur.
    Publikationens källa bland utländska diplomater sa att Putin bestämde sig för att kandidera ganska nyligen, så detta kommer att tillkännages officiellt inom en snar framtid. Trots att många diplomater och politiker från främmande länder inte tvivlar på att Putin kommer att presentera sin kandidatur, kunde ingen ge konkret bekräftelse på den ryske ledarens planer.

    Kommersant , med hänvisning till källor nära presidentadministrationen, skriver att starten på den informella valkampanjen är planerad till november. Publikationens informanter föreslog att Putin skulle kunna tillkännage sin nominering för en ny mandatperiod under öppningen av den internationella utställningen och forumet ”Ryssland”. Det skedde den 4 november, men där gjordes inget uttalande. Kommersants källor tillade att den nuvarande ledaren kommer att bestämma när och var han ska meddela sitt beslut.

    Publikationen skriver att inom ramen för valkampanjen kommer teser att läggas fram: Ryssland är en separat civilisation, en ”familjsfamilj” med traditionella värderingar, och de fiender som attackerar Ryska federationen kommer inte att uppnå något tack vare konsolideringen av samhället.

    Enligt Kommersant startade den informella kampanjen i somras. Toppmötet mellan Ryssland och Afrika i juli i St. Petersburg blev en del av det . Den tidigare nämnda utställningen och forumet ”Ryssland” kommer också att stödja den nuvarande presidenten. Det kommer att hållas i Moskva från 4 november 2023 till 12 april 2024, det vill säga det kommer att ”överlappa” tidpunkten för presidentkampanjen. Utställningen kommer att visa Ryska federationens prestationer i ekonomin och i utvecklingen av dess ingående enheter.

    ”I själva verket är det här Vladimir Putins prestationer,” sa Kommersants samtalspartner.

    Putins presidentperioder
    Vladimir Putin blev tillförordnad rysk president den sista dagen 1999, då Boris Jeltsin avgick. Den 7 maj 2000 blev han officiellt president i Ryska federationen. Den 14 mars 2004 röstade majoriteten av ryssarna på Putin igen, varefter han gick in i sin andra mandatperiod. 2008 överförde den ryska ledaren befogenheter till Dmitrij Medvedev , som valdes av medborgarna till ny president, och han själv tog posten som ordförande för Ryska federationens regering .

    2012 vann Putin återigen presidentvalet. 2018 blev han Rysslands president för fjärde gången. År 2020 gjordes ändringar i den ryska federationens konstitution, varav en återställde den nuvarande presidentens villkor, så att Putin åter kan väljas till ämbetet. I en av intervjuerna erkände han att han skulle delta i presidentvalet 2024.
    https://www.gazeta.ru/politics/2023/11/06/17833411.shtml

    • ”Ryssland är en säker plats!”: Varför den amerikanske filmregissören J. Mitchell Johnson bor i Ryssland i 25 år
      LIVSSTIL
      8 NOVEMBER 2023
      OLGA MAYDELMAN
      John Mitchell Johnson lämnade sitt hemland redan på 1990-talet, fascinerad av det faktum att Ryssland öppnades upp efter perestrojkan och av den nya verkligheten. Nu gör han filmer om den ryska norden, bor i den ryska södern och älskar rysk litteratur, te och bad.
      Dokumentärfilmaren John Mitchell Johnson blev fascinerad av Ryssland redan på 1990-talet. Hans ”Red Files” (1999) erkändes som ”den bästa miniserien” av International Documentary Association. Han gjorde också ”Yanks for Stalin” (1999) om Henry Ford och andra amerikaner som hjälpte farbror Joe på 1930-talet.

      År 2020, efter åtta års filminspelningar i Karelen och Kalifornien, släppte John ’Saving North’, en film om entusiaster i Ryssland och USA som försöker rädda den försvinnande kulturen i den ryska norden (Du kan läsa om en av dem , en brittisk fotograf som fångar snabbt försvinnande träkyrkor, här ).

      En cowboy i kosackernas hemland : Mitchell föddes i Texas, cowboyernas hem, och har bosatt sig i den ryska södern, kosackernas hem. Han har en lägenhet i centrum av Rostov-on-Don och en dacha (lantgård) på en pittoresk plats vid stranden av Azovska havet.
      Hans by, som heter Merzhanovo, med sin branta kustlinje påminner anmärkningsvärt om Kaliforniens Fort Ross, som Mitchell filmade för sin dokumentär ”Saving North”. Denna träfästning på västkusten byggdes faktiskt av ryssar 1812.

      Han har nästan blivit en av lokalbefolkningen, till stor förvåning – den här amerikanen kör ett ryskt UAZ ”Patriot” terrängfordon! En gång räddade han till och med några poliser, efter att deras bil fastnat, genom att dra ut dem med den. Han köpte dock inte en sådan bil av en slump. Han insåg precis att det skulle vara praktiskt i Rysslands inland, eftersom han själv fastnade en gång i en utländsk hyrbil i den karelska vildmarken utan några nätverkssignaler. Mitchell förstår ryska, även om han knappt talar det själv. Han är för lat för att lära sig det, ”lat som Oblomov ”, medger han och nämner den berömda karaktären i Ivan Goncharovs roman från 1800-talet. ”Jag är en väldigt lycklig kille som bor här,” säger han, även om han erkänner att han saknar sin familj och sina vänner i hemlandet Texas.
      Styrka hos en rysk kvinna
      Men allt detta skulle inte ha hänt om inte en rysk kvinna som heter Svetlana… För Mitchell blev hon en översättare, en eldstadsvakt och en chef.

      Mitchell och Svetlana träffades när hon åkte till Texas för en praktikplats – hon arbetade på reklamavdelningen på en tidning vid den tiden. Hon talade inte så bra engelska och vid deras första möte sa de inte ett ord till varandra. Men något ”skakade” omedelbart inuti dem båda (екнуло, yoknulo, som man säger på ryska). De hade båda familjer och barn från sina första äktenskap, men nu har de redan bott tillsammans i 25 år.

      Mitchell beundrar den allvarliga inre styrka som denna petita kvinna med ett mjukt leende har och faktiskt alla ryska kvinnor har. Hon kunde till och med hitta honom i en avlägsen karelsk by när han försvann! ”Kvinnor får Ryssland att fungera”, tror Mitchell. ”Jag tror att alla vet det här, men ingen pratar om det. Detta ledarskap är underförstått, en kvinna ligger alltid lite bakom, bakom ryggen på en framgångsrik man. Men globalt sett är det hon som kontrollerar situationen.”
      Mitchell tror att amerikaner är väldigt blandade när det gäller relationer mellan man och kvinna och deras roller. ”Kloka kvinnor inser att en man ska känna sig som en ledare, men alla vet sanningen. Det är en sådan hemlighet, en öppen hemlighet… Och genom att respektera en kvinna får du så mycket mer än genom att lägga ner henne under dig själv. Svetlana är riktig chef. Men det är en delad makt. Den har min input och min makt. Genom att förstå allt detta kan du vara lycklig.”

      Vad Mitchell särskilt gillar med Ryssland
      I Ryssland blev Mitchell kär i georgisk mat (det här köket från den före detta sovjetrepubliken var mycket populärt i Sovjetunionen, och det är fortfarande mycket älskat i Ryssland). Amerikanen gillade också att dricka varmt te, som alla ryssar gör, inte iste, som de är vana vid i Amerika. En av hans ryska favoritförfattare är Nikolai Gogol och en av hans favorithistorier är Gogols ”Överrocken”. Mitchell tycker också om den ryska traditionen att rosta; han finner något väldigt andligt i det. ”Jag gillar när middagar varar i fem timmar. Med amerikaner är det enklare. De ber och äter. De skålar inte, bara ”chin-chin”. Men i Ryssland är det en så oändlig middag. Det fortsätter och fortsätter och det är väldigt hjärtevärmande. Det är en riktigt häftig tradition. Jag älskar att du måste lägga den tomma flaskan på golvet. I Amerika fortsätter den att stå på bordet. Jag gillar att ta plats innan jag åker på resa [en rysk vidskepelse – Red.]. Banyan är också super. Faktiskt många saker, säger Mitchell. Amerikanen erkänner att hans tidigare landsmän tycker att han är lite konstig, eftersom han ”åkte till ett farligt land, ett fiendeläger”. Men de ser hur glad han är. ”De är avundsjuka, antar jag.”

      Den ryska själen
      När det gäller de 25 åren av att leva i Ryssland, hävdar Mitchell att han har insett vad den ryska karaktären och den mystiska ryska själen är. ”Ryssarna är långsamma att reagera, långsamma att starta, men när de väl har börjat kan ingenting stoppa dem. Det är det jag älskar med Ryssland: det finns en balans mellan det enkla och det komplexa.” Han gillar också ryska människor. ”Människor i Ryssland lever under svåra förhållanden och det är därför de alltid är redo att hjälpa varandra. De är snälla och deras solidaritet är starkare än i andra länder. Kanske för att de växte upp i den här traditionen av gemenskap. Kollektivism är en del av ryska historia. I USA är människor mer individualistiska: det är när du inte behöver någon, du är så ensam, oberoende. Och i själva verket är det en illusion… Naturligtvis finns det dåliga människor här också. Men, Jag hade mest tur. Hur som helst, för mig är Ryssland en väldigt säker plats!”
      Artikeln publicerades ursprungligen på ryska av Olga Maydelman för tidskriften Nation .
      https://www.rbth.com/lifestyle/336800-film-director-mitchell-johnson-russia
      I K

  3. Till redaktören
    är det min favorit du tänker på– han den flitiga kommentatorn som framför mycket skarp kritik av olika förhållande i Ryssland?

  4. Debatten och temat är välkommet, men ofullständigt.

    Det finns tre elementära bokstäver som inte finns i artikeln om dagens situation i det ryska samhället.

    Dessa tre bokstäver är: FSB.

    Ryska federationen och det ryska samhället, liksom närapå halvdöda, ibland heldöda, politiska klimatet och politiska samhället är idag en FSB-stat.

    Den ryska ”djupa staten” och dess okontrollerbara och straffbefriade säkerhetstjänsters, styr helt, fullt och oinskränkt genom FSB hela landet.

    Den fråga som måste ställas är, trots en mycket lång historieharang i artikeltexten, visserligen ytterst god pedagogisk —men helt oväsentlig— kan idag FSB-strukturerna tillåta politiken att runda och gå förbi alla FSB:s strukturer i ryska samhället?

    Och svaret på den raka frågan är i dagsläget nej.

    Den gamle KGB-ordföranden Vladimir Krjutjkov, avsatt i och med dennes inblandning i kuppen i augusti 1991, inbjöds året 2000 att tala inför en grupp officersveteraner i f.d. KGB, efter Putin svurits in som president.

    Den gamle kuppmakaren yttrade orden: ”Vi är tillbaka”.

    • Patriarken Kirill berättade hur man avgör tillhörighet till det ryska folket
      Patriark Kirill: att tillhöra det ryska folket måste bestämmas av tro
      6 november 2023 kl. 19.37
      Endast de som går till en ortodox kyrka kan betrakta sig själva som ryska, sa patriark Kirill efter liturgin i kyrkan för Guds moders ikon ”Glädje för alla som sorg” på Bolshaya Ordynka i Moskva. Han noterade att han med ryska också menar ukrainare och vitryssar, eftersom de nämns i Sagan om svunna år.
      Det är mycket viktigt, att idag förståelsen av ens tillhörighet till det ryska folket åtföljs av en djup ortodox tro.
      Och de som säger ”vi är ryssar” men inte går i kyrkan? Ställ dig själv en fråga: är du arvtagare till dina fäder, farfäder, farmödrar, farfarsfäder och förfäder, som förband deras liv med tro? Och om du inte är deras arvingar, i vilken mening kan du då tala om dig själv som ryskt folk?.
      Patriarken tillade att tiden nu är sådan att ”man inte kan försova sig.” Enligt hans åsikt måste man ”kasta undan alla tvivel” och ”komma till kyrkan” för att be för dem som ”idag ger sina liv för Rus.”
      Biträdande chef för det ryska gardet i DPR, Alexander Khodakovsky, sa att den ryska religiösa identiteten, försvarad av patriarken Kirill från Moskva och hela Ryssland, inte utgör ett hot mot företrädare för andra trosriktningar.
      Enligt honom kan positionen som chefen för den ryska ortodoxa kyrkan (ROC) verka kategorisk, men den är byggd på en högst moralisk grund.
      https://news.ru/vlast/patriarh-kirill-rasskazal-kak-opredelit-prinadlezhnost-k-russkomu-narodu/

      • Fast Ryska federationen har religionsfrihet inskriven i sin konstitution; och det innebär rätten att också avstå religion för varje medborgare (tack och lov).

        Ryska federationen är helt sekulär. Kyrkan och staten är helt skilda sedan över 100 år. Landet har dessutom en ungefärlig 10-15% andel muslimer, man har buddister och naturreligioner, liksom en stor framstående judisk befolkning.

        Som alltid i den moderna världen skall militärer och biskopar hålla sig borta från politiken. Så också i Ryssland.

        • Jag hör du vill ha Ryssland till en västerländsk borgerlig demokrati men så kommer aldrig att bli.

          För att bli rysk medborgare är ett av huvudkraven att du respekterar den rysk-ortodoxa kyrkan.
          Det måste du gå ed på annars kan du aldrig bli rysk medborgare.

          Sådana krav finnes endast hos den konfessionella staten.

          Ditt påstående om att Ryska Federationen är helt sekulär är alltså felaktig.
          Du kanske istället tänker på Sovjetunionen som faktiskt var en helt sekulär stat?

          Måhända ett sekulärt demokratiskt Ryssland är önsketänkande från din sida?

          Den ortodoxa kyrkan i Ryssland har stor betydelse bland annat för socialpolitiken.
          Det är mycket genom klosterverksamheten som fattiga, utslagna och andra behövande får den hjälp de behöver.
          Ryska Federationen finansierar rysk-ortodoxa kyrkan med stöd av stor folklig volontärverksamhet.
          För att jämföra, tänk Stadsmissionen i Sverige men i större och mer omfattande verksamhet.

          Det finns fattiga och utslagna i Ryssland liksom det finns överallt.
          Men i Ryssland finns en organiserad hjälp.
          Mer omfattande än en matbiljett som bästa fall erbjuds fattiga i USA.

          I lördags var det Dmitritskaya Subbota i Ryssland.
          Eller ”Fäders dag”.
          Det är den sista minnesdagen i Ryssland före Nyår.
          Det motsvarar vår Allhelgonadag då vi sätter ljus och smyckar gravar.
          Så även jag gjort.
          I Ryssland är den gamla traditionen att man träffas vid graven och äter en enkel måltid. Exempelvis pannkakor.
          Ryskar gravgårdar är väldigt stora.
          Vi säger kyrkogård om våra gravplatser men i Ryssland är gravplatserna skilda från kyrkorna.
          Gravplatser i Ryssland ligger oftast utanför städerna och kan vara flera hektar stora.
          Förmodligen därför att gamla gravplatser aldrig tas bort.
          Hos oss är det istället omsättning.
          Gamla gravplatser skrotas som gamla bilar.

          • De flesta ryssar har en betydligt svagare anknytning till ortodoxa kyrkan och är mer sekulära än t.ex. sina grannbröder ukrainarna. Från ukrainska vänner får jag oftast julkort med kristna motiv och en bibeltext; men aldrig från en ryss!

            Många ryssar är dessutom uttalade ateister, kyrkligheten att besöka kyrkan är låg. Och betänk att Ryska federationen inhyser uppåt 15, kanske över 20, miljoner muslimer. I södra Volgaområdet bor dessutom kalmuckiska (kalmyker) som är Europas enda buddhistiska folk.

            När dagens ryska politiska generation av 70-åriga gamla FSB-herrar är borta kan ett kraftigt makt- och generationsskifte komma där dagens mycket västinfluerade ryska yngre klasser kommer att kräva och få ett fritt, vanligt, normalt och västligt kulturklimat. Jag märker hur det kokar av lava i de yngre ryska generationerna att bli av med det nu stagnerande, dammiga och rentav mögliga ryska styre där all politik lagts ned och låsts in. De bara längtar att få igång sin produktivitet och släppa Ryssland fritt och ut på grönbete.

            Ingen majoritet i en modern västerländsk industristat, dit Ryska federationen i alla fall tidvis måste räknas, är villiga att leva i en stat i det 21:a århundradet styrd av den gamla sovjetiska säkerhetspolisens unga garde (som aldrig fick bli nomenklaturan, 1991 tappade de sin köplats) och styras av FSB-infiltrerade ryska ortodoxa kyrkan som är svårt anfrätt av sitt samarbete med säkerhetstjänsten sedan många decennier.

            I ett demokratiskt maktskifte efter Putins frånträde (oavsett orsak) kommer dessa numera skamfilade, parasitära oligarkiklasser ur KGB och FSB (den s.k. KGB-kapitalismen) att få hårda dagar.

            Den ryska yngre halvan av befolkningen, en av världens mest internetuppkopplade befolkningar, att sakta med säkert befria landet -och öppna upp det!

            Efter snart 25 år med Putin och hans FSB-gäng som ockuperar alla viktiga poster i Ryska federationen, så är Ryssland på väg i sin sedvanliga och regelbundna period av frihet, frisläppt kritik, öppen politik, fri konst och media. Såsom tövädret 1956-1962, och glasnost och perestrojkan 1985-1991. När denna period dock kan komma – kan vi däremot inte förutse. Men denna cykel kommer regelbundet i rysk historia, och det börjar bli dags.

            Det flesta ryssar är både mycket ledsna och avsevärt irriterade över att vara instängda och isolerade från sina västerländska kulturgrannar i främst Europa, och många ryssar skäms för sin stats beteenden och ageranden ute i världen.

          • FÖRFATTARARKIV: Hal Freeman
            Om Hal Freeman
            Jag är en amerikan som bor i Ryssland med två barn. Min son är 13 och min dotter är 7. Min avlidna fru var rysk och vi bodde i St. Petersburg, Ryssland 2005-2008, och flyttade sedan till Amerika. Vi bodde i min hemstat South Carolina i 8 år innan vi återvände till Ryssland i juni 2016. Jag gick i förtidspension efter att ha tillbringat större delen av mitt vuxna liv med undervisning på ett universitet i SC Tyvärr fick min fru reda på i slutet av 2019 att hon hade bröst cancer. Hon gick bort den 23 augusti 2022. Jag och mina barn är dubbla medborgare i Ryssland och USA Med tanke på traumat av deras mammas död ville jag inte flytta tillbaka dem till Amerika. De har vänner här och Oksanas föräldrar bor i närheten. Att vara ensamstående förälder är ibland svårt i alla situationer antar jag. Att bo borta från min utökade familj verkar ha gjort det ännu svårare. Jag har två vuxna söner som är gifta och har barn. De bor i South Carolina. Jag saknar dem väldigt mycket, men jag är övertygad om att vi är där vi borde vara.
            VARFÖR JAG INTE STÅR MED ISRAEL
            Postat på6 november 2023
            13
            Den stora nyheten som knappast kan undvikas är den israeliska arméns invasion av Gaza. Denna händelse är inte direkt relaterad till mitt blogguppdrag att kommentera förhållandet mellan att bo i USA och att nu bo i Ryssland. Ändå verkar det som pågår i Gaza vara ”elefanten i rummet”, så jag bestämde mig för att inte undvika det. Jag tror att det i slutändan kan, och förmodligen kommer att, påverka livet här i Ryssland och i mitt hemland USA

            Jag nämnde i en blogg för en månad sedan hur de flesta av invånarna där jag växte upp i South Carolina stöder Israel som en fråga om tro. De tror att judarna är Guds utvalda folk och stöder starkt nationen Israel. Jag ser ofta folk från mitt område i Amerika posta ”I Stand With Israel” på sina Facebook-profiler. Jag ”står inte med Israel” som jag förstår den frasen. Jag ska ge mina skäl.

            Först skulle jag dock vilja klargöra min förståelse av termerna ”Israel” och ”judarna”. Israel hänvisar till regeringen och dess aktörer. Som jag sa i en blogg för en månad sedan studerade jag vid Hebrew Union i Cincinnati, Ohio som en del av min forskning för min doktorsexamen. avhandling som uppehöll sig med polemik mellan Jesus och ”judarna” i Johannesevangeliet. Jag kom ihåg hur den studietiden var en extremt positiv upplevelse för mig. Jag blev lite förvånad över att eleverna jag pratade med trots deras djupa hängivenhet för deras judiska härkomst och kultur, inte erbjöd mycket stöd för all ”pro-israelisk” politik.

            I populära artiklar och sociala medier idag ser jag ibland att de som motsätter sig Israel kallas antisemiter, med vilket många människor verkar mena ”fördomsfulla mot judar.” Denna uppfattning är enligt mig okunnig och faktiskt en sorts rasism i sig. Jag nämnde i samma blogg flera välkända judiska författare och journalister som starkt motsätter sig den israeliska regeringens agerande. Idag lyssnade jag på Gabor Mate (far till Aaron Mate), som är en överlevande från förintelsen, fördöma Israels handlingar. Så med det förtydligandet kommer jag att förklara mitt eget motstånd. Jag börjar med en genomgång av händelser som har inträffat.

            7 OKTOBER . Den militära invasionen av Gaza utlöstes av invasionen av Israel av medlemmar av Hamas, en ganska radikal palestinsk organisation – och konstigt nog en mottagare av medel från Israel. Det första de flesta jag litar på kommenterade var hur chockerande det var att Hamas, som inte är en riktig armé, kunde invadera Israel framgångsrikt. Vissa menade att Israel måste ha använt denna händelse som en falsk flagga så att de skulle ha en ursäkt för att invadera Gaza. De flesta analytiker jag lyssnade på sa att Israel gjorde sig skyldig till hybris – de antog att deras försvar var mycket starkare än det faktiskt var, och deras ”järnkupol” var inte ens i närheten av vad många hade hävdat.

            De första rapporterna var att omkring 1 400 civila israeler dödades av Hamas. I en ny artikel rapporterade dock Larry Johnson att den välkända judiska publikationen Haaretz hade undersökt på nytt och rapporterade den 23 oktober att dessa tidiga siffror var missvisande eller felaktiga. https://sonar21.com/what-really-happened-on-october-7th-in-israel/#respond . Förändringarna var betydande:

            För det första kunde de inte ange ett specifikt antal israeliska civila som dödades, eftersom det inte fanns något sätt att verifiera alla påståenden. De dokumenterade 683 israeler som hade dödats och gav en uppdelning på det antalet. Nästan hälften av dessa dödade israeler (331) var kombattanter. De var militärer och några poliser. Där dödades 13 räddningstjänstpersonal. Haaretz rapporterade deras namn och platsen för deras död. Det dödades 339 civila ur denna grupp. Så även om det totala antalet dödade inte är säkert, var det klart en mycket högre andel av dem som var kombattanter än vad som tidigare rapporterats.

            Sedan refererade Johnson till en artikel av Max Blumenthal, en välkänd judisk journalist och kommentator, som rapporterade att några civila israeler dödades av den israeliska militären. Israeliska specialstyrkor sköt mot hem och andra byggnader som är kända för att ha israeliska medborgare närvarande i dem. Vissa uppgav att skälen till dessa mord är relaterad till vad som är känt i Hannibaldirektivet (eller Hannibalprotokollet) i Israel. För att eliminera fienden kan det bli nödvändigt att döda israeler också. Soldater eller andra israeler får inte tas som fångar. En närvarande israelisk kvinna, Yasmin Porat, sa i israelisk radio, ”De (israeliska soldater) eliminerade alla, inklusive gisslan.” Hon tillade att andra israeler dödades i kraftig korseld initierad av israeliska specialstyrkor.

            DEN ISRAELISKA INVASIONEN AV GAZA. Den 28 oktober inledde Israel sin markinvasion i Gaza, exakt tre veckor efter Hamas attack mot södra Israel. Invasionen åtföljdes av ett strömavbrott i telekommunikationen, vilket avbröt internet- och telefontillgången till, från och inom Gazaremsan. Israel stängde också av tillgången till el, mat och vatten. Israelerna inledde sedan kraftiga attacker mot områden som till övervägande del var civila.

            Jag har tittat på videor och fotografier av palestinierna som skadades eller dödades. De var skrämmande. Jag låtsas inte behålla någon känsla av objektivitet. Jag kände ett hugg i hjärtat när jag såg en liten palestinsk tjej, ungefär i åldern som min dotter, Marina Grace, gråta och kippade efter luft. Hon sträckte sig efter sin pappa när hon blev medvetslös. Det fanns ingen ursäkt för det jag såg. Det här var videor från betrodda reportrar där på plats. Jag var inte ensam i min ångest och ilska. Jag såg enorma protestmarscher från hela världen. Till och med i New York och Washington DC såg jag gatorna översvämmade med de som protesterade mot de israeliska attackerna.

            Jag blev lite förbryllad över att jag fortsatte att se ”Jag står med Israel”-profilerna på sociala medier även efter skräcken jag hade sett. Det här var vänner som jag vet är väldigt moraliska människor. Hur kunde de stå för en sådan slakt av människoliv? Återigen var det en Larry Johnson-artikel som klargjorde saker och ting lite. De stora nätverken, särskilt Fox News, visade helt enkelt inte skräcken. Johnson postade fotografier och videor och sa: ”Om du tittar på amerikansk tv är det inte troligt att du ser något av detta. Vi pratar inte om oavsiktliga bombningar – som händer i krig. Det här är avsiktliga, planerade attacker.” Se https://sonar21.com/israel-cementing-its-reputation-as-a-war-criminal-us-feeling-the-heat-and-hezbollah-responds/#respond . En man som jag betraktar som en av de mest kunniga diplomaterna som USA någonsin har haft är Chas Freeman (ingen relation). Han sammanfattade den israeliska invasionen med att säga: ”Detta är inte ett krig, utan en massmordstragedi.”

            RÄTTVISA. Jag ser ofta uppfattningen att Israel hade rätt att invadera Gaza och rätt till det militära angrepp vi ser eftersom Hamas, en grupp terrorister, attackerade först. Mitt svar är för det första att Gaza inte är identiskt med Hamas. Många, om inte de flesta, av de människor som har dödats av Israel är inte medlemmar av Hamas. För det andra är Israel inte fokuserat på att döda terrorister. De är fokuserade på att döda palestinier. Här är siffrorna publicerade av Eva Karene Bartlett den 4 november. Jag har nämnt henne flera gånger. Hon är faktiskt på marken i Gaza. Hon har också mer integritet och mod än de flesta av oss kunde drömma om. Jag är en amerikansk marinsoldat, men jag är inte alls lika tuff eller modig som Eva Bartlett.

            Dödad (martyrdöd): 9 485. 3 900 av dessa är barn.

            Skadade: 24 173. 8 067 av dessa är barn.

            Hela familjer mördade: 1 006.

            Hälsopersonal mördade: 137

            Om Israel var ute efter rättvisa skulle morden ha upphört för länge sedan. De är folkmordsbenägna. De vill ha alla palestinier döda. De bryr sig inte om hur många som är muslimer och hur många som är kristna. Vi kommer förmodligen aldrig att veta detaljerna, men medlemmar av båda trosgrupperna mördas av Israel.
            I K

          • Ja, jösses då.
            Du har stora demokratiska planer med Ryssland du.
            En väntande revolution, där traditionen ska kastas ut liksom bolsjevikerna kastade ut Tsarväldet?
            Vladimir Poutin är en Tsar i dina ögon?
            Tillsatt av FSB i fejkade allmänna val?

            Nja, jag tror väl inte riktigt på dig.
            Ryssarna, även de yngre har 1990-talets kaos och svält i färskt minne när Ryssland skulle ”demokratiseras” med Västvärlden.
            Ingen i Ryssland vill ha den tiden tillbaka.

            Snarare då tror jag förändringen kommer i Västvärlden.
            Inte som revolution men ett stadigt ökande för konservativa, traditionella och nationella krafter.
            Som brukligt blir förmodligen början USA där kapitalistväldets demokratiska krafter lär tappa makten till de mer folkliga republikanerna med patriotismen i blodet.
            På sätt och vis är det en proletär förändring där borgerskapet försvagas och den vanlige amerikanske arbetarens makt förstärks.

            Glöm inte att den amerikanska kongressen redan har stormats.
            Och det var inte borgerligheten som stod bakom stormningen.
            I efterhand har det framkommit att amerikanska polisen agerade passivt.
            Kan det vara så att den amerikanske Borgaren inte längre till 100% har polismakten med sig?

          • Du kan alltid vända på frågan.

            Frågar du en ryss inom säkra rum vad de tycker om FSB och de av inrikes-FSB tillsatta cheferna och ledarna lokalt och hur de sköter den genomkorrupta och ineffektiva oligarkekonomin: så kommer du få många kraftord som svar, vilka inte lämpar sig i skrift här.

            Jag vet inte var du inhämtar de rosiga fraserna och intrycken av dagens vardags-Ryssland, om det bara är på internet, måste Du landa säkert i verkligheten med äkta mark under fötterna några dagar i veckan. Faktiskt.

            Sedan den ryska militära inmarschen i Ukraina för ett och et halvt år sedan har över en miljon välutbildade lämnat landet (”bensinmacken” som en del ryssar ibland kallar det oljeexportberoende landet av idag), som dessutom innan haft många år (om inte decennier) av negativ befolkningstillväxt: det dör ännu långt fler än det föds i Ryssland, jag tror inte Ryssland haft många års positiv befolkningstillväxt sedan år 1991 då landet blev självständigt.

            Den stora ryska inrikesutmaningen blir att fasa ut FSB ur landets samhälleliga, politiska, ekonomiska och sociala strukturer för framtiden: landet saknar idag ett fungerande civilsamhälle. Annars är förmodligen landet förlorat för överskådlig framtid.

          • ” och många ryssar skäms för sin stats beteenden och ageranden ute i världen.”

            Tror jag inte på.
            Därför Rysslands aktiva utrikespolitik är synnerligen begränsad.

            I motsats till den progressiva Västvärlden och USA har Ryssland en mer inåtvänd utrikespolitik.

            Ryssland har ingen ambition att förändra Världen.
            Rysslands ambition är att försvara nationen, eller Fosterlandet.

            Men ryssar kan agera ändå. På sitt vis.
            Till exempel genom att offentligt pissa på utbrunna Västerländska stridsfordon i Ukraina.
            Eller hänga ut stupade svenska frivilligsoldater på tavlor vid busshållsplatser nära svenska ambassaden i Moskva.

            https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-forsamrat-sakerhetslage?inlagg=ea7e1dc1aecb6318f7c295817145cd3c

            https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stupade-svenskar-hangs-ut-i-ryssland

          • Jo, väldigt många ryssar skäms oerhört för sitt lands beteenden i världen. Man sörjer hur landet civilisatoriskt och intellektuellt isolerats, även sportsmässigt o.s.v., och man vet dessutom vem som är skyldig till alt detta. Jag bodde länge granne med en hederlig gammal rysk matematikprofessor som när Putin tillträdde år 2000 han uttryckte att det skulle bli en långsiktig olycka för landet. I hans generation visste de säkert, gamla KGB:s härjningar bland studenter var ökänt hatad. Han var oresonlig när jag påpekade att ”det kunde väl bli lite mer ordning”: ”Håll dig borta från den mannen” blev svaret. År 2000.

          • Jag har kommit att tro på den auktoritära folkmakten.
            Jag menar det är enda möjligheten att hålla stånd mot Borgarens kapitalistvälde att gripa makten.
            Du vet hur det gick i Frankrike.
            Mot de urbana och stadsmässiga handelsmännen i städerna hade inte den regerande feodala adeln en chans.

            Men nu är det inte den feodala adelns makt jag söker utan istället den proletära folkmakten där samhället styrs av folket och inte av de som besitter ägarmakten.

            Det behövs en auktoritet i folkmakten annars kommer Borgaren göra precis som den vill.
            Ungefär som Israel gör i Gaza nu.
            De som sitter på ägandet bestämmer.

            Rysslands överlevnad hänger på den auktoritära staten.
            Blir den auktoritära makten i upplösningstillstånd blir även Ryssland i upplösningstillstånd, redo att invaderas av de västliga demokratiska krafterna som där som alltid suktar efter vad som finns att erövra.

            Jag läste i går på den utmärkta högertabloiden Fria Tider att sedan Västvärlden och USA kastats ut ur Afghanistan har opiumodlingarna där minskat med 95 procent.
            Tack vare Talibanerna.

            Kremls främsta uppgift är att hålla Västvärldens bestämmande utanför Fosterlandets gränser.

  5. En bloggare som gjort en hedersinsats för att informera om ryska förhållanden är tysken Thomas Röper på sin anti-spiegel.ru Han flyttade till St Petersburg i yrkesangelägenheter och hade dittills informerat sig om Ryssland via der Spiegel. Vilken chock det blev när han på plats erfor att allting som han läst i der Spiegel stod på huvudet, därav titeln på hans blogg, full av sarkastisk humor mot tyska media.

    Det finns ett stort antal vloggare som varje vecka har live-streams eller motsvarande från Ryssland. Gatorna i Moskva och St Petersburg är klart tryggare än de i det övriga Europa. Nätet är öppet och inte selektivt blockerat som i EU, där ryska media är uteslutna liksom fallet var med iranska redan innan. Ryska media intervjuar gärna västerlänningar medan det omvända ytterst sällan förekommer.

    Kommunisterna i Ryssland brukar påpeka att socialpolitiken är otillräcklig men även på denna punkt pekar Rysslands indikatorer på förbättring medan det omvända gäller i väst. Folk går hungriga i alltmer alarmerande grad inte bara i USA utan nu även i Storbritannien och det övriga Europa.

  6. Jag tackar för många positiva reaktioner på mitt inlägg!

    Vad gäller de tre bokstäverna FSB (federala säkerhetstjänsten), arvtagare till KGB, MGB, NKVD, Tjekan och tsarens Ochrana, så är det naturligtvis som Johan de Naucler skriver ett mäktigt organ. Men hur mäktigt?

    Hur stor personal FSB har är hemligt, men initierade ryska bedömare säger ca 200 000, varav 80 000 uteslutande sysslar med gränsskydd.

    För att få en uppfattning om det är mycket eller lite kan vi jämföra med USA där över 5 miljoner anställda har ”security clearence” av olika grad, alltså i någon mån sysslar med säkerhet i de 17 säkerhetsrelaterade statsorganen (varav CIA och NSA är de största).
    Tillsammans sätter de sprätt på över en biljon dollar (1 000 miljarder). Se här https://www.latimes.com/nation/la-na-17-intelligence-agencies-20170112-story.html eller läs Edward Snowdens ”I allmänhetens tjänst” (Leopard 2013)

    Mot den bakgrunden ter sig FSB tämligen svältfött. Men mitt intryck är att det är rätt effektivt vad gäller att spåra upp och ingripa mot säkerhetshot. Mot bakgrund av det ”vilda” 90-talet är det relevant att fråga sig vad som skulle ha hänt utan FSB. Det var trots allt en ”tunn blå linje” som garanterade den ryska statens bestånd i en orolig tid. Man kan kalla det ”djupa staten” eller ett pretorianergarde.

    I olika perioder av sovjetiskt och ryskt liv har denna apparat spelat olika roller. 1967-1982 leddes Sovjetunionen av Jurij Andropov som varit KGB-chef. Det var han som startade reformerna, dock utan Gorbatjovs tanklösa knäfall för väst. Att Jeltsin 1998 rekryterade en FSB-chef till posten som premiärminister måste betraktas som ett lyckokast. Putin fick landet på fötter.

    Finns det då ett politiskt förtryck i Ryssland som utgår från FSB? Så vitt jag kan se tillämpar FSB gällande lagstiftning, som utesluter censur och förföljelser av enskilda på grund av politiska, religiösa eller andra uppfattningar. I stort respekteras detta och det är ett framsteg jämfört med sovjetperioden. Hade Solzjenitsyn fritt fått sprida sina skrifter hade hann aldrig fått den martyrgloria som fick miljoner att okritiskt svälja hans påståenden.

    Att de politiska brotten rensats ut ur rysk lagstiftning innebär naturligtvis inte att allt är frid och fröjd. Var går gränsen mellan ”stöd åt terrorism” och legitim kritik av ryska myndigheter? Vad ska definieras som ”förtal” av landets krigsmakt?

    Det skulle föra för långt att här gå igenom alla de fall som vanemässigt ältas av massmedia i väst (Magnitskij, Navalnyj, Chodorkovskij, Skripal etc) men man är blind om man inte ser vilken roll de spelar i västs propaganda för att motivera sanktionspolitiken och proxykriget i Ukraina.

    Ja, ja. Jag ägnar mig åt whataboutism! Jämför man dagens Ryssland med en ideal demokrati som inte existerar någonstans, får man också finna sig i att Ryssland – mer relevant – jämförs med existerande ordning i väst. Dock utan att glömma att varje land har sina historiska, kulturella och andra förutsättningar.

    I Ryska posten har jag försökt att konkret följa de uppmärksammade fallen och man häpnar ofta över västmedias förmåga att förvränga och blåsa upp, när de inte helt enkelt hittar på.
    25 årgångar av Ryska posten rymmer en hel del sådant som inte fått framkomma i väst, och det även innan EU 2022 införde formell censur av en rad ryska media.

    Redan den informella dödsdomen över Julian Assange, vars ”brott” är att ha avslöjat grova krigsförbrytelser av USA, borde vara nog för att beröva väst rätten att moralisera över påstådda politiska förföljelser i Ryssland.

    Stefan Lindgren

    • Tack gode herr professorn för svaret till oss alla!

      Lycka till med Dina forskningar och alster! Är några nya böcker på gång (som kan avslöjas?).

      Jag lovar att börja prenumerera på Ryska Posten!

      Vänligast / JN.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here