Denna artikel av den saklige USA-amerikanske kommentatorn Andrew Korybko har översatts av Rolf Nilsson. Publiceras med författarens tillstånd. Tillför en del ny kunskap för mig i alla fall. Vill veta mer om förhållandet mellan Pakistan och USA. Och om den aktuella relationen mellan Pakistan och Indien, som jag dock rapporterade om, men för 2,5 år sedan. Konsekvenser av ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan.
Tänk om Sverige kunde hantera relationen till Ryssland och USA lika bra! Skicka Hultqvist på kurs i Pakistan – troligen är han inte bildbar.
Är de pakistansk-ukrainska relationerna problematiska för Ryssland?
De pakistanska och ukrainska relationerna, och i synnerhet den möjliga inverkan som Islamabads status som observatör av Sea Breeze 2021-övningen kan ha på dess relationer till Moskva, är inte ett problem för relationerna mellan Ryssland och Pakistan.
De senaste dagarna har det diskuterats i sociala medier om huruvida relationerna mellan Pakistan och Ukraina är problematiska för Ryssland. De som ser dem som sådana tror att Islamabad bör hålla Kiev på armlängds avstånd, med tanke på att utrikesminister Qureshi, under ett samtal med sin ryska motsvarighet, förra månaden sade att ”förbindelserna med Ryssland är en nyckelprioritet för Pakistans utrikespolitik.” De är oroliga över att Ryssland kan bli misstänksam mot pakistanska strategiska avsikter, särskilt dess växande militära samarbete med Ukraina, och att detta kan bromsa takten i deras pågående närmande till varandra. Förespråkare för denna tolkning är särskilt oroliga över Pakistans beslut att följa Natos övning, Sea Breeze 2021, i Svarta havet.
Dessa välmenande individers synpunkter är förståeliga, eftersom de känner mycket starkt för den positiva utvecklingen av relationerna mellan Ryssland och Pakistan och därför inte vill att något ska utjämna denna spännande geostrategiska utveckling. Ändå finns det förmodligen inget för dem att vara allvarligt bekymrade över. Pakistanskt-ukrainskt militärt samarbete berör främst Islamabads vapenupphandlingsprogram och inte export av utrustning till Kiev, vilket potentiellt skulle kunna rubba jämvikten gentemot Moskva.
Dessutom överensstämmer Pakistans observation av de pågående NATO-marinövningarna med dess status som en viktig icke-Nato-allierad (MNNA). Rysslands militära samarbete med Indien är mycket viktigare men det har inte skadat deras relationer till Pakistan.
Förbindelserna mellan Ryssland och Pakistan har nyligen mognat så långt att respektive lands förbindelser med tredje part inte påverkar deras partnerskap negativt. Om något, kan det komplicerade tillståndet, i deras förbindelser med andra länder, ibland faktiskt tjäna till att intensifiera deras inbördes relationer. Detta kan vara fallet när det gäller relationerna mellan USA och Pakistan.
Premiärminister Imran Khans (PMIK) principiella vägran att vara värdland för amerikanska baser, träffa CIA-chefen och delta i fler av Amerikas krig, måste ha uppfattats som mycket positivt i Moskva. Ryssland noterade sannolikt också att USA:s president Joe Biden ännu inte har pratat med PMIK, trots att han redan innehaft sitt ämbete i nästan ett halvt år. Den amerikanska ledaren verkar undvika sin pakistanska motsvarighet.
Den alltmer komplicerade karaktären av relationerna mellan USA och Pakistan inträffar parallellt med förbättringen av de rysk-pakistanska relationerna, men det betyder inte nödvändigtvis att det finns ett samband. Snarare beror det förstnämnda på Pakistans vägran att fortsätta uppträda som ett amerikanskt redskap, medan det senare är resultatet av att Islamabad beslutat att diversifiera sina utländska partnerskap, för att undvika ett oproportionerligt strategiskt beroende av ett enda land, vilket tidigare brukade vara fallet. visavi USA. Förbindelserna mellan USA och Pakistan försämrades inte på grund av det rysk-pakistanska närmandet och Islamabads växande band med Moskva är oberoende av dess relationer med Washington. Mot denna bakgrund är det ändå naturligt att de ryska och pakistanska förbindelserna kommer att intensifieras.
När vi återgår till ämnet för denna analys, de pakistanska och ukrainska förbindelserna och i synnerhet den möjliga inverkan som Islamabads följande av Sea Breeze 2021-övningen kan ha på dess band med Moskva, är detta för närvarande en icke-fråga för relationerna mellan Ryssland och Pakistan. Ryssland erkänner Pakistans rätt att som suverän stat delta i ”militär diplomati”, tillsammans med vilka andra länder de vill, så länge dessa ansträngningar inte riktas mot Moskva. Pakistansk-ukrainska militära förbindelser syftar till att skaffa mer utrustning för den förstnämndes väpnade styrkor. Dessutom är att följa de tidigare nämnda NATO-övningarna avsett att upprätthålla vänskapliga förbindelser med USA och Nato, med tanke på Pakistans formella militära förhållande till dem.
Mycket viktigare för Ryssland är det faktiska tillståndet mellan USA och Pakistan, vilket för närvarande är mycket komplicerat. Moskva föredrar uppenbarligen att Washington inte behåller några regionala militärbaser efter det förestående tillbakadragandet från Afghanistan den 11 september. Även om man inte har något inflytande över Pakistans beslut i frågan, måste Ryssland verkligen vara nöjt med PMIK:s oberoende utrikespolitiska kurs. All spekulativ rysk oro över effekterna av de pakistanska och ukrainska relationerna, särskilt deras militära dimension, bleknar i jämförelse med vikten av den nuvarande komplicerade naturen i USA:s och Pakistans relationer. Om så är fallet, har de som nyligen har varit oroliga för förbindelserna mellan Ryssland och Pakistan intet att frukta.
Man upphör aldrig att förvånas: eller kanske inte? Två dysfunktionella politiska system, skapade av Washington , som det ukrainska och pakistanska slår ihop sina huvuden; ”folie a deux” som det hette förr i världen (”galenskap på två”: när två individer lider av samma mentala upplevelserubbning och upplever världen felaktigt tillsammans).
Jag tror inte politikerna i Kiev är helt dumma, men de är desperata. Pakistan och Ukraina, den ekvationen torde skrämma även Carl Bildt även i fullt dagsljus.
[…] Är de pakistansk-ukrainska relationerna problematiska för Ryssland? Lärdom för Sverige?! dök först upp på Global […]
Att Sverige skulle tillgodogöra sig några lärdomar av förhållandet mellan Pakistan och Ukraina är otänkbart.
För övrigt.. Putin ifrågasätter själva grunden för en ukrainsk nation.
Putin lade fram sin version av rysk-ukrainsk historia i en lång artikel som publicerades på Kremls webbplats tidigare i veckan.
För Putin är de som bor i båda nationerna “ett folk”, vars “andliga, mänskliga och civilisationsrelationer bildades under århundraden. Vårt släktskap har förts vidare från generation till generation. Det ligger i våra hjärtan … i blodsband som förenar miljontals av våra familjer. ”
I sin långa redogörelse för rysk och ukrainsk historia framhåller han att Kiev och Moskva förenas genom århundraden av gemensamma politiska och kulturella band. Längs vägen spränger Putin de nuvarande myndigheterna i grannlandet för sin politik och lägger mycket av skulden för splittringen mellan Ryssland och Ukraina på västmakter, både tidigare och idag I sin artikel betonar Putin sin övertygelse att “projektet” anti-Ryssland “helt enkelt är oacceptabelt för många i Ukraina – och det finns miljontals sådana människor”.
Den ryska ledaren anklagar externa makter för att dela Ryssland och Ukraina. Historiskt sett var de skyldiga Polen och Österrike. Idag är det väst mer generellt. Ukraina har blivit ”ett protektorat, under kontroll av västmakter”.
Putin lägger fast skulden på konflikten på regeringen som tog makten efter Maidan 2014 och på sin politik för ”tvångsassimilering, bildandet av en etniskt ren ukrainsk stat.” Kiev vägrar att avsluta kriget, eftersom det är nödvändigt att rättfärdiga ett nationalistiskt projekt som försöker definiera Ukraina som ”anti-Ryssland”. Extrema nationalister “väntade på sin chans” för att rensa Donbass, vars befolkning var berättigad att slåss för att “försvara sina hem”.
Om Ukraina försöker lösa Donbass-problemet med våld, kommer Ryssland inte att känna sig begränsat av frågor om Kievs självförklarade territoriella suveränitet. Därför att Kreml, djupt inne, inte tror att de aktuella områdena verkligen är ukrainska.
Putin skrev inte den här artikeln eftersom han anser att det är en trivial fråga. Det är uppenbart att det ligger något nära hans hjärta.
Följaktligen måste man dra slutsatsen att det är troligt att han inte kommer att dra tillbaka i frågor som rör Ukraina. Artikeln innehåller också en dold varning. Det är inte en som ledare i Kiev eller väst kommer att tycka om. Det är emellertid en som de skulle göra bra att lyssna på.
https://www.rt.com/russia/529177-putin-warning-west-ukraine/
Läs gärna artikeln i ämnet, vilken publicerades idag kl 14.
En intressant herre, men det saknas enligt min mening ett analysdjup i jämförelser.
Massor av länder har korsintressen också på de militära temats som världens alla diplomatiska militärattachéer knyter på diverse tillställningar; jag tror till och med det finns ett militärt samarbete mellan Sverige och Australien. Allt det här tillhör oftast långsiktig diplomatisk normal etikett och hamnar i princip aldrig i hetluften, förutom att till exempel låna ut sällsynt utrustning vid låt säga en ubåtsförlisning, som senast i Indonesien eller som i Argentina för en del år sedan då ryska flottan sände världens mest avancerade oceanografiska fartyg JANTAR till Sydatlanten. Tillsammans fann flera flottor i samarbete till slut den sjunkna ubåten. Militärattachéernas till synes ofta ”onödiga” cocktailsamtal sedan många år bar till slut frukt. Så har det varit sedan Mazarins och Metternichs dagar.
Den viktigaste och äldsta militära axeln i Asien är dock den mellan Moskva och indiska New Delhi. Indien som är känt spionmässigt att läka och sprida alla hemligheter som finns, betros ändå decennium efter decennium att få låna samtida hypermoderna ryska atomubåtar i den indiska flottan; som måste anses vara helt unik i världshistorien, inga andra länder har detta märkliga militära förhållande. Indien köpte år 2013 sitt nya hypermoderna hangarfartyg VIKRAMADITYA från ryska SevMash och förses med några av världens mest avancerade flygplanssystem, medan också Kina har köpt sina nya hangarfartygsklassers ritningar från Petersburg och två äldre ryska hangarfartyg (MINSK och VARJAG) som man lärt av utan och innan och byggt om; även det visar en oerhörd nivå av teknisk samarbetstillit. Den kinesiska flottan har numera gått om(!!) den amerikanska flottan i antal krigförande skepp; även där i nära samarbete med Moskva.
I Bosporen har Turkiet slutgiltig makt och med de allt närmare kontakterna mellan Moskva och Ankara kan vi säkert snart utgå från att Turkiet kan komma att stänga Bosporen för krigsfartyg som inte kommer från Svartahavsländer, så där sitter såväl pakistanska, senegalesiska, amerikanska och andra obehöriga länder i regionen ganska löst får vi anta, då det inte råder fri passage för dem överhuvudtaget. Det behövs bara ett telefonsamtal mellan Moskva och Ankara så förblir de engelska och amerikanska orosmomenten i Medelhavet och kan inte orsaka bekymmer i Svarta havet.