Är det för sent? För kapitalismen, vår civilisation eller mänskligheten?

18
1171

I kvälls-serien “Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Ingen kan förneka att frågorna i titeln är lika aktuella idag som för ett år sedan, eller…?


Denna recension har jag nyligen fått av Ulf Karlström. Det är en ordentlig utvidgning av hans recension som lektör hos Bibliotekstjänst, där gränsen är 150 ord. Denna artikel har över 800 ord. Han skriver:


Är det för sent? För kapitalismen, vår civilisation eller mänskligheten?

Roy Scrantons bok ”Att lära sig dö i antropocen. Reflektioner över en civilisations slut” (Lil’Lit förlag 2019) har alldeles nyligen kommit ut i svensk översättning. Författaren är krigsveteran, med 2.5 år från USA:s senaste anfallskrig mot Irak, numera universitetslärare, och har publicerat en skrift om krig och klimatförändringar. Den aktuella boken kom ut redan 2015, men är i den svenska utgåvan försedd med nytt förord av författaren.

Krig, grymheter, enorma ekonomiska spekulationer och anarkin under kapitalismen, i den nuvarande hegemonens USA-imperialismens regi, skapar frustration, besvikelse och desperation hos många människor. Det är därför knappast förvånande att genren civilisationskritik, med undergångsskildringar florerar på bokmarknaden. Scrantons bok är en i raden, om än skriven av en socialist Den morbida titeln speglar en inte ringa del av boken. Huvudbudskapet är dock, som undertiteln säger, att vår civilisation, en fossilkolbaserad kapitalism med ständiga tillväxtkrav, är dödsdömd.

Bokens centrala tes är att för 30 år sedan kunde klimatförändringen hejdas eller vändas, men nu är det för sent. Scranton räknar upp ett antal sakförhållanden som påverkar den accelererande klimatförändringen. Skälen är de redan stora utsläppen av växthusgaser (VHG), hoten från de potenta VHG som metan och dikväveoxid, samt trögheten som vidlåter omställningen av dagens energisystem.

Författaren anför också att de socio-ekonomiska förändringar blir för stora vid eller nära 0-utsläpp. Det innebär att cirka 80 % av dagens energitillförsel stängs ned, vilket ”skulle få Den stora depressionen [på 1930-talet. UK] att framstå som en lite trög mellandagsrea”. Scranton pekar tydligt ut att rika och mäktiga aktörer aldrig skulle acceptera att tappa makten. Författaren landar därför i slutsatsen att vi bör befria oss från illusionen att den härskande klassen kommer att genomföra avgörande konkreta åtgärder för att drastiskt reducera utsläppen av VHG. I stället bör vi börja diskutera mått och steg för viss (?) överlevnad på en klimatskadad jord: ”överleva i en värld som är 2, 4 eller 6 grader varmare” [global medeltemperatur. UK]. Det får man onekligen kalla ”en nedbantad vision av framtiden”.

I ett kapitel och på andra ställen i boken diskuterar författaren inställningen till döden, bl a med hänvisning till kända filosofers uttalande. Hans beläsenhet i filosofi verkar vara både måttlig och selektiv. Så anför Scranton ett citat från Hegel. Det har författaren missuppfattat; Hegel talar om ”natten”, förvisso i överförd bemärkelse, men inte döden. Scranton återkommer i flera passager till sina upplevelser av död och dödshot under sina krigsår i Irak. Möjligen spelar det en roll för hans morbida intresse för att diskutera förberedelse för döden, och dito tuggande.

Boken är välskriven, ställvis välargumenterande och försedd med 125 referenser.

Vilka är då de stora felen med skriften?

Förr använde man en kristallkula för att spå framtiden, idag brukas matematiska och statistiska modeller. De senare är sjufallt överlägsna den tidigare metoden, men det handlar om prognoser, förutsägelser, inte något fastslaget ”så blir det – punkt slut”- Den internationella klimatpanelen (IPCC) är alltid mycket noga med att ange spridningen kring en beräknad linje i en figur, t ex för temperaturökningen. Man anger även sannolikhet i procent kring ett beräknat utfall.

Scranton bortser helt från osäkerheten vid en stor variation. Han tar fasta på ”the worst case”. Vidare omfamnar han alla tänkbara varningar, som t ex forskare/administratörer utfärdat:

– Redan 2035 är det för sent för alla åtgärder, och givet trögheten vid omställning, så…
– Konceptet om ”tipping point” behandlas som ett faktum, t ex uppbrytningen av isarna i Antarktis, och den totala smältningen sommartid av Arktis´ isar
– Permafrosten på land minskar så starkt att närmast all metan mobiliseras
– Varmare vatten mobiliserar även metan från delar av haven
– Haven slutar helt att binda koldioxid m m.

Scrantons framskrivning i närtid av den totala klimatdystopin inbjuder till total handlingsförlamning. Om allt ändå är för sent, för svårt, för lätt för de härskande klasserna att manipulera osv är det ju meningslöst att kräva åtgärder, insatser och utkräva ansvar av ”de styrande”. Och här blir Scranton motsägelsefull. Gör vi oss av med ”illusionerna” så kan vi kraftsamla, släppa lös kreativitet, förbereda oss på ett liv i en klimatskadad värld.

I den världen måste man enligt Scranton ”släppa taget om detta specifika sätt att leva och dess föreställningar om identitet, frihet, framgång och framsteg” (s. 30). Ojdå, det låter inte så kul. Så, ur denna totala pessimism, skall optimism spira? Tjo, pyttsan!

Teckning av Carlos Latuffe

Jag har tidigare berört Scrantons systematiska kritik av kapitalismen – och den ”är redan dödsdömd”. Det gör faktisk boken lite mer sympatisk. Jag skall också villigt erkänna att jag ser få verkliga steg i en global skala att få ned förbränningen av fossilt kol.

Det finns absolut ljusglimtar, men de tränger bara glimtvis igenom den fossilkolsvarta röken. Så i detta avseende kan jag nog färdas en bit, tillsammans med Scranton. Det som framför allt förhindrar en verklig reduktion av utsläppen av VHG är alla de krig, runtom i världen, som uppmuntrats eller iscensatts av USA-imperialismen och dess vasaller. Risken för många fler krig, och det ultima kärnvapenkriget, gör att Scrantons dystopi kan materialiseras.

Därför är en amalgam av kamp för fred, anti-imperialism och en fossilkolfri värld den troligen mest rätta ordinationen.

Ulf Karlström

18 COMMENTS

  1. Det är väl ingen tvekan om att kapitalismen är dömd att gå under. Det liger ju i dess egen natur. När man tydligen anser att det naturliga i kapitalismen är att öka vinsterna varje år så innebär det att systemet måste ha den utveckling som vi haft hittills.

    Vinsterna blir större och större. Antalet ägare blir mindre och mindre på grund av konkurrens och uppköp av konkurrenter.

    Vi ser idag en marknad bestående av i huvudsak ett litet antal gigantiska ägarföretag samt globala riskkapitalbolag.

    Man kan snart inte få en kopp kaffe på stan utan att man gynnar ett riskkapitalbolag. Detsamma gäller snart snabbmatskedjor. Man kan snart inte gå på Gym utan att hamna i en av ett riskkapitalbolag ägd kedja. Butiker och restauranger tenderar också att ägas av riskkapitalbolag. T ex i stockholm ägs nästan hela den totala skobranchen av en enda ägare.

    Med den takt detta eskalerar så kommer framtiden att bestå av bara en handfull olika ägare som ändå måste samarbeta på något sätt för att inte förgöra varandra.

    Att i det läget fortfarande öka vinsterna varje år handlar nästan uteslutande om att pressa livet ur underleverantörer och de anställda.

    Och det kan inte heller gå i längden.

    • Ser man historiskt har aldrig marknadsekonomin visat några tecken på att gå under eller försvinna. Tvärsom, är den liberal och progressiv och genomgår hela tiden förändringar. Anledningen är att affärsmännen hela tiden kommer med nya idéer. Affärslivet avskyr stagnationen som hindrar dess utveckling. Kapitalism är en kamp om överlevnad liksom människans kamp om överlevnad. Kapitalism är människan. Stagnationen är döden för kapitalismen liksom stagnationen är döden för människan. Därför förökar sig människan hejdlöst för att överleva och slå ut allt annat liv på jorden. Socialister vill inte förstå för att riskera marginaliseras men det är faktiskt stor skillnad mellan liberala och konservativa partier. Liberaler hävdar ofta framgång, som t.ex. Barack Obama valspråk 2008 “Yes we can” medan ett konservativt parti kan ha valspråket “trygghet & tradition”. Det senare utan någon som helst utvecklings- och framgångsideologi. Socialismen är ett icke-samhälle som inte finns någon annanstans än i drömmar och fagra löften. Alla försök till socialism har slutat i antingen kaos eller fattigdom.

      • Arbetarklass…du bör allt läsa en dikt av August Strindberg som lyder så här …..
        “Vad sa ni till mannen där borta?
        – Jag sa, att han skulle arbeta fortare.
        – Vilken rätt har ni att befalla över honom?
        – Jag betalar honom för det.
        – Hur mycket betalar ni honom för det?
        – 10 kronor om dagen.
        – Varifrån får ni pengarna att betala honom med?
        – Jag säljer sten.
        – Vem hugger stenen som ni säljer?
        – Det gör han.
        – Hur mycket hugger han om dagen?
        – Åh, han hugger en hel del sten på en dag.
        – Hur mycket får ni för det?
        – Ungefär 50 kronor.
        – Men då är det ju han som betalar er 40 kronor för att ni
        går omkring och befaller honom att arbeta fortare.
        – Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.
        – Hur blev ni ägare av dem då?
        – Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på
        den att jag kunde köpa in verktyg och maskiner.
        – Vem hade huggit den stenen?
        – Tig, dumbom”

        /August Strindberg

        • Jag läste dikten nu. Det var på den tiden människor arbetade med kroppen. Även många kommunister skulle jag tro. Idag tror jag knappast någon kommunist har ett kroppsarbete. De arbetar istället med sina hjärnor inom staten men kanske mer på kommunala och landstingskommunala kontor. Möjligen också inom vård och omsorg. Vi som jobbat med kroppen är nog många gånger glada sluppit ansvaret för verktyg, maskiner, fordon m.m. vi använt i jobbet. Istället kan vi skaffa egna verktyg och maskiner om vi har det intresset. Men det är en annan sak. Vi som jobbat med kroppen jobbar för lönen och ingenting annat. Men de akademiska människor som har kreativa arbeten kan jobba för de tillför deras liv något. Ofta till en god lön som de inte behöver ha så stora bekymmer om. Precis som en brunn med friskt vatten som aldrig någonsin sinar. Herrefolk är alltid herrefolk vad de än utger sig för. De måste ställas mot varandra och se vem som har bäst att erbjuda. Internationell solidaritet och mångkulturella samhällsexperiment har jag numera förstått är knappast något som lockar mig. På sitt tal i Almedalen i söndags sa Jimmie Åkesson att de vänsterliberala partierna förstört Sverige. Jag häpnade när jag läste. Det är ju för f-n precis vad jag tänker.

          • Genom att dela dikten, försökte jag få dig att förstå, att kapitalismen inte är “människan” som du skriver, utan ett ekonomiskt system i vilket en klass suger ut en annan, borgarklassen mot arbetarklassen. Varför just arbetarklassen? Jo, som du ser i dikten ovan, är det arbetarens arbete som har gjort/ gör så att kapitalisten överhuvudtaget kan vara kapitalist. Och det spelar ingen roll om arbetaren hugger sten eller står vid ett löpande band. Och till skillnad från Jimmie Åkesson och SD så vill vi kommunister ändra på det. Vårt mål är att nå ett klasslöst samhälle, dvs ingen klass ska kunna förtrycka eller suga ut en annan.

          • Problemet är att det inte blir några bra samhällen. Människan är inte funtad på det sättet. Bara för en liten stund sedan matade jag gräsänder. De har kommit tillbaka till stränderna nu efter häckningen. Ungarna börjar växa till sig. De får tidigt lära sig konkurrera om brödfödan (som jag ger dem). Mamma kan ta maten framför ögonen på sina barn. Då får de lära sig att bli snabba om de ska ha något. De blir så klart kraftfulla änder av det. Inte lata och loja. Marknad är konkurrens. Människan vill ha det så. Blir de fråntagna möjligheten kommer de förvandlas till zombies, samhället de lever i stagnerar och förmodligen förfaller i tvång och fattigdom. Utom för den styrande eliten som alltid ges förmånen att ta för sig.

          • Jag kan hålla med om att kommunismens lågkonsumtions-samhällen kan vara alldeles utmärkta i miljöhänseende men det blir svårt att hantera då människan alltid strävar efter mer. Alla migranterna på Medelhavet, vad är de ute efter tror du?
            Kapitalisten tveksamt, därför de är fullt medvetna om att den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. De har som regel en strategi, policy, för sin verksamhet. Men stora förändringar kan ha sin början vid ett middagsbord. Jag såg den här filmen tidigare idag.

            https://www.youtube.com/watch?v=b3u2rlj4TxU

  2. “Scrantons framskrivning i närtid av den totala klimatdystopin inbjuder till total handlingsförlamning.” Och därför är boken de facto snarast ett led i att göra vaddå? Just ingenting, “låt dem härska, vi kommer ju alla ändå att dö!” Ytterligare en bok som Imperiet måste gilla!

  3. Lösningen ligger i makten över penningen. I nu läget ligger det i bankirens händer. Det är detta som leder till skuldslaveri, krav på ökade profitkvoter och nya marknader att erövra. Alla har skuld till bankiren, inklusive stater – varför stater ska sätta sig i skuld är en “gåta” (Varför ska Saudiarabien som tillsynes badar i oljerikedomar ändå ha stora skulder) Hur kommer det sig? Ja däri ligger kruxet.

    Vill man rädda planeten? Börja med att avskriva alla skulder, ta makten över penningen från bankiren, avskaffa centralbanker. Återinföra det hos folket och endast folket. Tidigare experiment med det (Abraham Lincoln, Andrew Jackson) visar att detta med att beröva bankiren makten över penningen var ett dunder succé. Bankirvampyrens skuldkarusell kan stoppas endast via kontroll över finanskapitalet. Alla idéer om jämlikhet, miljövänlighet, rättvisa, mm., som inte börjar med att förstöra finanskapitalets ofantliga makt är dömda att misslyckas.

    Läs mer om de åtta familjer som äger världsekonomin.

    https://www.globalresearch.ca/the-federal-reserve-cartel-the-eight-families/25080

    även detta https://www.globalresearch.ca/the-federal-reserve-cartel-freemasons-and-the-house-of-rothschild/25179

    • Vem som helst har inte förmågan att äga. Ägande är ansvar. Ansvaret är förvaltning.
      Vid Sovjetunionens upplösning delades mycket av det gemensamma ägandet ut till folket i form av värdepapper. De flesta sålde värdepappren tämligen omgående. Vissa bytte bort dem mot en flaska Vodka. Några sparade och köpte. De blev vinnarna. Jag ser inget särskilt problem med ägandet när jag vet vilket ansvar som ligger bakom. Den som inte förvaltar sitt pund kommer förlora det. Det står i Bibeln.

      • Problemet är väl att många förmögenheter skapats och skapas genom ren stöld! Men “arbetarklass” verkar vara nöjd med att så sker! Givetvis måste världens finansiella system ändras och att ta ifrån bankerna rätten att skapa krediter ur tomma luften är en början. För övrigt borde du nog läsa på bättre om hur vissa förde över ägandet av statliga företag i Ryssland i privat ägo…Och det gick INTE ärligt till om du nu tror det!

  4. arbetarklass…du skriver att människan är en egoist, och helst vill konkurrera med andra. Det är en borgerlig myt som kapitalisterna har lyckats lura på dig…Människans samarbetsförmåga har en evolutionär bakgrund. Den som kunde samarbeta förbättrade sina överlevnadschanser.

    • Detta diskuteras här God Jul – låt oss arbeta för en bättre värld. “Forskning har visat att handlingen att ge något åt någon ofta medför större lycka, större självtillfredsställelse än då man får något från någon. Man har funnit ungefär samma förändringar i hjärnans belöningssystem av osjälviska handlingar som av annat som ger tillfredsställelse, alltifrån sex till fysisk träning, god mat och fina naturupplevelser. Detta har bekräftats vetenskapligt, bl.a. i ett experiment av professor Martin Ingvar och medarbetare på Karolinska Institutet. Detta är ett tema i Stefan Einhorns böcker och i en debattartikel i DN. DN Debatt 24/12 2013 Stefan Einhorns inställning om ökad givmildhet, tolerans och förståelse är tilltalande, men han saknar enligt min mening anknytning till dagens ekonomiska system, klasser och socioekonomiska förhållanden.”

    • Jag ifrågasätter inte samarbete. Det ingår i arbetet som en naturlig del. Samarbete ger styrka. Filmen jag länkade till påvisade just det. Svenska Volvo BM gick ihop med finska Valmet för att kunna prestera produkter som konkurrensen och marknaden krävde. Ensamma var Volvo för svaga. Finska Valmet var dessutom en statligt företag enligt filmen. Samarbetet hade sin start vid ett middagsbord med direktörerna bl.a. med dåvarande Volvodirektören Pehr G Gyllenhammar. Ett bra resultat för arbetet kräver fri företagsamhet och konkurrens men även samarbete. Jag tycker mig se samarbetet ökat mellan arbetsgivare och arbetstagare. “Klassfientligheten” som var så typisk för några decennier sedan verkar ebbat ut. I dag tycks arbetarna vara mer solidariska mot sina arbetsgivare. Åtminstone om de är privata. Som arbetstagare är nog det som är det mest lönsamma tror jag. Göra sitt arbete och visa lojalitet. Då kan man förvänta sig förmånerna.

    • Din kommentar är speciellt intressant för mig för det tycker jag stämmer i Sverige, det gäller hela tiden att roffa åt sig till max, bara någon annan betalar. Det är ju kärnan i den svenska variationen av socialismen, fackföreningsrörelsen, bidragssystemet, osv. Jag upplever en helt annan bild i Asien där ”socialism” betyder, och bokstavligen ”stavas”, att dela med sig. Det sker verkligen på alla nivåer, och staten är inte mellanhanden, man behöver inte betala kadrer av sovjetsocialistiska byråkrater. Filosofen Kongfuzi (551–479 f.Kr.) skrev: ”Om ledare styr sitt folk med många hårda regler och hårda bestraffningar, då flyr folket och ledaren förlorar all respekt. Men den som leder folket med gott föredöme, dygd, goda egenskaper, och god moral, då blir ledaren respekterad och folk vill följa honom.” Hur är det med Sverige, det går inte en dag utan att man hittar ytterligare något som måste ”regleras”, idag ”elsparkcyklarna”. Segway kom 2001, 18 år senare är dom fortfarande ”oreglerade”, läs förbjudna, i Sverige. I Kina är dom vardagen. Kanske världens mes efterblivna land och verkliga diktatur idag.

      • Karl, du missar regelbundet målet.
        Sverige är inte och har aldrig varit ett socialistiskt land, det är ett gammal kristet – lutherskt/kalvinistiskt – rike, en gammal diktatur.
        Fram till 60-talet fick man inte ha en ordinarie tjänst om man inte var medlem i statskyrkan. Det dröjde ännu längre innan man fick lämna kyrkan, varför många frikyrkomedlemmar var dubbelt organiserade. Som ateist fick jag länge betala kyrkoskatten.
        Folkhemsbegreppet kommer högerifrån.
        SAP och LO skapades på grundval av nykterhetsrörelsen, som var kristen i betydande omfattning. Det var där som man lärde sig att föra protokoll m.m.. Går man med i en svensk förening gällde länge att man fick begära – inte anmäla – utträde, man var i princip livegen, som i kyrkan.

        Kristna européer – puritaner – tog med sig diktaturfasonerna till andra sidan av Atlanten, till det som numera är “förbuds Amerika”. Det gick en serie i svenska medier om alla vansinniga förbud och märkliga påbud som gäller på olika ställen “over there”. “Frihetens land” USA är en oförskämt myt. Det är bara slavägarna som var fria, och dagens kapitalister som är det. De flesta andra är skuldslavar.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here